Senaste kommentarerna i forumet

Hoppas att mötet blir bra med läkaren på fredag. Förstår att det blev jobbigt när det hela blev framskjutet några dagar... bäst är väl att vara så ärlig du kan och vill. Är det "din" läkare, eller är det någon beroendeläkare/mottagning? "Min" läkare vet ingenting om mina eskapader med alkoholen, vi har iaf aldrig pratat om det. Kan tänka mig att han anar..... Har ätit insomningstabletter i minst 10 år och det får jag nog fortsätta med ett tag till. Har även som du skriver, ibland tagit nån halva dagtid för att lindra ångest. Då kan jag tänka att det är väl ändå bättre än att ta en fylla - eller ännu värre (som jag har gjort) blandat stora mängder under många dagar.....säkert finfint för både kropp o knopp:-). Ångesten blir ju värre av alkoholen - kanske lättar den efter ett längre uppehåll? Det har den gjort för mig iaf. Går nu hos en terapeut sedan sept, och det har varit jättebra. Total ärlighet från min sida - och det har hjälpt/hjälper. För cirka 18 år sedan så fick jag diagnosen dystymi av min förra husläkare, och åt antideppresiva under cirka ett års tid. De hjälpte bra - och jag "kom igång" igen, började göra saker, ta mig an, engagera mig - men fortsatte att supa väldigt mycket. Det var en av mina bästa (och sämsta) somrar...... Festade flera dagar i veckan - och slapp ångesten p.g.a. medicinen - men det slutade med ett rejält brak i början av den hösten.....då lade jag ner alkoholen (för den gången), och var nykter i flera månader och fortsatte med medicinen. Har inte känt att jag har behövt den igen, även om jag har funderat i de banorna. Nu så anser jag att den mesta ångesten har kommit av/efter alkohol - och om jag kan hålla mig ifrån den så håller jag även ångesten stången...... Jag hoppas innerligt att du kan få den hjälp du behöver. Jag känner med dig - och kan ju direkt relatera till ett "9-dagarsrace" med alkohol. Man är rätt liten på jorden efter en sån runda. Men det BLIR JU BÄTTRE........Hang in there Tjalle. Stå ut, räkna timmar, dagar och sen veckor......det är dit man måste, som första anhalt. Till att börja med. Som ett första avstamp. Du förtjänar att sitta rak i ryggen hos läkaren och faktiskt berätta som det är, och att du behöver hjälp! Läkaren är van - det är vi skam- och skuldfyllda alkisrussin som bara inte vill fatta det.......vi vill ju gärna "mörka" lite. Annars blir det jobbigt.....:-)

Tack för de orden! Den karamellen ska jag suga länge på ?

Hej, du har varit här på forumet ett litet tag nu och skriver och läser. Du är i en tuff situation och har varit under en längre tid. Bra att du vänder dig hit så vi kan ge dig stöd och kanske kan du få lite tips och råd som passar dig.

Du har tagit fler steg, försökt hjälpa och påverka honom flera gånger, sökt lägenhet och börjat skriva här. Bra. Stöd utifrån och fylla på i dina resurser är klokt, det kan du påverka.

Har du sett att det finns en studie här du kan anmäla dig till för ytterligare stöd?

www.anhorigstödet.se

Finns det något mer du känner skulle vara hjälpsamt för dig just nu?`

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har bestämt dig att bli helt alkoholfri och funderar lite över vad du har att vänta dig. Det är lite olika för olika personer. En del beskriver trötthet, irritation, andra kanske inte känner mycket alls och en del tycker det svårtaste är suget. Men det är bara några av de saker som nämns.

Bra att du hittat hit och tagit mod till dig att skriva här. Du är igång nu!
Finns något mer du tänker skulle vara hjälpsamt för dig i din förändring?

Ibland kan man behöva skriva flera gånger här innan man får svar, fortsätt gärna skriv och läs.

