Senaste kommentarerna i forumet

...och beger mig till flygplatsen. Hur många timmar var det jag skrev? Börjar redan tänka i banorna: åh så skönt att sätta sig på flyget med lite snacks och vin. Helt otroligt... Jag packar ner minnen från denna lilla trip t Spanien och ska nu försöka tänka på detta när suget blir för stort. Jag är ju beroende av vinet, helt klart men därifrån till att dricka sig för full, göra bort sig, bli pinsam. Har inte hamnat där än men denna resa har jag sett alldeles för mycket misär. Det går inte att blunda och jag är inte bättre än de, absolut inte, jag bara lurar alla andra. Nä tid för reflektion och förändring, vet bara inte hur jag ska klara det. Skriva här, läsa om era händelser, tankar och funderingar. Tycker alla skriver så fint och mycket! Ha en fin lördag och nej, inget vin på planet utan vatten och coca-cola

Det är ju en tyst aktivitet. Pianospel, som jag själv kan förlora mig i timmar och som faktiskt blivit en icke-destruktiv ersättningsbesatthet (mina barn kanske inte skulle hålla med om icke-destruktiv?) låter kanske lite för mycket. Och så behöver man ju ha ett piano också, inte något man går ner och handlar på macken precis.
Men du fattar andemeningen.
Ge olika tidigar intressen en chans och se om du fängslas.
Ha en bra helg

Är du tillbaka i Sverige så sök dig till en beroendeklinik och be om en avgiftning.
Du är i en livsfarlig situation och behöver professionell hjälp.
Sådana mängder alkohol måste ur kroppen försiktigt, det tar en en dryg vecka skulle jag tro.
Lova att du söker hjälp!??

Då är det ju inte tillåtet att må som man gör. Otillåtna känslor skapar skam och behov att ta bort både ursprungsskänslan och skammen för att man känner som man gör.
Borde inte må såhär...borde vara tacksam....borde...
Nej, du borde inte någonting när det kommer till känslor, Vinäger!
Att vara optimst i grunden, se sig som sådan, kan faktiskt just i lägen då man inte kan vara optimistisk i sina tankar öka på kraven och minska möjligheten att ge sig själv tröst och omsorg.
Mantran fungerar sällan. Att upprepa positiva fraser skapar förväntan på att de ska fungera. Misslyckandekänslor om de inte fungerar. Ja, vi har ett villkorslöst värde som människor. Även när vi inte kan tro på orden.
Bara se dig. Med värme. Det räcker så❤️

Och jag tror att det är själva kärnan.
När andra känslor dyker upp som vi inte vill ha.
Självklart tar man till det som fungerat innan, hjärnan funkar så. Sug kan beskrivas som känslominnen. Kopplingar till de tillfällen då obehag och ångest dövats av det medel vi använt. Alkohol träning, mat, kickar, mm
Ingen väljer att må dåligt, ingen väljer att vara beroende.
Kampen mot att ta ett glas skulle kunna vändas till ”lägga ner kampen om att förändra oönskade känslor”
Skriv, sätt ord på det du upplever, känn, ge dig själv den metaforiska kramen du så väl behöver just nu❤️

Tack Vinäger och Jasmine?
Det är en jobbig fan vi kämpar med...

Läste precis Lims senaste inlägg och kom att tänka på en sak.
För många år sedan när KBT var ganska nytt så gick jag fem gånger hos en sådan terapeut. Jag hade utvecklat en form av katastrof/tvångstankar efter en utmattningsdepression.
Fick lite verktyg till att hantera dessa tankar bland annat att ha ett gummiband runt handleden.
Så fort en oönskad tanke dök upp skulle jag dra i gummibandet och släppa det snabbt så att det smätte till och gjorde lite ont. På så vis avledde jag tanken...och det hjälpte faktiskt för det mesta!
Hmm, kanske kan vara värt att pröva när alkoholdjävulen dyker upp?

