Senaste kommentarerna i forumet

Bort

Jag gillar verkligen att vara med andra människor. Jag är en ”gul” person. Och jag skådespelar bra. Men innerst inne är det en enorm ansträngning som gör mig helt slut. Det enda sätt jag kan få båda är med sprit i kroppen. Då kan jag vara social utan den där ”duger jag?”, ” vad tycker den om mig egentligen?”, ” hur reagerade hen på det jag just sa?”, ”nu är det två som tittat på min skjorta, har jag spillt?”, ”vad betyder den där minen?”. Enormt ansträngande men ändå vill jag ju vara med. Men får jobba med den underliggande faktorn i stället... jag vill inte vara utan, men orkar inte med ansträngningen i längden. Övning ger tydligen inte färdighet i mitt fall.

Jag håller verkligen alla tummar för att du ska lyckas hålla ???
Du är så medveten och har självinsikt så du fixar detta!
Du får programmera tillbaka hjärnan att fatta hur mycket bättre livet var utan alkohol...
Kram?

Att du har så bra sambo! Min man är likadan. Han dricker väldigt lite och han tycker själv att vi inte ska ha något hemma nu. När han åker iväg och träffar kompisar (vilket händer typ 3-4 ggr per år) så kan han dricka då. Jag har sagt att han såklart får dricka om vi har middag/fest här nån gång. Han är väldigt stöttande och inte alls dömande, men han har uttryckt oro över mitt drickande.

Hej, du skrev i min tråd igår om att du också har social fobi och med det kopplat ångest, och sen dämpa ångesten med alkohol. Precis som jag gör! Här skriver du att du är "grymt social", menar du då med alkoholen? För det är jag också. Folk uppfattar mig säkert som jättesocial och extrovert, men bara när jag är full. Nykter är jag introvert och vill inte lämna huset (i värsta fall).

Den här instämmer så på mig: "Men har insett att enda chansen att klara av att begränsa mitt intag är om all alkohol i världen tar slut varje gång jag tagit tredje bärsen." Jag kan inte heller sluta när jag väl har börjat... bättre att inte börja alls så slipper man den där jakten.

Lycka till men den här resan, du verkar bestämd!

Minns att vissa gånger när jag slutat snusa (så många gånger har det blivit) så kom ibland suget när någon i närheten hade eller när man ändå köpte något i kiosken. Och det var som alla tankar bara försvann helt, och kroppen bara ”såg till” att behovet tillfredställdes. Och innan man fick en klar tanke så satt det en prilla under läppen. Tror inte att jag riktigt nått dit ännu med alkohol, men inte helt säker... känns oftast som ett övervägt (men väldigt dåligt underbyggt) beslut.

Vad skönt att du har insett att du vill sluta med alkoholen, jag hade nog också kunnat vara du om jag inte hade börjat med alkohol tidigt i livet. Har också missbruk i familjen och lovade mig själv att aldrig dricka alkohol, men det bröt jag när jag fyllde 18. Jag är introvert, men jag har också social fobi, vilket är värre. Tror du att kan känna igen dig i det? Jag dricker för att vara social, för att ta bort ångesten i stunden och alla tankar som hör till.

Att du har levt många år utan alkohol är en stark bedrift och dessutom jättebra nu när du vill tillbaka till det. Du vet vem du är, och hur du egentligen är. Följer dig gärna här då jag tror vi har en del gemensamt.

Och starkt att hälla ut sangrian när du redan har påbörjat. Jättebra jobbat!

Man behöver nog bryta minst ett mönster i veckan helst ett om dagen för att lättare byta spår och hitta en annan bättre omloppsbana än A. Smågrejer som att läsa istället för en film på kvällen byta ut middagsmenyn mot nåt nytt är inte att underskatta . Planera in någon form av aktivitet till dom stunder som annars var heligt vigda till hemliga solofyllor , mitt liv har jag ju planlagt så att jag kan dricka så ofta och så mycket som möjligt så det finns mycket luft i kalendern just nu ?

Det kändes otroligt frigörande att skriva här faktiskt.

Det blev inte en andra flaska Sangria, jag hällde ut den. Varför vänta till på fredag med att sluta?

Börjar nyktra till efter förmiddagen och ångesten smyger sig tillbaka. Men det lär bli lättare att sova i natt.

Har läst ikapp din tråd nu sen jag har varit borta från forumet. Du kämpar så extremt och lyckas ofta. Varje vit dag är en seger. Det är uppenbart att du verkligen jobbar på dig själv och ditt missbruk även fast det kan kännas skit pga av externa situationer. Stolt! Varje gång du vänder framför SB så skapar du ett nytt beteende, och det blir lättare tills nästa gång. Att vi kan förstå att vi kan utstå vad som helst, utan att döva med alkohol, är viktigt tror jag.
Även om vi faller så har vi lärt oss, än en gång, att det inte är värt det... och upp igen!

Jag ska skriva mer här hos dig, du inspirerar mig.

Kram!

