Senaste kommentarerna i forumet

Det finns ju olika modeller och prisklasser. Jag tycker att 0,34 efter en flaska vin klockan 23 lät ganska mycket eller?

Jag fortsätter försöka Ullabulla, kanske det lyckas en dag. När tiden är mogen, när jag är mogen. Försöker vara snäll och tillåtande mot mina känslor, iaktar dem och låter dem komma och gå utan att fastna i någon av dem. Kanske ett steg i rätt riktning i alla fall?

Jag börjar på något vis känna mig trygg och bekväm med min nykterhet. Just nu har jag ingen större lust att dricka alkohol. Visst skulle det vara gott med en öl men jag vill inte falla in i hetsdrickandet så jag låter bli.

Det är just vanmakten ilskan och sorgen som ibland gör att man överhuvudtaget känner att man lever och reagerar på en situation som är så fel och så osund.

Men försök,ibland kan det faktiskt gå och om du lyckas så blir det lite lättare att leva.
Det är bara därför jag skriver till dig. Inte för att du ska börja tycka synd om din man.
Jag hoppas att nyår kan bli lite lättare för er.

Kommer han vara nykter den här gången han har klarat hela fyra dagar utan ett ljud och nu går jag bara och väntar på när ska han börja ge små hintar om att få min tillåtelse att köpa bara en affärsöl, kolla vilket god ny glögg, eller helt enkelt ha köpt öl och dricka i källaren och när jag säger något så blir det ett förvåning över att det borde jag sett att han har haft öl i kylskåpet och han trodde det var okej?.eller blåneka och påstå att han inte druckit något. För övrigt är det här den första Julen på 19 år han varit nykter både före, under och efter jul. Och vi har haft hemskt trevligt.Tack för att jag kan skriva av mig mina farhågor här de blir lättare att bära och ignorera då./ Kram och god fortsättning

Du har så rätt i så mycket av det du skriver Ullabulla. Och ja det går rakt in i ett öppet sår det du säger.

Jag vet det inte hjälper jag är arg, han dricker ju oavsett hur arg jag är. Jag vet det inte hjälper jag vill att han ska skämmas, för det gör han ändå aldrig. Och egentligen är det en sak som gör mig ännu argare: att han aldrig visar någon form av ånger. Jag kan inte känna empati och förståelse för någon som aldrig uppvisar minsta tecken på ånger, som inte verkar förstå eller ens bry sig i hur illa han gör mig och barnen med sitt beteende. Han vill helt enkelt inte sluta dricka och han struntar i konsekvenserna av det. Det ser jag nu.

Men du har rätt i att jag borde sluta slösa energi på att låta cykeln snurra i samma spår som hittills för med det kommer vi bara få mer av det vi haft. Jag tror ändringen kan komma först när jag hittar ett boende, så det också för honom plötsligt blir verkligt vi inte tänker sitta kvar här och se på när han lever sitt liv som han vill utan minsta hänsyn till vad vi vill. Han lovar inte bot och bättring och skulle han göra det är det ändå inte uppriktigt menat utan bara nåt han säger för att blidka mig. Ett genomskinligt försök att få mig att stanna men utan något hopp om att han ändå skulle sluta dricka. För det tror jag inte han vill. Han ser inte det som nåt problem. Han ser det som sin rätt att koppla av,en verklighetsflykt när jobbet tärt på. Att hans avkopplingsval håller på att kosta honom familjen verkar han blind för. Men lika lite som han kan låta bli att dricka, lika lite kan jag låta bli att känna obehag och rädsla när han är full och de känslorna kan jag inte koppla bort för att det vore mindre energitagande. Jag kan låta bli att vara arg eller ledsen över hans drickande men att det vållar mig ett väldigt obehag, både psykiskt och fysiskt, när han dricker kan jag inte bortse från. Hans drickande gör också mig fysiskt sjuk och det är väl ett skäl nog att inte vilja stanna kvar. Den medberoendes förbannelse, som den man är som velat och försökt fixa allt och alla bara för att inse jag var den enda som försökte och håller på att gå under på kuppen. Alla andra fortsätter ju oberört som de alltid gjort.

