Senaste kommentarerna i forumet

att folk gärna puttar en i den riktning man brukar ta! Nästan det svåraste att komma till rätta med! Man kan bli medveten om sig själv men man har skapat vanor som man ”bjudit in” andra till! Svårt att ta stapplande steg i en annan riktning men tusen gånger svårare när andra försöker hindra, korrigera, fösa en i den riktning man inte längre vill ta! Känner igen mig i smärtan du känner. Min är numera en ilska som växer sig starkare för var dag som går, allt bara väller fram som en flod! Jag försöker va noga med att inte lagra denna ilska utan släppa ut den i frihet och agera! Var snäll mot dig själv! Du är den personen du kan lita allra mest på! Hoppas du får en fin påsk, det förtjänar du❣️

Senaste 7 dagarna har verkligen fått mig att öva på mitt tålamod.

Kort och gott jag hatar mitt jobb. Känner hur jobbet sakta men säkert drar livskraften ur mig. Och denna vecka har varit extra jobbig.

Flera gånger så tänkte jag åka till systemet för jag FÖRTJÄNADE alkohol. Meen jag gjorde det aldrig. Varje gång jag ville gjorde jag ett aktivt val att säga nej till alkohol. Så trots denna skitvecka är jag nöjd med mig själv.

Nu ska jag andas och njuta av ledigheten. Och sitta och söka nytt jobb.

Glad påsk till er alla!

...det där du skriver om att iaktta någon som dricker. Som fortfarande har kvar den där vanan man själv också hade för inte så länge sen.

Jag skulle aldrig pracka på min nykterhet på min man men jag ser ju nu hur han dricker. Vid varje litet tillfälle som ges. Och äter och äter som om det inte fanns någon morgondag.

Men det finns det! Och han verkar ta det bra, vilket jag inte gjorde. Kom aldrig ur sängen, irriterad lättretad rastlös.

Nu: kaffe, solen i fejset och ett stort jävla lugn.

Önskar dig en fin påsk också ?

Nåt kag gillar med min behandling är att vi ska lära oss att vara snällare mot oss själva. Där i ingår bl.a att lära sig säga nej. Det behöver vi nog öva på ?

...men ”måste” göra. Typ träffa vissa släktingar eller annat folk i olika konstellationer.

Borde man inte bara sätta sig ner och utvärdera vad man EGENTLIGEN vill göra med sin lediga tid? Det är så lätt att glömma bort sig själv i det där som kallas livet och dess måsten.

I princip måste man väl ingenting.

Ibland när man är på såna där tillställningar där man känner att ingen egentligen vill vara där, så alla super för att orka med.

Herregud!

Ta med dig någon bra bok eller Netflix eller något till de där hotellrummen! Det bästa jag vet med hotell är lugnet och så frukosten, men de har jag missat så många under åren då jag hellre sovit bakfyllan av mig. Ställer klockan på 11. Utcheckning halv tolv.

Lycka till med påsken! Ha en plan and stick to it ?☀️?

Skammen kan tära en så fruktansvärt mycket över allt man har gjort och som du beskriver att man inte har kunnat sätta sunda gränser. Jag ser också Skammen bland kollegor som gömmer sig nervöst bland arbetskamrater som bekräftar deras omogna beteenden. Den stora rädslan att inte passa in och stöta ut alla som kan tänkas vara till ens nackdel i den sociala hierarkin.
Firmafester, teambuilding och alla dessa bygga broar som bara förstärker känslan av förljugenhet.
95 procent byter arbete på grund av en dålig chef enligt statistiken. Det blir så hemskt när just den chefen som är orsaken till skammen i korridorerena pratar om att få bort grupperingar och värna om människors olikhet.
Tyvärr är det vi som bär på skammen oftast dem som inte borde känna skammen oavsett vad det är för dumt vi har gjort under berusning eller nyktert tillstånd. De som inte känner någon skam och inte ångrar någonting är riktigt obehagliga människor.
Det är så mycket jag skäms över men vissa saker är bara för att jag har en osund påverka av min omgivning. Den osunda skammen som baseras på status, materiella och subkulturer som råder på arbetsplatserna.
Jag önskar er en fantastisk dag och Ikaros rader är som balsam för min själ.