Nu ska jag laga lite lunch.
Kram på er alla medkämpar???

Långcykling med en gammal crush ? så utsikten framför var heeelt ok. Och endorfinerna flödar än.
Dopp i min sjö och nu en kopp kaffe i stillheten hemma.
Jag vet ju att det vänder, att det alltid dyker upp positiva överraskningar om jag chillar och väntar ut paniken. Så även igår kväll, mitt i ensamheten plingar det meddelanden då och då, lite flirtar, lite kompissnack. Och jag sov gott inatt.
Om jag blivit rädd för känslan och försökt bedöva den igår skulle den förmodligen funnits kvar idag, tillsammans med ännu fler obehagliga känslor.
Varje risk-tillfälle det senaste halvåret har stärkt mig.
Jag kan vara ensam hemma en hel helg och utan åtaganden när det gäller hämtningar av barn mm, vara i vilket sinnestillstånd som helst t o m panik och övergivenhet, jag kan under de omständigheterna låta bli att ens kolla om sonen har alkohol på sitt rum (eftersom jag vet att han har massor, men om jag inte ens kollar har jag gett mig själv signaler om att det inte spelar någon roll för jag skall ändå inte ha något) och jag har klarat mig nykter genom perioder av fotskador som hindrat mig från att springa.
Åtta månader helnykter och 17 månader utan ”suparperiod” är egentligen inte lång tid. Men jag har nog inte tidigare klarat mig nykter igenom lika många svårigheter.
Välförtjänt horisontalläge på gräsmattan nu, god lördag på er alla❤️

Det känns skönt att man inte är ensam iallafall mitt i eländet.
Vi får kämpa tillsammans och ta en sak i sänder och en dag i taget.
Fast helst skulle jag vilja stortjuta..?

Men vi vet ju att livet går upp och ner och det sämsta man kan göra när man är därnere är att dricka.
Alkoholen förstärker bara ens sinnesstämning så visst är det sjukt och urbota korkat att då dricka!!??

Nu klarar vi helgen tillsammans???

.. en dag närmare ett misslyckande. Inget planerat i helgen. Ska kolla om AA har nått möte, länge sen sist... Ska styra stegen ut på stan nu.

Hej igen!
Ni som har erfarenhet, ge mig gärna lite tips.
Borde jag kontakta hans vuxna söner?
Jag tänker att vore min partner somatiskt sjuk så hade man ju kontaktat barnen så att de vet om det och har möjlighet att kontakta och ev hjälpa honom
För ett år sedan pratade jag med hans äldsta son, som verkar vara en mycket insiktsfull och klok man, 29 år. Han ringde upp sin pappa och de hade långa samtal, men det ledde tyvärr inte till att de träffades.
Nu är läget mycket värre än det var förra sommaren, vågar jag kontakta honom igen?
Jag är rädd för att min partner ska bli arg, men det vore en enorm lättnad för mig om någon i hans familj också engagerar sig lite.

Hej!
Ja, jag försöker lämna.
Men fy så jobbigt det är att ta emot all verbal skit. Vis SMS, jag svarar inte när han ringer.
Vetskapen om att han sitter eller rättare sagt ligger hemma i sin soffa och super dygnet runt är vidrig. Han kan inte ens ta sig till Systembolaget själv, utan sk kompisar kommer dit med BIB, helt sjukt. Tidigare har jag ringt sjukvården, han har blivit omhändertagen flera gånger och inlagd på TNE på sjukhuset, men när hans promille sjunker till 2 strecket skriver han ut sig själv och fortsätter att dricka.
Känner mig helt dränerad på kraft.
Ha det bra!

Hej!
Känner igen mig i din anhörigsituation.
Hur går det för dig och din man?
Min partner är också väldigt verbalt begåvad och akademiskt skolad, så han pratar ju ned alla, inklusive läkare och annan vårdpersonal.
Jag försöker lämna ett destruktivt förhållande nu och jag mår jättedåligt.

