Senaste kommentarerna i forumet

En fredag kväll som slutar i en total katastrof.
Jag och min sambo har levt tillsammans i 2 år.
Under den här tiden har jag kämpat med min sambos dåliga mående igenom en rättegång som han stod inför rätta för under den här tiden.
Hans alkoholkonsumtion har vart stor i många år och har dessutom lett till kvinnomisshandel vilket han stod inför rätta pga.
Jag fick ganska snart inse att det nog stämde att han misshandlar och det händer naturligtvis när han dricker.
Som sagt var jag har försökt stötta honom i det här och inser att det ända som hänt är att jag också börjat att dricka mer.
I fredags var vi på julmiddag tillsammans med hans kollegor med respektive.
Kvällen urartar naturligtvis på vårt hotellrum där han blir handgriplig igen.
Han rusar ut ur rummet vansinnig efter detta och jag sitter där berusad och omtöcknad av det ”dunkade” huvudet i sängramen.
Jag hade minsann inte betett mig och därför blir han så här elak skrek han.
Jag hade skrattat och haft det trevligt under kvällen och förmodligen skrattat för mycket med någon annan man i samkvämet. Som vanligt.
I hela skitsituationen tar jag min väska och bilnyckel och kör bilen våran från platsen. Jag hinner inte långt innan jag klipper en lyktstolpe och kör kraftigt ner i diket.
Polisen kommer på plats och jag åker med dom upp till sjukhuset för blodprov.
Jag blåste innan 1,7 promille.
Jag åker med in på polisstationen där jag får stanna.
Körkortet tog dom på plats.
Jag är helt slut just nu när jag skriver detta. Jag gråter om vart annat. Sover vaknar om vart annat.
Jag har en så fruktansvärd ångest så jag önskar jag kunde somna och sova för evigt.
Jag är 40 år gammal. Jag har 4 barn. Jag har ett bra arbete.
Jag har aldrig varit i närheten av att bryta lagen och här är jag nu. Totalt naken och ensam i min handling.
En handling jag vet jag aldrig skulle ha gjort om inte hela min kropp skrikit stooooop efter min sambos elakheter.
Jag vill e bara hem. Hem hem.
I all denna röra försöker jag nu att hitta en tråd i hur jag ska klara av detta utan att bli totalt nedbruten.
Alltså hur fans sjukt har inte mitt liv blivit.
Snälla ni hur gör jag för att orka kämpa nu

