Senaste kommentarerna i forumet

Du har gett mig mycket att tänka på... ska strax sova är ute vid havet där min bästis bor och ska sova över. Lugnt tyst tryggt.. två timmars promenad vid vattnet.. makalöst vackert.. god middag.. drack ett glas bubbel och ett glas vin.. vart inte sugen så böt till isvatten .. nu överlycklig för det valet då jag kommer sova ordentligt inatt IOM att jag e nykter.. tycker det e så knepigt det där med att man ibland kan dricka i princip ohämmat... och sen ibland vara helt nöjd med ett halvt glas vin för smakens skull.. inget sug efter mer... och sen nästa gång enormt sug... hur som det var kvällens sista tankar.. tack Mirabelle för dina kloka insikter och all omtanke.. känner mig inte ensam längre faktiskt sen jag började läsa och skriva här.. så fin känsla.. jag hoppas ni där ute e ok ikväll . Kramar

Om det aset fick en poäng så är ställningen: a-djävulen vs jordgubben 1-18. Du leder stort. Det aset kan inte vinna om du inte lägger dig helt platt och låter honom trampa ner dig i marken. Kom igen. Upp och hoppa. Det var inte så farligt. Det gick bra. Fortsätt framåt. Kram

Här hittar du många härliga människor med alkoholbruk som liknar ditt, och säkert många bra tips. Fortsätt skriva bara!

Jag är själv nybörjare här på forumet. Mitt alkoholbruk liknar ditt. Jag vet inte om jag är alkoholist. Än. Men fortsätter jag använda vin som ”snuttefilt” så lär jag utveckla ett fysiskt beroende med tiden. Än så länge sitter begäret ”bara” i huvudet för mig. Som du skriver, sänka en flaska vitt för att dämpa dagen. När det finns alldeles för mycket att dämpa kan det inte sluta annat än illa...

Det jag testar nu är att byta ut vinet mot sundare stresshantering. Långa promenader och gymmet är nya snuttefiltarna. Funderar över terapi för att bearbeta ”roten till det onda”, men det har stannat vid funderingar än så länge.

Än en gång, välkommen hit :) Titta runt och läs bland trådarna så ser du att du är långt ifrån ensam om dina funderingar.

Alkoholdjävulen 1-0. ??

Du får mig att skratta och det ligger så mycket sanning i det du skriver.

Jag vet allt om att rent fysiskt inte ha tid. Man kan ju inte klona sig! Jag tycker det är orättvist att säga att det handlar om prioriteringar. När det är tre ställen man MÅSTE vara på samtidigt, och inget GÅR att prioritera bort. Det är bara MÅSTE. Hjärnan brinner. Hjärtat hamrar så man tror det ska hoppa ur kroppen. Så kläcker nån jävel ur sig att man borde vara på ytterligare ett ställe. Oftast handlar det om något som har med ens eget mående att göra. ”Du måste lära dig att prioritera dig själv. Du måste ta dig tid för sjukgymnastik/kiropraktor/terapi/mammografi what ever blabla”. De menar bara väl, men är det någon gång jag är nära att fläta till nån, så är det vid sådana tillfällen. Fine. Jag prioriterar så gärna mig själv. Eftersom du tycker det är min plikt, så får du sköta resten åt mig medans jag gör det. Idag ska du 1) jobba 12 timmar utan rast för att täcka upp för sjuka kollegor, så att arbetsplatsen inte måste stänga av säkerhetsskäl 2) Gå på möte rörande behov av särskilt stöd för yngsta barnet, samtidigt som du 3) hämtar mellanbarnet från skolan där hen har fått total meltdown autism style och ingen kan lugna hen. 4) Infinna dig på BUP med äldsta barnet för medicinuppföljning.

Jag lovar på heder och samvete att den dag någon fixar allt det där så ska jag prioritera mig själv asmycket, helst alltid jämt och hela tiden.

