Senaste kommentarerna i forumet

Jag har läst din tråd o flera andras från o till under en längre tid o ser er kamp . Precis som jag är det många andra som läser här men varken skriver eller kommenterar. Vi är tacksamma att detta forum finns och jag är själv en skuggläsare ’ . Ni alla som skriver här hjälper så många ! ?

Ikväll har jag blandat mousserande , rött vin o öl .....
Bara för att det är sista dagen innan min man kommer hem . Egentligen inte , för han kommer på fredag morgon men jag behöver morgondagen för att bli sober .
Är sjukskriven för utmattningsdepression . Skrev precis till min Chef att jag drack alkohol igen , nu när min man inte var hemma . Känns ändå bra att jag kan vara ärlig . Hon har frågat o jag har sagt att jag vill ha en rak o ärlig diskussion . Inte något ’tycka synd om’ det är jag färdig med .
Känns som ni som skriver här kan uttrycka er så bra . Från mig blir det säkert många ej sammanhängande inlägg , hoppas det är ok . Kram

Jag blir imponerad över hur du uttrycker dig och dina insikter. Verkar väldigt synd att döva det med gift.
Jag har ju också logiskt vetat säkert i åratal att jag inte borde dricka. Jag vet det logiskt nu också. Men ändå, där är den, rösten som säger att det här är ju inte på riktigt. Klart jag ska dricka igen efter att ha varit så ”duktig” ett tag. ”Käften” säger jag och då kryper han tillbaka en stund. Men jag hoppas att han kommer mer och mer sällan för att till slut skrumpna ihop. Men jag vill verkligen inte, faktiskt. Jag kände det så starkt den morgonen då jag bestämde mig. Så jag håller i allt vad jag orkar. Det är en av få kamper jag har i mitt liv som jag känner verkligen spelar roll. Det andra som jag dövar med A får vänta och delar av det kanske löser sig när spiralen är bruten.
Du och många andra kämpar hårt och det hjälper verkligen mig att känna att bland alla oförstående i min omgivning så finns det någonstans många som är som jag. Man är så ofta ensam om sina problem och spöken, men här finns det så många med samma demoner på axeln som fattar precis. Underbart!

Hej,
Och välkommen hit till forumet. Ja du jag blev oxå påkommen av kollegor. Inte att jag drack på jobbet men de misstänkte att jag var påverkad av något. Där och då i möte med chefen så lyckades jag ”prata” mig ur det. Hur jag lyckades med det är ju egentligen inget konstigt. Jag var en mästare på att manipulera omgivningen till att få saker på mitt sätt. Efter det kraschade jag helt och dagen efter tog jag ett nytt samtal där jag sa som det var. Jag hade stora problem och jag behövde hjälp. Jag la mig helt platt och var brutalt ärlig. Så här i efterhand vet jag att det räddade mig. Jag tog emot hjälp. I mitt fall var det företagshälsovård, provtagning och samtal m läkare. Dock kände jag att jag behövde hjälp att sluta helt. Jag visste att jag lämnat riskzonen och var beroende. Hur det skulle vara möjligt förstod jag inte men på eget initiativ och med stöd av arbetsgivaren åkte jag iväg på behandling. Efter det lämnade jag prover regelbundet i ett helt år. Det handlar ju om att få behålla jobbet. Visst kan känslan vara att bli kontrollerad men samtidigt var det en hjälp för mig och dessutom kunde jag återfå förtroendet från arbetsgivaren. Eftersom det är förbjudet att vara påverkad på arbetet och jag faktiskt hade varit det så kände jag inte att jag hade så mycket att välja på. För min del blev inte det en så stor del heller. Mitt fokus var att ta hand om nykterheten, att återfå tillit från man och framförallt mina barn.
Så kontrollen i sig blev bara en check på att jag gjorde det jag skulle men som sagt var för mig låg fokuset på tillfrisknandet.
Känslan av att bli avslöjad av arbetsgivaren var brutal. Skammen var vidrig men det infann sig oxå en frihetskänsla. Det fanns ingen väg tillbaka. Nu har det gått över 2 år sedan detta hände och jag jobbar kvar. Har blivit erbjuden fler nya tjänster av samma arbetsgivare. Har varit öppen mot chefer och mina närmsta kollegor vilket jag tjänat på i längden. Jag går rakryggad! För ingen som inte har varit där själv kan ha en aning om hur vidrigt det är. Psykisk ohälsa, beroenden, ångest, utbrändhet... jag checkade av alltihop men jag är förbaskat stolt över min resa och där jag är idag.
Början av resan är ofta tuff. Skam, skuld, ångest mm men det går att förändra. Vi är många här som vittnar om det. Ge dig själv en period utan alkohol. Lämna prover, lyssna på din kontakt på företagshälsovården och bara ”åk” med så här i början.
Det blev ett långt inlägg men jag vill verkligen ge dig lite styrka och även hopp. För det går.
Stor kram
Ellan❤️

