Senaste kommentarerna i forumet

Tänkvärda reflektioner,
Fint att se inlägg från dig, Ikaros. Jag hoppar in här som gubben i lådan med oregelbundna mellanrum? och ville slänga in några ord

Det vi undviker behöver vi närma oss.
Skam och rädsla är de känslor som driver undvikandet.
För överlevnad.
Därför måste de vara starka, omedelbara och obehagliga. Bort från hotet illa kvickt!
Fömågan att kunna känna skam och rädsla är livsnödvändig.
Hur kommer det sig då att dessa känslor är så svåra att kännas vid?

Problembeteenden uppstår när vi försöker undvika känslor.
Undvika att visa dem, undvika att känna dem, undvika att ha dem. Ibland sker det så snabbt att vi inte ens är medvetna om det.
Känslor som egentligen bara vill tala om för oss om behov.
Varför vill vi till varje pris tysta dessa värdefulla budbärare?
Känslan av skam - den djupa vita skammen som handlar om att inte passa in i flocken - är så hotfull att den måste maskeras, rationaliseras bort eller utplånas. Eller begripliggöras genom att automatiskt trigga beteenden som förklarar känslan. Därav tendensen hos många av oss att skapa mönster av självdestruktivitet och självförnedring.
Varför gör man sådant som man vet inte är bra?
Svaret på detta är förmodligen i grunden skam

till 2 år !
Du får ta min kaka om dryga månaden för att fira :-)

Emma79 jag känner också igen det där... särskilt när det dricks... hur mkt det samtidigt kan ätas! Och rökas till och med. Jag tänker ibland på hur olika vi behandlar våra kroppar. Jag varken röker eller dricker och jag är relativt nyttig i allmänhet. Rör på mig mycket också i vardagen. Så jag hoppas att min kropp ser bra ut inuti... i lungor, hjärta och lever osv. Och så tänker jag på min mans leverne och att han dessutom har två sjukdomar som egentligen kräver ett hälsosamt liv.

Igår var det påskafton som bekant. Min andra nyktra i rad. Firade med släkten och det var så trevligt och roligt. Lätt att vara nykter i det sällskapet för det är många som inte dricker just dessa sammankomster. Några pga att de kör bil, andra har små barn och sedan tror jag faktiskt att i just min släkt så smittar nykterhet av sig. Eller så är jag bara självgod nu och tror att jag startat en ny trend ? Det fanns vin att ta men jag tycker jag märker att det tas mindre och mindre av det. Eller så har jag helt enkelt slutat kolla åt vinet så jag märker inte när någon tar av det. Jag har ju även firat påsk då jag druckit och haft stenkoll på vinet och börjat oroa mig för att det ska ta slut innan jag hinner ta ett till glas.

Jag fick ett lyckorus på väg till middagen igår. Gamla fylleminnen passerade och jag kände sån oerhörd lättnad av att jag är fri från den skam jag bar på JÄMT förut.

Jag tänkte också på det här med att titulera mig som alkoholist eller inte. Och egentligen gör jag inte det för jag känner att jag stoppade innan jag hann bli det. Men å andra sidan gör ju det ändå att jag är alkoholist? För om jag vet att jag hade "blivit" det om jag fortsatt dricka så är jag ju redan det på nåt sätt. Och det är okej.

Hoppas ni andra har en skön påsk ? Kramar!

Vet egentligen inte varför jag skriver nu? Mannen påstår att han inte dricker, jag har inte upptäckt motsatsen, men jag tror honom inte. Kanske har han varit nykter sen i februari nu, det skulle vara otroligt! Känns som att jag bara går omkring och väntar, på att allt ska börja om igen, tassar omkring tyst för att inte ”förstöra”.
Det är skönt att komma in här på forumet, läsa alla uppmuntrande, fina och varma kommentarer som folk lämnar, men också det alla beskriver som kan vara så igenkännande. Jag hoppas att jag blir starkare genom detta.
Min man, som nu skulle bli ”renlevnadsmänniska”(?!) motionerar kanske en gång i veckan, jag hejar på och uppmuntrar till mer. Frågar honom då och då hur sömnen är och han blir liksom vaksam, säger att det är bättre (trots att jag kan höra honom tassa omkring på nättrerna). Till saken hör att vi inte sover tillsammans längre, våra två yngsta barn har tagit över hans sida av sängen och varken jag eller maken gör något åt det. Jag får sova bättre utan en högt snarkande man, min man, ja jag vet inte, magkänslan säger mig att han har bättre spelrum till annat (dricka exempelvis).. känner att min text blir bitter, var inte meningen! Men är väl bara så idag.
Vet inte riktigt hur jag ska beskriva, men det känns som att min man vill bevisa att jag har fel genom att inte dricka (och är detta en morot till ett nyktert liv så varsågod!) men det blir liksom fel, för han tycker ju inte att han har problem så han gör det ju inte för sig själv? Blev det begripligt?
Hoppas solen skiner hos er andra idag, här ser det ut att bli härligt väder!

