Senaste kommentarerna i forumet

... kan ibland vara så sjukt befriande. Att bara tillåta sig att vara riktigt jävla ledsen. Gråta tills allt tar slut.

Jag har återkommande panikångestattacker, när tårarna kommer känner jag en räddning, att känna något konkret.

Hur mår du idag?

( Emma förresten, jag är ny här!)

efter en vecka ihop med en av mina gamla vänner och kollegor. Vi har varit parhästar i många projekt, sedan mer än trettio år tillbaka. Vi jobbar i samma bransch, bara inte för samma företag, men ibland har vi ändå hamnat på samma sida av staketet. Det har hänt att det har gått ett halvår, ibland mer, mellan gångerna då vi har selats framför samma epikage med uppgift att se till att alla drar åt samma håll. Varje gång vi träffas och kavlar upp ärmarna är det som om ingen tid alls har förflutit sedan sist. Vi kommer omedelbart in i samma lunk som vi alltid har hållit och jobbet blir gjort utan avvikelser eller överraskningar.

Jag kommer osökt att tänka på Statler och Waldorf från Mupparna; vi är dom där två griniga gubbarna som häcklar ungarnas tafatta försök att åstadkomma något vettigt, vi vet minsann hur det ska göras; vi har hållit på länge nog för att ha gjort alla tänkbara misstag även om vi inte alltid har lärt av dem. Hursomhelst har jag haft kul, det är inte helt fel att vara The Grand Master, speciellt om man har en teamkamrat som spelar med samma kort och gör det minst lika bra.

Fast den här gången gick vi nog lite för långt. En Rookie, en av de nya killarna, blev så rädd för oss att han inte tordes be om hjälp när han körde fast. I stället gav han sig på att försöka fixa till sina misstag på egen hand, vilket fick till följd att han körde fast än värre. Till slut var han så långt nere i dyn att vi gick in och tog över och rätade ut det hela. Och det var slutet på det roliga; man känner sig inte särskilt stolt över sin insats om den har skett på bekostnad av andras. Så vi får nog tona ner vår överlägsna attityd en aning i fortsättningen.

Ha en trevlig fredagkväll alla!

Känner igen mig själv i det du skriver. Mitt missbruk blir dock svårare och och svårare trots alla mina försök med egen vilja och med medicin. Jag är förtvivlad och rädd. Gick med i detta forum i höstas men har inte varit inne så många gånger. I morse tog jag antabus (på en fredag?). Offentligt förnekar jag fortfarande bestämt att jag missbrukar men min man vet ju och släkten vet säkert också. Det vore trevligt att träffa andra, "som förstår" Mariana

Tack Emma79❤
Tillsammans blir vi starka.......eller Hur?
Vi hoppar på tåget och hoppas att det kör på rätt spår.
Kramiz
Miasnuttan

Tack snälla Emma!
Det har dock varit en lång resa, det gäller att aldrig ge upp trots alla motgångar! Nu kör vi vidare med nyktra dagar ???

Jag snubblade in här igår och har redan funnit en massa fina händer!

Klart det kommer att bli bra ?. En dag I taget!

// Emma

Hej! Jag är ny här och har just läst igenom din tråd. Kämpa på! Meningen med allt började jag fnula på i tidiga tonåren har nu testat det mesta men fortfarande ( givetvis) inte kommit på svaret ?. Jag får en stark känsla av att du skulle behöva prata med någon, förutsättningslöst. Har själv gått I samtalsterapi I två år och det är fantastiskt, gick dit utan något specifikt problem- nu två år senare har vi börjat prata om mitt “vanedrickande”. Lycka till!

Läs, skriv, dröm, titta på Netflix, laga nya recept, promenera, motionera, YOGA ❤️, starta något litet projekt, plantera om växter, så frön... det där var till mig men kanske funkar för dig också! Blir inspirerad av din kamp! Vart ska du på solsemester? Tänk vad härligt att promenera barfota I strandkanten ( nykter) ❤️!

