Senaste kommentarerna i forumet

.

Jag skulle vilja skriva lite om hur det kommer sig att alkoholen är tillbaka i mitt liv igen, eller om en av de ursäkter jag använde.

Unde december fick jag ett jobb i en ny stad. Fyra dagar i veckan bor jag här och jobbar. Jag har ingen bil i den nya staden så istället började jag gå överallt. När jag märkte att det påverkade min hälsa positivt började jag sakta men säkert göra andra livsstilsförändringar. Slutade dricka läsk, slutade äta fika och godis, började jogga osv. Det var en process som pågick i flera månader, en förändring åt gången. Där någonstans längst vägen blev det lite knepigt med helgerna, vad gör man på helgen när man varken äter godis, glass eller chips? Jo men man tar ett glas vin till maten! Alkoholen hade legat kvar på min lista över "tillåtet att äta ibland" då jag drack det så sällan. Det var mitt "ok att unna sig". Nu vet jag ju att jag inte kan unna mig det, att det inte slutar vid ett glas vin, inte i längden. Det gick bra ett par månader men sedan, sakta men säkert, var jag påväg dit jag en gång var.

Idag är alkohol det enda som är på min lista över sådant jag inte vill stoppa i mig. Jag har unnat mig både glass, godis, chips och läsk under dessa nio nyktra dagar. I framtiden vet jag inte hur det blir. Det enda jag vet är att jag, just nu, känner mig väldigt färdig med alkoholen!

Förändring är svårt och energikrävande. Många klarar det för att det finns stöd från sin närmaste omgivning. Och några av oss måste inte bara klara det på egen hand utan även med omgivningens motstånd. Det är tungt.
Som du själv skriver, visst kan en förändring hos dig vara hotfullt för andra, vars problem blir mer synliga. För din sambo har kanske ditt drickande fyllt en funktion av legitimerande av hens och normaliserande.
Mitt ex fällde en kommentar (med en suck) vid ett tillfälle för ett par år sedan som gjorde mig riktigt förbannad - och innerst inne sårad eftersom det vittnade om oförståelse - om att det var tråkigt att sitta och dricka ensam. Han har funnits med under mina värsta år i missbruksträsket då jag både var på TNE, behandlingshem, fick alkoholpsykoser och ep-anfall. Även om det värsta var över 20 år sedan var han även medveten om att det inte läkt ut, efter ett par återfall.
Jag svarade bara kort på kommentaren. Att han skulle vara jävligt glad över att dricka ensam. Punkt.
Stå på dig, Öland, och fortsätt vända omgivningens motstånd till ännu mer jävlar anamma!
Kram

Tack för kommentar! Jag tycker nog att det är skillnad när man reagerar och agerar som anhörig. Då gör man det ju ifrån ett känslomässigt engagemang, sin kärlek och omtanke, en önskan att förbättra relationen med och livskvaliteten för den som dricker. Från arbetsgivaren blir det närmast något slags moraliserande, ibland omedvetet kopplat till en negativ syn på alkoholister i allmänhet. Min mans chef förbjöd honom att köra bil i tjänsten trots att poolbilarna var utrustade med alkolås "för att det är möjligt att manipulera sådana lås". En syn på alkoholisten som lögnaktig och opålitlig i allmänhet, snarare än en uppfattning om honom som medarbetare.

Men, du har rätt i att något slags övergrepp är det väl ändå. Att man som anhörig ger sig på något som är så personligt som ett beroende. Har synpunkter på vad man häller i sig och när. Och det blir ju för den som dricker ett moraliserande där vi tycker oss ha rätt, och de fel. Det är klart att man värjer sig mot det! Och själv hade jag inte kunnat sluta med mitt vanedrickande på uppmaning av någon annan.

