Senaste kommentarerna i forumet

Jag är tillbaka! Och den här gången ska inte A få förstöra för mig!

Tack Mirabelle, jag vet ju allt det där egentligen, att ta små steg, inte gå ut för stort. Jag tror det är min personlighet. Jag är ofta allt eller inget, jätteglad eller jätteledsen, känslorna virvlar omkring där inne trots att jag på ytan är en lugn person som är stabil.

I helgen bråkade jag med mannen, jag tände till över något han var arg på och sa helt onödiga saker. Barnen 6 och 10 satt med vid matbordet, tysta och försökte göra sig osynliga. Jag lovade mig själv när jag fick barn att aldrig bråka framför dem. Och så händer det igen och igen. Och bara när jag har alkohol i kroppen. Jag har bett om ursäkt till alla, sagt att jag går tillbaka till vitt (trodde några dagar att jag kunde hålla mig till helger igen, och det kan jag men det blir för mycket när väl helgen kommer).

Jag har bett om ursäkt till barnen och sagt även till dem att jag inte kan dricka vin för då mår jag dåligt och blir på ett annat sätt än jag vill. Att jag inte ska göra det. Jag tänker att det blir svårare för mig att dricka ju fler som kan hålla koll på mig. Då måste jag smyga och det känner jag sån skam för varje gång, som att till och med grannarna vet om det, man blir ju knäpp, törs knappt gå ut med sopor "för tänk om de vet att jag smygdricker idag". Usch, det livet vill jag verkligen inte leva mer. På jobbet vet de också och det ger mig mer skamkänslor för de frågar ibland när det gått snett och då kan jag inte ljuga. På ett sätt är det skönt och på ett sätt inte. Klart att det märks när någon är bakis om man vet att personen har problem.

Så, dag två idag. Har inget datum eller så, tar dag för dag och idag ska jag vara nykter. Mina orosmoment är helgerna, då mannen ofta tar en öl (som tydligen är viktig). När vi ska åka på kryssning på Sportlovet, jag har aldrig åkt kryssning utan att dricka. Andra festliga tillfällen och när mannen åker på jobbresor och jag är själv. Tänkte att jag kan ha forumet att gå in och skriva på när jag känner mig sugen. Innan det går snett så ska jag in och läsa här, jag tror det kan vara en sorts bromskloss.

Nu kör vi!

Vad glad jag blir att din man slutat dricka eller iallafall gör försöket.....hur känns det för dig?

Ja, d känns så jkla jobbigt och jag vet ärligt talat inte om jag kommer att klara det denna gång oavsett hur lite eller hur mkt han kommer fortsätta dricka. Jag har nu beslutat mig för att varje kväll han börjar dricka så går jag och lägger mig med sonen för att slippa se honom dricka. Jag hatar alkohol och det kommer aldrig att komma ur mig har jag kommit fram till. Den känslan för den drickan har han sen länge förstört för evigt. Han frågade faktiskt häromdagen om vi tillsammans nån med gång kommer att skåla i nåt alkoholhaltigt igen elle rom han helt förstört den känslan med sitt missbruk, vilket jag svarade med att troligtvis kommer vi aldrig det då han tagit den känslan ifrån mig. Så han är ju medveten om vad han gjort iallafall. Igår frågade han om jag gick o la mig för att jag va trött eller för att jag inte ville va med när han tog en öl. Jag sa bara att jag va trött o ville lägga mig, mådde inte så bra. Nej, jag mådde inte bra....men det gör jag aldrig de dagarna jag vet att han ska dricka. Men orkade inte ta den diskussionen igår!

https://youtu.be/qkAivSbXjBM

Det är lördagskväll och jag väntar bredvid telefonen
Jag söker efter en vän att gå ut med
Jag vill dricka, jag vill ha roligt
Jag kommer komma på ett sätt att komma över dig

Det är en ny dag utan dig
Den är ny, men jag kommer att ändra allt

Från och med måndag slutar jag röka
Kommer sluta dricka och svära
Kommer att gå utan dig
Men jag ska börja om igen
På måndag

På måndag

Jag släckte ... men nu tänder jag min cigarett igen
Kommer att få ljus av tobaken
Jag vill dricka, jag vill sitta uppe till sent på morgonen
Förbanna mig och mitt öde

Det är en ny dag utan dig
Den är ny, men jag ska ändra allt

Från och med måndag slutar jag röka
Kommer sluta dricka och svära
Kommer att gå utan dig
Men jag ska börja om igen
Nästa måndag

På måndag

Odette och Mirabelle (kom just på att ni har båda franska alias, samma inspiration?) ni är ju helt underbara!!! När har jag sagt något om yes man? Den filmen är verkligen en boost för en mörk själ -älskar den! Men minns inte att vi pratat om den?

