Senaste kommentarerna i forumet

Du har så rätt.
Det har funnits alkohol i mindre mängd hemma förut, men inte så här länge (två dygn).
Tidigare har det inte varit något problem eller ens ett orosmoment, men den här gången började alkoholen uppenbarligen spöka.
Citat av min älskade kvinna från igår:
”Nej, älskling. Från och med nu är det nolltolerans som gäller. Vill folk handla nåt så får de handla själva så du inte blir utsatt i onödan. Det gäller även för min del. Ska jag iväg på något så handlar jag själv och vi ska inte ha någonting i alkoholväg hemma. För din och för vår skull.”

Hon är klok. Och alldeles underbar. ?

Jag tror en del ligger i att jag lärt känna mig själv lite bättre. Jag har förstått att det finns ett ord för sådana som mig; introvert och att det är helt ok att vara så som jag är. Nu kan jag njuta av ensamheten och se att jag mår bra av den istället för att känna mig konstig och tänka att jag borde vara mer social jämt och ständigt. Det har gett mig mycket att läsa om det, att se andra sätta ord på det jag känner. Det är inte det att jag ogillar människor, det handlar inte om att jag inte tycker om mina vänner. Det handlar om att jag behöver tid i ensamhet för att återhämta mig. Det handlar om att mycket folk tar väldigt mycket energi. Och så vidare.

Det är nog också så att jag insett att en del i hur jag mår hänger ihop med min kvinnliga cykel. Pms, eller pmds. Jag tror stora delar av mina återkommande mörka perioder är rent hormonellt och jag har sökt hjälp för det nu. Ska träffa en läkare nästa vecka och diskutera det. Förut har jag inte kunnat förstå hur jag kunnat vara så glad ena veckan för att veckan efter ligga i sängen och gråta. Jag har känt mig "överkänslig" då jag velat koppla ihop de negativa känslorna med något som hänt, en verklig händelse, vilket i princip gjort att jag trott att jag gråtit för att maken lämnat smutsiga strumpor på hallgolvet...

Framförallt börjar jag se nyktert på alkoholen. Den ger inte lika mkt någon mer. Allteftersom jag accepterar mig själv för sen jag är desto mindre finns det att "glömma i ruset", att "fly in i dimman ifrån".

Jag som följde dig förra gången kan ana en skillnad. Mer tilltro till dig själv, mer .. tillfreds?
Vad är skillnaden tror du?

Tvåsiffrigt. Det känns bra. Samtidigt vet jag inte riktigt vad jag tycker om det här med att jag börjar räkna från dag ett. Jag har egentligen inte börjat om. Jag var aldrig nere på noll. Gick tillbaka och läste en del av mina gamla inlägg och kunde både se och känna desperationen som fanns då. Rädsla. Förtvivlan. Tanken på att ett nyktert liv inte var möjligt. Så är det inte idag. Jag tar med mig de erfarenheterna, känner att jag lärt mig mycket sedan dess. Likväl är det viktigt för mig att räkna dagar just nu, att se de växa.

Jag vet inte om jag är insiktsfull Vinäger men jag känner mig trygg, eller tryggar nu. Både i mig själv och beslutet om att inte dricka. Idag är jag nykter.

Du har börjat rätt, dvs skriva här.
Om du vill ha råd och stöd hur du kan må bättre hittar du många förslag här.

Man mår skit när man missbrukar alkohol så enkelt är det. Hjärnan blir kidnappad och tror att man mår bättre av alkohol fast det är tvärtom.

Gör en uppskattning av hur mycket du dricker och se hur du skulle kunna/vilja förändra intaget.
Skriv en dagbok här för din egen skull så får du säkert respons och pepp av andra här inne på forumet.
Lycka till! ??

Hrm... om jag känner igen mig? Inte helt men kanske ändå. Ifall jag börjar med det att vara i tid så har jag väl aldrig varit ute i god tid men det beror lite på vad det gäller. Vet jag att det tar fem minuter att köra till tågstationen så kanske jag vill åka med 8 minuter kvar. Men jag vet ju sådana som ska vara där klart mycket tidigare. Däremot är det ofta jag är ute i sista sekund när något ska göras och det tror jag beror på att jag medvetet eller undervetet vet hur lång tid det tar att göra något. Det blir alltid klart och oftast med bra resultat. Det var dock värre tidigare eftersom jag alltid sköt upp allt. Det viktiga jag lärde mig med tiden var att jag skulle göra ett val. Skjuta upp det är ok så länge jag gör ett aktivt val. Att bara låta tiden gå och sen får det bli vad det blir stressar jag upp mig på bara och det är inte hälsosamt. För om något ska göras är det enklast att göra det direkt nästan med allt. Lätt hänt att man annars har det i huvudet och stressas över det och sen måste man ändå göra det senare och då har man inte kunnat slappna av under tiden man inte gjort det ändå.