Min man blev till slut skickad på en månads behandlingshem, något han uppfattade som mycket förnedrande. Vi fick inte ha någon kontakt under tiden. När han kom hem var han inställd på att fortsätta ett nyktert liv, men lyckades inte förmedla den viljan till mig. Eller rättare sagt, han hade önskat att jag också gick in i en nykter period. Det anade jag. Men, var inte inställd på det just då. Alltså, jag som i åratal hade hållit på med att försöka ta mig in i en längre sammanhängande period av nykterhet klarade inte av att ställa om - från ett bekvämt helgsupande som jag ägnat mig åt under hans frånvaro - till en ny nykterhet! Den makten har beroendet över oss. Det var inte rätt läge för mig. Så jag avstod från att träffas vissa helger och drack för mig själv som vanligt. Efter ett par tre månader hade han fått nog och sa ifrån på skarpen. Då tog jag mig i kragen, men för hans del var det redan för sent. Han hade gett upp. Inte fått mitt stöd, och arbetsgivaren krävde fortsatta blodprover m.m. Det blev ingen förändring till det bättre där heller.

Av det kan man lära sig två saker: Det spelar ingen roll vad som händer runtomkring oss. Vilka krav som ställs, uttalade eller inte. Det är först när man själv känner att "nu är det dags" och tror på det som man kan ta sig ut ur ett beroende. Och, man måste göra det framför allt för sin egen skull. Inte förvänta sig en stor förändring och positiv uppskattning i alla lägen. Förändring är möjlig - men viljan måste komma inifrån.

Förstod att du nu inte har sonen hemma och att du igår kände osäkerhet på hur du ska klara stå emot när du är ensam. Hur känns det idag? Finns det något annat att gripa tag i för att hålla motivationen?
Kram

Vad härligt! Hoppas att det fortsatt i samma riktning ?

På vilket sätt kan det hjälpa, kan de sjukskriva, skriva ut t.ex. naltrexon och ge psykriatisk behandling?
Tror inte de kan göra det första två delarna eller?

Min situation i livet är brutalt svår på alla plan, skulle jag bara släppa vet jag var jag hamnar. Att jag inte fått grepp om det, ja alkholen har bubblat in mig, men även nykter under perioder finns det ingen lösning. Normal läkarvård och hjälp hade i alla fall lugnat mig, men det kommer jag ju kunna glömma nu.

Finns ingen del i mitt liv som är stressfri. Kraschat företag och extrem stress inom yrket i 10 år. Men nej ingen hjälp, trots att jag sökt innan och dom ville get mig. Men som egen företagare är aldrig sjukskrivning ett alternativ för då förlorar du all inkomst samtidigt som du måste betala en del av sjukskrivningen. Nu är jag anställd men flaggad.

Jag tänker att ditt mående kan bero på alkoholen i sig, inte på Campralen eller Naltrexon. Jag tänker också att du är inne i ett så intensivt drickande att dessa mediciner inte är rätt att börja med nu (rätta mig om jag har fel). Mitt råd är antabus en längre period tills du varit nykter och börjat må riktigt bra fysiskt igen. Sen kan du kanske börja prova de andra medicinerna.

Lägga in dig på avgiftning, skulle det vara möjligt? Då får du bra hjälp mot abstinensen och sedan antabus. Det var så jag tog mig ur helvetet till slut. Jag tror inte att jag kommer hamna där nere på botten igen, även om jag fortfarande kämpar mot alkoholen. Det blir inte så ofta längre och jag dricker folköl istället för vin, så jag hinner stoppa det snabbare. Jag tycker absolut att du ska ge dig själv chansen att få bli nykter en längre period ❤

Precis som du kommer jag aldrig söka hjälp inom vården igen. Gjorde det för några år sedan och det har jag fått lida för många gånger. Däremot finns det i min kommun en öppenvårdsmottagning där de inte för några journaler. Jag var där ca en gång i veckan i minst ett år, de har hört allt och det var riktigt skönt att gå dit och prata. Kolla upp om din kommun har något liknande!

Hittade boken på Storytel och ska lyssna på den. Har de två senaste månaderna lärt mig att lyssna på ljudböcker, något jag aldrig klarat av förut eftersom jag inte har haft tålamod. Så jag ser ju framsteg i stresshanteringen. Tack för tipset!