Mentalt har jag redan flyttat, det är bara kroppen som är kvar och på nåt sätt ger det mig styrka. Att orka tiden nu tills allt är ordnat.

Har det blivit för mig. Jag fick i mig både snaps, öl och whisky på Julafton, mindre bra men ett val jag gjort redan dagen innan. Juldags lunch med Mor igår hemma hos oss och jag drack A-fri öl och hoppade över snapsen som min mor och fru tog, bra val!
Tog dock beslutet att tömma resten av whiskyn senare på kvällen för jag vill inte ha alkohol hemma, jag skulle ha hällt ut det istället!
Idag annandags middag hos oss med svåger och familj och jag har laddat med a-fri öl och cider för mig.
Tur att julens begivenheter snart är slut, sista imorgon med bio och restaurang med hela släkten.
Hoppas att ni andra klarat er bättre än jag har!
/Lorden

Mår skit och bara gråter

Måste vara snälla mot oss själva och levern, kroppen, hjärnan osv. Kram

Bor ni tillsammans? Du skriver inte hur gammal du är? Mitt enda råd är bygg ett eget liv som inte är beroende på hans. Du måste inte sluta prata med honom, men släpp taget så pass att du själv kan komma i första rum. Ditt egna hem, dina egna intressen, dina egna vänner. Det gör dig inte till ett dåligt barn. Det krävs nog för att du ska kunna överleva.

Det är samma här. Dumt att säga tyvärr? Jag hoppas det funkar för dig. Själv i träsket sedan ett år tillbaks efter tre nyktra år.

på det också. Att dricka ett, två glas vin när jag är i Italien eller någonstans.
Jag har även testat några gånger. DIREKT efter första glaset kommer så enormt starkt sug att jag blir överraskad att kroppen har sånt minne.
Nope. Jag får inte testa mer. Suget är kemiskt och så kraftig. Jag skulle nog klara av en, två månader av måttligt drickande och jag skulle tycka att det är kul, avslappnande och bra. Och sen skulle jag var i samma sits som innan jag slutade dricka. Inte värd.

i ditt öppna sår.
Men om man väljer att agera och känna på samma sätt en fylla kommer så kommer aldrig något att förändras.
Vare sig din eller din mans.

Visst är det förskräckligt,tråkigt ledsamt osv att din man väljer att förstöra både sin och er jul med att dricka.
Men om du betänker att han har sjukdomen alkoholism och varken förmår eller kan bryta alkoholens kraft.

Inte så att han behöver din medkänsla och förståelse.
Mer kanske din acceptans.
Han är sjuk,han dricker och du och dina barn är kvar i miljön och vill och hoppas så innerligt att läget ska förändras.

Men varken han eller du förmår ändra läget just nu.
Där kanske du kan vara den som ändrar kurs tänker jag.
Mot något mer energigivande till dig.
Du skriver själv att du i dagsläget inte har någonstans att flytta eller gå och då blir ju bördan ännu större.

Men kan du välja att inte låta förbittringen och ilskan bo i dig.
Att han ska skämmas över sin sjukdom är inte heller något som kanske är så uppbyggligt.
Varken för dig eller honom.

Att den som dricker visar skam vid tillnyktring är liksom våra anhörigas lön för att vi stått där och sett det hända.
Vårt bevis på att det vi står ut med inte är riktigt.

Och visst kan den få finnas där,men den hjälper inte.
Varken dig eller din man eller dina barn.

Det låter som att du och dina barn ställer er utanför bubblan som din man befinner sig i och ser på eländet medan det händer.

Men skulle man låta en sårad ligga utan att försöka plåstra om,försöka hjälpa eller lindra plågan.
Förmodligen inte.
Men eftersom det är "självförvållat" och man med all rätt blir förbannad så låter man den som dricker ligga där och blöda bäst de vill.
Och förbannar ödet och alkoholen som ställt till livssituationen för er allihop.

