Senaste kommentarerna i forumet

Bara det...att dricka så mycket att man är rädd att köra rattonykter dagen efter är konstigt! I min värld...när man är vuxen...när man vet att man ska iväg dagen efter! Stå på dig! Eller kanske inte..släpp kontrollen och låt honom agera och ta ansvar! Svårt är det men i längden bäst för ens egna sinnesfrid!

Hej! Tycker du har en bra frågeställning och undrar också. Tyvärr har jag inga svar själv att ge. Trevlig kväll!

Imorgon kväll ska vi på examensfest.
Min man har bestämt sedan länge att han ska köra . Idag är han inte helt nykter och nu har det landat i att jag ”måste ställa upp” för han ”ber” mej..... Han vill att jag kör dit och han hem . Jag vägrar för jag litar inte på att han inte dricker någon öl på dagen och sen kan han helt plötsligt inte köra hem heller .... Eller gör jag fel ???? Ska jag lita på att det enbart handlar om rädsla för att åka dit för rattonykterhet , är jag lika elak som han tycker???? Just nu ligger vigselringen i badrumslådan
Fan, jag orkar inte bli mer besviken!!!!!

Hur ska man förhålla sig till den man älskar när den dricker/knarkar? Hur fasen ska man kunna trösta när man själv är sårad och tar drickandet personligt? Hur ska man bete sig när ens partner lovar gång på gång att sluta, men ändå fortsätter?

Damma inte av gamla Ullabulla. Som jag önskar jag hade någon som stod pall. Och som inte var beroende av mitt fixande och min suveränitet.
Du klarar av att möta denna mer eller mindre hela människa, ibland måste vi tro på att även andra kan läka sår.

du själv för bakgrund och uppväxt? Själv har jag bara haft förhållanden med en viss typ av män! Har insett det senaste året att jag söker upp dem minst lika mycket som de söker upp mig! Leta svar i dig själv! Bara en tanke!

och jag känner igen mig i all precis allt. Förutom att jag är man. Funderar över det du benämner "alkoenergi". Tänkvärt. Är det en superkraft som bara används till fel sak? Att sluta dricka handlar om att rikta kraften mot något bättre, något livsbejakande så ger livskvalitet.

Statistik, kära Otroligt, alkoholism är i stort sett en folksjukdom. Lägg då till mörkertalen så hoppas jag du förstår att det inte beror på dig. Det är bara det att det är så sjuk vanligt....

att man till och med får skulden för att HAN ljuger känner jag igen! Han ljög, jag avslöjade honom, han skyllde på mig: hade inte jag avslöjat hans lögner hade allt vart frid och fröjd! HELT sjukt hur man blir intrasslad i en härva av skuld, skam och lögner! Mitt råd: sluta avslöja, genomskåda och ifrågasätt! Låt honom ta ansvar för sig själv! Släpp honom fri att leva som han vill och bestäm dig för om den han är när han får fria tyglar passar dig! Det var så jag gjorde! När jag släppte efter och slutade kontrollera så ballade han ur helt! Han söp, försökte provocera fram reaktioner hos mig som jag inte gav honom! Då började han ifrågasätta om jag inte älskade honom längre! Vad kall du är sa han! Nä bara urless på att vara barnvakt åt min egen gubbe! Vi har ingen kontakt sedan tre månader tillbaka om man inte räknar hans fylle sms som jag inte svarar på! Insåg till slut att noll kontakt är det enda som funkar för mig! Han är ”the master of mind-games” och kan genom ETT samtal få mig att ha dåligt samvete och ifrågasätta mig själv! Så fort jag har pratat med honom så undrar jag alltid om jag är för hård, inte gjort nog, fattat fel beslut! Så sent som i lördags fick jag sms där han började med att säga att han tänker på mig jämt för att sen beskriva hur lycklig och tillfreds han är i sitt liv!, hade grillat med grannar som han vet att jag tycker mycket om! Kan låta son ett oskyldigt sms men jag VET vad han vill skapa för känslor i mig! Förlust, avundsjuka, osäkerhet mm! Jag svarade inte och kände inget av det han ville få mig att känna! Nu låter jag bli att prata med honom, jag går MIN väg och tar hand om mig själv! Kram

Javisst är det skönt att slippa vakna bakfull! Dels det jobbiga fysiska med ont i skallen och dålig smak i munnen.
Men värst är ångesten, hjärtklappning en och minnesluckorna....
Nej, det är inte värt det!
Så vill jag alltid kunna tänka och känna
Hoppas du får en fin och nykter helg???☀