Jag håller med, det var väldigt smart sagt om att inte börja på en måndag eftersom just den dagen är väldigt laddad. Finns en grekisk låt "Apo deutera" som betyder "På måndag". Han sjunger om att han ska sluta röka -på måndag. Sluta dricka -på måndag. ALLT ska bli bättre -på måndag! Och det är jag i ett nötskal!!! Det är nog VARJE alkoholist i ett nötskal när jag tänker efter. När jag minns min ***** under min uppväxt minns jag att *** alltid sa att till helgen, eller på måndag....DÅ ska jag sluta! Även fast jag inte trodde på det längre så hoppades jag fortfarande. Jag ville tro på det. Verkar som att jag nu tagit över det till mig själv...

Och ja, jag ser att jag felstavade en del där. Var mer att jag missade tangenterna. Alltså, inte att jag är så full att jag inte kan stava...

Fina människa <3 Jag blir väldigt rörd av att du bryr dig. Jag är inte det minsta ok dock.. Har nu lyckats med den otroliga bedriften att fricka inte mindre än 3 (!!!) flaskor vin plus lite till och ändå inte känns mig full... Jag handlade idag. Köpte 6 flaskor och tänkte att det skulle räck i några dagar iaf. Jag hade fel...

Mycket starkt av dig!

Hur har det gått för dig?

Jag vet att jag kan ha fel, men samtidigt funderar jag på varför det är så lätt att hitta människor man gillar härinne på vårt forum... vi kanske har träffats? Vi kanske har sett varandra och undrar vem den där bittra tråkiga personen är.. eller blivit ledsna eller upprörda över nån kommentar från en av "idolerna" hörinne.
Det jag tänker är att härinne får vi en helhetsbild... vi är rätt ärliga med vår bakgrund. Vi visar våra svagheter och våra brister, inte bara en polerad yta. Och såhär ser det ut irl. Men det är lättare att ta till sig varandra när man vet bakgrunden. För då kan man ha lite mer förståelse för andra. Och där kan du hitta styrkan -i dig själv. Se på dig själv med blidare ögon, Fått nog. Jag ser nåt helt annat än en människospillra. Jag ser någon som är analytisk och reflekterande och som är oerhört duktig på att utrycka sig ochsina känslor. Jag får liksom inte riktigt ihop dig... det känns som att du har kommit rätt långt i din analys av din bakgrund, dina misslyckanden och orsaker till ditt mående. Känns som att du borde kunna ta steget till att förlåta dig själv och ta dina erfarenheter och din insikt vidare.
Jag hoppas du hittar rätt dörr för du har ju nycklarna.

men jag är inte säker på att han bryr sig vad som händer. Deprimerad tror jag absolut att han är men det tycker inte han själv. Han får ingen hjälp med oro och ångest så länge han dricker alltså dricker han för att döva sina 1000-tankar som aldrig stannar. Han är otroligt intelligent och intellektuell som så många andra beroende . Han har aktivt sökt hjälp inom psykiatri och vanlig vård men oftast är han klokare än de han ska få hjälp av , han är otroligt verbal och kan prata omkull en lyktstolpe
Jag försvinner i detta men försöker börja med att ta av offerkoftan och ta på jävlar-anamma- koftan istället !

Vi medberoende tar på oss så många roller och ansvar som ingen bett oss om, kanske för att vi då har mindre tid att fundera på oss själva. Det är inte att svika honom för att du står upp för dig själv och säger saker som de är. Alkoholisten vill helst ha det lindat i bomull så de kan fortsätta som innan och tro ingen ser eller bryr sig. Din man låter rätt allvarligt sjuk i sitt beroende, är han alls bekymrad själv för sin hälsa om han nu inte bryr sig om vad du tycker om en full karl i huset? Även luttrade drinkare brukar bli lite rädda när de åkt in och på riktigt riskerat livet, men din man verkar köra på som innan vilket är väldigt tragiskt. Är han bara av den kaxiga typen som tror inget kan hända honom eller är han kanske deprimerad och självmedicinerar med sitt drickande, vad tror du? Tänker att han inte verkar få rätt hjälp även om han åkt in fler gånger. Eller vill han bara inte sluta och tycker fortfarande han inte har nåt problem?