Carina, jag har funderat mycket på vad du skrivit och det är nog så det är. Alkoholen trubbar av mig. Jag blir inte lika känslig för stress och jag klarar av att allt går väldigt långsamt. Jag har haft små barn i 8 år nu och jag har kommit fram till att jag inte är en person som älskar småbarnsåren. Pappan har inte hjälpt till så mycket, utan jag har fått dra en stor del av lasset själv. Valde dessutom att vara hemma med dom så mycket som möjligt de första åren, ville minimera tiden på förskolan. Så mitt liv var att hela tiden vara med barnen, jag tappade alla mina intressen och jag umgicks aldrig med någon om inte barnen var med. Minns att jag kämpade hårt i början med första barnet för att göra saker som jag tyckte om, få lite egentid. Men jag blev alltid avbruten, kunde aldrig få lov att göra klart något och sambon tyckte oftast att det han gjorde var viktigare. Så med tiden gav jag upp allt.

När de har varit små har jag varit extremt stressad, har t.ex. inte klarat av att lägga ifrån mig dom. När jag har försökt har hjärtat bultat så hårt att jag trott att det ska hoppa ur bröstet. Sen var det som att jag höll andan tills jag hörde att de gnydde och då var jag direkt där och tog upp dom igen. Detta gjorde dom ju såklart extremt mammiga och jag kände mig ibland ännu mer kvävd. Eftersom pappan på det inte har varit tillgänglig för avlastning innebar det att jag inte kunde äta, kissa, duscha eller sova när jag behövde det. Framförallt sömnen har blivit lidande, till slut försökte jag inte ens somna eftersom jag snart skulle bli väckt igen. La jag mig ner skakade hela jag av trötthet, men jag kunde ändå inte somna. När minsta barnet var 14 månader kollapsade både kroppen och hjärnan och jag blev sjukskriven för akut stressreaktion.

Efter det har det blivit bättre. Jag började se till att få sova, slutade amma och barnet började sova lite bättre. Jag började träna och det har jag hållt fast i med näbbar och klor trots sura kommentarer från sambon eftersom det är så jobbigt för honom när jag åker iväg. Träningen får mig att må riktigt bra och det har han också insett nu. Jag började jobba heltid och har släppt pressen att barnen inte ska gå förskola. Det funkar riktigt bra faktiskt! Jobbet är min återhämtning. Här är jag aldrig stressad, lämnar kvar alla problem och trycket i bröstet ute på parkeringen, när jag går in genom grindarna blir jag helt lugn.

Självklart har jag också mått väldigt bra av att vara med barnen så mycket. Men de bra bitarna behöver man ju inte ändra på, utan det är ju de negativa känslorna man måste göra något åt. Jag har en väldigt fin kontakt med alla tre, vi har fina samtal och jag känner att de kan anförtro saker till mig. Jag genomförde en intervju med dom för skojs skull där de skulle svara på frågor om mig. En fråga var 'vad älskar mamma att göra?' och bägge stora barnen svarar 'att leka med oss, åka till lekparken, pyssla och bygga med lego'. Jag avskyr verkligen lekparker, men är riktigt glad att det inte har lyst igenom ?

När det gäller alkoholbiten har det blivit mycket bättre. Just nu känner jag dock att jag är på väg åt fel håll. Socialt drickande går alltid bra, vill hålla mig skärpt och dricker inte för mycket. Utan det är det andra drickandet som jag börjar tappa kontrollen över. Alkolås, jobb och träning håller mig i skinnet, men känner mig ändå rädd för att dagen ska komma då jag skiter i allt och sätter mig och dricker bort allt som är viktigt för mig. Varje gång jag väljer att dricka tar jag ju ett steg närmre den dagen. Snart är det semester och alla dricker hela tiden, kan känna oro över det. Har sett till att inte vara ledig för mycket.

I övrigt vet jag faktiskt inte vad som skulle behövas för att låta bli att dricka. Kanske om jag hade känslan som jag har på jobbet även hemma. Men hur jag ska komma dit vet jag inte?

Ursäkta romanen, det är väldigt lugnt på jobbet i natt och jag har som sagt funderat en hel del dessa dagar :)

Förslag?

Så var det drygt tre veckor sedan "katastrofdagen". Fysiskt har jag väl hämtat mig någorlunda men psykiskt har jag fått mig en rejäl törn. Jag ältar senaste "fylledagen" om och om igen men får inga riktigt bra svar. Historiskt har jag kunnat dricka stora mängder A men ändå hållit mig på benen. Med tilltagande ålder, minskad tolerans som förmodligen beror på att jag inte dricker lika ofta längre, är varje gång jag "väljer" att dricka förenat med stor fara. Jag vet aldrig riktigt hur det kommer att sluta.