Att ständigt leva med obedövade sinnen genom att ALLTID låta det första glaset befinna sig på minst en armlängds avstånd,
det är det enda hållbara alternativet för oss beroendemänniskor.

Önskar dig fortsatt frihet, och en glad och varm påsk.

/Pi31415

Ligger och har jour på jobbet..Minns när jag låg i detta rum för drygt 2 år sedan..Enda nätterna nyktra..Hemma låg jag oftast full..Oavsett om jag skulle jobba eller inte..Kommer ihåg när jag såg mig i spegeln..Visst jag kunde känna mig lite nöjd med mig själv då också..Men självkänslan började krackelera..Ju mer jag gömde, dolde, förringade mitt supande, desto sämre mående..Ändå tyckte jag att jag hade det ganska bra..Det är som att stå i en gödselhög..Att sjunka djupare och djupare ner..Men man tycker ju att, än har jag inte nått botten i alla fall, det finns ju värre..Så är det.. Det finns alltid värre..Men vem vill jag vara? Hur vill jag leva? Hur mår min familj när jag förstör mitt liv?Frågor som jag undvek...Nu har jag andra problem..Osäkerheten för framtida jobb och försörjning..Jag tänker pröva sjöjobbet ändå..Får jag inte tjänstledighet så blir det uppsägning..Jag hade aldrig vågat det tidigare..Som aktiv alkoholist var jag rädd att bli avslöjad..Då var självkänslan sämre.. Nu är den oftast bättre..Lite tuff känsla att kasta sig ut...Men nu eller aldrig...Det löser sig nog...Kram på er..

Igenkänningsfaktor hög..Att gömma alkoholen är ju såklart sjukt..Att smyga, skämmas, känna skam och skuld...Då har det normala livet blivit onormalt och svårt att hantera..Mina barn har fått leva i kölvattnet av 2 alkoholiserade föräldrar..Som utåtsett verkat som vilken Svenssonfamilj som helst..Men där vardagen blivit mer och mer indränkt i sunkigt beroende..Du är på gång..Håll kvar i nykterheten..Du klarar det..Kram..

Nu ska jag vara en partypooper och säga hur jag tänker. Jag är alkoholberoende precis som du är. Trodde och hoppades länge på att jag skulle kunna dricka som alla andra. Men när det blivit så illa att man smygdricker, dricker mer än planerar och att barnen reagerar, då tror jag att man har låga chanser att kunna - helt avslappnat - klara av att endast dricka 1-2 glas vin och sen ärligt vara nöjd. Självklart ska du ta den vägen som passar dig bäst, men du skriver att du inser att du är beroende....ja då tror jag det blir svårt.
Hoppas du inte tar illa upp för att jag delar mina tankar. ?

underbart att du känner att ni har gjort ett genombrott! Verkar som din man nått den där berömda gränsen och är riktigt motiverad och nått den insikt som behövs! Glöm inte dig själv nu bara, så lätt att det bara kretsar runt hans nykterhet, hur han mår mm! Har gjort det misstaget själv! Du är viktig också, hur du mår, att du känner trygghet mm! Jag har haft en bra påsk hittills! Lite ensamt emellanåt måste jag erkänna! Barnen fullt upp med sitt men fått fira lite med dom i alla fall! Som sagt jätteglad för att det känns bra för dig och att allt går åt rätt håll! Nu håller vi tummarna stenhårt för att han orkar hela vägen! Massor med kramar❣️

Tack för inspiration! Åh, jag önskar av hela mitt hjärta att mitt beteende skall förändras efter att ha hållit upp ett tag. Men jag vågar inte säga att jag ska ha en vit månad utan jag har bestämt två veckor i taget... Så nu blir det inte en droppe fram till 14-15 april och sen hoppas jag att jag känner mig lika motiverad. Jag har sagt det så många ggr förut men när ångesten har lagt sig och det blir helg igen så har jag glömt det... Men nu måste jag. Jag inser att det blivit ett problem och det är väl det som kanske är skillnaden den här gången. Att jag på allvar inser att det har utvecklats till ett beroende...

Jag är helt inne på era spår. Inte totalt alkostopp men minska mängd och tillfällen! Vi hjälps åt!!!! Lycka till!

Tänk va. Dina mörkaste hemligheter. Och så är du inte ensam om dem...

Jag kan behöva en styrkehen att dela kampen med. Jag har ett hål att fylla som inte ens min ovillkorliga kärlek till fru barn lyckas fylla. Beroendet är överdjävligt. Hur kan man vara beredd att offra allt för något man hatar? Det är oförklarligt. Kemiskt.

Tiden kommer läka oss. Men snälla, skriv här igen. tappa inte taget! Och om du tappar dagarna, ta fast igen! Det är aldrig för sent att starta om!

Nordäng67 som medberoende är man oftast väldigt omhändertagande. Vilken fin och analyserande mamma du är ??????