Urholkat och på repeat.
Här igen, läskigt längesen jag var inne. Känns som det var förra veckan, men är i verkligheten 3 månader sen.

Jag har inte hållt mig dessa månader tyvärr. Jag har nog varit ännu djupare än någonsin förr..
Var nykter ett bra tag, över en månad.
Men sen ner, ner ner igen...

Fruktansvärt vad ens eget huvud kan ställa till med. Hur in i helvetes dåligt man kan funka, och hur destruktiv man kan vara mot sig själv.
Och samtidigt inbilla sig att man mår bättre på det viset..

Jag har nu iallafall varit nykter i över en månad igen.. exakt hur länge vet jag inte, då jag inte tänker räkna dagarna denna gången.

Mott största problem just nu är faktiskt humörsvägningarna. Är ena dagen så långt upp i det blå och min omgivning undrar varför jag är så glad för, för att nästa dag vakna upp arg och bitter utav bara helvete.

Jag kommer hitta hem, frågan är bara om jag inser när jag är framme.

/ EnKamel

för ditt svar ! Jag vet ju egentligen att det var rätt men någonstans inom mej vill jag ”inte svika” honom, enklare att svika mej själv. Har funderat mycket på något som någon här skrev: så länge man är medberoende slipper man ta tag i sina egna känslor för all tid och energi går åt till den sjukes känslor.
Jag älskar min man, han är min bästa vän ..... eller är han det ? Har jag tagit på mej glorian och offerkoftan för att vara ”duktig” och slippa mina egna problem? Är jag verkligen ”snäll” när jag täcker upp för honom eller försöker jag ge honom dåligt samvete ? Jag vet inte svaret men jag vet att jag vill inte vara den bittra gnälliga surpuppan som om 10 år när jag går i pension är så ihoptorkad i hjärtat att ingen når dit

Sannolikheten att den som dricker ska dra fram elefanten i rummet är rätt liten så lönge personen själv verkar sakna insikt i sitt drickande. Bra för dig tycker jag att du bestämt dig för att sluta ljuga och släta över och täcka upp. Du gjorde det för dig, för att du också har rätt att försöka få må bra! Klart mannen tycker det är pinsamt att du sagt nåt, alkoholisten inbillar sig ofta att ingen annan skulle märkt nåt om inte nån tar upp det. Jag tror faktiskt att alkoholisten själv i många fall är den sista av alla runtom sig som fattar hen är alkoholist! Förnekelsen och förklaringarna till drickandet är många och invecklade hos alkoholisten. Bra för dig att du försöker ta itu med problemet för er allas skull och främst för din egen, så du kan ha lite mindre Anxiete i ditt liv i framtiden förhoppningsvis!

Tackar det tar jag med mig,prommisar är jag bra på faktiskt..

Välkommen hit Sols!
Hoppas du ska finna det hjälpsamt att skriva av dig här och läs runt i andras trådar så kommer du lära dig mycket om dig själv och den situation du befinner dig i. Vi är många här som delar ödet att leva med någon som dricker för mycket men som på nåt sätt ändå lyckas rättfärdiga för oss själva att stanna kvar. Av en massa orsaker som vi alla egentligen vet är svepskäl för det som gör så ont att inse: att vi som du valt att leva med någon i många år utan att inse det riktiga problemet och vägrat se sanningen till varför vi mår dåligt, upplever obehag.

Att kalla sin man eller sambo alkoholist är att ge sig själv möjligheten att se saken med klarare ögon. Så skäms inte och be inte om ursäkt för att du fått ett ord på hans drickande. Det är inte dig det är fel på, dina känslor och reaktioner är riktiga och sanna. Lyssna på dig själv. Hur vill du att ditt liv ser ut om fem år från nu? Ibland är det enda vi kan göra lämna och ibland kan det vara lika självklart men svårt att stanna. Vilket som är din väg kan du bara själv veta.

Du säger det själv redan så bra: varför väljer du honom före dig själv? Ta hand om dig gör så att du mår bra, det har ingen rätt att neka eller ta ifrån dig!

