Senaste kommentarerna i forumet

Så där var jag med. Slutade dricka helt. Finns ingen diagnos på alkoholism, men om det ofta hår åt helvete när du dricker så har du alkoholproblem. Psyket blev betydligt bättre av att inte dricka.
Men när du hållt dig nykter ett tag kommer du börja undra om du hade så stora problem egentligen. ”Din fru tycker ju inte att du är alkis”. Kanske kan ta några bira då och då iaf. Det är svårare då att hålla i. Så lägg på minnet hur du mår nu och om du blir sugen igen så tänk tillbaka och minns också alla gånger det skitit sig. Kämpa på, jag mår mkt bättre nu.

Bra att du är tillbaka. Kämpa på och håll i nu! Du fixar det! ?

Om att ett barn som inte får visa ilska kan bli en vuxen som inte kan hantera frustration.
Eller som inte kan bli arg, bara ledsen, och ser sig själv som ett offer.
Om att panikångest kan bero på att man som liten inte fått visa sorg.
Läsningen ger mig aha-upplevelser.
Mitt i allt stöter jag på en bok med titeln "Övervikt handlar om känslor : handbok för dig som eftersträvar bestående viktnedgång".
Så den klickar jag hem.
Jag förstår intellektuellt att känslor inte är farliga.
Men jag har så länge låtit mig påverkas av dom ändå.
Styras.
Ätit på dom.
Druckit på dom.
Jag får upp en bild av ett får i huvudet.
Det flänger hit och dit, utan fri vilja.
Jagad av ett väsen med öppna käftar.
Det är vallhunden som tvingar det att fly.
Och vallhunden, det är beroendet.
Eller snarare känslan bakom beroendet.
Jag tror jag kommer att få till det här.
För vallhundar, det är ju rätt gulliga, ulliga varelser.
När man tänker närmare efter.
Eller, ja.
Dresserbara åtminstone.

Jag somnade med barnen framför tvn. Vaknade till och bar dem till sängen. Lade mig bredvid dem och ligger här nu och lyssnar på deras andetag. Oändligt tacksam för att jag inte varit berusad idag. Tacksam för att jag faktiskt valt en väg i livet där jag har stor chans att aldrig nånsin behöva vara det igen.

Jag läste nånstans "First you take a drink, then the drink takes a drink, then the drink takes you". Det är det man måste komma ihåg.

Att dricka tillför inget förutom problem.

Check. Fyra veckor som nykter! ?
Hade gärna tagit ett glas vin till maten ikväll, men inte samma SUG som jag hade igår. Jag tänkte på gårdagen och på hur skönt det var lite senare på kvällen och på morgonen idag att jag var nykter igår kväll. Då blev det lätt att låta bli i dag också.
Jag har ju bestämt mig. En vit månad.
Vacklar fortfarande om vad som händer sen. Om jag ska ge alkoholen en chans till i mitt liv, med tydliga regler - eller om jag bara ska förlänga min månad en dag i taget och se vad som händer.

Men alla sorts träningsformer som går art utöva tillsammans med andra funkar ju som mötesplatser. Det finns löpargrupper, fysträningsgrupper, klubbar förmde flesta sporter. Man behöver ju inte vara på elitnivå för att gå med i en klubb, och gemenskapen brukar vara lättsam och inspirerande.

Sug har alltid en bakgrund. Var det frihet vinet förknippades med? Ansvarsfrihet?
Förstår ju utifrån dina vardags beskrivningar att du har mycket ansvar och att det iblend kan kännas tungt. Som att vara lite fången i det. Kanske var drt längtan efter att k9mma bort från det en stund som tankarna egentligen bottnade i?
Jag brukar se mina tankar på alkohol som signaler. Ofta handlar det för mig om hög stress eller känslor av ensamhet eller otillräcklighet. Istället för att bli skrämd av tankarna använder jag dem som mina känslors lite trevande sätt att försöka komma till tals.

Ibland är det lättare att hålla sig nykter när man ser andra som dricker - i alla fall när de är alldeles för berusade. Då vill man inte vara i deras kläder. Skönt att du har haft det bra med dottern! (Och ja, så sjukt att idrott och alkohol paras ihop! Speciellt när det är ungdomar/barn med i bilden.)