Förlåt, nu kidnappade jag din tråd för en megalång rant... Min point är att folk borde ge fan i att döma andras ”prioriteringar” om de inte är villiga att underlätta den önskade omprioriteringen.

Exakt så idag. Måendet. Rör mig inte, fråga mig inte hur det är. Jag rasar då. Så skör. Som ett öppet sår. På med fasaden. Stark. Sjukt beteende egentligen. Vad är det som är så farligt med att visa lite äkta känslor? Troligtvis för tt jag inte är van vid det utan dövat de med a så fort de närmat sig.

Fredagar klart värst för mig i nykterhet märker jag. En vecka av fullt ös och jag är van att få döva ordentligt med a. Släppa fasaden på riktigt. Veckornas drickande har ändå vart med "kontroll" såvida jag på nåt vis jag hålla jobbet under kontroll.

Slarvat med möten, fick skit för det på gruppmöte igår såklart. Men har så mycket annat runt omkring. Handlar om prioriteringar det vet jag ju, men har man som i mitt fall två jobb och är på jobb från 6-21 många dagar i veckan så blir det svårt att fysiskt hinna möten. Jag har alltid en förklaring till allt och vill göra det på mitt sätt. Har ju alltid gjort det. Svårt att släppa taget och erkänna sig helt förlorad.

Imorgon blir det möte, tror och hoppas det blir ett bra sådant.

Lagade god middag, köppte 3 non alcoholic öl och svepte under matlagning och till maten, körde sonen till sin kompis. (Aldrig gått tidigare)
Lixom tidigare nyktra period så känns det faktiskt rätt gött nu att sitta i fotöljen och vara nykter, inte bara planera svepskäl eller smyg för att springa ner i källaren.
Det är alltid värst under matlagningen och fram till nu ungefär. Kanske tom. håller mig vaken idag! Lite smått euforisk just nu och göad över att jag vände närmjag var påväg till systemet, likaså stoppade jag tillbaka 3,5orna som jag la i korgen på ica. Fy fan vad lömskt suget e, och vilken knasig karraktär man har.
Ha en trevlig helg på er!

Återfall eller reality-check? Man kan se det olika... Jag drar paralleller till att jag är en rökfri rökare. Slutade röka för många många år sedan, i samband med min första graviditet. Under de första åren var suget outhärdligt. Jag föll några ggr med ca 6-8 mån mellanrum och var återigen rökare i ca en månad, innan jag insåg att det inte gav mig något, egentligen. Så slutade jag igen. Sådär höll jag på i flera år. Nu har jag inte varit en sån där månads-rökare på säkert 10 år. Ändå kan jag få för mig att jag bara MÅSTE testa för jag blir galet sugen. Tar ett bloss och inser att bläää, skitäckligt, inte alls det jag var sugen på. Senaste reality-checken var nog julafton 2015, tror jag. Kontentan av mitt svammel - om du är fortsatt nykter var det bara en reality check du just gjorde. Inget att hänga läpp över. Nu håller vi det här!

Japp, det var oundvikligt - återfallet! Ledsen att behöva skriva det, men det fanns ingen återvändo. Efter de senaste veckornas prövningar visste jag att det skulle bli ett (1) återfall. Det var på något sätt planerat, att det råkade bli på dagen som två månader nykter var dock en slump. Tror jag...

Var tvungen att känna hur det var, eller fortfarande är, att dricka. Återfallet innebär ingen större mängd alkohol - så långt ifrån en karatefylla man kan komma - bara tillräckligt för att jag ska känna berusningen, det var förstås den som jag ville åt. (Vissa skulle förmodligen inte ens kalla det ett återfall. Men, jag har druckit...)

Som jag tänkte, känner jag inget mer sug nu. Det hade jag garanterat gjort om jag inte gett upp den outhärdliga kampen som utspelade sig inuti mig.

Tidigare har jag skrivit att jag bestämmer hur jag vill räkna mina nyktra dagar. Istället för att börja på dag 1, väljer jag att räkna 61-1 dagar. Rent psykologiskt är det en stor skillnad. Är lärare i grunden, då väljer man att alltid fokusera på det positiva. ?

