Senaste kommentarerna i forumet

Tack för att du skriver ett svar från din synvinkel. Precis som du skriver så har jag förstått att hon inte kommer att sluta för att hon ser att hennes barn mår dåligt pga hennes alkoholism. Jag hoppas däremot att hon får motivation till att ta hand om sig själv. Som det är nu så håller hon på att förfalla långsamt. Hela hennes kropp, hon har ont överallt och får nya problem hela tiden. Hon hostar så att hon kissar på sig och har ingen kondition att varken gå en promenad eller leka med sitt barnbarn. Det är tragiskt att se och detta känner jag att jag tar avstånd från nu. Jag har i alla år försökt hjälpa henne, pushat henne till olika behandlingar och försökt stötta. Men eftersom hon som sagt inte är motiverad själv så kan jag inte göra något och därför har jag djupt inne i mitt hjärta nu bestämt mig för att sätta mit välmående i första rummet, och även mitt barns och min familj. Det är verkligen sorgligt. Jag gifter mig i augusti och jag önskar inget annat än en nykter mamma som kommer och får se sin dotter bli bortgift. Men jag har varit tydlig även där. Är hon inte nykter så är hon inte välkommen. Punkt slut.

Jag känner mig stark just nu och jag har stöd från min blivande man i detta och vi kan prata om det och jag får lov att signalera alla mina känslor helt öppet för honom. Han är bäst. Jag tycker så synd om alla som lever i familjer med någon sorts beroende som tar över alltihop.

som sagt, tack för ditt svar!

KRAM

Att göra val som endast gynnar oss själva och närstående eftersom missbrukaren inte väljer att bli fri..Så länge vi älskar, förlåter, ger närhet, delar på ekonomi, möjliggör vi missbrukarens alkoholism.. Vi tillåter alkoholen förgöra och förstöra allt friskt och levande..Till slut finns bara missbrukaren och om vi vill..., möjliggöraren kvar..Alla vänner, släktingar, nära och kära försvinner..Alkohollisten gör inte slut med sin substans förrän hen inser konsekvenser ,och vill det för sin egen skull.. För vissa missbrukare kommer aldrig den dagen..Kram

Jag vet hur svårt det är. Och de som inte lider av A problem förstår helt enkelt inte,även fast de vill. Nya tag nu och var snäll mot dig själv idag <3
Jag vet exakt hur det känns att vakna med hjärtklappning,torr mun,huvudvärk och spegelbilden. Åh herregud den där spegelbilden som gör att man bara vill krypa under täcket och dö. Men en dag i taget.

Jag lyckades vara nykter hela februari. Jagmådde så bra och sen tyckte jag att jag förtjänade att dricka i lördags, idag vaknade jag bakis skakis med hjärtklappningar och panik känslor! Jag drack både på sön och måndag. Är så besviken på mig själv och jag känner hur min sambo är irriterad, han säger ingenting men det känns i luften. Det känns som att han inte förstår hur tufft detta är för mig...

Fasiken vad jag gillar min KBT-grupp. Trodde aldrig att det skulle vara så givande att sitta och dela känslor, händelser och situationer med andra. Superallvar blandat med gapskratt och INGEN skam någonsin ??

Jag känner igen mig i din text jag har druckit 3 dagar i rad och idag har jag hjärtklappning och ångest. Vill bara vara normal och inte ha alkoholproblem! Varför är det så svårt

Inte alltid lätt på mobiltelefonen... :)

Ja, jag minns dig också. :)
Skönt att höra från dig.
Tack för ditt inlägg, det stärker mig i min tro att det måste finnas fler än ett sätt att hantera sina problem.
De personer du räknar upp är ju levande bevis på att många sätt fungerar.
Men som sagt tror jag att för min del var mitt deltagande i forumet en av framgångsfaktorerna då.
Ska verkligen försöka vara något så när aktiv här. Men, jag får någon konstig prestationsångest och tycker alltid att jag borde skriva mer och oftare.
Jag ska dock försöka vara tillfreds med att skrivandet får bli när jag känner att det behövs.
Just nu känns det riktigt bra för första gången på länge.
Jag känner det där goa lugnet igen såhär på dag 3. :)