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen

Igår. Ett samtal, en delning.... hemma i fåtöljen i sällskap av min man. En av mina viktigaste delningar. Initierades av att mannen än en gång tar upp en situation där ha känner sig ensam, ”bortvald” av mig.
Egentligen initierades det hela av att jag tipsade honom om en kolumn om förändringar i tiden.
Hans reaktion väckte de vanliga känslorna och tankarna: känner mig kritiserad, förstår samtidigt väldigt bra hans känsla, tanken - jag har väl rätten att göra mina egna val, välja själv utifrån mina behov....
Sen tog min tanke ett varv till, vad skulle hända i mig om jag följde... eller lovar följa hans önskan. Varför gör jag inte det? Varför vill jag inte det i denna till synes simpla sak?
Insikten kom snabbt och var .... ja, den var NY trots att detta varit aktuellt så många gånger.
Jag beslöt att dela min insikt med honom. Det blev en lång, lång delning. En resa till min barndom, mitt inre, minnen, känslor, tankar. Hur det påverkar mig idag. Hur mycket jag måste använda mitt förnuft i vissa vardagliga situationer för att hantera mina känslor, av direkt fruktan för situationer där jag klart inser att det är en helt överdriven och irrelevant känsla.
Han lyssnade. Och lyssnade. Och tackade för att jag hjälper honom att förstå. Att förstå att det inte är honom jag ibland väljer bort utan att det är mig själv jag måste skydda. Att jag flyr från en till synes helt lugn och normal vardag för att jag inte orkar hantera inre hotbilder.
Så irrationellt kan en högutbildad, erfaren människa fungera. En människa som kan hjälpa andra men inte alls alltid sig själv.
Liknande insikter har jag många gånger fått – eller nått – genom att skriva här. Låta tankarna röra sig ”inåt” i den takt jag själv bestämmer. Utan att någon kommer med vare sig frågor eller synpunkter. Och den respons som kommit har jag själv kunnat välja hur jag vill förhålla mig till.
Delandets och det förbehållslösa lyssnandets konst har jag fått tillägna mig genom aktivt deltagande i tolvstegsarbete.
Så tacksam, så tacksam.

Efterskrift: Skrev tidigt på morgonen innan jag åkte till ett tillfälligt inhopp på mitt tidigare jobb. Var lite motigt att bege sig ut i kylan men en bit på väg kändes det hemvant och bra. Likaså när jag steg in och gick uppför trapporna. Då kom jag ihåg hur det var för sju år sen. Och ännu för fem år sen... då var jobbet, min arbetsplats med nyckel och eget rum min trygghet. Dit flydde jag efter återfallet som blev hans vändning, där var jag alltid (nästan i alla fall) säker och i form - även efter sömnfattiga nätter. Nu är det en trevlig plats att besöka och göra en kort insats men min plats är i hemmet. Där är jag numera avslappnad, rofylld, trygg. Under ett antal år var det inte så.
Och ja, jag är så tacksam över denna plats där jag fått upprepa mig, vrida och vända, älta. Och över AA / Alanon och Livsstegen. Över er människor som rör sig här och delar erfarenheter, styrka och hopp. Fortfarande är mitt mantra att det är möjligt att ta makten över sitt liv. Om än stegvis och bitvis, men det är möjligt! Allt gott till dig som läser / mt

Jag har sån ångest vill bara dricka
Trivs inte på mitt jobb längre har vart där i 12 år

Hej,

Jag är i precis samma situation som dig förutom att jag inte vill ha fler barn just nu på grund av situationen... Min mamma har haft min som samtalsterapeut och jag har alltid varit den som har tyckt synd om henne och liksom försökt stötta och hjälpa. Hon är en väldigt stark personlighet och har starka åsikter och blir otrevlig när hon dricker.

Jag har också sagt ifrån och berättat för henne att så länge som hon dricker alkohol så får hon inte träffa vår son. Det verkar som att hon liksom förtränger det och säger hela tiden "du måste lita på mig, jag dricker inte längre" och jag svarar "hur skall jag veta det?" "Du måste lita på mig". Och jag KAN inte lita på henne. Min pappa och bror bor fortfarande i samma hus som henne och bekräftar hennes missbruk men hon skyller på att det är min pappa som dricker. Jag vet nu inte längre vad jag skall tro eller göra. Hon tycker inte om min blivande man heller för att han är en stark personlighet och jag har tyvärr tagit ut mina känslor på honom och dessvärre berättat detta för henne vilket hon hakar upp sig på. Jag har nu förstått att det inte är min och min sambo som har problem utan jag som har problem med mig själv och min relation till min mamma.