Det är som om "törsten" bara blir ännu större och intensivare när jag fallit för frestelsen. Så många gånger jag sagt till mig själv att jag inte kan dricka något över huvud taget och ändå finns där en liten, liten lucka som står minimalt på glänt och det räcker. Ofta förtränger jag alla pinsamma situationer jag utsatt mig själv och andra i min närhet för. När jag någon gång rekapitulerar och går igenom de värsta fylledagarna fattar jag inte att jag (och mina närmaste) har orkat gått vidare........

Normalt brukar jag känna mig rätt OK efter tre veckors nykterhet. Jag vet inte vad som är annorlunda denna gång men jag är deppig, okoncentrerad, lite apatisk och känner ingen större livslust. Jag vet att det låter dramatiskt men jag tror att det enda som kan hjälpa är att lägga den ena nyktra dagen efter den andra bakom sig och förhoppningsvis finns ett litet, litet ljus därborta i tunneln.

Carina från alkoholhjälpen skrev att jag skulle berätta mer om "guldkornen" i tillvaron jag har för avsikt att plocka fram istället för alkoholen. Just nu är de inte många men för ögonblicket kan jag ändå säga att en skön stund på dagen är att vakna upp helt nykter, inget dåligt samvete. Längta efter den första kaffekoppen och läsa tidningen. Ett annat guldkorn är att kunna lägga sig på kvällen (också helt nykter). Att summera dagen och även om man inte uträttat så värst mycket har man i alla fall varit nykter. Att sedan drömma sig bort med en bra bok är också väldigt skönt.

Inte så mycket värst att skriva hem om, men alltid något.

Ha en fin vecka forumvänner/Tjalle

Jag önskar jag kunde säga något som kan hjälpa dig❤️ Tänker att du behöver hjälp men då jag inte tagit hjälp utifrån själv kan jag inte råda... dessutom är jag kvinna, mamma, snart 40, så det vi har gemensamt, du och jag, är vårt trassliga och destruktiva förhållande med alkoholen. Som vi kämpar med att avsluta... Ge inte upp kära du, ge bara inte upp, du kommer klara det tillslut. När du är redo.
Kram❤️??‍♀️

med en gång !! Berra som statsminister ?

Har lämnat son t mamman. Nu ensam med tankarna. Tänkte om vi beroende ska hålla oss nyktra så måste vi lära oss hantera situationer.. funkar sådär ibland. De ingen pratar om är tillgången på a. Varför inte hjälpa oss genom att strypa tillgången? Personligen skulle jag vara hjälpt av att folköl plockas bort från affären, lördagsstängt på bolaget, minska krogarnas utskänkningstillstånds omfattning. Vi är ju 1 miljon beroende, samt lika många medberoende.. 20% av befolkningen. Varför inte starta ett politiskt parti ?

Tack för kommentarerna. Jag kommer att skriva av mig här. Men orkar inte idag. Behöver ransaka mig själv och försöka lägga upp en plan. Vet att dom närmsta dagarna kommer gå ganska lätt men till nästa helg kommer suget igen. Då behöver jag en plan!

Jag tror inte att han förstår hur viktigt det är just nu; sista Juni är jag färdig med min utbildning. Då måste jag avgöra om jag ska sikta på att skapa ett LIV här, 90 mil från vänner och familj, eller om jag ska flytta "hem" igen...ja, eller någon helt annanstans.

Fast egentligen vet jag inte var hem är heller. Lägenheten vi bor i nu är hans, köerna ligger på 10-15 år om man inte köper. Det finns JOBB här, men jag kommer inte vilja vara kvar om jag inte är med honom - vilket egentligen är en varning i sigsjälvt; det är ju inte här jag vill leva...

Det känns som att vi måste prata. Jag är fan rädd för hur det kommer gå.

Stor kram, och tack för att du bryr dig om mig - jag är inte så van vid det. Det är liksom alltid jag som fixar och styr upp och ger råd och tar hand om. Så har det alltid varit - typiskt för medberoende-människor, det med, vill jag minnas...