Hej kära ni..

De har varit några tuffa dagar men jag är nykter och har varit det.
Jag gick utanför dörren i onsdags och skulle handla men kroppen tog mig till AA. Jag går in och där sitter det 9 st äldre män mellan ca 50-75..Ingen kvinnor alls.Jag ville bara krypa in under mitt eget skinn.Men jag satte mig och skulle verka så självsäker. En efter en delade och sen kom det till mig. Jag hade ju självklart bestämt mig att vara tyst men jag delade - Det bara kom. Berättade om suget och att de va mellan AA eller systemet och nu sitter jag här...WOW vilken feedback jag fick när jag sa det sista.Bokstavlingen fick jag tummarna uppåt. Uttryck som - bra gjort,det gjorde du rätt i osv.Jag slutade dela pga jag märkte att tårarna började komma.Alla delningarna efter så påpekade dom att de va bra gjort av mig - Kom tillbaka,vi finns här.Även män som hade delat ville prata igen och dom pratade nästan direkt till mig.Jag bara nickade som en nickdocka pga om j skulle öppnat munnen så skulle jag ha börjat gråta! Och sen efteråt gick jag hem och bara grät som ett barn.Det va som en kännslo bomb som kom över mig - Värmen/stöttningen jag hade fått där, trött på mig,beroendet och situationen i överlag och även lättnad att jag inte hade druckit..!

Gick på ett kvinnomöte i torsdags.Jag vet inte men tycker det känns mer svårare och mer stelt där.Jag vet inte varför (Sen va det bara andra gången j har varit på ett kvinnomöte så jag ska egentligen bara vara tyst ) Där delade jag faktiskt rätt så mycket.Det tog iallafall 2-3 min.Egentligen minns jag inte vad jag sa.Men sen efteråt så skedde en sak som gjorde mig gråtmild och rörd (gud vad jag gråter.Men kanske bättre det än den ilskan jag har burit på) Jag fick en broschyr av en kvinna som satt brevid mig.Hon hade skrivit på den.Och de va så fint -stöttande ord, små tips och råd.Jag tackade så mycket. När jag kom ut så öppnade jag den då hade hon skrivit där oxå. Ca om jag ville ta en fika eller prata så fanns hon där och hon hade skrivit hennes nr..Ring när som 10:00-22:00..!

Jag är verkligen inderligen trött på detta.Man kan inte fly ifrån problemet,gömma sig och låsas som ingenting.Det kan man göra med mång och mycket men inte sitt beroende.Man måste ta tag i det för det försvinner inte av sig själv.Man har gjort så man har fått en kronisk sjukdom och det är något som man inte kan göra ETT skit åt nu.Den finns där och det ända man kan göra är att kämpa och kämpa och om man inte gör det så raseras ens liv. Jag känner mig så maktlös och att veta att detta kommer finnas med mig resten av mitt liv gör mig så ledsen och förtvivlad.Jag vet att det blir bättre men ändå kommer de vara ett livs arbete som aldrig kommer att ta slut..!
Jag vill inte vara en alkoholist.Att jag aldrig kommer få dricka kan jag kanske acceptera men har svårt att acceptera att detta kommer vara en kamp från och till i mitt liv..Jag har kommit till insikt och min förnekelse börjar helt och hållet försvinna.Finns inga fler ursäkter längre,ingen kryphål att försöka hitta.Finns ingen andra lösningar än mig själv och min vilja! Och detta gör mig vettskrämd..

Känner med dig - och känner igen mig. Hur kunde det bli så här? Ser att även Pellisan, och säkert många andra, känner igen tankarna.

Hur ska vi göra för att komma dit vi vill? Vill så gärna peppa, men känner mig så förtvivlad, misslyckad och orkeslös just nu.

Är dock på något sätt övertygad om att vi fixar det, något alternativ finns ju inte.