Otroligt starkt jobbat i den miljön!
Jag har också utvecklat liknande svar. Stör mig på att man måste ursäkta sig för att inte dricka, visst är det sjukt?
Jag brukar säga att jag slutat dricka då det hjälper mig hantera stress och trötthet bättre och vill komma tillbaka i form med sund mat och träning. Blir nästan aldrig följdfrågor. Blir det följdgrågor som ”jaha hur länge då? svarar jag bara något i stil med ”jag vet inte, kanske ett halvår eller för evigt. Jag mår sjukt mkt bättre utan”.

Bra jobbat av dig, du inspirerar.

Jag känner igen mig själv där, när min arbetsdag var över blev det nästan alltid en tur till systemet och första bästa parksoffa, för att försöka räta upp min gnagande ångest i mitt inre. Att sedan vingla hem och bli konfronterad av min dåvarande sambo, men jag skylde på att det var så stressigt på jobbet och att jag behövde varva ner. Jag visste innerst inne att jag hade problem, men jag hade inte kraften att göra något åt det. En dag när jag kom hem från jobbet, med två kassar öl och skulle låsa upp dörren! Så passade inte min nyckel! Låset var utbytt, jag var nu hemlös. Jag bodde en tid i en källarskrubb och sa även upp mig från mitt jobb orkade inte längre jobba, mitt liv var över trodde jag. Men sökte efter en tid hjälp och fick tillbaka mitt liv. Jag har nu varit nykter i 25 år och var dag utan droger är som högsta vinsten på lotto.

God morgon.

Min man och hans kompis gick aldrig ut nånstans igår. De satt ute och pratade länge på altanen. Och tack och lov var min man inte så berusad som jag förutspådde. Skönt.

Idag fick jag en skön sovmorgon. Solen skiner idag igen.

Ha en fin vit solig dag!

för respons och lästips! Ska läsa med stort intresse! Läser ofta dina inlägg: så kloka, visa och de inger sådant hopp om en själv! Önska dig också en fortsatt trevlig helg! ?

Hej! Jag har varit nykter i över tjugo år! Jag valde under mina första nyktra 12 år att vara singel, ville känna att jag stod på en någorlunda stadig plattform! Innan jag klev in i något nytt förhållande.
Jag träffade efter en tid en underbar kvinna och kärlekens rosa moln dansade runt oss, vi hade en underbar tid tillsammans och livet lekte. Men någonting var fel! Allt stod inte rätt till, min kära sambo förvandlades då och då till någon jag inte kände igen, jag frågade henne ofta hur hon mådde, men fick inga ärliga svar. En dag hittade jag en tablett gömma och det var inte alvedon! Utan opiater av olika sorter, jag konfronterade henne om det hela, men hon nekade till allt och sa att det var inte hennes. Även med min bakgrund så trodde jag henne, jag kanske hade fel. Jag hade nu blivit medberoende till en tablettmissbrukare. Tiden gick och jag gick sönder mer och mer, men behöll min egen nykterhet och det är jag tacksam för! Under den här tiden hade vi hunnit att gifta oss, men det var ett trasigt äktenskap med mycket sorg och smärta! För jag älskade min hustru, men inte hennes tabletter. Efter en tid insåg jag att vårt äktenskap inte gick att rädda, jag tog efter mycket tårar och en inre kris ut skilsmässa. Vi provade efter en tid att leva som särbo! Men jag insåg snart att det funkade inte, hon levde fortfarande i förnekelse om att hon skulle vara sjuk! Det var andras fel inte hennes. Det är mycket tragiskt det hela, hon är en underbar människa när hon är drogfri, men något helt annat när drogen har gjort sitt. Jag hoppas bara att hon hittar tillbaka till livet igen! Som jag har gjort, för det går att leva nykter och drogfri en dag i taget.

Närmar mig 40 nyktra dagar och är omgiven av vinodlingar, lagrade vinflaskor, öppnade vinflaskor samt en hel bunt vindrickande människor.

Lägg till det en disig värmande vårsol, ett bedövande vackert landskap och bord dignande med fantastisk lokalproducerad mat.

Har jag problem med den där alkoholen eller inte? Eftersom jag numera varenda ledig sekund flipprar omkring på ett forum som heter Alkohjälpen så ja, kanske. Det gick så lätt att sluta, så lätt att fortsätta vara nykter. Alldeles för lätt, kan jag tänka ibland när jag läser historier fyllda med mer kamp än min egen.

Men jag tror att jag gjorde en hel del förarbete innan jag kom hit. Tankarna om att något inte var OK har funnits där och jag har helt enkelt inte kunnat sluta tidigare. Saknat motivationen, sparken i arslet - som jag fick av er här.