Har skrivit till dig här flertalet gånger innan då jag känner igen mig så väl i din situation. För ett par år sedan så kände jag att det var helt hopplöst, jag klarade inte av att låta bli alkoholen. Efter tre dagar nykter så kändes det som att det hade gått tre år och jag valde då att dricka igen. Ett tag drack jag varje dag. Jag visste att jag hade problem och hade som mål att dricka mindre, men det gick inte. Efter det har jag kämpat och successivt har det börjat gå bättre. Efter nåt år lyckades jag vara nykter någon vecka, sedan drack jag enorma mängder ca 2-3 gånger i månaden. Imorgon har jag varit utan alkohol helt och hållet i två månader. Så även om det känns hopplöst nu så går det. Det går att sluta dricka. Det går att må bra och ha roligt utan alkohol. Fortsätt kämpa, ge aldrig upp. Det går.

Berra,

Följer din kamp.. Fasicken hoppas du håller. Jag själv är hela tiden på gränsen..
Faller dit som du. Men jag tar snart strukturerad hjälp om jag inte mäktar med.
Håll ut idag så kanske det funkar lika bra som förra gången. Du hade väl 3 veckor vill jag minnas?
Alla nyktra dagar räknas. Ingen kan plocka dem från dig

Varm omtanke när du känner så som du gör nu..

John

Att sluta klarar jag inte, att dricka klarar jag inte. Vad är alternativet, att ta livet av sig? Att fortsätta, vilken är lika med att ta livet av sig,

Mår så jävla bra i perioder, och mår så jävla dåligt i perioder. Vet inte vad jag ska göra

Att sluta klarar jag inte, att dricka klarar jag inte. Vad är alternativet, att ta livet av sig? Att fortsätta, vilken är lika med att ta livet av sig,

Mår så jävla bra i perioder, och mär så jävla dåligt i perioder. Vet inte vad jag ska göra

Jag tycker verkligen att du ska vara stolt för varje dag du inte dricker även om det endast är en dag. Vi alla här vet hur starkt begäret blir när suget kommer, så om man lyckas att gå emot det så ska man vara nöjd och stolt! För den som inte är i det kan aldrig förstå..

Verkar som många har just det du skriver.En "tidsepok' som det oftast känns bra men sen kommer strävan att dricka på exakt samma tid - vissa efter 2 veckor,2 månader eller 1 år osv..

Hjärnan är ett stort mysterium.Men om man har insikt som du har fina du så försvinner aldrig glöden ?

Nu har jag varit nykter i 5 vecka.Det känns jätte härligt men fy vilken stor skillnad de är från förra gången.Jag minns när jag skrev i min dagbok då jag hade varit nykter i 5 veckor -Vilken rus och lycka - Jag mot världen ungefär. Nu när jag skrev så kändes det mer -sluta inte kämpa det kommer bli bättre.Men det bästa är att jag känner ingen bitterhet att jag ännu en gång är här i min 5 vecka.Det är 5 veckor av nykterhet hur kan man vara bitter då?.Förra gången njöt jag "bara" av nykterheten i sig.Idag är det en känsla av ett måste! Det är ett måste jag vill men glädjen finns inte riktigt.Det är kanske på grund av att jag tar det mer på allvar den här gången, och jag vet att jag inte kan ha en relation med A-holen längre.De är den eller mitt liv det handlar om och så är det bara. Och det är ett hårt uppvaknande som man vill förneka ibland.

Jag vet inte riktigt hur jag känner för mitt liv just nu.Men det jag vet är att jag hatade mitt liv när jag drack..

Kramar till er ?

Hej! Vad starkt att du har lyckats ta ett beslut o fullföljt det och kommit så långt! Jag har bestämt mig, hamnade i fyllecell 3 gånger i våras och nu är det nog! Min ensamhet tycker jag känns igen i din beskrivning. Väldigt mycket, fast jag drack. Det som gör mig uppfylld av hopp är att jag har börjat besöka AA möten, fått en sponsor där som verkar helt underbar, kanske blir en ny vän?, och så har jag min terapi ☺️ min plan är att börja med en ny social hobby där folk inte använder alkohol för att ha kul. Nu har jag bara varit nykter i 5 dagar, men är fast besluten, tar antabus, campral och all hjälp jag kan få av min omgivning.

Mvh
Hugo