Så härligt att det går så bra för dig! Åå vad jag vill ha samma styrka. Har du tips på KBT övningar/böcker/internetsidor etc får du gärna dela med dig.
Jag ser fram emot nykterhet och allt härligt den för med sig. Men är så himla rädd för den där tvångstanken "men äh ett glas rödvin liksom". Jag har heller inte en lagom personlighet utan är ganska full av energi. Som att jag behöver slå ned mig själv med alkohol emellanåt. I övrigt funkar yoga/mindfulness/träning/jogga för att hålla mig på ett sunt spår. Men så händer nåt litet som får mig ur balans, förkylning (jamen då kan jag ju ändå inte träna) eller annat som får mig att ta det där första glaset. Men jag orkar inte mer. Jag känner mig alltid trött, sådär trött som koffein inte fungerar mot, mitt ansikte/utseende ser trött ut jämfört med hur jag vet att jag kan vara och se ut. Jag vill sluta hitta ursäkter för att dränera mig själv såhär. Det finns inga ursäkter för att ta livet av sig sakta men säkert. Den här gången kan jag inte sluta skriva här. För när jag slutar skriva är det för att jag et vad som komma skall.
Åå jag vill ha styrka att fatta och inse hur jag ska leva framöver!
Jag har börjat ta små steg. Beslut om detox. Valt bort en destruktiv vän som pushat mig åt fel håll för att hon inte vill sjunka ensam. Valt att göra sundare saker på fritiden. Träning, bastu, bibblan, yoga...
Tyvärr kommer jag inte ihåg vad det var för program om OCD jag såg. Råkade zappa fram det för ett tag sen i soffan.

Jag gillar utmaningar. Jag tycker om att vinna. Varför måste den här a-grejen vara så j-a svårbesegrad? Måste hitta rätt sätt!

Kram?

Idag kom ett litet sug, men tänkte på att det blir ju inte ett glas, det blir fler, så jag avstod. Det kommer jag vara tacksam för i morgon.

Sa till min man i helgen att jag vill att han har ett uppehåll med alkoholen. Trodde först att jag var okej med det vi (läs han) kommit överens om, att bara dricka i sociala situationer. Kände efter ett tag att det var helt fel, för jag mådde på samma sätt som tidigare, dåligt. Fortsatte att kontrollera, litade inte på vad han sa. Har frågat honom igen om det finns något mer gömt i garaget, då blev han irriterad och beskyllde mig för att inte lita på honom (rätt, det gör jag inte), att jag gett upp vårt äktenskap (vet ej där),.. han hävdade i alla fall att det inte fanns något mer. Lögn. Hittade idag, starksprit, i en sportflaska i garaget. Får se om det försvinner... det gör bara så ont, hur kan man inte inse?! Hur kunde inte jag inse tidigare? Om jag bara förstått tidigare, kanske allt varit annorlunda då? Han tycker att jag är arg och grinig hela tiden, försökte förklara att det är pågrund av hans drickande. Hur allt faller på mig, våra tre barn (alla under 10 år), hushållet, studerar på heltid.
Skönt att gnälla av sig lite.
Han säger att han dricker för att kunna slappna av och kunna sova, jag sa att det finns ett helt apotek som kan hjälp mot sömnsvårigheter. Vet någon någonting om naturhjälpemedel för just sömnsvårigheter?

Hej sessi , hoppas allt är ok. Jag startade min första tråd här idag så jag kanske inte kan ge mycket hjälp, men jag lyssnar gärna om du vill berätta. Ta hand om dig.

Jag började på ett långt meddelande inatt som jag efteråt raderade. Skuldkänslor, känslan av att svika min partner. Gå bakom hans rygg. Prata skit om honom. Men jag är så ledsen, tom. Vill inte mer. Jag älskar en del av honom, den andra står jag inte ut med. Fem år, druckit sen dag ett. Jag har stått ut, vissa stunder försökt att intala mig själv att jag är glad. Blundat för sanningen. Men sanningen finns där. En 70cl rose och minst en halv flaska whiskey drack han igår.