Jag är en rätt chill person i grunden men kan likväl växla tempo. Tidigare om jag skulle med ett flyg kunde jag lika gärna vara där två timmar innan som fem minuter innan deadline. Sitta hemma och vänta eller där var samma sak. Jag brukar ju även tänka om det är fem minuter till tåget ska gå och det är på håret att hinna... jaja, det går väl fler :) Har aldrig sprungit efter ett tåg om jag inte med 100% säkerhet vet att jag kommer hinna med det och att det känns viktigt.

Jag tror dock inte fenomenet har med att söka utmaningar. Det att göra saker i sista tid har enbart om intelligens att göra - att man vet att man fixar det! Tror dock inte man kan säga antingen eller eftersom allt är situationsanpassat. Skillnad på stress och vara ute i sista minuten eller vara den "tråkige" som inte litar på sin förmåga och måste vara ute en timme tidigare etc.

Jag tycker man ska bejaka de sidor av en själv som är starkt rotade i ens identitet som man trivs med och förändra sådant man inte helt trivs med. Jag har alltid varit en liten obstinat jävel. Gått min egen väg och sagt det jag känner för. Andra kan uppleva det som obehagligt till viss del men samtidigt vet jag vilka som är nära vänner och inte. Den här sidan försökte jag ändra på för att passa in i normen men då kunde jag lika gärna vara död. Springa runt här och vara någon annan än den jag är - nej tack. Så den får nu plats i mitt liv men där jag numera ser till så han inte ställer till det för mig bara. För anarkisten som finns i mig är den jag varit sen barnsben. Att smälta in är inte något som är önskvärt i mitt liv - som jag skrivit - vem vill vara en kopia av en kopia?

Jag skapar t ex mina egna regler. Ingen annan ska säga åt mig vilka regler jag borde förhålla mig till. Det är jag smart nog att klara av själv. Men det blir ju kaos i många situationer och försöker man då samtidigt minimera kaoset genom att passa in så var alkoholen en del i det hela tror jag. Eller för att bara fly från allt. Haft det till tusen olika saker. Quick fix som bara blev värre med tiden.

Vissa människor har kallat min socialt inkompetent - men en psykolog sa att jag var antisocial (tror jag han kallade det) och menade att jag är social när det är någon jag är intresserad av och som ger mig ett utbyte där jag glöder. Men att bara sitta och snacka om något intetsägande betackar jag mig för. trivs inte alls i sådana situationer och då är jag hellre i mina egna tankar. En kompis till mig nailar alla delar av ett högskoleprov som han finner intressanta (alltså textmässigt) men är helt lost ifall det är en text som inte intresserar honom.

Jag tror vi måste bejaka den vi är. Sen ändra om den som vi inte tycker passar in i bilden om oss själva. Vill vi vara en snäll människa men kanske inte är det måste vi ju jobba på det. Per Holknekt är ju en förebild hos mig och han är nog samma där som oss. Sin egen och det är det som ger en livskraft. Då kan man orka på och storma omkring och känna livsglädje. Annars kommer vi bara känna oss instängda och då mår vi inget bra.

Vuxen är inget jag har intresse av att bli på det sättet. Äldre blir jag ju men mitt sinne kommer alltid vara livligt :) Jag är guds barn. Att bli "vuxen" är ju bara tråkigt. Sen måste jag ju passa in till viss del där. Alla behöver vi ju pengar för överlevnad. Men jag går mina egna vägar där också. 100% kneg är ingen melodi för mig. Gillar inte slaveri :)

Jag gillar också i grunden att kasta mig in i saker jag inte har kontroll på men då för att utvecklas personligen. Dock finns det gränser för mig :D Dans är inte förstavalet när jag ska kasta mig in i något.