Hon tar all min energi... Jag arbetar en dag i veckan och studerar på heltid och hon kommenterar ofta "åh du är så duktig gumman, du behöver inte vara så duktig hela tiden." Jag vill bara skrika rakt ut på henne, men det hjälper inte.

Jag har idag bokat in att vi skall ses nästa lördag hela familjen, alltså jag, mamma, pappa och min bror och vi skall prata kring situtionen. Hon förstår inte problemet och skyller som sagt ifrån sig. "jag vill inte vara slagpåse längre" säger hon också hela tiden. Alltså är det hon som är offer och vi som är elaka.

Puh, jag vet inte men jag skall iallafall boka in tider med någon slags terapeut har jag bestämt nu och stärka upp mig själv. Jag vill fokusera på min egna lilla familj och vill hon delta så måste hon ändra sig, punkt slut.

Vi kan stötta varandra. Uppdatera gärna hur det går för dig!

Jag gillar detta forum - för ingen kommer med några pekpinnar. Det finns gott om stöd. Förståelse. Öppenhet. Omtanke. En plats att våga vara ärlig och sårbar.

Jag fortsätter att reflektera över min relation till A. Eftersom jag hellre dricker när jag är själv än i andras sällskap så vet jag att det är ett sätt att komma bort från ensamheten. I grund och botten är vi alla ensamma. Men vem vill vara det? De tomma inre rummen som måste fyllas, de tysta skriken som behöver dövas, vetskapen om att livet är förgängligt, att komma bort från tankarna ett slag. Det finns till viss del en existentiell ångest i min relation till A. Jag vill ju leva så starkt. Men tankarna på att det inte alltid kommer vara så är outhärdliga. Sysselsättningen är ett sätt att fördriva dessa tankar, att dricka bort dem är ett annat. Och alla vi konstnärssjälar, kreativa skapare med ett ständigt surr inuti oss, med denna rastlöshet som ständigt måste tas hand om. Det är svårt, livet är svårt.

Men vi kämpar. Dag 6. Jag mår bra, just nu. Ett andetag in, ett andetag ut...

Det var mycket känslor och oron slog klorna i mig, trots att jag försöker att distansera mig från föräldrarna. Jag har inte kontakt men de försöker att nå mig, vilket jag kan se i samtalshistoriken på mobilen. Jag har spärrat dem så det ringer inte men jag kan se att de ringt. Distriktssköterkan ringde mig igår och det var inte så roliga saker hon hade att berätta om föräldrarna. Jag lyckades inte hålla sinnesron igår och jag lovade distriktssköterskan att hämta ut medicin som han behövde, för att kunna göra sitt jobb.
Idag är jag trött och har ont i hela kroppen. Lederna värker och jag har en skada som gör ont. Jag drack fyra öl igår och det känns idag. Tacksam för att jag kunde sova inatt iaf. Idag ska jag ta det riktigt lugnt och vila, gå ut i snöyran och bara vara. Bädda ner mig med en bok och marathonläsa. Dricka te och tillåta mig att inte göra någonting.
Det bor en sorg i mitt bröst och jag behöver tid att läka.

Jag gjorde till sist så att jag såg min drickande exsambo som flaskan.
Att han triggade mitt begär efter mer.

En något underfundig textrad som jag gillar och följer;

If nothing goes right - go left.

Visst är det så vi överlever i fighten- vissa saker är inte lönt - vi hittar en annan väg ut.

Skickar hellre de där andra på en "fatta-att-det-handlar-om-att-ge-och-ta-camp". Men den blir nog överbokad ganska snabbt... ?