...när man vaknar utsövd och full av energi ❣️

...när man vaknar utsövd och full av energi ❣️

Är ny här och läste just hela din tråd, ville så gärna att det skulle “sluta bra”, och det gjorde det! Vilken inspiration du är!
// Emma

Är ny här och läste just hela din tråd, ville så gärna att det skulle “sluta bra”, och det gjorde det! Vilken inspiration du är!
// Emma

mig deppig fast mitt ex för stunden var nykter! Man tror allt löser sig bara de slutar dricka! Men när de dricker händer saker som sårar en djupt och som man aldrig får chans att bearbeta! Man kanske på sin höjd får ett förlåt i ord men aldrig i handling! Förlåt skall ju följas av handling för att det skall betyda något! Ofta händer ju samma dåliga saker snart igen! När mitt ex hade sina nyktra perioder kändes det som man skulle vara glad och tacksam för det! Men då kom allt som hänt ikapp mig! Precis som du kände jag mig väldigt nedstämd, kunde börja gråta ”utan anledning”! Mitt ex tyckte jag var negativ och ville inte ”älta”! Förlåt på riktigt fanns inte i hans register! Inte konstigt alls att du känner dig nere! Dessutom finns ju inte den där grundläggande tryggheten så man bara väntar på när eländet skall dra igång igen! Vet inte om samtalsstöd kanske kan va nåt för dig? Bara att få en regelbunden stund när det är fullt fokus på en själv är så skönt! Som sagt inte alls konstigt att Du känner dig nere! Ha inte dåligt samvete för det eller känn dig konstig för det är bara en sund reaktion på att man har något väldigt osunt som påverkar en mycket!

Jag är hemma i mitt lilla bo, har varit det i en vecka pga sjukdom. Egentligen är jag aldrig så här sjuk, har inte tillåtit mig på evigheter pga barn och jobb.

Att inte kunna tillåta sig att vara sjuk , DET är ju sjukt, men så ser ju livet faktiskt ut.

Och här i mitt lilla bo kan jag klara mig utan alkohol. Och jag känner att jag mår så bra utan. Det där många skriver om att vakna upp fräsch – den känslan. Jag påstår att jag aldrig är bakis mer, och det kan väl på sätt och vis stämma, men det betyder ju inte att man vaknar upp och känner sig som en nyponros. Att leva och att överleva är ju vitt skilda ting.

Så fortsätter jag att gömma mig här frid och fröjd, men det kan jag ju inte, livet väntar där ute.

Hot mot min nykterhet:

Jobbresa till storstäder på kontinenten inom de närmsta veckorna. Jag går in i en roll, en annan persona. Som är totally fabulous. Jag uppgraderar garderoben för de här resorna, fixar frissan och när jag visualiserar mig i dem befinner jag mig alltid diskuterandes något intressant projekt i bar / restaurangmiljö – med en drink i handen. Denna persona föddes nog ungefär i samma veva som jag började dricka som 13 åring, har sedan kommit och gått. I tidiga 20-årsåldern höll många jag umgicks med på med droger och jag kände mig så duktig när jag “kom i samma tillstånd” genom ett par shots istället för att nosa i mig kokain från CD fodral i bilar på väg till någon klubb. Duktig alltså. Och fabulous.

Familjeresa längre fram i vår. Sydeuropeisk landsbygd, vingårdar, rivieran. Förra året drack jag inget under denna resa då jag trodde att vinet fick mig att må så fruktansvärt dåligt dagen efter. Det var en period på ett par månader då jag verkligen höll ner mitt drickande. Det visade sig sedan vara en livsmedelsintolerans som fick mig att må dåligt, så då drog drickandet igång igen. Och när jag tänker tillbaka på den vinlösa semestern tänker jag: “Vad mycket jag missade! “ . Fast jag hade det jättetrevligt och jättebra. Hjärnspöken.

Min man. Som inte ser problemet. Han är väldigt rationell men tänker också att det blir ett problem om man gör det till ett problem. Behöver någonting väldigt konkret typ: “Jag dricker och kräks. “Det funkar ju inte, då måste jag ju sluta dricka! Men jag dricker och är allmänt nedstämd, rastlös, har börjat få panikångestattacker, tar lugnande för att somna in några gånger i månaden för tankar baserade på stark dödsångest, uttråkad, skrattar sällan, extremt trött på morgnarna, orkar inte med hushållssysslor, ta tag i saker som att boka semester eller ställa barn i skolkö osv osv. Vet inte om det där står i direkt relation till alkoholen, det är säkert en massa skit som spelar in, men att försöka skadar ju inte. Så jag måste prata med honom om detta. Det blir ju tråkigt för honom att dricka finvin själv, det vet jag att han tycker.