Ja så är det nog att de tar tid innan sömnen normaliseras. Inte mycket att göra än att kämpa på. Nästan så man blivit rädd för o lägga sig. Samtidigt vet man ju att A inte är ett alternativ. Vi tar sikte på en bra natt o en nykter morgondag.

Allt gott!

Jag tror att sömnen behöver några dagar till att normalisera sig.
Du är strong som klarat 10 dagar och orkar även peppa alla som behöver stöd här på forumet.
Kram och fortsätt kämpa!

Har läst din tråd också..Läser om ditt kämpande, men varje nykter dag är ju en vinst..Rätt vad det är så kommer man på verktyg och metoder som passar en själv..Lycka till på din väg..Varm kram..

Två ord som hänger ihop..Vad bra lim att Valerina hjälper dig..Ladda ordentligt med solenergi i sommar eftersom du mår bra av det..Jag tycker du har utvecklats mycket med att förstå dig själv..Varm sommarkram till fina dig..?

Till min man alltså : Vårdare, psykolog,övervakare , mamma , att vara duktig som du säger ... De roller som inte hör hemma i ett förhållande . Jag har en man som , i nyktert tillstånd, klarar allt . I de dåliga perioderna klarar han inte något eller vill inte klara något. Då kommer mina suckar, jag drar på mej offerkoftan, rättar till glorian och fixar allt . Jag är väldigt noga med att tala om allt jag gjort för min man också så han ska känna hur duktig jag är ! Men.... är det duktigt eller bara dumt ? Inte hjälper det mej och inte hjälper det honom, tvärtom. Kanske ska jag nästa gång han går ner sej slänga både offerkoftan och gloria och åka iväg på något roligt istället ,något jag vill !! Vi provar Kristina !

Du måste minnas varför det inte hjälper med alkohol mot oro!
Läs dina egna fantastiska kloka inlägg här på forumet.
Livet är en berg och dalbana, en sliten klyscha men så sann.
Imorgon är du på väg upp igen känner jag på mig, håller tummarna för dig!
Kramar ?☀???

Jag tar så många pauser jag kan och är ensam så mycket det går. Vi har två boenden. Allt känns så mycket bättre när jag är själv... Jag tycker till och med att jag har ett jättebra äktenskap när jag är ensam och ser på det på avstånd... just nu är jag själv och har en sur och sviken man som säger att han förstår mig men känner sig ensam och dricker för att trösta sig. Visst är det trist att man känner sig som en surkärring? Du försöker stryka de negativa rollerna, vad tänker du är de negativa rollerna? Surkärring så klart, men vad mer? Jag ser mig själv som väldigt duktig. Jag fixar allt och är så in i norden duktig. Kan se att det förstärker min mans känsla av att vara värdelös. Så duktigheten har plötsligt blivit en negativ roll. Det som alltid varit min fördel är nu min nackdel.

De två senaste dagar har varit bra! Försökt hålla mig sysselsatt så att inte ha tid att tänka och tycka synd om mig själv. Idag hade jag första seansen hos psykologen och känner mig rätt positiv. Mycket att jobba på o mycket att gräva i. Har hölt mig nykter nu sen i söndags o känt mindre dagenefter ångest, vilken har tendens att fräta på min självkänsla. Hoppas allting är bra med er! Kärlek och kramar till alla

Men å tack snälla AlkoDHyperD, vilket fint och värmande inlägg ❤ tack. O ja alkoholen suddar ju verkligen ut förmågan att se.

Min konstiga ångest efter festen försvann dagen efter. Hade jag druckit så hade den nog fortfarande varit kvar tror jag. Men den var ju omotiverad så den försvann. Hade jag druckit innan så hade jag nog tänkt tillbaka på det och fått starkare ångest än den jag hade i lördags.