Ha en bra dag.
//Buzzz

Ja, jag minns dig också. :)
Skönt att höra från dig.
Tack för ditt inlägg, det stärker mig i min tro att det måste finnas fler än ett sätt att hantera sina problem.
De personer du räknar upp är ju levande bevis på att många sätt fungerar.
Men som sagt tror jag att för min del var mitt deltagande i forumet en av framgångsfaktorerna då.
Ska verkligen försöka vara något så när aktiv här. Men, jag får någon konstig prestationsångest och tycker alltid att jag borde skriva mer och oftare.
Jag ska dock försöka vara tillfreds med att skrivandet får bli när jag känner att det behövs.
Just nu känns det riktigt bra för första gången på länge.
Jag känner det där goa lugnet igen såhär på dag 3. :)

Ha en bra dag.
//Buzzz

Hahaha, ja det kanske du har rätt i! :)

Så idag vaknade jag tidigt,tidigt. Så skönt inte vakna bakis.Trött men inte bakis.
Det är viktigt. Fixar kaffe och morgongröt. Jag,frukost? jag som inte brukar äta fören kl 11?
Inget illamående och "mamma ska bara vila lite" så skönt!!
Plockat ögonbrynen,egenvård vilket var länge sen.
Hur går det för er idag?

Jag läser det ni skriver. Och vill bara säga att försök fortsätta vara starka, för er och era barns skull men även för era mammor. Genom att ta ett steg ifrån och säga att nu räcker det. Vi vuxna måste ta ansvar för våra handlingar och skydda våra barn. Om det innebär att de får växa upp utan mormor så är det ändå långt bättre än att växa upp med den ångest och osäkerhet som alkoholism skapar.
Jag är mamma med ett alkoholberoende, jag kommer aldrig kunna dricka mer i mitt liv och jag är faktiskt glad för det. Det är svårt nog att vara förälder och genom att sluta dricka har jag eliminerat iaf en försvårande faktor.
Men slutade jag dricka enbart pga mina barn? Nej det gjorde jag inte. Deras mående bidrog men den viktigaste faktorn var ändå att jag någonstans djupt inne i mig kände att jag var värd mer än ett liv fyllt av ångest och allt som ett alkoholmissbruk resulterar i. Jag menar att så länge era mammor inte vill ta hand om sig själva, har en stark önskan att få må bra, då går det inte oavsett vad ni gör. Det bästa ni kan göra är att när de är nyktra förklara att ni tar avstånd ifrån deras alkoholism, från dem pga deras problem med alkohol. Ni gör det för er egen och barnens skull men också för deras skull. Om ni inte älskade dem skulle ni ju inte bry er eller hur?
Man kan aldrig tvinga någon att sluta men man kan visa vad som går förlorat om de fortsätter. Resten är upp till dem själva. Och några veckor räcker inte är jag rädd. Var starka och låt det gå lååång tid. Ni måste ta hand om er själva och era familjer i första hand. Jag förstår att det gör ont, så ont, men att stanna och låta sig luras gång på gång skapar bara mer smärta. Ingenting annat.
Jag hoppas att era mammor förstår allvaret och förändrar sina liv men mest hoppas jag att ni får må bra!
Mvh
Amanda

J__r; tack för att du kommenterade ? Jag HATAR blackouts. Fixar det inte. Fixar inte ens brownouts, fixar inte att jag glömt ett endaste ord jag sagt.

Två känslor känner jag extremt starkt när det kommer till alkohol; skam och rädsla. Jag har haft sån jäkla tur att människor förlåtit mig för saker jag gjort och att det (peppar, peppar) inte händer VARJE gång. Men det hjälps ju inte längre... det sjuka är att nu vill jag dricka igen, eller nej, egentligen inte, men jag vill bevisa för mina kompisar att jag KAN hantera det.

Vad hände i januari? Varför gjorde du bort dig? Om du vill berätta...

Så som du lever nu med alkoholen och drickandet, har jag också levt...Sitta på nätterna och supa när familjen sover..Till slut blir familjen mindre och mindre viktig.Jag önskade bara att klockan skulle bli så mycket att barnen lade sig. Jag hade även en sambo som drack, han slocknade oftast innan mig..Jag hade datorn, vinet och tyckte det var härligt..Men på morgonen efter, var det jobbdags, eller att barnen skulle till skolan.Då hade jag illamående, huvudvärk, fyllelukt jag försökte få bort, dåligt samvete..Det tog något år och drickandet hade eskalerat till var och varannan kväll..Konsekvenser: Arga, sura, ledsna barn.Som inte tog hem kamrater. Jag och exsambon ville inte skjutsa barn och ungdomar kvällstid eller tidigt på morgonen..Det enda som började kretsa i huvudet var en planering om när jag skulle handla a, när var jag ledig så jag kunde dricka osv..Sakta förstod jag att jag gått över gränser..Dricka ensam, vardagar, prioritera alkohol istället för familjen..Kroppen började ta stryk..Darrningar, plufsighet, muskler som försvann, konditionen kass, magsmärtor, diarré..Mm..Hela livet blev som jag absolut inte ville ha det..Det finns en väg ut ur eländet..Minska har ju de flesta försökt..Även jag hundratals gånger..Total avhållsamhet gjorde mig till en frisk fräsch glad(oftast) kvinna. Separerade från mannen eftersom alkoholen greppat honom så hårt så han inte klarar av att komma loss tyvärr. Men jag tror att alla klarar det med rätt vilja och kunskap om sig själv och beroendet..Ett steg i taget..En dagi taget..Det viktigaste först..Frallan läs och lär om beroendet på forumet. Skriv. Det ger dig klarheter du behöver..Jag tog rygg på dom som hade slutat och dom som inte romantiserar eller förminskar missbruket..Kram..