Middagar med vänner. Tja, den problematiken är väl rätt vanlig. Att liksom tuna in i kvällen med ett par glas vin öppnar ju till massa intressanta diskussioner, och som jag skrev här ovan så har jag hållt på med det där nu i 25 år mer eller mindre. När jag var liten var jag blyg och vågade inte öppna käften, nu är jag inte det men måste tyvärr erkänna att jag förmodligen bara vill att gästerna ska gå hem så jag kan göra en kopp ört-te och läsa någon bra bok. Att umgås med folk som dricker när man själv inte gör det är oerhört påfrestande. Men kanske kan jag hitta nya sidor både hos mig själv och mina bekanta. Stor utmaning!

Att få ner det så här i punktform gör ju att det känns rätt enkelt. Det där är väl ingenting! : )

Dag 28!
Tack för era svar Miss Mary och Vinäger ???
Fredag idag. Vaknade inatt av världens huvudvärk, kändes som jag supit riktigt brutalt.. Och så feber på det. Ingen höjdare att vara sjuk men det kunde varit värre. Tagit ipren för en stund sedan så nu ska jag snart till affären och handla lite mat inför helgen.

Välkommen hit till forumet! Hoppas att skriva och läsa här kommer ge dig inspiration och styrka till den förändring som du vill göra.

Som du kanske ser så bytte jag namn på dig till NisseH. Jag blev osäker om ditt tidigare alias var ditt riktiga namn eller om det var en fingerad figur. Vi värnar om anonymiteten på forumet så jag tog det säkra före det osäkra. Men om jag förstörde ditt alias så säg till så ändrar vi tillbaka! :-)

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

♡ ♡
Kram till både dig
och Mulletant

Mary Poppins:

Jag läste hela dina två trådar igårkväll. Så viktigt att skriva tror jag. Allt. Ocensurerat. Tillkortakommanden.

Något jag fastnade vid var relationen till barnen. Att kunna “njuta” av dem, ge sig in i deras lekar, leva i nuet med dem istället för att ha tankarna någon annanstans, och irritationen upp i halsen. Eller total apati, många gånger har jag bara suttit och scrollat på telefonen och väntat på att det ska bli läggdags. Fy fan när jag tänker på det nu. Kan inte sätta detta direkt i förhållande till alkoholen men denna vita vecka har gett mig så mycket mer energi. Jag skrattar mer. Har mer tålamod.

Vinäger:

Jag har fortfarande influensa så här finns inget att fira än. Och som du skrev – det blir nog inget vin. Har ingen lust att fläcka ner det jag skapat denna vecka. Kan låta dramatiskt, men när jag slutade röka för tio år sedan började det också med en sjukdom, och sedan “bara blev det så” att jag inte började igen ( tja det är väl den korta versionen...) Att bryta mönster. Det tackar jag denna influensa ( från helvetet dock ) för!

Sisyfos:
Vanedrickande ja...så sant. Vinet finns där jämt sedan hittar man på lite olika anledningar till att dricka upp det, det finns alltid någon bra ursäkt ( Vi är såå sydeuropeiska här hemma att vi har finmiddag med finvin på en MÅNDAG osv osv ) men mängden är konstant. Det är så många tankar som cirkulerar i huvudet, efter att ha läst allas personliga berättelser här de senaste dagarna, SKA jag SLUTA, dra ner? , ta en paus, hur reagerar jag om jag bestämmer för att sluta och så “ångrar” jag mig? Blir det en massa skuld då?

SÅ. Jag säger som så många andra här: IDAG är jag nykter, så får vi se sen hur det blir med resten av livet.

Det låter underbart med skidåkning i all denna nysnö. Men du är låg just nu och det är superbra att du skriver här och berättar det för oss. Vad mer behöver du göra för dig själv så att du kan börja må bättre? Vilka behov har du som du kan ge uppmärksamhet till idag?