Vet fortfarande inte om jag har problem med alkoholen. När jag berättade för min mamma att jag lagt av darrade hon fram med chockad röst ”....är du...är du....alkoholist?”

”Nej, mamma. Inte i den bemärkelsen du föreställer dig en alkoholist. Jag har kontroll, sårar ingen annan än mig själv när jag dricker, gör bara livet svårare för mig själv, ingen annan har märkt något, jag lovar”.

Vet inte hur jag ska definiera problemet, men det verkar väldigt viktigt för omgivningen. Och hade det inte varit för omgivningen hade jag bara lagt av och bara varit. Men de trycker på, som ni vet. De saknar sin dryckeskompanjon och partner in crime.

Nu ska vi på vinprovning, och jag vill inte vara glädjedödaren. ”Inga problem” säger jag ”klart vi ska prova vin!” Men jag tänker: hur mycket vin måste ni prova egentligen? Det verkar bara vara en fasad för något annat, en ursäkt att dricka. Men de kanske är genuint intresserade av vilket av de fem vinerna som är godast. Min roll blir att leka med barnen på gården. Något vin tänker jag inte prova.

Så vad ska jag säga till alla släktingar som drösar in idag? Ska jag ge dem den långa versionen eller någon kortare mer lättsmält?

”Jag har druckit tillräckligt, nu måste jag tänka lite på min hälsa. Jag testar en vit period för att se om jag kommer att må bättre!”

Ja, så får det bli. Tack för att ni tar er tid att läsa mitt dravel! Ha en fantastiskt lång fredag allihop.

Tack Emma och bra jobbat själv! Jag är dålig på att peppa och kommentera andras trådar för tillfället.

20 %/20 dagar.

Påskhelger på g med roadtrips, släktmiddagar, övernattningar etc. ogillar det starkt och brukar vanligtvis ta några glas extra för att ta mig igenom. Nu får jag lida igenom helnyktert. Men ska försöka vara positiv.
I april har jag massa utomlandsjobbnätter där jag reser själv. Ska se till att jag får hotellrum med tömda minibarer just in case. Känns litegrann som det klickade till ngt nu i hjärnan efter 3 veckor och känns lättare att avstå självmedicinering.

Stark och beslutsam mitt i all jobbstress. Tur att det lite extra ledigt nu. Låter underbart att åka till landet, lugn och ro. Släpp alla jobbtankar nu, baravara, du vet. Glad påsk! ?

Blir så inspirerad av din självklara beslutsamhet. Fortsätt så! Håller med om nostalgin och kan sakna det du beskriver. Men underbart är kort, det vet vi ju.

Ha en fin påskhelg! ?

Vad befriande att våga släppa fram de äkta och nyktra känslorna, oavsett om de är jobbiga eller enbart positiva. Att bemöta och leva ut dem.

Ha en fin påskhelg! ?

Tack för uppmuntran i min tråd.

Du är så stark, har alltid varit imponerad av grundtrygga personer. Min man är likadan, ingen prestige, utan han bara är. Önskar ofta att jag som är mycket social och utåtriktad kunde känna och utstråla samma lugn som ni gör.

Nu har vi endast fokuserat på din mans omsorgsbehov - vilket förmodligen är grundproblemet i ditt liv just nu - men hur går det med alkoholen?

Glad påsk! ?

Glad Påsk, Vinäger ?
Ja, tänk så mycket tid vi lagt på planering, inköp, pimplandet i sig och diverse följder.
Jag som smygdrack ibland kunde nästan gilla ritualen - iaf fram tills jag blev full. Konstigt nog gillar jag inte att bli just full, men det var oftast där jag hamnade.
Hoppas du får en fin och ren helg med vardaglig lyckokänsla ?

...betyder mycket att få här. Tack alla! ♡

Tanten, det stämmer att min resa varit lite krokig, även om den är spikrak just nu. Funderar ibland över vilka som är bäst att följa här, de som visserligen verkligen vill sluta, som jag, men har trillat dit några få gånger eller andra som inte tagit ett återfall.

För min del läser jag gärna MondayMorning, Lim, Miss lyckad, Berra med flera som har varit nyktra förhållandevis länge och känner sig trygga i det, även om de vet att de måste vara på sin vakt. Då blir jag lugn och längtar efter att få uppnå samma trygghet.

Samtidigt letar jag upp Mary, Mirabelle, Emma, PimPim och många andra för att diskutera det som händer just nu. Stress och sug hos en del, men det finns en järnvilja att stå emot. Andra bara slutar och lyckas på en gång.