Känner ingen större besvikelse, det var ett medvetet val. Ingen oro just nu, inte ens berusad, tror och hoppas att det var en dum engångsföreteelse. Vill dock inte uppmuntra någon att prova. Sist jag gjorde det, slutade det med att jag föll in i gamla vanor igen. Så blir det inte nu. Sådeså!

Glorian hamnade lite på sned. Förlåt! Men... kom igen, nu håller vi i det här i fortsättningen! ♡

Vad bra att du förmådde dig att börja skriva här. Det känns bra att kunna ventilera sina tankar här på forumet. Vi lever ofta i en ambivalens. Själv känner jag att jag börjat tänka mer på mig själv och att jag alltid har ett val även om jag sällan väljer det som jag kanske vill. Att känna att man har kontroll. Fortsätt skriv av dig och välkommen hit...

Wow vilken effekt! Verkligen bra jobbat!

Du kanske också är en sådan där komplicerad personlighetstyp, som RogerRogerRoger och jag diskuterat i hans tråd? En introvert person med extrovert beteendemönster... Man är självsäker och van att ta för sig inom vissa områden, tex professionellt eller inom något område där man har talang/kunskap. Där har man ett stort driv och extrovert beteende. Man är så i gasen, går all in, utan att rygga inför uppmärksamheten man drar på sig. Men den stackars introverta själen darrar i efterhand, och överanalyserar allt sönder och samman... Jag har tex ett yrke där jag ofta står i centrum, och en fritid där jag ägnar mig en hel del åt uppträdanden. Jag trivs som fisken i vattnet just där och då i rampljuset, helt uppslukad av stunden. Folk tror att jag är über confident. De vet inte hur jag kan ligga och vrida mig i ångest om nätterna inför större framträdanden. Eller att jag obsessar i dagar (och nätter) efteråt över varje liten detalj och önskar allt ogjort... Det känns naket, som att man visat för mycket av sig själv. Ungefär som i såna där hemska drömmar då man upptäcker att man går på stan barfota över hela kroppen... Den extroverta sidan av min personlighet blomstrar, frodas och växer i rampljuset. Det är som att drabbas av någon slags urkraft. Den introverta sidan kvider "Ohhh neeej, varför varför varför måste du visa upp dig på det där viset. Nu kommer alla förvänta sig att du ska göra det igen och igen och igen. Smält in i tapeten och håll tyst människa."

Vi människor är sannerligen komplexa varelser! Du är INTE ensam i din ambivalens! Kram

Hoppas gymmandet frigjorde litet må-bra-hormoner! Jag förstår precis ditt lördags-dilemma... Jag vet inte hur jag ska göra när jag hamnar i den situationen... Jag har en plan, typ. Jag tänkte säga att jag kan inte dricka alkohol längre, för att jag får diarré, efter en elak magsjuka. Tror inte en jäkel skulle opponera sig eller vilja diskutera saken närmre. I så fall så har jag googlat och läst på :) Alkohol gör att tarmarna jobbar på i räserfart, så vissa med känslig mage tål det verkligen inte. Men ja... Varför kan man inte bara säga "Nej, jag vill inte" istället för att ladda med trovärdiga ursäkter? Man är så van att infria andras förväntningar... Fast jag berättade faktiskt för mina närmsta kollegor att jag slutat dricka alkohol. Vi känner inte varandra så bra än eftersom vi bara jobbat tillsammans i ett halvår, men de pratade om att träffas och dricka vin. Så jag tänkte det är bäst att styra förväntningarna från början. De undrade varför jag slutat och jag sa som det är. Jag har varit för stressad för länge och upptäckte att jag vill dricka för mycket. När man längtar efter vin är det dags att strypa intaget. Vet inte vad de tänker nu, men de är vettiga, empatiska människor. Nu behöver jag iaf inte hitta på ursäkter inför dem :)

Bra att du är stark och vänder om. Du fixar detta, inga problem! Vad gäller kreativiteten och energinivån så vet du att den finns där inom dig även utan alkoholen. Svepskäl duger inte.