Ja laddar nu för tuffare dagar känns fortfarande bra
2 mån 3 dagar i dag
En dag i taget

Vad starkt gjort av dig och ett moget beslut. Till slut räcker det, tomma hot räcker inte längre.
Så lågt av henne att ta upp din medicinering mot PMS, men hon griper säkert efter argument för att nå åt dig. Att få dig svagare nu när du är starkare.
Jag hoppas så innerligt för er skull att hon fick ett uppvaknade, att hon står emot eller tar hjälp av sjukvården om inte AA är något för henne.

Jag har själv ställt utlimatum genom åren, det blir bättre en stund men sedan är vi tillbaka i samma spiral igen och den snurrar snabbare och snabbare för varje gång.
Sedan känner jag mig misslyckad att försöket inte gav något, bara ett hopp för en stund för att sedan är allt raserat igen.

Jag pratade med min mamma förra veckan igen, och sa att nu är det nog med drickandet. Att hon måste ta tag i detta på riktigt denna gång, att anledningen att jag blir så arg när hon dricker väldigt mycket i perioder är ett uttryck för att jag egentligen är ledsen och deprimerad för hennes alkolism. Att gå omkring och oroa sig, tänka på hennes drickande, hennes beteende gör att det är svårt att vara lycklig själv. Det hänger alltid över mig. Jag sa att jag står i valet att jag måste skydda mig själv och mina barn från hennes drickande om hon inte tar tag i det, och det betyder att jag bryter kontakten med henne tills hon kan visa att det blir bättre. Att hennes drickande inte bara drabbar henne själv, utan vi andra mår väldigt dåligt över detta.
Hon sa då att hon skulle ta hjälp av företagshälsovården och att hon förstod att hon måste göra något. Sedan ville hon inte prata mer. Samtalet kändes bra, och sedan under veckan ringde jag henne flera gånger och hon var alltid nykter och den mamma jag saknat att prata med. Hon hade mina barn för första gången på 9 månader i fredags natt och hon drack ingenting och var väldigt glad både på lördagen då hon även inte heller drack och även på söndagen var hon nykter. Det kändes som hon verkligen börjat ta tag i sitt drickande. Att det verkligen hände något. Men precis som alla gånger tidigare fick jag ett hopp, det kändes så bra. Allt kändes lättare, jag kände mig gladare och igår kom det fram på ryktesvägen att två dunkar vin var inhandlade.
Så det var det hoppet.

Nu funderar jag på att ringa henne varje kväll denna vecka för att höra när hon är full, be henne ringa upp dagen efter när hon är nykter för att vi behöver prata. Jag kommer ge henne ett par veckor att bevisa att hon sökt hjälp, och det ska vara rena bevis på att hon sökt hjälp. Om hon inte kan visa det efter ett par veckor så bryter jag kontakten. Jag är färdig nu, ingenting jag gjort senaste åren hjälper utan hon bara ljuger och säger bra saker för att få mig lugn.

och är det inte bra så är det inte slut. De orden uttalar den obotlige optimisten Sonny i filmen Hotell Marigold om och om igen. Ett bra exempel på hans outsinliga positivitet är att när en grupp engelsmän flyttar in på hans nedgångna och ödsliga hotell så sätter han upp en skylt vid entrén: "Nu med gäster!"

Som äkta svensk så tänker jag naturligtvis: jahaja, så när det äntligen blir bra så är det slut! Så jag gör vad jag kan för att skjuta upp det så länge det går. Jag tror inte att det bara är vi alkoholister som har en tendens att förstöra för oss själva, många av dem som vinner på lotteri har ju till exempel slut på pengarna inom en alldeles för kort tidsrymd. Andra människor är avundsjuka på grannar, vänner och kollegor trots att de själva har det alldeles utmärkt bra. Vi vill helt enkelt inte ha det för bra, för vad kommer att hända då? Hur går man vidare?