Mellan vad som kan göras kontra hur mycket effekterna av det ställer till. Har själv haft en superförstående närmsta chef, så jag har alltid haft stöd. Att hen sedan vridit ut och in på sig för att hinna är en annan sak... Bra att du börjat fundera på allvar iaf, Mirabelle. Att göra förändringar som ingen försår hur mycket det ligger bakom är nog ganska vanligt, tyvärr. Många förstår inte bättre (de där människorna, du vet...) Kram

Så är det nog bara den arbetstagande individen som förlorar på att tillåta raset. Det finns en utbredd och inbiten tystnadskultur. En sjuklig sådan. Varje gång jag har satt tummen påbsystemfel och högljutt protesterat har jag fått stå helt ensam. Folk flyr en som pesten. Sedan åtnjuter de gärna förändringarna man lyckas få till ? Men jag ser möjlighet till förändring. Facket, som alltid varit helt tandlösa och därför förlorade mig som medlem, börjar morra och slå på stora trumman inför valet. Egentligen tar de sig nog bara ton för att de måste. Det har vuxit fram en stor, välorganiserad proteströrelse som sträcker sig över hela landet. Vi börjar bryta tystnaden. Vi syns och hörs. Vi lobbar målmedvetet. Mesproppsfacket har inget annat val än att hänga på...

Hahaha vi får passa oss, så vi inte blir skickade på boot camp för obotliga cyniker ???

Vill bara så här sent omsider hälsa dig välkommen hem och tacka för dina trevliga och tänkvärda inlägg! / mt

Hej kämpe,
Hur går det för dig?
Checka in o skriv en rad om hur du mår :)

Mitt liv rusar fram just nu. Och jag följer bara med. Tar alltför sällan mig tid att stanna upp och tänka efter. Känna tacksamhet för min nykterhet. Men jag är tacksam. Oerhört tacksam. Finns inte ord att beskriva skillnaden på nu från då. Satt för några kvällar sen och rensade min gamla dator. Hittade massa gamla bilder från den tid då jag levde annorlunda. Jag var stressad och ansträngd på bilderna. Och fet. Satt fast. Fast i ett missbruk. Faktum är att jag var döende i en sjukdom jag inte förstod att jag hade..
Jag har fortfarande sjukdomen men låter den inte styra mitt liv idag.
Att leva nykter är idag en självklarhet. Mitt liv idag, svårt att förklara, men mitt liv idag är på riktigt. Riktiga känslor med riktiga innerliga skratt och när sorgen kommer går den över snabbare. Jag kan hantera livet och dåliga saker går över. Det vet jag idag.

Har träffat en underbar kvinna. Hon dricker inte heller. Hon är inte alkoholist men följer med mig ibland på AA möten. Hon gillar stämningen där. Gillar människorna och det som sägs. Vi älskar varandra och ibland kan jag inte låta bli att tänka att allt det underbara som händer nu i mitt arbete, inom mig och i mina relationer runt kring mig, hade aldrig inträffat om jag fortsatt dricka. Allt har dessutom gått så fort när man ser tillbaka 3 år. Jag är en helt annan människa idag. Så lycklig inombords. Får man vara så här lycklig? Är jag verkligen värd allt detta?
Är det jag i spegeln??

Kämpa på, det är värt det.

Kram

De enda jag kan säga som fungerar för mig är att dag för dag är tillräckligt.Och sen kommer du underfund med allt annat pö om pö även om de inte känns så nu.

Koncentrera dig på - Här och nu.Och ge dig tid.

Önskar dig all lycka ❤️

Fint och äkta skrivit ❤️

Börjar sakta komma till insikt med många saker. Jag skall inte sticka under stol med att Antabuskurerna fungerar bra för mig men ändå.
Jag vet nu att jag kan hålla mig nykter. Ibland med hjälp av medicin och ibland utan. När jag nu gått på antabus ett tag har jag listat ner alla de fällor och frestelser som gör att jag åter vill ta ett glas. Ni vet exakt vilka dom är men att ha dom i punktform är inte dumt.

Jag vet också att när jag avslutar kuren kommer jag i en situation där jag efter en tid vill prova, och tror jag kommer fixa ett glas här och där men alla erfarenheter talar emot. Denna insikt börjar nu bli kristallklar och om jag då ändå provar måste skyddsvapnen finnas till hands.

När jag denna gång föll "lite" tillbaka var jag klok nog att efter ett par veckor åter backa bandet och ta medicin. Jag vet att det låter idiotiskt men om den insikten finns kanske det är något positivt. Jag går inte ner mig helt utan kommer bara i en kort svacka.