Kram till dig ♡

Jag blev så glad för er skull.
Jag önskar att jag kunde tala med honom, en alkis till en annan. Berätta för honom att det han känner är abstinensen. Få honom att ge Antabusen en ärlig chans tills dess att han känner att vardagen nykter är något bättre än att fly bortom flaskan..

Ska vi ta itu med det här tillsammans ?? Jag är en stor bluff och jag vet att det är vinet som bidrar till all min trötthet, all min håglöshet. Känner igen mig på allt du skriver. Ångesten... när man vaknar mitt i natten. De senaste dagarna har jag druckit så mycket vin, befinner mig i Spanien men flyger hem idag och det kryper i kroppen på mig. Om en vecka idag är det midsommardagen! Ska vi bestämma att vi vaknar pigga och fräscha?

Idag är jag nykter som Miss Mary PP skrev

Hade en liknande summa när jag åkte sist. Kände brännande blickar när jag stod och matade. Fick ta paus då och då för att släppa fram folk. I kassan mumlade jag något om fest när jag lämnade över kvittot. Men som du säger det är ju en mindre summa med tanke på inköpspriset. Härligt att du tog tag i det!
Loggar 35 dagar nu och det känns lovande men inte över. Fler fördelar börjar smyga fram ur hörnen. Hos bekanta där vi är nu stod det ett gäng 3,5:or i kylen och jag fick en chock/låsning och bara stirrade på dem. Tog ut en och höll i handen, en drickrörelse. Sen ställde jag tillbaka den. Kändes konstigt.

Oj oj vad längesedan jag skrev här inne men jag har hållit mig uppdaterad. Följt de ”gamla” och sedan har det dykt upp nya. Själv vet jag varken ut eller in, gammal eller ny men en sak vet jag och det är att jag orkar inte längre med att dricka vin. Känner mig vinmarinerad. Alltså hur många människor borde inte dra ner på sitt drickande? Jag vill ha en torr och vit sommar men bävar för detta. Har misslyckats sååå många gånger och tänkt att: på måndag då börjar jag. Nu är det sommar och semester och jag vill verkligen starta med första vinglaset till lunch. Jag vill vakna pigg och utvilad, fräsch.

I mars så fick jag problem med magen vilket resulterade att jag efter en massa herrans år gick till läkare. Hon skickade mig på provtagning och vid nästa besök tittar hon på mig. Det är med alkoholen, hur ställer du dig till den? Försök svara så ärligt som möjligt.

Ja dina lever- och njurprover ser fina ut men det här provet och så pekar hon på papperet visar en alkoholkonsumtion under längre
tid! Jag vill ha ner den siffran fortsätter hon. Okej ja jag tog nya prover med samma resultat.

CDT heter det och när jag läst om det så tar det 4-6 v att få ner. Jag kände mig så kränkt över att hon tagit ett sådant prov utan att jag visste men samtidigt är det ju bra. Vad jag förstår har ingen av mina vänner någonsin tagit ett sådant prov. Är ganska övertygad om att fler än jag skulle få ett förhöjt värde.

Ja nu kliver ut ur vassen igen och jag måste måste lyckas orkar inte mer. Jag ska göra mitt bästa Kram på er alla som kämpar

tips, finns även i Mälardalen.
http://www.namndemansgarden.se/vara-enheter/anhorigstod/anhorigcenter-s…

Har tränat upp mig själv på de små sakerna tidigare! Nu när mamma är sjuk tvingas man gå på de ”tyngre” sakerna som känns mer och får större konsekvenser! Kämpar förtvivlat för att behålla den där härliga känslan av att det är jag som håller i rodret i mitt liv, att jag sitter bakom ratten inte i baksätet, att JAG sätter mina gränser som INGEN får klampa över! Vill inte förlora det där härliga lilla utrymmet runt mig själv som jag lyckats skapa, som ger sådan ro och frid! Ibland när det blir riktigt jobbigt låser jag helt enkelt in mig i mitt sovrum en stund utan dator eller mobil! Då kan ingen nå mig, inget hända som påverkar mig! Ingen kan klampa in i mitt liv (sovrum) för det är låst! Ligger där en stund och stirrar i taket och samlar ihop mig igen! Andas in, andas ut, lugnt och fint! Känns som man måste skydda sig själv hela tiden! Men det är bra nu för nu är jag i alla fall på min sida och kämpar för mig själv, skyddar mig själv! Tidigare var jag nog min värste motståndare!