Jag längtar till semestern nu. Det känns iof lite bra att ha sen semester för då har jag den ju kvar innan hösten kommer. Jag har lite svårt att förstå att det är sommar nu!

Maj var så himla fin med varmare väder än utlandet och det har gjort mycket för humöret! Och tänk att man kan leva i sån värme och sol utan att vilja dricka! Det hade jag inte trott var möjligt förr.

Nu ska jag ta ett bad och titta på hundar i telefonen. Min tanke är att vi ska ha hund om ett eller två år beroende på hur nästa sommar ser ut med semestrar och så. Det känns ganska mysigt att ha den tanken med sig.

Ha en underbar kväll kära ni!

Kramar!

Så grymt imponerande ❤️
Det där svarta stora hålet känner jag igen men det tog mej säkert 20 år att koppla ihop det med PMS , fy satan vad jobbigt det var ! Det märkliga var att varje månad blev jag lika förvånad och överrumplad , varför känner jag så här ?!?
Nu är den tiden över men jag känner verkligen med dej . Vad skönt att du ska till läkaren, jag hoppas du får den hjälp du behöver!
Fram tills dess , apoteket har en tablett som heter Sedix, naturpreparat mot oro. Hjälper faktiskt min man att koppla av när det blir riktigt tungt

Vad roligt att du tittar in ?
Ja, nog är det ett märkligt förhållande man har, om man nu kan definiera det som ett förhållande.... jag vet snart inte vad jag är : hustru, bästa vän, vårdare, älskarinna, övervakare, mamma , psykolog, surkärring ? Fan, man blir ju schizofren på kuppen !
Jag försöker stryka de negativa rollerna men återkommer till att när tilliten har fått alltför många törnar så är det svårt ...

Idag känner jag mig uppriven och ledsen. var på min gamla högstadieskola som jag inte har varit på på 10 år..och där ser jag min gamla lärare som hjälpte mig genom en svår period jag hade i livet då, jag vet några år efter att jag gick ut att han hade blivit sjuk och fått cancer..försökte få tag på hans nummer i år men hittade inte honom...han såg mig från långt håll och ropar " drömmer jag" och det första jag gör är att springa fram och krama honom medan vi båda gråter. så mycket känslor jag som förträngt kom fram till ytan. det är inte först förrans jag torkar tårarna och kollar på honom som jag ser hur sjuk han är...han har opererat bort två hjärntumörer och en tumör i halsen så hans stämband är borta så han pratar med hjälp av en maskin..han går med en rullator och är inte ALLS den stora starka som jag minns...jag kollar på honom med gråten i halsen och ber honom att kämpa. vi står och pratar en lång stund och han berättar om vad han varit med om och att hans tid är begränsad...hans ord till mig var " slutar jag kämpa så dör jag, varje dag jag kämpar får jag leva" dom orden sitter i mig..tänker att de så med våra missbrukare med..slutar de kämpa emot så slutar det med döden för dem... Hans cancer har spridit sig överallt och han är extremt svag men vad gör han ? JO han jobbar fortfarande och har sin egen klass ..det där kallar jag för att inte ge upp. Får ont i hjärtat av att tänka på honom, men man fick ju sig en tankeställare..här har vi en UNDERBAR och fantastisk människa som dedikerat sitt liv åt sina elever och sitt yrke och hans dagar är räknade pga av en sjukdom han inte kan hindra men än idag så kämpar han och arbetar kvar.... så mycket känslor inombords och så känslosam idag.
M är iaf på sitt andra NA möte och har varit super hjälpsam och snäll då jag behövt gråta ut efter mötet med min lärare.. Ny dag imorgon..får se vad som väntar... lite nervös inför att VM börjar och en av hans favoritsysslor är att kolla på fotbollen och ta några öl, hoppas för hans skull att han inte sumpar sina 9 dagar genom att supa på fredag.

Om du fortsätter kämpa så gör jag det med. Låt oss krossa bilden av det där förbannade glaset till förmån för tidiga morgonpass och sena Netflixkvällar där vi faktiskt minns vad serien/filmen handlade om nästa morgon!

Välj nykterheten. Du kan alltid välja om imorgon.

Jag har också blandade känslor. Eller kanske rädslornför blandade känslor. Men just idag är jag nykter.

Kämpa ? (slarvigt skrivet via mobilen så ville autocorrect får det till könsord!?)