utan alkoholisten, var det ja! :) Jag började skriva här för att ta reda på vad /hur jag skulle göra utan alkoholisten i mitt liv, när vi separerat. Sen tog det vääääldigt lång tid och massa funderingar kring det som varit innan jag kom fram till där jag är nu: I ett liv utan alkoholisten. Men det var en nödvändig process, att känna, sörja, länta, ångra, hoppas. Jag minns att Linda undrade hur lång tid det tog innan man var "igenom". Det är naturligtvis olika för alla, men jag tror att det är bra att ställa in sig på ett år eller två. Det är en process som måste få ta tid, det är ju ett helt/halvt/kort liv tillsammans med alkoholisten som man ska bli klar med. I mitt fall många år och en stor dröm, och med krympande möjlighet att kunna starta på nytt i en bättre relation.
Men här är jag nu, snart ett år sedan jag tog beslutet att separera från min alkoholiserade man. Så hur är det nu?
Jag bor i drömlägenheten och har kommit i ordning, jag har börjat träna igen men inte kommit upp i full dos ännu, jag har gått ner tre kilo (haha, vad det är viktigt då.... men jag var inte nöjd med min vikt och det blev ju en hel del tröstätande i vintras, och det gjorde ingenting DÅ och nu känns det skönt att inte behöva tröstäta längre) och eftersom jag har så mycket fritid numera har jag gått upp i arbetstid till heltid (något jag verkligen inte ORKADE förr, nu kan jag se att det berodde på stress pga alkoholisten i hemmet, tänk på det hörrni, inte nog med att man mår dåligt i sin relation pga alkoholen, man får lägre inkomst och pension oxå!) och blivit mellanchef och fått högre lön. Jag jobbar målmedvetet på att öka mitt sociala liv, bjuda hem folk och hänga med på AW på jobbet, sociala medier ger också lite kontakter. Ganska ofta längtar jag "hem" till huset jag hyr ut numera, det känns konstigt att se andra bo där nu, och ibland längtar jag efter mannen, men jag har lärt mig att det går över, ofta på en timme eller två, eller om jag aktiverar mig med något. Och när saknaden slår till kollar jag alltid om det beror på att jag är trött eller hungrig, eller ledsen för något annat. Då tar jag hand om det först. Och sen är längtan över. Det har tom hänt att jag inte svarat när han ringt eller smsat. :D För han hör av sig regelbundet, då är han inte nykter, och jag vill inte prata med honom då. Hans liv såg ut att gå åt ett annat och bättre håll för en månad sen, men nu verkar det ha skitit sig igen, med nya jobbet och ekonomin. Men det är inte mitt bekymmer!
Häromkvällen låg jag och kunde inte somna. Det gjorde inte så mycket, för jag låg och njöööt av att inte vara orolig som förr, när han satt hemma och söp därnere och jag inte visste vad som kunde hända. I förrgår passerade jag stadens hotell och fick ett minne, plötsligt, hur jag för ett år sen passerade samma hotell på väg från jobbet, orolig och rädd för hur stämningen skulle vara när jag kom hem och hur jag seriöst övervägde att ta in på hotellet istället, sova där och inte åka hem alls! Sånt slipper jag nu. Och det är gott.

Såg nu att det var tre timmar sedan ditt inlägg...
Men hoppas allt är ok med dig???

Ta ett glas med mineralvatten och håll i det hela tiden!
Du fixar det, var är du på för ställe?
Kramar
???

Så fint att se din trettonde dag ticka fram!
Apropå meditation så åkte jag iväg över en weekend till ett ställe i Rättvik, Berget heter det, och testade.
Det är mest kyrkligt folk som kommer dit, tror jag, men vem som helst är välkommen.
Och har man det inte så gott ställt kan man jobba 2-3 timmar om dagen och få rabatt på vistelsen.
Önskar dig en trevlig lördagkväll!

Och tack AlkoDHyperD ❤❤❤❤❤

Första september 2018.

Idag har jag haft alkoholsug tror jag!! Har inte hänt på mycket mycket länge. Känns jättekonstigt och inte så trevligt.

Jag har haft en väldigt bra dag. Gott humör. Irritationen jag hade igår är helt borta.

Gick till affären. Med många barn. Därinne fick jag som ett ryck och funderade plötsligt på att köpa nåt. Då frågade min son "mår du bra mamma?". Han såg att jag blev konstig för jag stannade och kliade mig i ögonen. Jag sa att det var bra och så släppte jag tanken och köpte ingefära och honung istället så att jag kan göra en riktigt stark ingefärashot för halsondan.

Vi var klara på affären och började promenera hem. Då cyklade två killar förbi oss. Den ena hade hämtmat i en påse och den andra hade en systemetpåse. Båda vände sig om mot mig och log (de kanske trodde alla barn var mina och blev förvånade eller nåt ?). Då kände jag plötsligt att jag så gärna skulle vilja cykla med en kompis och ha vin i en påse. Helt fri.

Men jag vet ju att det inte är sant. Jag avskyr att dricka vin med en kompis för det blir oftast för mycket och jag skämmer ut mig eller så känns det åtminstone så dagen efter.

Nu ska jag göra ingefäradricka.

Planerar mig hjärna att återfall? Jag har inte tänkt såhär konkret på alkohol på otroligt länge.

Känner inte att jag kommer att dricka men närheten till tanken idag skrämmer ändå lite. Eller så är den okej. Jag vet inte. Är min hjärna nyfiken på berusning efter så lång tid helt klar i tankarna?

Nu är jag absolut inte sugen och det visste jag att jag inte skulle vara heller. Så det får väl vara okej att tankarna kom.