Jag skulle vilja berätta en sak om mig själv.
Jag är duktig. Duktig på att vara alkoholist, duktig på att dölja det, duktig på att sluta dricka, duktig på att vara insiktsfull, duktig på att vara "Amanda igen" som skriver fina saker som inspirerar andra, duktig på att vara nykter, duktig på att vara "snart-40-och-vända-sitt-liv", duktig på att vara en fantastisk hustru (ja, jag vaknar varje morgon med vaxade ben, perfekt make-up och snygga underkläder, jag har kontroll, såklart...), duktig på att vara en fantastisk mamma som är fullständigt insatt i sin sons problematik, duktig student som inväntar svar på sista tentan för terminen för att se om den matchar de senaste fem toppbetygen, duktig på mitt nya jobb till den milda grad att de helst inte vill att jag går hem.... Listan kan göras väldigt lång men jag skulle vilja vilja berätta andra saker jag också är duktig på. Som nödvändigtvis inte egentligen går att förknippa med ordet "duktig" men ändå på något sätt...
Jag är duktig på att vara den jag skulle vilja vara, när jag har druckit, jag är otroligt duktig på att dansa salsa ensam i mitt kök och är hur sexig som helst efter jag har druckit upp min svärmors "slattar" som förmodligen motsvarar 2 vinare,. Kommer vara skicklig som fan på att ta mig tidigt till bolaget i morgon för att köpa småflaskor av rött, vitt samt rose´ som jag kan hälla tillbaka i flaskorna som är tomma. Hon kommer hem i morgon förmiddag men kommer inte vilja ta ett glas före tolv så om jag fyllt det vita med vatten och rose´n med Kiviks smultrondryck ikväll kommer kvitta.
Det jag vill komma till är att vi är så otroligt skickliga på många saker men tänk om vi kunde använda vår "alkoenergi" till något som faktiskt gynnar oss?
Jag är riktigt förbannad och ledsen över att jag har den här sjukdomen, den här jävla skiten att dras med. Det gör verkligen ont att jag inte kan dansa salsa i köket utan alkohol i blodet, jag har ont i själen över att jag behöver ha ett hjälpmedel för att uttrycka mig själv så som jag skulle vilja. Det är verkligen sorgligt.
Varför blev jag alkoholberoende? Varför är det så svårt att leva i sitt eget skinn? Det är där lösningen finns för mig, i svaret på den sista frågan. Mitt ideal ligger för långt ifrån det reella, när jag är full nuddar jag vid mitt ideal. Enkelt, men inte det minsta enkelt när man inte kan stoppa vid full... Och där är jag fortfarande, fortfarande efter nästan 10 månaders nykterhet, bortsett från något enstaka återfall.
Ge mig ett glas och du kan lika gärna ge mig 20 på en gång för det är där jag hamnar, till slut.
Jag önskar jag kunde förklara, jag vet att det går diskussioner här på forumet huruvida alkoholism har med egoism att göra. Det får mig att vilja gråta lite grann, det påminner mig om hur vi människor är. Vi grupperar oss och behandlar varandra illa. Anhörig eller alkoholist, spelar ingen roll egntligen, vi är bara människor som inte förstår varandra.
Jag tror att vi som dricker, dricker av olika anledningar men när vi väl passerat tvångets gyllene gräns, ja, då är vi förlorade. Vår hjärna är programmerad att skydda en sak: det som får oss att må bra.
Jag skulle inte kalla det egoism, jag skulle kalla det falsk överlevnads instinkt.

Idag vet jag faktiskt inte vad som skulle få mig att inte vilja dricka igen. Dock vet jag varför jag inte vare sig kan eller vill dricka på samma sätt som jag gjort tidigare, men faktum kvarstår: jag har väldigt svårt för att utesluta alkohol ur mitt system, alkohol (i lagom, tillräcklig mängd) får mig att bli den jag vill vara. Problemet är att jag KAN inte stanna vid lagom. Och driften att uppnå vårt ideal är stark. Urstark, skulle säga att det är en av de starkaste drifter jag har. Jag som är, och måste vara, så duktig på allt.
Kram på er alla<3<3<3
Jag kommer klara av att leva mitt liv. Men jag önskar att jag slapp leva det med vetskapen om jag är jävligt bra på en massa saker som inte är ok att var bra på. Och jag önskar att jag kunde dansa salsa utan alkohol i blodet.

Hej. Förstår inte vad det är för fel på mig? Av alla människor på jorden lyckas jag bara hitta alkoholister, hur är det möjligt? Eller hittar de mig? Pappan till mina barn är missbrukare. Han visade inga tendenser de första 10 åren men sen blev det bara värre..Tillslut lämnade jag honom. Levde sen själv i 10 år och hittade en man via nätet. Vi blev särbos i 5 år. Allt verkade bra tills han förlorade jobb och körkort. Lämnade även denna man. Nu till det underliga..en man kommer in till mitt jobb väldigt ofta under ett års tid frågar en dag om vi kan gå ut och äta? Svarar ja för han verkar vara jättetrevlig. Det första han berättar för mig är att han dricker mycket efter jobbet för att lugna sig. Att det är hans sätt att leva? Jag blev helt ställd..hur är det möjligt att bara alkoholister söker upp mig?