Ska jag börja med känslorna eller lite logiskt tänkande kring helgen? Egentligen hör det väl ihop så jag börjar med känslorna.

Idag har jag haft ett lätt tryck över bröstet. Jag har fått andats medvetet och något ansträngt emellanåt. Tårarna har bränt i ögonen och hotat med att börja rinna mitt på ljusa dagen. När jag väl satt mig ner har det varit tungt att resa sig upp igen. Hade svårt att äta lunch idag igen pga illamående och hoppade över eftermiddagsmellisen. Dålig uppladdning inför min joggingtur som gick tungt. Ville avbryta ungefär varannan minut. Helst av allt har jag bara velat sitta ner och inte göra ett skit. Den gråa dagen matchar hur jag känner mig. Allt är grått och trist. Jag är rädd för att det svarta ska komma. Jag orkar inte med det nu. Varför, varför känner jag såhär? Därför. Det har inte hänt något, det bara blir såhär ett par veckor varje månad. Månad efter månad, år efter år. Ska träffa en läkare nästa vecka och se om det går att ordna.

Jag är rätt skör just nu.
Jag mår inte så bra.

Nå, så till det logiska då. Jag ska hem imorgon. Hem, till en plats fyll av så mycket kärlek, trygghet och ... rutiner. Nu har jag klarat min försa nyktra helg på länge och känner mig stolt över det. Jag har fortfarande inget sug efter alkohol, jag känner mig fast vid beslutet att fortsätta samla vita dagar, men jag så väldigt medveten om att alko-rösten börjat viska om att ”det här gick ju lätt, en öl för att fira/varva ner/du förtjänar det/det är helg går ju bra, bara en enda”. Visst skulle det bli en enda, just den helgen. Sen, nästa helg och helgen efter det, skulle det bli en till och lite vin och lite mer och ännu mer och så är jag tillbaka där jag började. Nej tack. Jag väljer att lyfta fram den rösten här, skrika ut dess budskap och skratt åt hur löjlig den är som tror att den kan komma här och lura mig. HAHAHA tror du jag går på det? Rent logiskt förstår jag vad som händer, att det händer och varför det händer. Jag har varit med om det tidigare. Både den viskande rösten och mitt sköra mående. Jag ser alla delar och förstår att de går att koppla samman men jag kan inte riktigt ...

Jag tänker att det är lugnt för jag ser det här, jag gör kopplingen. Ändå är jag livrädd för vad som kommer hända. Jag planerar, är tacksam för att jag har ett viktigt möte fredag förmiddag vilket förhindrar drickande på torsdag kväll (en öl för att slappna av och kunna sova bättre...) och så är det dop på lördag eftermiddag (två öl blir ingen bakis av, du hinner bli ok innan dess...) och så slänger jag in ett långpass på lördag förmiddag också (men lördag kväll går fortfarande bra ...).

Hur jag än lägger om det här pusslet så är rösten där och viskar, kommer med förslag och försöker omkullkasta mina planer. Jag känner mig stark. Jag vill inte. Jag vill och kommer därför välja nykterheten!

Jag blir livrädd. Tänk om jag ger efter? Tänk om jag inte står emot? Tänk om allt lugn, all självsäkerhet och all beslutsamhet bara försvinner. Tänkt om ... tänk om jag skulle sluta tänka så mycket. Tänk om alla de här jobbiga känslorna bara kunde försvinna så jag fick vara trygg i min nykterhet igen!

Dag elva går mot sitt slut och jag är fortfarande nykter.

Det var länge sedan jag läste dina inlägg och länge sedan jag kommenterade men känner igen mig så otroligt väl fortfarande. Under lång tid har jag kämpat på, precis samma sätt som du. Livet har tagit en konstig vändning när man är en blandning av hustru, mamma och övervakare. Alla kloka kommentarer du får stämmer självklart så väl, men i praktiken är det svårt att veta hur man ska göra. Du ska inte kolla om han tar medicin eller dricker men hur gör man för att inte kolla? Det har ju liksom blivit ens liv; att hålla koll på honom....Precis som du säger, om du är glad och mår bra så är han det också. Om du mår dåligt och är arg så mår han jättedåligt. Man blir ju helt insnärjd i förhållandet, och det enda men vill är att ha en nykter, trevlig och "normal" man. Medberoende....