Jag har känt min man i snart 25 år (vi träffades som unga) vi har varit bästa vänner sedan dag 1. För 10 år sedan uppstod kärlek och vi har levt ihop som gifta sedan dess. Tillsammans har vi två barn som båda idag är under 9 år.
Min man har alltid varit glad i alkohol och druckit mer än vad han klarat av på helger och fester. Jag har under alla år förnekat eventuellt problem, jag har lyssnat och trott på hans ursäkter, jag har litat på honom när han lovat att han ska sluta/göra ett uppehåll i drickandet eller dricka mindre.
Jag är medskyldig till hans beroende idag då jag har skyddat honom och hans beteende , jag har dolt för omgivningen och ljugit för hans skull (och min egen skull eftersom jag skäms. Skäms för honom och skäms över min egen oförmåga att förändra.)
Min önskan i livet har alltid varit likt en disney film , om äkta kärlek och lycka, naiv och barnslig dröm tänker ni säkert, men gissningsvis tror jag att det varit min barnsliga dröm och tro om förändring som lett till alla år av förnekelse av missbruk, mitt naiva hopp om att vi skall som familj leva lyckliga i alla våra dagar.
Dessvärre har jag bara lurat mig själv till att tro att det inte finns något problem, jag har inte velat se sanningen. Min mans alkohol problematik bara växer och idag dricker han nästan dagligen. Precis som jag läst av flera andra här på forumet så anser även min man att öl som inte är inköpta på systembolaget kan lika gärna jämställas med kran vatten.
När min make inte är påverkad av alkohol är han en underbar man och pappa, uppmärksam, omtänksam och kärleksfull och det är för dom stunderna jag inte lämnat honom.
När min man druckit förändras han till en egoistisk och oresonlig person som gärna håller diverse föredrag för mig om allt här i världen (som han då också är expert på.) Han blir också barnsligt tjurig, och surar för minsta lilla. Lättretlig med humörsvängningar som pendlar mellan; hur synd det är om honom, till en glädje som han vill dela med världen.
Bara att skriva orden här som beskriver endast en liten del av hans sätt vid fylla får mig att tveka, det känns som jag pratar "skit"om min man, för emellan fyllan är han ju just den man och pappa till mina barn som jag önskar mig
Barnen är mitt ansvar, det är för dem jag lever, de är mitt allt.
För deras skull och för min är det kanske dags att gå vidare, men hur skall jag våga?
Min man och jag kommer nog garanterat ha gemensam vårdnad om barnen, men hur skall jag våga lämna barnen hos honom med risk för att alkohol suget tar över när de är där?
Hur ska jag våga lita på att barnen blir väl omhändertagnatt när de är hos honom exempelvis över en helg?
Vad är då egentligen bäst för barnen ? Att jag stannar hos min man där jag kan se till att barnen mår gott genom att fortsätta gömma hans alkohol problematik för andra och fortsätta leva med min medskyldighet och skam eller lämna honom med en oro för barnen när de är hos honom?
Min man är en otroligt snäll människa som alltid ställer upp och hjälper andra om han bara kan. Att söka ensam vårdnad och ta ifrån honom umgängesrätten känns inte heller som ett alternativ. Jag har ställt ultimatum förr om noll tolerans av alkohol och då har han slutat, men bara under ett par månader för att sedan börja lite smått igen. Då är jag ju lycklig över den tiden som precis varit och har överseende med de ölen som han hade tyckt varit så gott till "maten". Jag vet, jag vet läser min egen text här och tänker vad dum jag är som låter honom ta den där ölen till "maten". Jag förstår vad jag måste göra nu: nytt ultimatum , ingen mer alkohol, någonsin, så länge vi lever ihop Sedan ligger bollen hos honom.
Tilläggas kan, att jag själv sedan flera år tillbaka inte längre dricker någon alkohol alls, beroende på dels att minst en förälder skall alltid vara nykter och dels beror det på att om jag tar så lite som ett halvt glas vin så ser min man det som att det är grönt ljus och bara att ösa på.
Han älskar mig och sina barn men jag är rädd för att han kanske nu älskar alkoholen mer.
Finns det någon med liknande problem eller varit i liknande situation?
Kramar

Så trött. Tappar glädjen och känner likgiltighet. Min man har problem med sitt sätt när han dricker och han dricker varje dag vilket han gjort i princip i 10 år. Han har hållt sig något lugnare men för några veckor sedan small det rejält. Han blir fysiskt våldsam och kallar mig det ena och andra. Jag svarar ibland men går ner till stallet och sover där emellanåt. Är som att prata med en 5 åring.
Jag har själv hängt på i drickandet men till sist kom jag till punkten där jag kände att detta är inte rätt. Vi har varit tillsammans i 12 år till och från. Har 5 barn ett gemensamt på 10. Bor på hans föräldrar gård med hästar och höns. Jag har en lägenhet som mina barn bor i så visst kan jag flytta men vill verkligen inte det.
Har nyss gått upp för mig att det största problemet är alkoholen. Letar alltid olika anledningar till varför han är som han är ibland. Han har en uppväxt med socialen hans föräldrar var missbrukare, han har mkt agg inom sig från början och brukar säga att alla andra som han växt upp med har dött men han är en överlevare. Känns konstigt nog skönt att våga skriva dessa första raderna.

Du resonerar så klokt angående din mans alkoholproblem. Förmodligen för att du vet hur det är. Tror inte att jag skulle klara av att göra som du, hade nog varit mera på, vilket jag absolut inte är säker på skulle vara rätt väg att gå. De flesta här menar ju att det är bäst att själv få komma till insikt och att de blir irriterade och anti när andra lägger sig i. Men om man inte själv kommer dit? Det är inte lätt att stå vid sidan av och se på när någon inte mår bra. Ett riktigt dilemma det där!