Återhämtningen är viktig för oss alla. Hur vi gör det är ju individuellt. Jag behöver skärma av mig från det mesta. Ha noll krav på mig. Slappa bara. Känna mig fri som människa. Men sen kan jag växla upp och storma vidare :) Men jag vet inte allt ännu. För mig är livet en resa fortfarande. I dag mår jag väldigt bra. Men jag försöker ständigt jobba på att utveckla mig som människa på ett eller annat sätt :)

Vet inte om varken du eller jag blev klokare av det här nattinlägget :) Oavsett - ha det gott!

För det första välkommen hit ☺️

Ditt dilemma är inte lätt.Drickandet blir inte endast ett beroende det blir även en vana.Man tar oftast till alkoholen av en orsak och först verkar de som en bra ide och även positivt. Och om de har visar sig bli bättre eller det kännas bättre så är det lätt att det blir en ond cirkel som tills slut blir endast till en negativ smörja.Och nu förknippar du ett bra framförande med alkoholen pga de har blivit en vana. Något som har fungerat förut men som nu förtär istället. Alkoholen har fått dig att tro att du inte klarar dig utan den. Den påverkar självkänslan och kritiserar vem man är och vad man kan prestera eller inte. Men de är bara en illusion där alkoholen lurar en och tro saker som inte stämmer. Du kom där du är idag pga din röst och beslutsamhet- Inte pga alkoholen.Du skulle förmodligen fått dessa jobb ändå-Men alkoholen får dig att tro annat.

Jag kan bara utifrån mina egna erfarenheter skriva att jag trodde att jag var mer stark,våglig och framåt när jag drack.Men ack vad fel det var. Alkoholen gjorde mig osäkrare och fick mig att få en annan självbild av mig själv och hur jag var.Hjärnan lurar en för att tro att man behöver A

Det finns ett program här på A-hjälpen som man jobbar med genom nätet.Och något avsnitt där är ang vanor och hur man bryter dom och beteendet..

Fortsätt skriv och dela med dig.När man är vilsen som du verkar att vara nu så kan det hjälpa att få ut det i text.Och här finns det många underbara och stöttande folk..Ge inte upp ?

Känner igen mig så väl i dig! Och är också ung precis som du, 26 år. Och min pappa är alkoholist precis som din. När jag var 21, precis som du kunde jag också dricka hemma själv, hur mycket som helst. Det var liksom en lugn stund från ångest och oro som sen bara visade sig komma ikapp en. Det är svårt att veta vad som kom först, ångesten eller alkohol. Det är något som du ska se som en stor livsbonus, utan alkohol kommer också din ångest minska! Gått på kbt två gånger för att få bukt med mina panikattacker, första gången när jag var 17 år. När jag var 21 trodde jag att det bara var en fas som man var i, att när jag blev äldre så skulle jag lugna ner mig med alkoholen. Men det blir ju inte bättre utan tvärtom. Så var så jävla stolt över dig som har den självinsikten redan!! Du kommer klara dig galant och de positiva fördelarna kommer väga över alkoholen, om man ger det tid och tålamod. Jag har idag kunnat sluta med mina antidepressiva mot ångest och oro för den försvinner helt enkelt. Dagarna efter alkoholen låg jag och knappt kunde röra mig för jag hade sådan ångest över livet. Till slut hade jag ångest även under stunderna jag drack. Klart jag kan ha ångest någon gång ibland, men det tar inte över mitt liv längre och den är inte ohanterlig.

Till midsommar, så kan du ju helt enkelt bara säga att du inte dricker. Frågar någon varför så säg bara ”jag gillar det för mycket” så brukar folk förstå vitsen. Säger man att man bara är nykter för en kväll brukar folk tjata på en, säger man att man inte kan hantera det så brukar man få mer förståelse och pepp.

vet inte hur jag hämnat på den har sidan, men vill bara skriva att du är en super stark person som skriver hur du mår och hoppas du kommer att andra hur du tänker snart oh snabbt. en lite tips. jag har varit där och tog en snabb beslut men jag skulle inte klar det själv så exakt som du tänker PLAN plan och plan! plan nummer 1 du ska sluta träffa folk som du bruka dricka med. 2 du behöver hjälp sök på alcoholline och boka tid hos dom, Va inte redo och ta antabus ingen therapi hjälper jag lovar du kommer att mår mycket bättre. Lycka till!

