Senaste kommentarerna i forumet

Så härligt att höra att dagarna blir fler för dig?❤️? eller mer exakt att du kämpar fram ?

Jo här finns bara så kloka, äkta och jordnära människor ? Och glömde starka..Jag läser här varje dag och blir fortfarande facinerad av alla berättelser,tankar och känslor ? Att någon kan påverka någon annan så hon/han ser "ljuset i de bedrövliga"..! Tänk vad ord kan göra och förändra - En tanke eller till och med ett liv..

Kramar

Välkommen hit! Ja det är beroendet som talar till oss..Inte så farligt, bara denna gång, alla dricker, du sköter ju jobbet, osv..Det finns många skäl att dricka tycker beroendehjärnan..Tillslut varje gång man har möjlighet..Det finns ett viktigt skäl att låta bli..Det är att man inte vill förstöra sitt liv och gå under..Det finns ingen som är alkoholberoende ( mig veterligen) som har ett gott liv, utan skam, skuld och ångest..Jo det går att supa bort ångest tillfälligt, men den kommer minst dubbelt upp tillbaka när man nyktrar till..På forumet finns stöd och peppning..

Långsamt, så långsamt, smyger sig alkoholkonsumtionen tillbaka, blir en del av mitt liv, av mig. När livet stabiliserats, när jag börjat bli bekväm med de nya jobbet, den nya lägenheten och allt resande tvärs över landet då fanns det helt plötsligt utrymme för ... Det är som att hjärnan inte behöver gå på högvarv hela tiden och helt plötsligt fanns det plats för "vardag" och med den kom de gamla vanorna. Saker händer, jag går på autopilot och helt plötsligt står jag vid dryckeshyllorna. På ren rutin. Utan att ifrågasätta. Utan att tänka.

Efter att ha insett att alkoholen funnit med varenda helg flera månader tillbaka (om än som "bara" ett glas vin till middagen) tänkte jag att jag skulle ha en nykter månad. Juni var tanken. Det har gått ... Åt skogen. Jag har intagit alkohol två av tre dagar nu. Den första var det middag med goda vänner och den andra var det studentfirande. Det borde inte vara ursäkter, men det är förklaringar. Jag behöver sätta ord på varför det blev såhär, varför min vita månad började med två dagars drickande.

Idag sitter jag här och känner mig sliten. Kinderna hettar, munnen känns ofräsch trots att jag borstat tänderna två gånger, det känns som att kroppen skakar lite och jag känner ångest. Inte för att jag gjorde något dumt, det är den där ångesten som alltid kommer när jag druckit och faktiskt blivit full, så pass att jag är bakis dagen efter. Bakisångest.

Nu är det för sent för en helnykter junimånad. Men det är ett alldeles utmärkt tillfälle att vända på något som riskerar att bli så mycket värre. Så, dag ett idag!

Helt utan alkohol. Härligt. Men är så trött så trött. Energin som alla pratar om , var är den? Vill bara sova idag. Allt är segt å. Har ju inte druckit en droppe på 6 dar. Men imorgon då kanske det känns bättre.

Tack själv för alla fina peptalks!
Du är värd allt beröm för att du kämpar och skrivit så många kloka ord.
Du har delat känslor i motgångar och medgångar och det är så vi stöttar varandra.
Vi är inte ensamma i våra jobbiga stunder och det är så fint att man kan läsa här.
Kram och lycka till dag för dag.
Själv är jag på dag 11 idag! ???

har 0 effekt på honom. För mej handlar det mer om ytterligare en bruten överenskommelse ,utan att ha testat, än själva medicinen. Men givetvis är det hans val, hans liv (?)

Ni ställer lite samma fråga men i olika form.
Varför håller man fast vid den som missbrukar trots att man inte far väl av det?

Jag kan bara utgå från mig själv.
Jag har hela mitt liv sökt mig till de som vid första ögonkastet varit karismatiska charmerande och gett mig en fin och intensiv uppvaktning.
Jag har dragits eller frivilligt klivit in i relationen trots att varningslamporna blinkat helrött.

Jag har sakta men säkert tagit till mig min "missbrukare" och sakta vant mig vid att ha det onormalt och stökigt runt mig.
Accepterat och vant mig vid det man inte ska vänja sig vid.

I mitt fall grundar det sig på att jag har känt mig hemma i de relationerna för att mina båda föräldrar var missbrukare.
jag var van att inte vara huvudperson eller vald och är därför rätt bekväm med att vara viktig och behövd ibland och nonchalerad ibland.

Någon sorts närhet/avstånd som jag dragits till för att jag har haft svårt för normala och sunda relationer som byggt på respekt och samförstånd och generositet.

Visst har det funnits där bitvis och i den senaste relationen som var i 20 år fanns det mycket av den varan.
Men när det kom till alkohol så blev jag obönhörligen bortvald.

Så jag har ofrivilligt,men ändå med egen kraft klivit in i något som har känts som att komma hem.