Målet är så klart att bli helt ren men ju mer man lär sig om alkoholism desto mer inser man att det inte är så enkelt.

Kan det vara så att man lär sig lite mer av sina misstag varje gång för att till slut hitta ett stadium där man inte begår misstagen?

Jag skall även erkänna att jag de sista gångerna haft extrem hjälp av en kompis som är läkare och jobbar med alkoholmissbruk för ungdomar. Vi har bestämt att varje gång jag känner mig det minsta på glid ringer jag honom. Aldrig komma ner i någon stor svacka!

Med de nya erfarenheterna som egentligen är små misslyckanden börjar jag faktiskt känna lite hopp. Man ska inte behöva bli så illa att man behöver åka in till St Göran eller liknande. Det måste finnas enklare val längst vägen.

Jag funderar på om vi som skriver på denna sida inte ibland skulle kunna träffas i en miljö som inte är så dramatisk som många av beroendecentrumen är.

Då jag personligen driver en rad konferensanläggningar i Stockholmstrakten kanske vi skulle kunna träffas över en lunch på en helg och bara utbyta lite erfarenheter? Vi är alla där på samma premisser och i miljöer där "vanligt folk" äter brunch. Kan det vara en idé?

Jag kan även få med mig min kompis från Maria Ungdom som skulle kunna ge sin syn på hur vi alla skall kämpa vidare med våra utmaningar.

Är jag ute och cyklar så skrik till. Tycker ni det låter som en bra sak så skrik till så ordnar jag allt.

//Carl på väg ur sitt första riktiga återfall.

Om man inte tillåter det rasa...trots att det drabbar tredje part...då upprätthåller man systemet.
Men det är ju alltid ytterligare en fråga...är det värt striden? Ibland är det inte det.

Bitter nääää....Det här är ju kvinnans kall...alltid redo ! uppdaterade med knopar och plåster och morsesignaler...hålla ihop, trösta och kommunicera med omgivningen.
Oj så kul. Mindfulness är en omskrivning....jag fokuserar på att andas lugnt och stilla så att jag inte gör ngt jag får ångra ??

Det är väl det största problemet. Min yrkesroll borde vara tydligt avgränsad, men är det inte. I åratal har branschens huvudmän gjort den ena efter den andra smygbesparingen. Man har skurit ner kostnaden för i princip alla kringtjänster och lagt ansvaret ”tillfälligt” på min yrkesgrupp. Provisoriska lösningar blir över tid permanenta. Nu står hela yrkesgruppen där med mängder av ”osynliga” arbetsuppgifter. Utför man dem inte så rasar hela korthuset ihop. Och om det rasar faller skulden på oss. Ingen vet riktigt hur det blev vårt ansvar. Men det blev det. Samtidigt har kraven skruvats upp något otroligt på de bitar som faktiskt hör till vår arbetsbeskrivning. Inte mig emot. Jag har expertisen och kapaciteten vad gäller de bitarna. Men pga besparingar och stadig nedmontering av kringresurserna får jag inte ägna mig åt det som borde vara mitt (enda) ansvarsområde i så särdeles stor omfattning. Alltså, det är verkligen helt galet.

Jag önskar att det fanns en sådan avstängningsfunktion på människor f2f också. Vuxna människor alltså, som kräver ens fulla uppmärksamhet i situationer då man absolut inte kan ge dem det. Kräver samtal som direkt olämpliga att föra just där och då ? Om de inte hade tillhört den där folkgruppen som endast har rättigheter, men inga skyldigheter, så skulle det ju gå att enas om en bättre tid att mötas. Men nej. Jag ska ha och JAG ska ha och jag ska ha det NU ? Suck. Jobb som suger livet ur en borde vara förbjudna. Eller, vänta nu, enligt arbetsmiljöverket tror jag faktiskt att de är förbjudna ? Men man kan ju alltid skicka oss på någon fiffig kurs i mindfulness istället för att se över arbetsmiljön. Nej, jag är inte bitter jag inte ? Kram på dig! Ikväll är vi nyktra ✌?