Du bör nog diskutera dina/era problem med alkoholen med din fru, om ni ska få någon rätsida på att.

Må väl

Köpte precis min ramlösa för att jag planerade att köpa en flaska vodka till helgen och fylla på ramlösan, började köra mot systemet, men vände precis. Rätt så rädd inför helgen över att vara nykter.. inbillar mig att jag får gjort så mycket mer samt blir mer kreativ med A. Tror det hade underlättat rejält om inte min fru drack. Men hon är troligtvis oxå halvalkoholist, snittar nog 1 BiB + lite annat i veckan så jag vet ju sen tidigare hur drygt det är att alltid bli påmind.

Hej Mirabelle. Jag har samma yrkes situation som dig och du har helt rätt att jag är både introvert och extrovert. Du fungerar exakt som jag gör och känner igen dessa dagar som man inte vill gå hem och jobbar hellre. Vi får stötta varandra. Kampen har inte börjat än och du förstår vinnarskallen och jag är en projektmänniska och tränat på elitnivå.

Hej!
Känner igen mig i mycket av det du skriver. Tänker också på hur det ska bli för mina barn vid en ev separation. Just nu funderar jag även på hur sjutton jag ska klara mig ekonomiskt. Just nu äger vi halva boendet var men vet inte hur jag ska få tag i ny bostad. Hyreslägenhet i storstaden jag bor i är svårt att få tag i och sen vet jag som sagt inte om pengarna räcker till en liten bostadsrätt.

Min partner smyger iväg och dricker i smyg. Det som jag ser i form av öl är säkert bara en bråkdel. Svårt att hitta konkreta bevis men jag märker mer än han tror.....

Du har fått reda på nyligen att din barndomskompis har alkoholproblem och haft det i flera år. Du har tagit steget att prata med honom om detta och gett förslag på hur du skulle kunna hjälpa honom. Vad fint av dig! och det krävs mod att ta upp något sånt med en vän. Just nu verkar han inte vara redo att förändra sina vanor, sånt kan ju ändras när som helst samtidigt har du gjort en god insats genom att försöka påverka honom. Han vet nu att du finns där om han hör av sig.

Det du frågar här på forumet handlar om du ska prata med hans arbetsgivare eller inte, du vänder på för och nackdelar med det och risker med att göra det eller inte. Som du skriver är det en arbetsgivares skyldighet samtidigt vilken hjälp de ger eller inte är svårt att veta utan att fråga dem direkt. Kanske finns erfarenheter kring det här på forumet. Ibland tar det lite tid innan man får svar och man kan behöva skriva flera gånger. Läs gärna runt och se om du kan hitta hur andra gjort.

Oavsett har du gjort mycket för att hjälpa din vän och i slutändan är det han som väljer om han tar emot hjälp, förändrar sig eller inte.

Du kan ju alltid tipsa honom om detta forum och det program som nu öppnat precis, helt anonymt. här på alkoholhjälpen.se

Vänligen
Rosette
Anhörigstödet

vet inte om det hjälper just DIG men här e i alla fall en erfarenhet som jag själv haft som jag vill delge dig: De dagar jag stått emot helt.. alltså inte druckit en droppe.. utan istället försökt andas.. gå ut och gå länge länge ( det hjälper) .. och somnar nykter... när jag vaknar nästa morgon.. ( nästan i 100 % av fallen)... så känns det som om jag tagit ett lyckopiller.. en känsla av seger, stolt över MIG... trygg i vetskapen om att jag kan .. om jag verkligen VILL... kanske kan tyckas vara en klyscha men för mig har det hjälpt oerhört när suget sätter in.. att tänka på den där morgonen jag vaknar... och har SEGRAT!.. för ett tag sen gick det flera dagar utan A helt just för att jag tänkte såhär... minns inte senast jag kände mig så lugn och glad... och FRÄSCH i kroppen.. ren på nått sätt... trots suget. Hur som Max.. gör det som känns bäst för dig.. vill du bolla så är forumet bara ett datorklick borta.. :) <3 kram