Kanske är det så för er,kanske inte.
Att då frivilligt lämna tryggheten och sitt "hem" är väldigt svårt.

Att hitta styrkan inifrån och ut och vända skutan åt annat håll är också svårt.
Men det går om än långsamt.

Ptja. Han kan ju fortfarande testa Naltrexone eller Campral. Du kan ju föreslå det så ser du genast om han faktiskt VILL och är villig att anstränga sig, eller om det bara är lögner för att "lugna" dig.

dax för läkarbesök imorgon och nu har han kommit på att han nog inte vill ha antabus iaf för” det kommer att trigga mej när jag inte själv kan bestämma”
Och där gick en alldeles underbar helg ner i mörkt svart slukhål .....
Just nu känner jag bara att min ork är slut, jag skiter faktiskt i om han super skallen i bitar, orkar inte med mer bergodalbana

Jag vill tacka er alla här ❤️!

Nu har man varit nykter i 1 månad och det går framåt.Sakta men steg för steg. Det har varit en stor skillnad med förra gången jag var nykter. Det har varit såååå mycket svårare men det har kanske varit nyttigt på ett sätt oxå - För det bevisar att det går.Att även om hela kroppen "skriker" av frustration och man vill bara ge upp ( för det har jag kännt många gånger ) så ger det ändå hopp att en dag så får jag kanske styra mitt liv,mina tankar och känslor på mina vilkor! Men jag försöker att inte tänka längre fram för det är då jag blir rädd och förvirrad.Tankar som - Ska jag aldrig få dricka igen, jag kommer aldrig komma dit där jag vill så det är lönlöst osv. Det är idag som räknas, beslutet jag tar idag. Imorgon tar jag kanske ett annat men då får jag ta det då.

Men med det sagt..
Som sagt jag vill tacka er, för jag tror inte att jag skulle varit här om de inte vore för många av er. För innan jag började min nykterhet så var det kaos, jag var så dränerad av energi allt gick så snabbt utför så jag tappat greppet helt och hållet.Jag bara drack och drack.Och det hemskaste av allt så var det vissa tankar som börjades bubbla upp - Att jag orkade inte kämpa mer, att jag ville bara att det skulle vara över.Jag hade nått min botten och jag var bara ett tomt skal.

Men ni fantastisk människor gjorde så jag inte kände mig ensam.Ni la en värmande hand på min axel och ni gav mig hopp av allt jag läste.Jag har sådant hat till alkoholen vad den kan göra och vilken lidande det gör mot människor. Men det är inte hatet som gör så jag inte dricker det får det inte vara för då blir det ännu en kamp.Och det är en kamp jag kommer att förlora med råge.

För IDAG vill jag inte dricka.Jag får och kan men jag vill inte.Hur det känns imorgon vet jag inte men idag är jag nykter..

Ni som är vilsna just nu läs,läs och läs ännu mer här.Orken kanske inte finns alltid och vissa saker kanske inte känns relevanta där ni är.Men ett enda ord eller meningar kan förändra era tankar.kanske inte för stunden men det kanske startar en process i huvudet successivt...

Jag vet att min resa är långt ifrån över.Vare sig om jag börjar dricka igen eller inte.Motivationen kommer testas och jag kommer "glömma" smärtan vad A gör. Men de är därför jag kämpar med mitt inre nu så jag är tillräckligt stark för att hantera saker och ting tids nog..

Tack ?❤️?

Men ikväll är det glömt.. Fortsätt.. Fasicken att klockan går så sakta...

Kämpa ... vännen

Vännen..
John

Jag är klar. Jag vill inte dricka längre. Alkohol bara förstör, och jag är orolig för både min mentala och fysiska hälsa. Det kommer inte sluta bra om jag fortsätter. Min tolerans har gått ner extremt mycket de senaste gångerna jag har druckit, och black outs följer samt en dag av bakfylla där jag knappt kan lämna sängen, spyr konstant även när jag inte har ätit något och smärtor i magen och rygg. Extrem huvud/kroppsvärk. Min kropp försöker säga åt mig att sluta dricka...

Det känns skönt att ha bestämt sig men det är också läskigt... jag kan inte bryta mitt löfte om detta. Jag måste se igenom suget och tankarna om att "det är inte så farligt" som jag vet kommer dyka up. Såklart, kan jag inte lova att aldrig dricka igen men nu och en lång tid framåt kommer jag vara nykter. Det andra får man ta då.

Och detta är inte ett nytt av "alla" mina inlägg om att sluta utan detta är på riktigt. Ingen mer alkohol nu.

Skakningar mjuka ben svettattacker yrsel och illamående. En drink fixar allt. Och det vet man. Bara en till. Endast en.

.. Minuter o timmar blir lååånga. Hu. Vet att de går över.. Men idag känns tillfrisknande långt bort.

Grabbkram till dig som kämpar...

Fortsätt, det är ändå bara minuter och timmar som ska passera revy...

John

Lite farligt.... Det får inte bli det naturligaste tillståndet... Känner lukter smaker bättre med A

Har många frågor ...Men inga bra svar än så länge..