Med hopp om att du hittar ett steg du kan ta för att börja må bättre!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ja det gick som det inte fick till slut. Men ett väldigt litet ett. Har kommit över det nu och är på lite bättre humör. Om jag ska må bra är A det sämsta valet av lösning. Jag har efter så många år inte lärt mig att resonera med mitt andra jag och vinna den diskussionen. Men jag kämpar vidare och läser min och andras trådar och får tips och råd för att kunna stå emot. Men man blir verkligen less på sig själv. Usch även om det inte gått överstyr så blir man så besviken på sig själv. Man vet ju att det inte ger nåt egentligen. Helt onödig utgift dessutom. Har slutat röka för ca 4 mån sen och det har gått bra, men om jag dricker så kommer det suget också tillbaka så då blir allt dubbelt så jobbigt. Det finns ju annat som är roligare än vara slav under en massa laster. Nu ska jag skaffa nya laster. En är träning men behöver nåt annat också. Det ska mina tankar upptas av nu.

Tänkte så igår, men idag när jag vaknar utvilad tänker: Jippie!! Jag mår bra! Vad skönt att jag inte drack vin igår! ha en fin fredag!

Smart tycker jag att säga stopp redan nu. Bra jobbat!
Jag både började och fortsatte som du beskriver litegrann. Kanske inte vin till matlagningen så mycket, men till viss mat. Från sällan till dagligen, från öppet till smygande. Inte full öppet, men tröttare o tröttare, mådde sämre och sämre eftersom vinet sakta tog över. Tog över sömn och tankar. Då hade jag redan läst härinne då o då och konstaterat att andra drack SÅ mycket mer och att mina problem var små i jämförelse. Sen var forumet stängt under en lång period, kanske 1-2 år. Då eskalerade mitt drickande. Fortfarande väldigt obemärkt för familjen. Onödigt, tycker jag att du ska behöva ta den vägen. Så sluta nu med detta vanedrickande. Det är det som tar över till sist. Kör två vita månader kanske. Eller ännu längre och om du väljer att dricka igen så är det 9 standardglas som Max i veckan. De skriver högst 3 åt gången, men jag som har meckat fram och tillbaka med drickandet och haft de problem som jag har säger nog Max 2. Det räcker. Själv vet jag inte ännu om jag tog det för långt innan jag la av. Jag började använda a som medicin och som en vana. (Ovana) både öppet och i smyg. Det är svårt att helt lägga av med ett beteende man skaffat sig, särskilt om det är knutet till belöningssystemet. Så du gör helt rätt! Och du... på riktigt... på Lokal får man stora glas men 1,5 dl vin i dem. Hur små glas har du? I mina minsta går det säkert att klämma i 2 dl utan att det ser överfullt ut. Hu mycket som ryms i de största vill jag inte tänka på.

Det här va mitt första inlägg i detta forum och jag känner att jag har hamnat på rätt plats :)
Jag träffade honom dagen innan jag skrev inlägget och mådde så dåligt när jag gick därifrån. Jag vet att det absolut inte är värt det och tänker nu, efter era svar, göra aktiva val och tänka på mig själv först. <3

Det är alkoholen som är ett substitut för verkliga känslor, min vän. När jag valde att bli nykter för att rädda livet på mig själv var jag inställd på att leva resten av mitt liv utan de härliga känslorna alkoholen gav mig. Nu, ett nyktert halvår senare förvånas jag ständigt över hur dessa känslor ändå infinner sig. Det är svårt att tro, jag vet, men alkoholen skapar inget som inte redan finns. Däremot tar den bort förmågan att känna glädje och harmoni på naturlig väg.
Som jag ser det berövar alkoholen oss våra äkta känslor, den stjäl något värdefullt från oss.
Jag hällde i mig mängder med alkofri öl och det fungerade. Idag behöver jag det inte längre men dricker det vid festligare tillfällen för jag gillar inte läsk.
Vi med alkoholproblem har oftast även andra problem. Men en sak är iaf säker, utan alkohol i våra liv blir vi inte bara av med ett problem, en hel rad andra svårigheter brukar också försvinna när alkoholen är ute ur bilden.
Ta en stund i taget, ät ordentligt, försök att sova, rör på dig och ta inte det första glaset.
Alkohol ger oss inte något vi behöver, den tar det ifrån oss.
Stå på dig????‍♀️

Ska själv börja i april, och jag längtar så efter det. Har hittills gått i nån slags förberedande grupp som också gett mycket men att få gå in i riktig behandling känns så otroligt rätt just nu! Ska bli så spännande att få följa din resa i detta! Ta vara på tiden och ha ett superöppet sinne! All lycka och kraft till dig i detta! Vi är så värda detta!