En dag, vecka, månad, år, aldrig.
Jag märker att jag tillhör undantagen, men mig hjälper det oerhört att tänka aldrig mer. Då slipper jag fundera så mycket på när jag kan igen. Dock följer jag vägen till aldrig mer en dag i taget. Och blir det in i kaklet så får jag prova igen.

Men kör vad som känns bäst för dig. Jag har haft så många vita perioder där jag återgått eller ökat efter varje så jag VET att jag aldrig kommer att lyckas ha kontroll. Alkoholen är min överman. Samtidigt är det för mig, lätt att tycka att jag är lite för ”välartad” för att vara alkoholist men oavsett vad jag tycker så är jag det. Men man vet väl inte före man provat, hoppas du hittar ditt sätt!

Läs mitt nya inlägg. Läkaren vägrar hjälpa mig utan har lurat mig totalt. Hon lovade att arbetsgivaren inte skulle se diagnosen. Och nu vägrar hon ta bort den ur min journal.

På ett vis så har det skett/sker då och då.Men de andra överväger till det positivt ändå.För mig måste jag även få höra de "negativa" som faktiskt kan göra så mitt sug stärks och även att ursäkter för att dricka kommer. Pga detta är inte lätt,man kan inte fly ifrån det och de är något man måste förstå vare sig hur jäkligt det känns.De negativa gör så att vi lär oss vad vi kan klara av eller inte.Det kan vara att jag läser något här inne på A-hjälpen som kan "trigga" igång tankarna/känslorna - från någon berättelse/situation som man känner igen, till att någon kanske har tagit ett återfall.Men vare sig så kan man lära sig av andras misstag (även hur sorligt det än låter ).Man kan reflektera vad hon/han har och berätta,deras tankar, reflektioner,tips och råd. Vi ger varandra stöttning pga vi är i samma båt men de betyder ju inte att det inte kan gunga ibland..

Det va så jag kände när jag gick på AA.Om jag hade varit på ett okey humör innan så va det sämre när jag gick därifrån.De är kanske inte alltid bra att konstant påminnas att man är "alkoholist" och har ett beroende.De finns där vare sig.Så när jag mår bra så ska jag ju njuta och bara ha det bra för morgon dagen blir kanske en kämpar dag!..

Kram

Det kan vi! Vi får stötta varandra. "Skönt" att det finns fler med samma problem. Inte för att jag vill att någon annan ska ha problem, men bra att man kan få hjälp och stöd från någon som förstår

...var jag på konsert helt NYKTER.

Folk runtomkring drack (såklart) och jag kände igen mönstret. Det är alltid så intressant att observera hela cirkusen i ett nyktert tillstånd, det händer inte ofta. Ångesten förknippad med min social fobi var inte så hög igår, inte alls faktiskt. Det hjälpte mig igenom dagen och sen på på konserten på kvällen. Jag gick en lång promenad på dagen också vilket minskar ångest något. Jag är så glad att jag gick, att jag inte drack, att ångesten var minimal och att jag hade ROLIGT! Älskar det bandet som spelade och har sett framemot mot detta, trodde aldrig jag skulle få se dem faktiskt.

JAG VET. Alltså, vet med säkerhet och erfarenhet att min ångest dalar extremt efter några dagar utan alkohol. Jag skulle säga att den går ner 25-30% vilket betyder att hjärtat inte håller på att hoppa ur bröstet så fort man ser en människa, eller att tankar som "jag är inte värdig att vara här", "vad jobbig och hemsk jag är nu", "ser jag konstig ut", "varför sa jag så" osv, minskar extremt och de var inte ens närvarande igår. Jag var lugn och glad, avslappnad. Att folk drack runt mig triggade mig inte alls, så det var skönt.

Vi har alkohol hemma och det är väl en riskfaktor antar jag men just nu känns det okej... Jag bestämmer mig för att inte dricka idag för jag vill inte ha ångest associerat med alkoholen, det räcker med den jag redan har.

Ha en bra dag!

Ja, det är jobbigt att erkänna att jag gör och beter mig som min mamma på vissa sätt. Det är som att jag sviker mig själv. Klumpen i magen är given av mig själv, att jag sviker mig själv och inte hon. Det är typ samma känsla/rädsla bara att det är jag som orsakar det och inte hon. Det är uppenbart att man tar beteende från sina föräldrar, även destruktiva. Ibland undrar jag om det är ärfligt eller om man på något sätt ändå vill vara nära dem, vill vara som dem? Omedvetet alltså.

Det är så sant. Det är lättare att rikta sin ilska mot andra när man är ledsen eller arg. Egentligen har ju forumet inte någonting med min situation att göra och ett onödigt offer för min ilska, men det var så jag kände i stunden så jag låter det ligga kvar. Kram till dig också! Ska läsa in din tråd när jag får tid.

Inte frekvensen som är problemet utan mängden vid varje tillfälle. Dock har jag märkt att det på sista tiden även smugit sig i långsam takt mot en högre frekvens.
Bra om du kan få stopp i tid.
Jag har försökt stoppa i omgångar men alltid efter en tid ”glömt” hur det ligger till och då ”provat att ta bara en” å vips, hallgolvet igen.
Men den här gången påminner jag mig själv varje dag om varför jag gör detta och försöker acceptera att jag har problem trots att jag inte sitter på parkbänken.
Hoppas du kan bryta spiralen redan nu. Kämpa på!