En kombo av antidepressiva och terapi når oftast bäst resultat, du har fått en diagnos att ta på största allvar! Blir du inte frisk kommer du nog inte komma ur alkoholens grepp heller... Det är en ond cirkel du inte kommer ur utan hjälp. Jag hoppas av hela mitt hjärta att någon finns i din närhet som kan hjälpa dig❤️
Du skriver att du inte förstår hur hjärnan funkar. Det är en av de mest fascinerande områden som finns!!! Ta reda på så mycket du kan, det var för mig en fantastisk känsla och faktiskt en lättnad att tankar och känslor inte är så abstrakta. Att man kan förklara ett mående med signalsubstanser, synapser osv. Det hjälper iallafall mig att förstå mig själv på ett sätt som gör att jag också kan förlåta mig själv. Så mycket som händer i vår hjärna som vi faktiskt inte helt och hållet kan kontrollera. Så mitt tips är: sätt dig in i din diagnos, vad den betyder och vad som verkligen händer i ditt huvud. Läs neuropsykologi, jag lovar dig att du får svar på många frågor. Var noga med att kolla upp källorna bara? det finns mycket ”hittepå-vetenskap” i omlopp... Önskar dig ALLT lycka, Lundgren❤️??‍♀️

stärker honom eftersom han måste ta ansvar för sej själv ,det blir en positiv kedja istället för en negativ kedja
Bravo tjejen ????

att jag faktiskt kan leva ett eget liv tog sån tid..när jag var som värst bröt jag med alla vänner, jag som älskade umgås med mina tjejer och gå ut och ha kul kunde knappt gå i trappor för jag var så undernärd pga av depression, jag tänker ALDRIG hamna där igen. Han ringde mig nu och skickade bild på Poletten han fått från NA och var otroligt glad och positiv och ska redan på ett möte imon, innan när han kunde säga att han ska " ta tag i det" blev jag glad för MIN skull, tänkte åh nu ska vi ha det bra igen, men nu blev jag glad för HANS skull, idag tänker jag istället åh han kanske kan fixa det ändå så han får ett bra liv, det tror jag har gjort jättemycket för mig. att hans välmående inte har med mitt att göra, även om jag skulle bli superlycklig om det kunde bli att vi fick ett liv ihop igen. men detta är hans resa och jag har mitt. Så skönt att få ventilera lite, tack anxiete <3

svåraste du kommer att få göra men jag tror det kommer göra dig gott, du kan fortfarande stötta honom men då ligger inte ansvaret på dig mer, du kommer inte behöva sitta uppe på nätterna och grubbla, eller hålla koll på honom och tjata. men tills du kommer dit är det svårt, jag var så extremt ledsen och grät och hade panik men samtidigt var det direkt lättnad..världens tyngd som släppte..mina panikattacker försvann, gick upp i vikt igen, började ta tag i mina högskolestudier igen. Det kommer även få honom att inse hur hans situation faktiskt ser ut. Jag har ju fortfarande daglig kontakt med honom och bestämt mig för att stötta honom i hans tillfriskande men jag mår sååå mycket bättre. Min vägrade också antabus, samtal, soss ALLTING han har inte heller någon tro på sånt. men nu fick jag precis samtal från honom då han kommit hem från sitt första NA möte och är hur stolt och nöjd som helst men fan va vägen dit var tuff...han blev 100 ggr värre innan han förstod att han måste faktiskt ta hjälp. Han var också extremt på mig och ville veta vad jag gjorde, om jag var ute osv men det la sig också med tiden, tror tom han blev lugnare när vi väl hade gått isär och han insåg att han inte har mig längre. Gör klart för honom att du inte tar att han håller på så och visa det genom att lämna, ta och var ensam ett bra tag hitta dig själv och vad som får dig att må bra och arbeta på det, känner du sen att du vill och kan finnas i hans liv utan att han drar ner dig så mycket så kan du göra som mig och stötta honom men liksom på avstånd och var strikt, tuff kärlek.