Med mitt svar till dig menar jag,kan du se på din man med förlåtelse och förståelse och någonstans inse att detta är inte vad han innerst inne vill vara i heller.
Men han förmår inte mer.

Och med det kunna agera rätt och riktigt.
Sätta en livsplan som du sen håller fast vid så länge han inte aktivt söker hjälp vilket han inte verkar vara på väg att göra.

Tänk om du kan se på honom som den han är.
Den som är sjuk,dricker och inte tar sig ur sin cirkel.
Beklaga att det är så och liksom ta ett stort kliv över problemet och fokusera på dig själv och dina barn.
Inte låta din energi gå åt till att vara förbittrad.

Så länge du lever kvar i situationen så är det förmodligen såhär det kommer att se ut.

Jag har också levt högt på min förbittring och ilska.
Anklagat min dåvarande för både det ena och det andra med all rätt.
Men det hjälpte inte ett smack och det enda som gick åt var en massa energi.
Jag kände mig bitvis bättre just för att jag fick ur mig min ilska på den som ställde till det,dvs sambon.

Han hukade sig och lovade bot och bättring och försökte verkligen bitvis.
Men klarade det endast ett kort tag och sen var vi där igen.

Ett cykelhjul som liksom bara snurrar runt runt och gräver allt djupare spår i en och framför allt inte rör sig framåt.

Ja du, varför? Tror det var en tillställning där jag tog till a som socialt smörjmedel. Jag har balanserat på utbrändhet med mkt problem med stress och ångest länge. Men tänker ställa in såna tillfällen framöver om jag inte laddat upp sociala batterierna. Rutinerna är träning och sund kost, vet att det funkar. Samt att inte skjuta/lägga problem på hög.

Det här gått rätt ok men blivit en del glögg och rött vin till maten .

Därför börjar jag på dag 1 igen.
Jag märker att det trappas upp annars.
Jag har bestämt mig för helt nyktert, jag vågar inte chansa mer.
Jag är sliten i kroppen och nu ska jag ta hand om den Vara snäll mot min lever, sova bra och gå ner i vikt.

Kram

låter bra. Vad innebär dom konkret? Varför föll du, om man får fråga.

Får väl inse att jag har typiskt periodarebereende. Svart period bakom mig, längre än jag vågar erkänna så tar upp dagboken här igen för idag är jag på banan igen och ska ytterligare en gång ta mig igenom abstinensperiod. Trött på att falla dit, nu har jag ledigheten på mig att sätta mina sunda rutiner för att få ett vitt 2018. Har ju gjort detta förr massa ggr men fallit efter ett par månader. Inga kortsiktiga mål denna gång

om din fina jul miss lyckad.

Och att du mår så bra i friheten.

En stor god-fortsättnings-kram

Nästa gång du kommer till det där stadiet med "jag kan nog ta ett glas"-tankar, så får du använda sunt förnuft och dina egna erfarenheter.
Vi är många här inne som provat den där önskan om att kunna börja dricka måttligt efter en tids nykterhet, och alla (är jag säker på) har nått samma sorgliga resultat; en djupdykning tillbaka ner i träsket. Så de där experimenten kan vi lika gärna lägga ner.
Enda sättet att bli fri från alkoholens hemska gissel, är att helt låta bli något "första glas".
Då har man möjlighet att nå ett stabilt och tryggt tillstånd där frestande "önsketankar" inte kan rubba eller spoliera livet i frihet.

Du kan också nå dit Jullan.Till ett liv i frihet. Det är du värd.

En stor och varm god-fortsättnings-kram!

????

Tack Jill för att du delar med dig! Det är viktigt för oss som ännu kämpar att höra någon klarat att ta sig ut och att det nya livet faktiskt är möjligt utan alla eländen som spriten förorsakar. Jag längtar som du också gjorde många år, till en jul där inte alkoholen har någon roll. Där oro och stress inte finns. Dethär var förhoppningsvis min sista jul i mannens spritträsk, nästa jul vill jag fira som du! Önskar dig och de dina en god fortsättning!