Känns bättre idag. Oj vad vi pratat som vi inte gjort på många år. Pratat framtid, hälsa och ”nya tag” Mannen verkar motiverad. Jag vill verkligen att det ska bli bra.
Tack Nordäng för orden att jag inte är bitter. Vill ju inte vara det men dessa berg och dalbanor gör att man inte riktigt vet hur man ska tänka.
Hoppas du haft en bra påsk ?
Kram ☀️

att sätta gränser och åka på kalas själv med sonen! Värsta som finns att spela teater och låtsas! Bra för din son också att du står upp för er! Ledsamt och sorgligt att du ändå påverkas negativt av hans drickande! Känns som du är en stark person som vågar stå på dig och göra det som känns rätt i magen och det är en förmåga som man skall använda sig av! Inte alla som har det i sig! Kram

Jag ser det så tydligt nu.
Det som förr var ett normaltillstånd är nu undantagstillstånd.
Ungefär som när man var barn och inte riktig kunde simma.
Plötsligt försvann botten under en och man vände tillbaka till det grunda för att få fäste.

Nu känner jag så tydligt när jag ramlar iväg och kan (oftast) diagnosticera och agera.
Så även denna gång.
Med långa fina samtal med den tryggaste filbunke i världen som inte alls fungerar som mig.
Jag förklarar så tydligt jag bara kan och till slut förstår både han och jag vad jag menar ☺

Tidigare sjönk jag bara och simmade under ytan utan att kunna ta mig till upp.
Så visst går det framåt.
Om än inte alltid på det sätt som jag hade trott eller tänkt.

Ja det känns som om jag kanske behöver våga mig iväg till beroendecentrum en gång för alla

Ikväll känner jag Mig så ledsen o nere. Jag o sonen har varit borta hela dagen. Tanken var att hela familjen skulle åka på påskfirande men när sambon frågade om o när vi skulle åka sa jag att jag inte ville att han skulle följa med. Skitsur blev han o stormade upp på övervåningen medan vi fixade oss o åkte. Jag har ingen lust o leka lyckliga familjen o speciellt inte idag efter vad som hände igår, vilket han såklart nekar. Över dock inte att han drack hela dagen för d höll han med om. Vi kom hem sent o sonen somnade för natten påväg hem i bilen. Jag åt och sen gick jag till sängs medan sambon satt o kollade tv o drack te. För nu ska han va nykter i hela 4 dgr sa han imorse....jag orkar inte bry mig! Han gör vad f-n han vill, för oss skiter han ju i ändå.....

Eftersom jag kan vara utan alkohol i perioder så tror jag att det är vissa saker som gör att jag hamnar i dessa situationer. Jag fattade inte att jag var i en depression och det har nog påverkat mig ganska mycket. Jag började gå hos en beteendevetare via jobbet för några veckorsen och ska ha ett rehabmöte nästa måndag, men vet inte om jag vågar nämna nått om just alkoholen. Mötet handlar mest om att jag varit väldigt låg ett tag och haft humörsvgningar och inte gjort mitt jobb till max (vilket chefen vet till viss del). Jag har börjat på antidepressiva men känner att dessa bara hjälper i vissa fall och vet knte riktigt hur jag ska förhålla mig till alkoholen, mina närmaste vet att jag dricker en del men inte hur mycket.

...utan rätt normalt, iaf för oss här inne ?

Vad bra att du har hittat hit!

Jag har varit nykter I snart 40 dagar ( min tråd/resa finns här inne någonstans ) och jag började också lite tveksamt ifrågasätta mitt drickande. Livrädd att behöva sluta. Hur skulle jag klara mig utan alkoholen som var det bästa jag visste? Min tidsmaskin, min bästa vän, det som fick fram mitt bättre roligare och intressantare jag, mirakelmedicinen som fick mig att överleva livet och vardagen ( och samtidigt totalt fokusera på mig istället för mina barn).

Men det gick jättebra! Herrejävlar Vad bra det gick! Varför har jag inte slutat innan, tänker jag nu.

Fixeringen släpper efter ett tag. Och de positiva effekterna tar över.

Testa ett tag! En månad eller två, och sen kan du ju med nyktert sinne utvärdera hur du ska förhålla dig till alkoholen I framtiden ?

Don´t focus on the past, look at the future instead!

Ville bara säga det.

...nudda botten för att inse att problemet är for real.

Hata inte dig själv, tänk att du skrev här, det kan vara början på något nytt ( ser att du är medlem sen en massa år men jag är relativt ny här och kan inte din historia) något bra.

Du kanske inte var redo att sluta innan.

Upp och hoppa och ta en dag I taget?

Lycka till!

Kanske en smula mindre laddat med symbolik än första årsdagen, men inte mindre viktigt. Hoppas vi får glädjas över många många flera!
Glad Påsk!
//PP

Har läst dina kloka ord här många gånger! Fortsätt att dela och kommentera, din styrka smittar av sig ☺️