DetGårBättre, jag har en fråga.
Ett typiskt drag hos mig är att jag aldrig är i god tid, inte när det gäller någonting. Om jag t ex ska befinna mig någonstans kl 9:00 och jag vet att restiden är 7 min, ja då beger jag mig 8:53. Att slösa tid eller pengar på att vara ute i god tid går liksom emot hela min natur. Rätt säker på att detta hänger ihop med resten av min vilja att balansera på gränsen i allt, att ständigt söka utmaningar där jag inte är helt säker på hur det kommer gå.
Är detta något du känner igen?? Har försökt förklara konceptet för en del människor men ingen har någonsin begripit. Jag driver min man till vansinne som hellre är en timme för tidig än en minut för sen???
Det jag nu funderar över är om det är ok att acceptera att jag är oansvarig och lite ”utanför lådan” hela tiden...
Jag känner mig alltid som en udda fågel bland jämnåriga kvinnor/mammor, försöker att smälta in men hela mitt väsen skriker av obehag när jag försöker klämma in mig i den (för mig) trånga lådan.
Jag tänker för det mesta lite baklänges, jag kör alltid lite för fort, jag älskar annorlunda, ser inte många gränser eller så skiter jag i dem, tycker ofta att jag inte passar in någonstans.
Det är bl.a. där alkoholen kommit in i bilden. När jag varit full har jag tillåtit mig att vara lite knäpp och annorlunda. Och visst har den givit mig återhämtning från alla skenande tankar och det kaos jag skapar åt mig själv. Kanske har min son faktiskt ärvt sin diagnos ifrån mig. Jag har värdelös uppmärksamhet när det gäller sådant som inte fångar den. Är den fångad däremot är ALLT kristallklart och inte en detalj undgår mig. Fast, skitsamma egentligen. Frågan är om jag ska acceptera och bejaka den lite knäppa och bakvända människa och mamma jag är eller är det mer hälsosamt att jag skärper mig lite och börjar skaffa marginaler? Skulle jag fråga ALLA jag känner skulle de tycka det senare.. men jag tror inte det. Jag tror inte jag mår bra av att begränsa mig med ramar, regler för hur man ”bör” bete sig. Jag har ju verkligen försökt bli vuxen genom åren men vad har det gett mig? Självförakt och alkoholism. Ont. Ont av att föröka klämma in mig i en låda som är för liten. För om jag inte ser några gränser och fortsätter att kasta mig in i saker utan att veta hur det kommer sluta, ja, då tror jag att jag kommer komma lite längre?
Men vår återhämtning måste vi finna någon annanstans än i fyllans hjärndödande värld.... För det funkar inte så bra?
Kram!❤️??‍♀️

när jag läser att du ser att ditt liv är viktigast ! Att du studerar och och har ett jobb du trivs med, att du har framtidsdrömmar, det är så det ska vara!
Hur länge du vill stötta honom och vara med på hans resa kan du bara känna själv och det är inget beslut du måste fatta idag eller imorgon eller om en månad. När den dagen kommer, om den kommer ,då vet du !

Du fick diagnos, men vad fick du för hjälp?
Jag är inte expert på området och mina depressioner varar längre perioder. Men jag vet av erfarenhet hur lätt det är att dricka bort den för en stunds lugn.
Om du tar beslutet att kämpa emot begäret och samtidigt får hjälp med depressionen så kan det klarna, men du kanske även behöver hjälp med att stå emot alkoholen?
Tyvärr måste man kämpa lite för att få rätt behandling gällande depression, men kanske om du tar hjälp för alkoholmissbruket att du kan få hjälp med båda.
Hur som helst är det, vad än man får för sig i mörka stunder, bättre både för din egen del och din familj att du finns kvar och kämpar för ett bra liv. Så ge inte upp utan fortsätt skriva lite tankar här under tiden du funderar på lösningar.
Ser fram emot din nästa uppdatering.

Manhug /IW

Förstår verkligen din oro och frustration i situationen. Jag jobbar just nu och min sambo är föräldraledig och hemma med barnen. Jag har vid flera tillfällen kommit hem till en mycket påverkad man (även om han tror att jag inte ser/märker det). Jag älskar honom högt, men känner mig sviken, lurad och hemsk som inte funnits där för mina barn eller honom. Jag ser på dem att de är oroliga när pappa "är konstig", även om han är den snällaste i världen och inte skulle göra en fluga förnär.

När jag ställt honom mot väggen med detta börjar han med att låtsas som att han inte vet vad jag talar om, för att sedan ljuga om att han inte alls druckit till att slutligen försvara sig med att "det var inte så farligt", "du är för kontrollerande" osv... Men nu, senaste gången det hände, bestämde jag mig och gav ett ultimatum. Antingen så får han sluta dricka när han är ensam med barnen eller så får vi separera och jag tar barnen tills dess att han mår såpass bra att han kan hålla sig nykter runt dem. Han bröt ihop, grät och bad om min förlåtelse. Bad mig att inte lämna... Lovade att inte dricka när han är ensam hemma med barnen någonsin mer.