Det är den jäkla adjävulen som gör entré , titt som tätt. Bleknar med tid i sin framtoning. Är själv inget proffs på att hantera den, men tragglar vidare mot den frihet, jag vet väntar där framme. Kram

Jag försöker låta elefanten stå där och skämmas utan min medverkan men det är så svårt att försöka agera som om det inte finns nåt problem inför barnen när elefanten snarkar högljutt i vardagsrummet eller far runt i huset och pratar osammanhängande och smäller i dörrar. Tack och lov har juldagarna gått utan alkohol efter fredagens dunderfylla men det fick min julstämning att krascha för gott. Dagen efter skulle ju allt vara som vanligt enligt honom och min besvikelse ska jag bara svälja tycker nog han.

Frågade honom lugnt på lördag morgon hur han själv tycker det går med hans plan att inte ha alkohol hemma för att inte kunna dricka hemma. Som vanligt bara stirrar han tomt på mig och säger ingenting, som att han låssas inte förstå vad i all sin värld jag pratar om. Det blir så vansinnigt svårt att komma vidare eller försöka lösa nåt av det, när han är expert på att låssas som inget hänt dagen efter han druckit, vägrar varken prata om det eller be om ursäkt ens. Och det gör mig rasande. Att hans drickande på nåt sät alltid bara blir mitt problem, jag som går runt och är stressad och irriterad och sur. Väntar på nästa fylla. Sen kan han skylla på att det är dålig stämning hemma pga mig som drabbar barnen. Vad som är orsaken till mitt dåliga humör diskuteras liksom aldrig. För enligt honom är det då jag som förstör för alla. Men jag klarar liksom inte av att knyta näven i fickan mera, mitt humör går i botten för en vecka varje gång han druckit och jag hatar att han alltid lyckas få det till mitt fel, att jag inte har rätt till mina känslor så fort han nyktrat i. Ett evigt balanserande i en vågskål som aldrig väger till min fördel. Snart kommer nyår och det vet man hur den helgen brukar se ut, då heter det väl att han hade lite dricka kvar som förståss måste drickas istället för att hällas ut. Det förklarade han en gång tidigare sin fylla med, efter han lovat att inte ha sprit hemma mer och jag frågade om han tror det spelar mig och barnen nån roll varifrån eller när spriten kommit hem om konsekvensen att den finns är att han dricker sig aspackad. Då tyckte han det var lite orättvist av mig att bli arg, han hade ju tänkt hälla ut det. Men hällde ju alltihop i sig istället! Skulle jag tycka det var duktigt han ens tänkt på att hälla ut spriten när han ändå inte gjorde det? Missbrukar resonemang!

Märker när jag skriver vad mycket ilska som bubblar ut, vanmakt över den andras problem och ilskan att tvingas stå mitt i det för att man har barn som förväntar sig en vanlig jul. Längtar till vardag och att världen öppnar igen, så bostadsletandet kan gå vidare. För dethär är inget liv!

Varför? Jag var uttråkad och kände mig ensam, det är oftast då jag dricker, då blir vinet min vän. Men idag är det en ny dag och i dag ska jag vara nykter!

Tänker hur jag fungerar, först den vidriga abstinensen, sömnproblemen, sedan kommer en tid av deppighet, sorg blandat med lite lyckorus, humörsvängningar....efter någon månad el två infinner sig en skön stabilitet, kroppen och knoppen mår ganska bra. Då börjar jag varenda gång, tänka, glömma, försköna, tycka, att jag kan ta ett glas precis som alla andra....det är liksom ett ekorrhjul heeeela tiden. Samma procedur liksom. Vet egentligen att det är ju så sjukdomen fungerar. Men just idag känner jag mig lite uppgiven. Dock kommer jag vara nykter i 24 timmar. Alltid något. Kämpa på alla superkämpar här inne