Många kramar till er därute!

Den dagen,kanske snart?
Då du fylls av den där beslutsamheten och vissheten.
Jag kan.
Jag vill.
Jag ska.
Även om du inte agerar på den så
Kan den få bo i dig ett tag och sprida lite styrka.

Nästa gång så lägger du in en sak till som du kan eller ska.
Liksom boosta dig själv på låtsas.

Till slut så kanske en markering,gräns eller regel som gör dig gott få plats i ditt liv.
Kanske gå en långpromenad när han är otrevlig.
Stänga av telefonen när du vet att han är onykter.
Skaffa en billig telefon så de närmaste alltid kan nå dig osv.
För varje sak så växer du?

AlkoDHyperD, vad tränar du för ngt? Jag tränar mest på gym, tycker om det och börjar sakta se kroppen återhämta sig. Nu har jag bytt bostad och kommer bo nära naturen så jag tänkte börja springa. Stillhet, dina helgaktiviteter låter ju fantastiska. :) Meditera har jag testat på några ggr, tycker om det men har svårt att sitta still. Kanske gäller att öva? Odla hade varit en dröm men det går tyvärr inte så som jag bor.

Jag gillar egentligen inte att gå ut jag heller. Det är långa köer och oftast för mkt folk på ställena, men vill man träffa folk så är det det som gäller. Kan ju säga att jag är singel också. Jag ska testa att gå ut en kortis och träffa en vän jag inte sett på ett tag. Är inte sugen alls på alkohol så tror det kommer att gå bra.

Hoppas ni alla får en trevlig lördag

Tänk inte på vad du misslyckats med tidigare. Idag gör du inte det❤️

Akut! Är på ett ställe med massor av tillgänglig alkohol. Jag blir ensam stundvis och känner nu hur A-hjärnan får nytt bränsle. Det här är situationer jag aldrig bemästrat de senaste sex-sju åren. Minst. Är rädd.

Ja , Wow .. Har läst din tråd .. Vilken styrka och beslutsamhet, vilja och envishet .. ?? Sorgligt med din sambo .. men som du säger så gör vi alla våran egen resa och det finns ett val .. Stort , Stort Grattis till 3 månader ?

Ja, för att få nåt begrepp om skadeverkningarna.
Trodde jag skulle ha skenat iväg säkert fem kilo till, men det är väl allt stillasittande och ätande nu under sommaren som gjort sitt till i jäsprocessen.
Har 25 kilo att tappa.
Märker så väl att fetman förändrar mitt sätt att agera.
Jag bemödar mig verkligen om att vara så trevlig jag bara kan mot människor jag möter.
Den egenskapen finns där ändå, som ett karaktärsdrag, men jag spär på ytterligare, som en ursäkt och gottgörelse till min omvärld för att jag finns till i min fethet.
Som om jag tänker att jag besudlar deras livsrum med min uppenbarelse.
Men det har nog inte med mitt BMI att göra utan snarare min självkänsla.
När jag drack - och var smalare - hade jag precis samma tillvägagångssätt.
Samma tankar.
Det rör sig om olika beroenden men oj, så sammasamma det är iallafall.

..du med❤️ Kom in och häng i pepptråden när du behöver!

Även till dagens lunch?

Hade en riktigt trevlig kväll igår och dagen har börjat bra den med! Pigg och glad, vaknade vid 7 i morse och har hunnit med mer idag jämfört med vad jag normalt hinner på en hel helg!

Ha en skön lördag??

Ja, skitjobbigt men A kan aldrig vara viktigare än såra någon o leva med ångest. Det blir nystart men noll A. Är helt annorlunda nyckter men tappar all sans när jag är packad.
Jag fortsätter kämpa mot detta o mitt mående.

Ulla Bulla,
Så tacksam att någon med erfarenhet svarar på mina frågor som tycks sakna givna svar. Rädslan är verkligen förlamande och huvudet är alltid före känslan och kroppen. Jag tror också jag utvecklat en effektiv metod att hantera vardagen och på så sätt hittat en luftficka som ger mig syre och energi att orka. Jag är förstås rädd för att energin som krävs om jag lämnar och blir attackerad inte ska finnas och att jag därmed ”kanske inte faller ner död” men blir av med jobb, hannar i en depression, inte kan ta hand om barnen och vem ska då ta hand om dem, osv osv. Jag känner mig feg, obeslutsam och hopplös. Dessa diskussioner får mig att inte släppa taget om kampen att själv kunna ta kontroll över mitt och barnens liv. Tack
Blade Runner

Ja dag 33 och jag känner att jag ser mer negativt än positivt om nykterhet här.
Inget ont mot någon bara en känsla hos mig.
Kommer läsa och skriva dagbok ibland här för att ha något jag kan blicka tbx på, men ärligt så känns det lite självdestruktivt här.
Vi är alla olika och jag har bra hjälp utanför detta forum så kanske därför det känns så.
Önskar alla en fin nykter lördag?