Samtidigt vet jag att han inte mår bra, ser i hans ögon att han vet att han sårat och skrämt. Jag ser hans smärta, hans ångest... Men hur ont det än gör i hjärtat så måste jag säga ifrån, om inte för min så för barnens skull. Jag behöver få ro, barnen behöver få två trygga föräldrar och han behöver hjälp som jag inte kan ge...

Hittills har han hållt sitt löfte, vilket änsålänge bara är två månader, men länge för honom. Jag stöttar så gott jag kan.

Vet inte om min historia kan hjälpa dig, men jag förstår kanske lite hur du känner, förstår besvikelsen, oron, sorgen. Stanna eller lämna? Omöjligt att säga... All kärlek till dig!

Den finns på den ”mycket vanliga” ljudbokstjänst som jag prenumerar på. Då gissar jag att den även finns på de övriga.

Tack för tipset!

Edit:

Klockrent citat där i början av TNM: ”Alcohol is the only drug in the world you have to justify NOT taking”.

(Hittade även en uppsjö andra böcker på ljudbok, inkl. en från personerna bakom ”one-year-no-beer”: The 28 day alcohol free challenge. Med tips hur man klarar de första 28 dagarna. Hela sommaren räddad.)

Jag blev diagnostiserad med depression.

Det som jag tror är så svårt för min del och för min familj. Det är nog att ingen dag är den andra lik. Ena dagen kan jag vara nykter och olycklig, andra dagen nykter och lycklig. Sen så kan jag dricka måttligt i flera veckor, och allt är frid och fröjd. Men sen veckan efter det så kan jag dricka så jag hamnar på sjukhus.

Och det gör det så problematiskt. För då blir det så svårt att se någon direkt förändring. Att se vad som triggar ett sug. (Att se att det är alkoholen som är boven?!)

För utav nån jävla anledning så förnekar jag för mig själv att jag inte kan dricka. Vilket är så tydligt att jag inte kan.

Att min familj fortfarande stöttar mig är helt otroligt, efter alla löften efter alla lögner.

Förstår inte hur hjärnan fungerar. Idag vill jag va nykter för all framtid. Men jag har verkligen ingen aning hur jag känner imorgon. Det skrämmer mig!

.. snart till ända. Min vana trogen går jag in här o bockar av. Dan ramlade på i div aktiviteter. Hyfsat mående. Tar tag i morgondagen när den kommer.

Må så bra alla!

detta är bara en mini del av det som har skett sen 2015..helt otroligt att jag fortfarande orkar men fan va jag har växt och lärt mig saker ... jag har sen vi gick isär sett att jag faktiskt har ett eget liv att leva och jag börjar bli rätt bra på det, hoppade på mina högskolestudier igen och gör mitt sista år nästa termin, skaffade ett deltidsjobb jag trivs på (då jag mådde så dåligt då och han hade bra ekonomi o försörjde oss då innan han blev av me jobb). Jag är rädd att jag kommer grubbla över detta så länge jag lever.. jag har förstått att det bara är HANS val även om det tog mig några år, känner mig inte skyldig till hans handlingar mer och det är endast hans val att han är där han är trots hans barndom o uppväxt så har man alltid ett val o vända på saken! jag känner precis som du säger att jag stöttar på mina villkor..tex när han går in i supar perioder så tar jag avstånd HELT och bara slutar svara. Att resan är lång och krokig för alla har jag förstått och jag har så mycket respekt för alla här inne, både de som försöker sluta och anhöriga som försöker stötta..tror jag nånstans inne har liksom bestämt att jag ska finnas där genom hans resa (men inte låta det hindra min egen resa) gör jag helt fel då ?