En mycket bra start och en början på kanske en förändring. Vi / jag finns här om och när du behöver stöttning, bolla tankar eller bara ösa ur dig allt du känner.. här finns inga rätt eller fel... inga krav.. inga måsten.. ingen som dömmer.. för min egen del är det så oerhört befriande att känna att man har vänner här inne som aldrig skulle komma med en massa åsikter och tala om för mig hur jag ska göra.. ta en minut i sänder nu.. du är starkare än du tror. Välkommen hit Max! Kram till dig. Önskar dig en frisk och vit lördag.. men allt är upp till dig själv. DU bestämmer.Ingen annan. Kram till dig.

Du har hittat hit och beskriver hur er situation ser ut. Du är separerad med en man på grund av hans alkoholvanor och psykiska ohälsa. Du har barn med honom och format gränser för vad som är ok om han ska ta hand om er dotter, total nykterhet då han har hand om henne. Nu har du fått reda på att detta missköts och igen tydliggjort vad som gäller, att hon inte kan vara där när han är onykter. Trots att det är svårt så är du konsekvent. Du visar honom att det är beteendet att dricka alkohol du gränssatte emot då hon annars kan vara där och är tydlig med honom att det inte fungerar annars.

Nu är du fundersam över det med att prata med dottern, hur man kan göra det på bästa sätt. Fint att du tar upp det, det är fler än du som funderar på det, om man ens kan prata om det och i så fall hur. Såklart är det upp till var och en och det ser olika ut för olika familjer, situationer, hur gamla barnen är, vilken kontakt man har med mera. Utifrån generella rekommendationer när det handlar om barn och alkohol brukar vi rekommendera att prata med barnen, redan väldigt små barn förstår mer än man tror och även om de inte helt är med på vad exakt som händer är det klokt att prata med barnet, visa att man är en trygg vuxen och öppna upp för att detta går att prata om när de vill. Exakt vad man säger är inte det viktiga.

Utifrån det du beskriver låter det som du tänkt igenom det innan du pratade med din dotter och hittade något som kändes bra för dig, låter klokt. Alla behöver hitta sitt sätt om de bestämmer sig för att prata med barnen, oavsett generella råd är de just generella och det kan se olika ut.

Det är säkert många här på forumet som pratat om detta i sina trådar, läs gärna runt mer så kanske du hittar något eller fortsätt skriva här om du inte får flera svar, ibland tar det lite tid innan någon svarar.

Välkommen,
Hälsar
Rosette
Anhörigstödet

Det kommer kännas mycket bättre efter träningen. Kör nu ett riktigt pass så du är trött ikväll och får träningsvärk i några dagar ☺ Kommer göra susen!

Lycka till nu!

Samma om mig! :) Det skapar en inre konflikt att å ena sidan vara så utåtriktad, och å andra sidan föredra att vara för sig själv... Jag undviker alla sammanhang med många människor på min fritid. Min professionella roll går däremot ut på att hantera människor och stå i centrum. Ibland får jag ångest inför jobbet, om jag just då är i ett introvert sinnelag. Det känns överväldigande att möta och bemöta alla dessa människor... Extroverta dagar har jag väldigt svårt att vara ledig istället, eftersom jag byggt en väldigt introvert fritid...

Jag tror som du att nykterheten är lättast nu, när det är ett projekt, en nystartad kamp. Vinnarskallen är påslagen. Vart eftersom tiden går svalnar kämpaglöden. Det är nog egentligen då den riktiga kampen börjar. Vi får stålsätta oss inför den fasen, och stötta upp varandra!

Tack för omtanken. Jo jag inser ju att det är dessa dagar som är prövningarna. Man måste nog förstå att det bara är tankar och finna ett sätt att kontrollera dem.

Detsamma, trevlig helg.