Ja skiten verkar vilja ut nu. En ventil tarvas. Man kan inte samla hur mycket som helst inombords. Känner igen mig i din beskrivning. Det är ett mönster som inte går att ta sig ur så lätt. Teoretiskt är det oerhört lätt. Men varför gör man det då inte ?. Det är något annat. Något man inte förstå. Kanske en stor insikt eller jag vet inte. Och ja. Vad vill man ?. Lindring. En enkel och välbekant lindring.

Ingen verkar läsa detta så jag vräker ur mig ytterligare. Är som om jag vill explodera nu. Jag hanterar miljoner i ordrar varje vecka. Får ta snabba beslut fram och tillbaka. Det blir inte rätt alla gånger såklart. Jag gör fel och får ta konsekvenserna av det. Varje dag är en kamp. Vad gällande relationer. Har alltid försökt lämna de med vänskap men gått in i de med öppna ögon och god naiv tro. Stöttar och fixat där jag kan. Men jag orkar inte allt. Hur många saker kan man tänka på samtidigt undrar jag. Mitt i allt detta flyr jag in i alkoholen. Det är en pause. En räddning. Ett andrum. Där kan jag gråta. Där kan jag andas. Alkoholen har styrt hela mitt liv på olika vis. Varit på behandlingshem med skadade och hårdförda människor som verkligen behöver hjälp. En skrek nätterna igenom av ångest. En av de intagna sade till mig att du passar inte in här. Du kanske ska söka andra vägar. Många år senare sökte jag hjälp hos en kurator. Hon sade efter fem minuter att jag är utanför hennes kompetensområde och hänvisade till psykiatrin. Där fick jag genomgå en lång förberedande utredning som varade ett år. Den preliminära diagnosen är högfunktionell autist med ADHD eller tvärt om. Vad har detta med alkohol undrar man. Ja allt skulle jag vilja påstå. Jag självmedicinerar.

Låter skumt. Själv dricker jag flera dar i rad.. när jag trillar dit. Efter det är jag sjuk i 3-4 dar. Ångest, darrig, svettig... ni som varit där vet..

du skriver här, skiten måste ut någonstans. Känner igen mig i hopplösheten, jag dricker också varje dag och kommer inte ur det. Halva dagarna mår skit, kvällarna hyfsade med lagom många starköl i kroppen. Men bara segare och segare och tjockare och tjockare. Vad vill jag egentligen?

den lilla öppningen han gav för att undersöka hans motiv till resa och samtal. Helt klart är att han kan få ut något av det, bekräftelse och att känna att han inte pajjat äktenskapen totalt. Men vad få jag ut av det? Just nu kan jag inte se att jag har något att vinna på att umgås med honom, det kommer ge massa negativa känslor, men kommer det ge några positiva? Det positiva jag kan uppleva med honom färgas hela tiden av vetskapen om alla lögner........hur ska jag kunna ha tillit till att han är uppriktig om det blir ett samtal?
Jag har frågat om vi kan träffas om några dagar för det där samtalet, han ska återkomma när han har schemat klart. Jag tror att det får styra om jag gör resan upp med honom, jag vill se det som ett steg i en process, men inte det första steget, han måste ta något/några steg innan..... jaja, vi får se. Skönt att inte behöva bestämma just nu. :)

Fårstår att det känns tungt, men känns det inte någonstans skönt att ett beslut är taget?
Barnens pappa försvinner inte, de kan ju ses oavsett om ni bor ihop eller inte. Dessutom kan det ju vara väldigt skönt för barnen att få en uppväxt utan en alkoholiserad far på heltid.
Jag är säker på att du kommer att få det bra framöver. Blicka frammåt och upp med hakan!

Hej och vilken fantastisk bra tråd som kommer hjälpa många här inne. Jag separerade med min alkoholist/narkoman för ett år sedan och flyttade ut men har fortfarande daglig kontakt med honom då jag är det enda stödet han har. han har en tvlillingbror med samma problem som han även bor med. han har en mamma som har ett tablett beroende och är alltid på honom om att han inte har ett problem och att det bara är jag som vill att han ska skickas iväg. han har velat sluta flera gånger men varje gång har brosan och mamman övertalat honom till att det inte finns ett problem. han har druckit sen han var 15 och är idag 32 år gammal. jag kan inte säga upp kontakten med honom då jag lovat honom att stötta honom så länge han vill sluta, men känns som han inte alls försöker ? han har varit på soss möten flera gånger och bett om att komma iväg på behandling då han behöver komma bort från det sociala umgänget han har men det enda de har erbjudit honom är öppenvård och samtal och det har han testat och det har inte funkat. nu till min fråga ...hur ska jag förhålla mig till honom när han säger att han vill sluta ? ska jag liksom finnas där eller bryta helt? jag är nog den enda personen i hans liv som vill se honom ren och han enligt han själv, det är det enda som får honom att vilja kämpa och lägga ner skiten..

.. behöver all medkänsla idag. Gott att inte vara ensam.