Hej Jasmine och tack för ditt inlägg. Jag tänkte på att det är inte en kamp egentligen för mig och har inte varit det sedan jag slutade denna gång. För jag hade bestämt mig 100 procent att det var nog. Så när jag hade starka sug förut mer de första månaderna så bara red jag ut det. Jag lät inte mig själv tänka att suget skulle ens kunna leda till att dricka. Jag såg på det som en ren omöjlighet och då gjorde suget det jobbigt men jag slapp iallafall plågan av att dividera och planera att dricka. Jag hade "bara" känslan av sug att övervinna.

Förra sommaren hade jag en veckas ganska konstant sug och det var så jobbigt. Men jag visste att jag inte fick dricka för jag hade ju bestämt det. Men jag var orolig att jag skulle känna så för alltid. Men sedan passerade det! Och numera kan jag ha nån form av "sug" i kanske fem minuter men jag bara låter det passera. Det leder ingenstans utan nån minut senare har jag glömt bort känslan och gör nåt annat. Jag tror att för mig är det som att jag har lärt min hjärna att förstå att det där suget inte är en känsla att agera på. Ungefär som när man blir arg och räknar till tio och man hinner förstå känslan och lugna den. Min hjärna är trygg i att slippa dricka.

Sugen jag får nu är egentligen inte heller sug efter alkohol utan snarare minnen från när jag drack nån gång. Kroppen vill inte ha alkohol och jag får inte sug på samma sätt som förut. Jag kan lika gärna ta en kopp kaffe eller en halv alkoholfri öl.

Jasmine, du kan absolut uppnå det tillstånd jag är i nu. Till och med utan att det känns som en kamp. Men det måste gå tid och man måste ge sig den på att rida ut suget. Och ju oftare man klarar det desto lättare blir det.

Massa kramar till er alla och trevlig helg!

Tack! Det är så sjukt jobbigt men samtidigt så är jag så inställd på det här nu o jag ska kämpa så in i den för att vi ska få det bra jag o framförallt barnen!
Men bara o inse alkoholen vinner över allt.....hade nog varit lättare om man blivit lämnad pga nån annan kvinna tror jag, hade sårat så mkt mindre än det här!

Hej,
När jag gjorde min behandling (ca 2 år sedan) så fanns det även familjeveckor. Dvs veckor för anhöriga och de i medberoende. För min del var denna vecka en av de bästa. Sök efter det på nätet, Nämndemansgården är ett alternativ men det finns säkert fler. Ett annat tips, som säkert har nänts här, är Djävulspodden som är högst aktuell just nu. Även jag som är beroende lär mig mycket genom den och har även upptäckt medberoendet hos mig själv.
Lycka till
Kram från
Ellan

Det är svårt att läsa sig till vad du vill, men är det att sluta dricka är mitt råd att söka hjälp.
Hur mycket det än kan ta emot så är hjälpen guld värd.
Jag har aldrig behövt avgiftning eller medicinsk hjälp mot abstinensen, men jag har tagit den hjälp jag förstått att jag behöver och är idag väldigt tacksam över den.

skulle kunnat vara jag som författat ditt senaste inlägg (förutom att mina nyktra dagar i vintras var betydligt fler än så).

Hoppas verkligen att du får hjälp av ditt naturmedel. Alla ärliga försök är bra. Ett steg framåt.

Önskar dig en fin fortsättning på helgen. ♡ Kram