Visst är det så att hjärnan säger en sak och hjärtat en annan sak..

Ja, jag bokstavligen hatar drickandet och knarkandet. O ibland känns det dom jag är drivande till att det blir då. För hur det än är så känns det som att han tycker det är mitt fel. Hade hag inte gjort si eller så, så hade det inte blivit så. Nån dag senare säger han att han vill lägga av, men känns inte som att viljan finns där.

Känner mig så sjukt maktlös.. hur fasen gör folk? Är verkligen enda valet att lämna?

Nej, jag accepterar inte drickandet egentligen. Men han säger att det blir värre när jag är så hård, för då måste han lägga energi på att ljuga för mig..

Vad gjorde att du klarade att lämna? Har ni nån kontakt nu?

Tack för ditt svar!

Ja det är tungt. Åkte imorse. Är dock tillbaka ikväll igen. Men sitter och tvivlar. Vet inte vad jag håller på med längre...

Tuff sits du sitter i, med barn och allt. Livet är en hård skola. Fattar inte varför det ska vara så svårt. Hade nån kompis till mig sagt allt så hade jag direkt sagt att den skulle lämnat. Men lättare sagt än gjort. Man lever ändå på hoppet, docl börjar hoppet tyna bort mer och mer för varje gång det händer. Känns som jag långsamt dras ner i skiten jag med fastän jag inte håller på med sprit/droger.

Jag vet heller inte hur ja ska förhålla mig till det.. att bli arg? Ledsen? Spela att ja inte bryr mig? Låtsas acceptera? Ställa ultimatum?
Jag klarar inte ställ ultimatum, för jag vet att det skulle innebära att jag väljs bort, och det vill jag inte..

Kan du inte få hjälp med lägenhet någonstans? Hoppas verkligen att du hittar något ställe där du kan bo med barnen och bygga upp ett liv ä!

Ett litet kärleksbrev till min särbo.
Som orkar och står kvar i sig själv.
När ullabullas ilska blåser upp till storm.
Hennes frustration, ångest och vånda tar oanade proportioner.

Och likt gamla betingningar så måste jag skylla på min partner nu när jag faktiskt har någon att skjuta pil mot.
Visst finns det en del sanningar i det jag säger.

En del oförstånd och oförmågor att möta det jag behöver och vill ha.
Men vore det rätt att alltid försöka tillmötesgå mina nycker och infall om det samtidigt strider mot hans vilja och förnuft.
Nej är svaret och det nejet gör att jag så ofta snubblar på mig själv och de fällor jag lagt ut för mig själv både här och där utan att veta om det.

Bygger upp frustration när mina verkliga och inbillade behov inte tillgodoses.
Skjuter iväg projektiler av ångest för att få ur mig den.
Kanaliserar min rädsla så att den går utanför mig själv och in i någon annans handlande eller icke handlande.

Dvs försöker likt en gökmamma lägga mina ägg i någon annans bo.
Men han vägrar.
Han försöker se och förstå,men går ofta bet då vi i grunden är så olika.
Han ser och förstår sig själv,och har inte samma förmåga att se mig och det jag behöver.

Och framför allt,han tycker inte att det är hans uppgift att tillgodose dessa behov.
Det är faktiskt ullabulla själv som måste fixa detta.

Oj vilken jobbig läxa,ibland alldeles omöjlig.
Jag som är van att ha min snälla alkis som sopade banan när han var nykter,vilket var för det mesta.
Som såg som sin livsuppgift att hålla mig nöjd i alla de roller och åtaganden jag hade förut.

Nu är hon bara ullabulla en alldeles vanlig lite halvgammal tant som gör sitt bästa för att livet ska var njutbart att leva.
Och vid sin sida har hon en man som sen länge förstått detta enkla faktum:
"Man är sin egen lyckas smed"

Så likt jag skrivit så många gånger förr.
Antingen klarar jag detta att möta någon som är mer eller mindre hel.
Eller så söker jag upp någon ny med beroendeproblematik eller kanske psykiskt dåligt mående.
Då får jag damma av gamla ullabulla och låta henne blomma upp igen.