Tänker att vi självklart är olika och utifrån det väljer, men kanske är det smart att läsa en mix av alla för att få en helhet och förståelse för varandras kamp. Speciellt vi som vill hålla upp länge eller sluta helt.

Där jag bor är det klart väder och minusgrader just nu, men solen värmer och en härlig långpromenad står på schemat. Nu när jag vaknar nykter och fräsch (hrm, nåja...) kan jag göra vad jag vill istället för att ligga och vänta på att värsta illamåendet ska lägga sig medan ångesttankarna snurrar runt i det bankande stackars huvudet. Vad har jag utsatt min enda kropp för i alla år? Jaja, det går inte att göras ogjort utan det är bara att blicka framåt och se till att det inte händer igen - och igen...

Glad påsk alla kämpar! ???

Jag läste Nordängs inlägg. Tänker mycket på det där med att ta på sig ansvar. Jag vet att det är så - jag som genom aktiva handlingar tar ansvar. Inte får det. Och de otydliga gränserna runt mig gör att jag gärna gör så. Omedvetet till en början. Av vana. Och andra puttar gärna i min riktning. För där står jag och mår ju som bäst när jag kan lägga ner min själ i ytterligare något utanför mig själv.

Sen gör det så ont.

till dig Ullabulla och tackar för dina inlägg där jag stundvis känner igen mitt eget mörker. Jag känner ändå att du genomgående förmedlar en ton av hopp, att ditt jag växer! Önskar dig en skön och vilsam påskhelg ?? / mt

Hur många liknande situationer jag varit i. Kommer ihåg precis nu att jag haft mycket stöd av att läsa Åsa Nilsonne Vem är det som bestämmer i ditt liv och Anna Kåver Leva ett liv inte vinna ett krig. De har jag också köpt åt några i nästa generation i familjen för att fortsätta bryta mönster.
Även idag sitter jag inför ett kalas där jag får tala mig själv tillrätta om mina ambitioner, om vilka som är bjudna och varför andra inte är det. I mitt falla handlar det om att nånstans måste jag sätta en gräns.
Tack för ditt inlägg och med önskan om en skön helg? / mt

Jobbar med mig själv och mina mönster och beteenden, utåt sett ”den goda, ansvarstagande och duktiga” men inåt...en överansvarstagande självutplånande människa! Hade kalas idag för min yngste son. Går ju i KBT och har lärt mig så mycket den senaste tiden om mig själv! Kalas som sagt men jag ser allt med lite nya ögon! Vad är det för roll och ansvar jag har tagit på mig? Jag kan inte ens ha en så enkel sak som ett kalas utan att få ångest! Men viktig insikt: ”tagit på mig ansvar” inte ”fått”! Flera bjudna men mentalt objudna gäster på detta kalas! Men hjälp, kände jag, min son fyller år, det handlar inte om er idag (min mor och far) Tittade på min son men ”KBT-ögon” och undrade om han verkligen kände att det var hans dag idag! Hoppas det? Min son: så fin, så snäll, så ödmjuk! Eller är han mor sin upp i dagen? Bjöd min mamma och pappa fast de inte ger, bara tar! Min far försökte provocera mig med sina självömkande kommentarer! Brukar igonera, låtsas att jag inte hör! Inte idag, sa emot, påpekade att saker och ting är hans ansvar, inte mitt! Skönt på ett sätt men så tittade jag på min son och undrade inom mig: handlar kalaset om hans födelsedag, hans osunda morföräldrar eller...om hans mors process att sätta gränser runt sig själv? Så rädd att saker ska gå i arv! Tror han fick en bra kväll, min fine son, men är inte helt säker? Försökte vara en kalasmamma men nu är kalaset slut, jag har hoppat i joggingdressen och känner att livet är tungt! Hoppas ni alla får en fin påsk! Kram

För dej sedan. Har du orkat kämpa vidare ?
Du började förändra ditt liv efter dramatiska händelser tidigt i mars.
Allt går sällan på räls från början till slut men din önskan att få kontroll gjorde intryck. Trots allt livet är kärt ❤

Jag avskyr dem. Låt dem passera snabbt, snabbt, snabbt. Inte enbart pga att det ofta är mycket A med i bilden utan för att det är en jobbig period för oss som är ensamma. Precis som julen kan vara. Det blir kravfyllt och en ökad längtan efter gemenskap. Föredrar när allt flyter på som vanligt.