Att bli nykter är en stor utmaning men jag tror att många här inne kan intyga att det är en minst lika stor, kanske större, utmaning att hålla sig nykter. Vardagslivet har naturligtvis sina motgångar men de är ju förhållandevis små jämfört med vad det innebär att ta ett återfall, så livet kan ibland kännas lite tråkigt. För en alkoholist är det enkelt: ta ett återfall så blir livet eländigt igen.

Men om man nu inte vill ta ett återfall, vad gör man då? Allt eftersom åren går så lär man sig att vissa mål kommer man helt enkelt inte att uppnå; personligen börjar jag nu inse att jag aldrig kommer att äga en ö i Bahamas så kanske är det där det ligger: sätt ett ouppnåeligt mål så blir det aldrig riktigt bra och då tar det heller inte slut. Å andra sidan: kanske är det bättre att nöja sig med det man har och försöka hitta det positiva i de små sakerna. Livet behöver ju faktiskt inte vara slut bara för att man är lycklig.

Så jag tror nog att jag ansluter mig till Sonny i hans tolkning: Det kanske tar tid innan det blir riktigt bra, men med rätt attityd så blir det alltid bättre.

Ha en bra dag!

4 månader har passerat.

Inte lika självklar period nu. Har haft en vecka utan träning, och det har lett till dålig kost med godis och pizza. Det i sin tur får mig att tänka att nu kan jag ju lika gärna ta nån vecka dekadens innan jag tar tag i mig själv. Jag vet inte om detta skall tolkas som allt eller inget, men jag känner dålig motivation att förbättra saker när allt ändå är halvbra. Motivationen kommer när man mår sämst?

Bättre mat igår iallafall, och jag tänker jag ska till gymet idag, och då kanske det lättar igen.

En underlig aspekt av detta är att jag känner ingen kamp, jag har inte två röster i huvudet som kämpar mot varandra, utan mina känslor och tankar är på något sätt i harmoni, men de byter riktning lite just nu.

Välkommen tillbaka! Jag minns dig! Jag har hängt här på forum sju år nu, mer och mindre aktivt. Jag hittade hit när jag desperat sökte utvägar för att min man skulle sluta dricka (ha ha) och läste allt. Jag lämnade honom sedan och gick tillbaka då han lovade välja nykterheten. Det var lite vingliga år till en början men nu känns livet stabilt. Jag förstod småningom att min uppgift i sammanhanget var att ta hand om mig och mina medberoendemönster.

Jag tror det finns olika vägar till stöd i att bibehålla nykterhet (och för medberoende att få ordning på sig själv och sina tankar). Bland de första jag fäste mig vid när jag hittade hit var Adde, Berra och Fenix, de verkade vara vuxna män som druckit länge och ha genuin vilja till nykterhet. De hade också olika vägar att söka 'vägen' till ett nyktert liv vilket gav mig hopp eftersom min man på den tiden var absolut totalt emot AA.

Jag tror inte att Berra nånsin varit till AA. Inte heller santorini. Och inte victoria som var med på AAs landsmöte en gång och sen inte fortsatte på AA men är fortsatt nykter. Och det finns fler som hittat andra vägar. Jag tror att för den som har utbyte av att tänka, läsa och skriva kan forum vara en ersättning för AA. Den möjligheten som forum erbjuder fanns ju inte på den tiden AA bildades. Idag finns många stödgrupper på nätet som har anknytning till tolvstegsarbete t.ex för socker- och matberoende.

För egen del har jag gått på Alanon men jag bedömer att jag haft långt större nytta av forum. För mig har skrivandet varit en viktig väg att se mina mönster och bearbeta känslor. Dessutom kunna gå tillbaka och läsa min egen process. Också att följa andra genom att läsa, reflektera och återkoppla i lugn och ro har varit till hjälp för mig. Annan hjälp än möten irl, båda bra på olika sätt.

Det blev ett långt inlägg men forum är ju bra också på det sättet att det är upp till var och en att välja vad och hur långt man läser:)
Lycka till med att hitta och följa din egen väg! Du vet ju att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv! / mt

Har sovit som en stock inatt, dvs efter två timmars snurrande i sängen och ett stort glas mjölk. När jag stod i "filosofiska rummet" (duschen) kom min följeslagare och gjorde mig sällskap. Ok! Detta är en av de gånger när min alkoholiserade hjärna började tänka på berusning igen. Som tur var så lyckades mina tankar skingras när jag som vanligt fick schampo i ögonen.