Hej IronWill! Jag tänkte hälsa på i din tråd då du hälsat på mig? Jo, vi har nog en hel del gemensamt. Det du skriver om att vara en god soldat och vara pålitlig... känner igen det mkt men vet inte om vi är det av samma anledning, jag vet att jag alltid lyckas göra människor beroende av mig, njuter av att rädda dagen, men på min förra arbetsplats vägrade de??cheferna lät oss alla förstå att alla var mer eller mindre utbytbara och det retade gallfeber på mig. Jag var fruktansvärt frustrerad och kan än idag inte förklara deras beteende på något annat sätt än att de helt enkelt var idioter, korkade. De förstod inte hur mycket min lojalitet var värd. Anser visserligen detta fortfarande men det är inget jag lägger någon kraft på (sedan jag och min man slutade jobba där har det gått utför för dem så jag måste väl erkänna att jag ändå är en smula skadeglad...) DOCK☝?: Jag ser numera upp med detta beteende bättre än förr, jag väljer vilka jag ska ge min fullständiga lojalitet, har lärt mig att auktoriteter är inte per automatik vet vad de håller på med. Jag har också blint litat på auktoriteter men gör det inte längre.
Hursomhelst förstår jag vad du menar och jag förstår också exakt det där med att dricka för att slippa den jävla självmedvetenheten. Har alltid granskat mig själv med lupp utan att någonsin egentligen fatta vad det är jag ser. Jag har mött så många människor som beskrivit mig på ett sätt som gör mig helt förvirrad, jag ser inte det de ser. Nu försöker jag bejaka den bilden andra människor har av mig för den är mycket trevligare än min egen? Vad jag menar är att vi dömer oss själva för hårt. Alltid.
Social fobi har jag dock inte men kan gott och väl förstå att alkohol hjälper. Men till syvende sist måste vi försöka acceptera hur vi är. Jag är själv långt ifrån men är fast besluten på att komma dit, att acceptera vem och vad jag är och tycka att det är helt ok. OCH leva efter det.
Jag tycker du verkar vara en väldigt fin och insiktsfull individ som är värd att må bra!! Tror säkert att du är både charmig och kvicktänkt men du har bara svårt att visa det i alla situationer. Så är det bara. Vi kan inte vara ”rätt” i alla lägen. Jag hade gärna gått på personalfest ikväll men jag är helt enkelt inte socialt kompetent nog för att gå på fest med endast nya kolleger jag inte känner, inte nykter, och med alkohol i kroppen hade det gått käpprätt åt helvete... Flörtat med vissa manliga kolleger/chefen och antagligen skämt ut mig på livstid så: nej tack, jag är hemma med mina barn och äter upp de miljoner jordgubbar vi plockade igår??
IronWill, vår tid att inte vara tråkiga kommer, just nu kämpar vi mot alkoholen vilket är oerhört slitsamt. När vi fått distans till vår kamp tror jag det ger sig, allt handlar ju tack o lov inte om att vara rolig på fest eller hur?
Kram till dig, vi fixar detta?❤️

Hej; tack för svar.
Så starkt av dig att lämna, jag tycker det är så svårt att lämna honom när han mår så dåligt.
Han vägrar Antabus, han vägrar allt som svensk sjukvård och socialtjänst har att erbjuda, helt sjukt!
Ja, jag får också försöka att lämna, hur var det för dig när du bestämde dig för att lämna? Min partner blir sjukligt svartsjuk, kommer med verbala påhopp och trycker ner mig oerhört via SMS och telefon.

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva så jag skriver från hjärtat....
Det är tunga bekymmer du har på dina unga axlar, alldeles för tunga ,känner jag.
Du borde se att hela världen ligger framför dej , inte grubbla över hur han ska lösa sina problem för det är ju bara han som kan göra det valet !
Du har lämnat och ni har inte ett förhållande. Det är jättebra tycker jag för då kan du stötta när DU vill och orkar på DINA villkor.. Låt inte detta bromsa DITT liv för om han verkligen vill räta upp sitt liv då gör han det men som du säkert läst här så är det en lååång krokig resa som kan ta många många år.
Jag hoppas verkligen att han klarar det och att du börjar DITT liv under tiden. Är det meningen det ska bli ni så blir det så, men snälla rara: Håll distans tills han är klar med sej själv!
Kram på dej ?

Hej och oj vad jag känner igen mig i det, jag har varit i din situation och försökte vara där men såg heller ingen förbättring efter två år..så jag lämnade.. jag har fortfarande kontakt med honom men vi bor inte ihop och jag har lärt mig att hålla distans och vet du vad? nu vänder han sig till mig och har insett att han vill sluta och är NU på sitt första NA möte...vägen dit är lång och jobbig men det är otroligt viktigt att han iaf förstår att han har ett problem så att han på ett eller annat sätt försöker ta hjälp..har han testat antabus ? har du pratat med honom om hur det är för dig när han håller på som han gör..