Men den Riktiga sanningen kom för ett par veckor sedan. En gammal vän till han skulle gifta sig, jag var +1. Äntligen skulle jag få träffa hans vänner från förr, dem jag hört så mycket om. De gick väl sådär. Ingen presentation utan jag fick presentera mig själv. Fine, irriterande men ska inte sura. Han sprang iväg, ingen tankd om jag var där eller ej, kände ingen själv utan blev lämnad utanför och springa efter som en svans för att intr riskera att bli lämnad kvar. En stad jag inte känner någon i. Det gick okej ändå, jag gjorde mitt bästa för att Socialisera mig med dem vid bordet när det var dags att sitta. Osäker och introvert är jag om jag ska beskriva mig själv. Partnern hängde med en av sina närmaste vänner från förr och de drack på för glada livet. Jag var glad för hans skull och försöker att tänka positivt, det är hans vänner från förr, klart jag som han varit med fem år inte är lika viktig i stunden som dem han saknar så mycket. Kvällen rullar på, dags för tårta. Killen har väl si sådär tio meningar till mig än så lä nge under timmarna som gått. Men det är inte problemet i sig. Utan det är vad hans vän, han stod bakom mig ikön och vi småpratade. Tills han frågar: "ursäkta att jag frågar, jag är däremot orolig över hur han mår. Dricker han fortfarande lika mycket? Jag och brudgummen pratade om honom senast häromdagen, undrar om han dricker fortfarande. Vi var rädda redan då, för flera år sedsn att något inte stod rätt till. Han blev aldrig påverkad, jag har aldrig sett han spy. Vi är oroliga om han dricker likadant ännu att hankommer att supa ihjälsig. Hur dricker han nu för tiden? "

*smack!*
Kändes som en käft smäll. Min mage knep ihop sig. Jag blev alldeles kall, kallsvettades. Ville spy . Orolig, ville gråta.

Jag som inte vill ställa till med en scen och kände hur pojkvännen min sneglade och undrade vad vi viskade om så seriöst i kaffe kön, ljög så jag var troligtvis blå i ansiktet. "allt är bra, ni behöver inte oroa er,"
Jag försäkrade honom flera gånger om, jag har hand om honom, han dricker inte så farligt. JG undrar om han tror mig. Troligtvis inte men han var ju full han med och gick med lättsamma steg till min kille och de fortsatte resten av kvällen.

Det var då,. Idag har det gått några veckor. 4 flaskor whiskey har han druckit sen den 2:a februari. Det vet jag då jag slängde alla flaskor vi hade då. Flaskorna och dunkarna vin har jag inte räknat.

Vaknade inatt av att han spydde. Ovanligt, skrämmande. Han somnade däremot gott efter det, jag låg kvar vaken. Käbde doften och försökte mitt bästa för att somna. De gick inte. Här sitter jag nu efter jobbet, lovade mig själv där jag låg och grubblade vaken sen 2 inatt att idag ska jag inte köpa någon alkohol åt honom. Jag inser mitt bidragande och måste sätta stopp. Men de gick inte, så här står nu en ny flaska whiskey. Flaska nr fem på 10 dagar. Jag är så trött på mig själv. Trött som inte vågar Säga nej, rädsla för att lämna samtidigt som jag har en längtan bort. Jag vill hem, jag bor långt ifrån familj. Lämnar jag honom lämnar jag troligtvis även jobb och hem. Är jag redo för det? Slita upp mig själv från allt jag vet, nä inte än. Jag vågar inte. Jag Är rädd att ångra mig. Varför är jag så dum mot mig själv.... Varför väljer jag honom och inte mig?

Han verkar inte ha något emot att ställa upp på **** med nån som är berusad iaf... Han verkar tycka att sex är en fantastisk stresshanteringsmetod, medan jag låser mig helt när jag är stressad. Jag tror det är rätt vanligt med obalans i "drifterna" när det gäller långa förhållanden, tyvärr. Då får man försöka jämka sig fram till något alla kan leva med. Finns inte viljan att mötas någonstans i mitten så är det något i förhållandet som har blivit knas... Kanske dags att testa parterapi? Kram

Gift nr 2 i 7 år. Nu finns inget kvar känns det som...Inget sex sen i sept och jag behöver det( ursäkta ...men hoppas det inte finns minderåriga här på forumet ).
Tror det har att göra med mitt drickande...vem vill **** nån som är berusad...därför har jag dragit ner ordentligt...men det verkar inte hjälpa. Det känns så trist. En älskare kanske löser problemet.... nä!

.

Jag vill inte bli full bara Lugn....så nä..det funkar inte för mej.