Efter mycket svärande lyckades jag komma ut i bilen med alla kläderna på plus kaffekoppen när älskade maken skjutsade mig till stationen.

Dagen idag består av jobb, besök på Ikea med en lista från mina föräldrar och kriget mot begäret och suget efter alkoholen. Ska bli intressant detta eftersom det finns ett ställe på denna jorden där älskade maken och jag verkligen inte kommer överens och det är på Ikea. Jäkla bra varuhus, men inte med maken och mig själv under samma tak. Diskussioner, vill bara ut därifrån båda två, alltid hungriga, stressade och vill bara hem. Pricken över i;et är när jag "bara" ska in om fyndavdelningen, för där går gränsen för vad älskade maken går med på.

Attack mot denna dagens äventyr!

Ja, och det är ett trevligt liv.

Ett betydligt mer okomplicerat liv. Bara just detta att slippa alla dessa tärande och ältande, ständigt närvarande och ofta ångestfyllda tankar, på och kring alkohol. Bara det ger stora vinster och betydligt bättre livskvalité.

Du kan också nå dit. Du kan också få uppleva det Maribelle.

Oj det här kunde vara jag! Så sinnessjukt lika beteende. Skumma grejer man hittar på. Saker man aldrig skulle göra som nykter ? ångesten som sitter i flera dagar tack vare blackout.

Jag gjorde bort mig rejält i januari och efter det har jag inte rört något starkare än nån enstaka 3,5 öl. Som du känner "det här är f*n inte värt det!"

Vi får kämpa ihop! STYRKE KRAMAR till dig! ?

Okaaaaj! Jag och många andra verkar fundera på dejtande och vara nykterist.

Är singel och jag känner inte att det är något problem att vara nykter på dejter MEEEN att behöva berätta varför, är jag mer orolig över.

Jag antar man oroar sig i onödan. Men ja..så till er alla där som suttit i samma situation. Kan ni berätta om eran erfarenhet? Tack på förhand?

Hej,
Jag förstår en hel del vad du skriver... tror jag. Känner igen mycket av det. För mig handlar det mycket om att se och känna mitt nya friska ”jag” växa fram. En del som aldrig fått möjlighet att finnas. Det starkt destruktiva egot har tagit all plats. Jag älskar att umgås med mig själv och utforska mitt inre. Iaktta tankar, observa dem och känslor som dyker upp per automatik. Ibland är det riktigt komiskt och jag kan skratta åt dem och ibland sorgligt och obehagligt. Jag ser det som att jag tränar mig själv och formar något nytt. Det är utmanande men väldigt utvecklande. Har försökt sätta ord på det för andra och vissa ser ut som frågetecken men min terapeut greppade det och även min sponsor. Jag får fortfarande på mina möten och delar om det som ligger mig nära för dagen. Sår jag ett frö hos någon så är det gott gör jag inte det så ligger det heller inte i mina händer. Jag känner en oerhörd varm känsla inom mig när jag lyckas observera och vara medveten om mina tankar och mönster. De finns där, kommer och går. De förändras och ibland är det rofyllt, ibland rörigt. Jag blir bättre på det...
Så din fråga huruvida vi kan påverka andra som inte riktigt har hittat sin väg kan jag inte svara mer specifikt på. Undermedvetet tror jag däremot att vi gör det genom att bara vara de vi är, på gott och ont. Jag kan önska att andra ska få hitta sitt eget lugn men inte på mitt sätt utan på sitt alldeles egna vis. Det kan vara tufft att höra delningar som är starka och där beroendepersonen fortfarande har makten men det ser jag som övning och låter det inte påverka mig.
Så tänker jag kring mitt tillfrisknande och det nya jag har hittat inom mig.
Kram
Ellan

Hej Manda! Fint att höra från dig. Vad skönt med så många dagar. Ja, jag kanske också skulle sätta upp ett nytt mål. Ska fundera på det, fast känner mig inte så motiverad just nu. Lite beroende på att jag inte är så orolig, fast det kanske jag skulle vara, ändå. Just nu har jag fullt upp med att fundera över helgens kommande besök hos min mamma. Vi har inte setts på ett halvår och jag vet inte vilket skick hon kommer att vara i. Allt går ju hand i hand, min oro för mamma, mitt mående, sug efter att dricka lite, osv. Men jag ska nog hålla kvar tanken på en ny helvit period även om mitt liv för det mesta är ganska återhållsamt på den fronten. Japp, vi fortsätter på den säkra vägen. Kram