Arbetsgivaren har väl inte rätt att läsa diagnosen alls. Sen har de ju ett rehabiliteringsansvar dock. Sök mer info om just detta om läkaren är trångsynt!

Granit: Tack för råd. Jag tror att jag håller med om att jag inte vinner på att älta det som har hänt just nu. När minnena kommer upp och ångesten sätter in ska jag nog försöka överväga om det finns något jag kan göra åt saken nu i efterhand. Typ be om ursäkt eller liknande. Om inte är det nog lika bra att Försöka lägga det åt sidan.

TantGrön: Fy! Dom där suddiga minnena där man känner att man kan ha betett sig dumt. Men man är inte ens säker för man minns inte. Otroligt jobbigt! Du är inte den enda som inte kommer ihåg hur man tog sig hem. Har utsatt mig själv för för potentiell fara många gånger genom att vinka hem ensam mitt i natten utan någon helst kontroll.

Min sambo är faktiskt helt fantastisk! Otroligt lugnt och stöttande. Säger att han gör vad som helst för att hjälpa mig. Erbjuder sig att själv sluta dricka om det gör det lättare, föreslår att vi ska åka bort bara vi två på midsommar så jag slipper gå på fest osv. Jag är lyckligt lottat och vill verkligen inte förstöra det vi har.

Tack för ert stöd!

Tant Grön, jag är med dig.
Känner igen så mycket.
Vi kan göra det här, tillsammans.

med ett liv utan alkohol! Är också ny här och har bestämt mig för att ta tag i mitt drickande. Dricker både för ofta och för mycket åt gången. Svårt, men skönt, att skriva här och faktiskt våga erkänna att man har problem!

Granit: vet inte om jag är "redo" att kalla mig alkoholist. Jag hanterar alkohol dåligt och dricker för ofta och för mycket.... Vilket väl iofs är samma sak, men lättare att "erkänna".

AlkoDhyperD: ja, vinet är väl främst för att varva ner och få en falsk känsla av att släppa stressen... En vanlig fredagkväll brukar jag laga extra god mat, äta någon ost och sen ligga på soffan framför nån serie. Och dricka en flaska vin... Ska göra samma den här fredagen, men minus vinet då.... Och se hur det känns :)

DetGårBättre: tack, ska försöka ta en dag i taget. Är dålig på det, men ska träna :).

FinaLisa: Lycka till och bra att du är nykter idag!

tisdagar är i vanliga fall också en "vindag" för mig, eftersom jag jobbar deltid och alltid är ledig onsdagar. Men idag blir det ingen omväg till bolaget. Det känns helt ok... Hade varit gott med ett glas (nåja, flaska) vin, men värre än så känns det inte. En dag i taget...

Ja, jag har också så många tillfällen som borde varit fina minnen, men som mest är minnesluckor och ångest :(. Som för ett tag sen när jag skulle träffa några fd jobbarkompisar och grilla/dricka lite vin. Rätt in i dimman, vaknar dagen efter och kommer inte ihåg hur jag kom hem. Har ett svagt minne att jag försökt tafsa på den ena av de fd jobbarkompisarna. Usch. Nåt som skulle varit trevligt blev bara skam och ångest. Och ändå gör man om det. Så svårt att förstå. Vet inte heller om man ska "älta" det man gjort eller släppa och gå vidare. Kanske stanna vid att tänka "nu tar jag ett beslut att sluta dricka, eftersom jag skadar mig själv och andra och inte kan stå för det jag gör". och sen inte gå in på varje jobbigt minne, just nu iaf...

Vad säger din sambo? Får du bra stöd? Kram

Jag har varit noggrann med att hålla mig borta från A pga min stora rädsla att bli beroende. Eftersom min man inte dricker och jag inte är socialt lagd så har A aldrig varit ett problem tidigare. Ett glas champagne på nyår har varit min årliga gräns.

För fyra år sedan var jag på resa med jobbet. Grupptrycket tog sig uttryck i att få mig att dricka. Förutom en rastlös natt där jag var övertygad om att jag skulle dö så fick det mig att känna mig fri. Och vuxen.

Det gav mig också mer ork. Jag gjorde en push för befordran och med vinets hjälp orkade jag jobba sent på kvällarna, la in mycket tid och energi för att prestera.

Befordran kom och då satt vanan inne.. Hemmet var skinande rent, jobbet ökade farten, och jag var det sociala geniet som jag aldrig hade lyckats vara utan A.

Maken kan märka min personlighetsförändring men jag skulle ju aldrig erkänna vad den beror på.

Jag har satt 1/6 som stoppdatum.
Jag är så fruktansvärt trött på att känna mig ovärdig, lögnaktig och ångestfylld.

Jag inser att jag kommer regrediera men ett fullt stopp är det som krävs för att jag ska återgå till att vara mig själv igen. Alla mina svagheter kommer att synas men jag kommer kunna leva utan skam.