Vad är det som sker.Varför blir det så hära.Inget sug knappt och sen BANG så kommer det och släpper inte taget om en. Idag vill jag verkligen dricka så är det bara.Om jag dricker så är jag där igen och just nu känns det som om jag inte bryr mig. Så nu jag sitter här och velar mellan att gå på AA eller till systemet ! Ibland känns detta så lönlöst,verkligen lönlöst
.varför ens bry sig..!

Det som jag dövar, ja du. Jag tror att det handlar om att jag dövar för att slippa behöva ta beslut, att slippa oroa mig för att jag ska säga fel, för när jag dricker så går ju allt sånt på autopilot.

Även någon sorts meningslöshet ligger ju lite i mitt sätt att tänka om livet. ”Vad gör det om 100år tänket”

Och när man tänker så för ofta och för länge så tappar man fotfästet, slutar bry sig och lever destruktivt. Ja då har alkoholen tyvärr blivit en enkel lösning. För den sätter lite färg i livet, det händer någonting, även fast det inte är bra. Så är det någonting iaf.

Även en oerhörd rastlöshet är nog stor orsak. Kan aktivera mig med dom mest endorfin givande sakerna i flera dagar, men det är när jag tänker på en stor drink som jag faktiskt blir glad på riktigt. Det är sjukt och något som äcklar mig.

Vill även tacka er för att ni tar er tid att skriva ❤️

Känslan suger o enda man vill e o dricka igen... men de fem första dagars e värst va ja förstått ? Har du väl kämpat kan de nog inte bli värre ?

... som du dövar med alkohol?
Är det stress? Meningslöshet? Sociala problem?
Jag tänker att du måste försöka hitta vad det är som du känner att alkoholen ”hjälper” dig att hantera. Och vem gömmer du dig för? Och varför tror du att du behöver gömma dig?

Stäng nu den delen av (hjärn)kontoret och ta semester ?
Att bygga upp ett förtroende , att tro på någon tar tid. Att fördärva ett förtroende eller tillit kan gå på 3 sekunder..... Om du läser i min tråd så svarade Ullabulla till dej där, hon postade fel. Hon är en klok kvinna
Ha en skön vecka, kram ?

Det är fruktansvärt jobbigt att inte hitta förklaringar, jag vet, jag själv blir galen om jag inte vet VARFÖR något alls är som det är. Det är ett konstant sökande och hjärnan vilar aldrig... Jag har alltid fungerat på ett visst sätt, lite bakvänt, inte alltid så konstruktivt och min hjärna tar så underliga vägar ibland att jag seriöst undrat om jag är helt galen. Men nej det är jag inte, jag fungerar. Ibland är jag absolut briljant och ibland är jag bara konstig. Ointelligent är jag dock inte, inte du heller, men tänk om det bara är så att våra hjärnor är byggda på ett annorlunda sätt? Det får man väl lov att acceptera helt enkelt. Min son har neuropsykologiska störningar men han är underbar, annorlunda och briljant. Däremot kommer hans liv inte bli så lätt alla gånger därför tar jag all hjälp jag kan få nu, från början.
De allra flesta av oss använder alkohol som självmedicinering, jag själv är inget undantag, jag tror du gör detsamma. Ta hjälp men skit i alkoholen for now, jag menar lägg inte all fokus på den utan försök få hjälp att förstå din hjärna, varför den beter sig som den gör, och har gjort även innan alkohol kom in i bilden. Var inte rädd för att du ska tvingas släppa alkoholen, kanske det kommer en lösning på ditt missbruk när du fått en förklaring på varför du är som du är? Nu menar jag naturligtvis inte att du ska fortsätta dricka men när man mår bra och är harmonisk tror jag behovet av att självmedicinera med alkohol blir mindre.
Jag var den jag var innan jag drack första gången, och den jag var och är älskar när alkoholen tystar vansinnesfärden av tankar som normalt sett pågår i min hjärna. Just nu går det bra att vara nykter för jobb och studier ger mig samma effekt. Det jag menar är att du dricker av en anledning, hitta den så vet du nog sen hur du bör förhålla dig till alkohol.
Min man är deprimerad. Han dricker för att bli glad. Kunde han acceptera att ta hjälp för sin depression som pågått så länge jag känt honom, har inte fattat förrän nu, skulle det vara betydligt enklare att ta itu med alkoholen. Men det blir en ond cirkel, det ena ger det andra så lätt är det inte.... Men man måste ju börja någonstans eller hur?
Kram❤️??‍♀️