När man läker andra läker man sig själv samtidigt... Jag är med dig Ullabulla, i tanke , i hjärta och själ! I förmiddags ringde jag min man för att kontrollera att han hittar appen på sin telefon där hans tågbiljett finns. Ringde honom från ett jobb där jag knappt har tid att gå på toaletten... Kärlek till dig för att du har insikt och försöker, fan ta oss människor om vi gör något annat!! <3<3

Klarade studentfesten idag med enbart bubbelvatten och kaffe?
Är så himla glad för detta!
Det fanns allt att dricka men jag tackade nej.
Såg hela filmen framför mig, om jag hade tackat jag, hur jag skulle lulla hem senare och börja dricka på det vi har hemma.
Nej tack, den filmen ville jag inte se!
Så ikväll är jag nykter!
Tofslan, en dag i sänder, annars får man panik...?

Det var ett tag sedan jag skrev i din tråd.
Jag tycker att du från dag 1 har haft en klar bild av vem du är och vad du har för "problem"

Jag var mycket trögare.
Jag var över 50 innan jag ens förstod att jag var en beroendepersonlighet,maskerad bakom en massa andra måsten och plikter som innerst inne gav/ger mig samma kick som ett kemiskt beroende.

Att avstå det beteendet,eller den möjligheten är väldigt svårt och i början så uteblir ju belöningen helt och ger dessutom ångest som betalning.
Skitbra och roligt...

I mitt fall så har jag sakta men säkert betat av begären eller besluten som håller mig berusad och det har bitvis varit jättesvårt.
Men belöningen jag fått när jag orkat vara i våndan nykter har till slut,kort eller lång tid efteråt gett resultat.

Men som du säger,alla väljer vi vår väg och hanterar livet så gott vi kan och utifrån våra egna förutsättningar.
Att reflektera och vara medveten utan att skuldbelägga kan på sitt sätt vara en början till ett vaknare liv.
Med eller utan fortsatta berusningsmedel.
Lycka till på din resa och trevlig helg på dig med :-)

Eller en helg i taget. Det är min tanke med hur jag ska tackla mitt beroende. Så många nollor som möjligt i protokollet.

Jag tror att många av oss här skuld- och skambelägger oss själva för det vi håller på med.
Vi skäms över att vi inte klarar av att hantera det som en "normal" individ. Vi ser ner på oss själva. Svagheten definierar oss.
Vi är extremt hårda mot oss själva, trots att vi bara är människor, som ska klara av livet med allt som hör till detta. Det är svårt, väldigt svårt.
Vi skulle behöva lära oss att vara snällare mot oss själva och få upp självkänslan och vårt egenvärde. Då skulle vi lättare kunna vara nyktra.

Nej, jag kommer inte önska er en nykter fredag. Det skulle vara ett hån mot alla de som läser detta och inte klarar av eller vill vara det ikväll.
Jag önskar ALLA därute en härlig fredag och en fin helg oavsett om ni är nyktra eller ej!

200 dagar har passerat.

Hälsa och träning går bra, så är inne i en trevlig period och alkohol spelar ingen större roll just nu. Allt eller inget verkar vara min melodi som vanligt.

Har läst din tråd nu! Känner igen mig mycket. Det där konstanta velandet mellan att "lära sig" att dricka måttligt och avstå helt. Personligen så vill jag inte dricka måttligt. Jag vill bli full, helt onödigt med en halv flaska vin. Så fort jag börjar sippa på första glaset kommer panikkänslorna "vad har vi mer att dricka efter att detta är slut?" Om jag vet att vi har mer att dricka efteråt, så kan jag känna mig "lugn". En falsk trygghet av att: i alla fall ikväll så kan glömma, bli full, och sen får jag reda ut skiten imorgon. Jag måste bestämma mig, och kanske du också? Fast det vet du nog. Ska vi vela för alltid... eller sluta dricka helt. Jag får ångest bara av att tänka på att ta detta beslut... men vi kan kämpa tillsammans.
Idag är jag nykter i alla fall, och du med?

Den första tiden var kantad av bakslag i ungefär två och en halv månad. Det var först efter den 15/4 som jag gav mig fan på att fixa det på riktigt som det började gå min väg.
Vad tråkigt att höra om din mamma. Det sätter verkligen sina spår, oavsett om man var förberedd eller ej.
Att förlora sin mamma är ju som att förlora en del av sig själv..

Tack för att du tog dig tid att läsa hela min stundtals förvirrade text.
Nu är det bara att fortsätta blicka framåt!

Ha en riktigt fin helg du med!

Ja det är så jag gjort tidigare men nu har jag bestämt mig för att hålla i vare sig det går bra eller dåligt?

Bra att du fortsätter skriva här, jag har som vana att dra mig undan härifrån när jag har druckit men det är det motsatta man ska göra! Idag är vi nyktra. Ha en jättebra dag du med.