Hoppas att du får fortsätta att må bra i din nykterhet. Du ger hopp till så många här på forumet genom att vara en inspirerande förebild. Tack för det! ♡

Men just för att vi anhöriga gärna fastnar i situationen " Om bara"
Dvs jag kan inte agera eller göra mitt liv bättre så länge han är kvar.
Så länge han bor här så behöver jag inte förändra mitt liv.

I alla fall jag gjorde så i många år trots att vår relation var i stort sett död.
Jag hade inte kraften och förmågan att lätta ankar ur mitt dåvarande liv.
Jag väntade istället ut min alkoholiserade sambo som till slut var både alkoholiserad och utbränd och "räddade" sig själv och flyttade.
Att han sen söp ner sig totalt är en annan femma,det tror jag inte var hans avsikt.

Så därför vänder jag lite på steken,ibland kanske man själv helt enkelt måste ta de avgörande stegen oavsett vad rättvisan säger.

Så KS jag hoppas jag inte är för på i mitt resonemang.
Jag kanske helt är ute och cyklar.
Jag älskade också min sambo. Jag ville verkligen att situationen skulle förändras.
Att han skulle se och vakna och ta tag i situationen med viet och relationen i fokus.
Men han valde alkoholen.

Du kan nog bara utgå från dig själv,din ork kraft och vilja och försöka komma den så nära som möjligt och sen fatta beslut.

Jag tänker så här angående alla andra. Är det verkligen ALLA? Nej, långt ifrån. Många människor dricker inte alkohol och har aldrig gjort. Massor med människor, som t ex alla vi på forumet, väljer bort alkoholen, för att vi inte kan hantera den. Sist, men inte minst, finns alla som fortsätter att dricka, trots att de inte borde, som har problem även om de inte inser det. De sistnämnda är många. Tror att så gott som alla kan räkna upp en hel del i bekantskapskretsen som ofta gör bort sig.

Men jag förstår vad du menar. Alkonormen är stark och vi förväntas kunna dricka det som anses normalt. För oss som har uppenbara problem, vi som alltid dricker för mycket och för ofta, är det svårt att komma till det där som vi tycker är lagom. Det kan vara en sorg att inse att man kanske aldrig kan nå dit.

Själv väljer jag att tycka att det är en stor lättnad att inse att jag inte kan dricka som många andra. Jag slipper ha koll på vad andra dricker jämfört med mig. Jag slipper räkna dagar, räkna glas, räkna mängd... Framför allt slipper jag vakna illamående med minnesluckor och ångest över vad som hände i går. Egentligen är valet lätt - och ändå är det så svårt.

Lycka till! ♡

.

De ger nog hopp till många. Det är så stärkande att läsa alla positiva inlägg. Själv behöver jag dock båda sidor. Blir oerhört inspirerad av dem det går bra för och samtidigt skrämd till avhållsamhet av dem som ännu inte klarat av att sluta, som fortfarande är där jag nyligen har varit och dit jag inte vill igen.

Känner igen mig i att även fast jag inte ville dricka, så visste jag att jag skulle göra det ändå. Har också kommit till den punkten då jag helt plötsligt bestämde mig "på riktigt". Det var när jag, efter att ha läst här och fått pepp, äntligen tog steget och berättade för min man. Sedan dess känns allt så ärligt enkelt.

Tack för alla inspirerande ord! ♡

Hade igår en bra och mysig kväll med min man. Om man bortser från de 2 1/2 flaskor vin han drack....
Men vi satt tillsammans i köket med tända ljus och pratade till sent på natten. Så som vi gjorde när jag också drack men det som slår mig är att jag pratar lika obehindrat nu när jag är nykter som jag gjorde full. Trodde jag inte jag skulle kunna, skrattar lika mycket. Skillnaden är väl att det nu finns substans i mina resonemang, de leder någonstans. Går inte bara i cirklar.. Min man däremot... jag leder samtalet och han följer, säger det han tror jag vill höra.
Men en sak vidrör vi inte och det är glasen framför honom som avlöser varandra. Gör jag fel? Det är väl ingen vits att prata om det när han redan är berusad tror jag. Men jag vet inte.
Jag är bara glad över att jag själv har förmågan att njuta av situationer som jag trodde bara hörde berusningen till.... Dvs långa nattliga samtal...

Visst är det en underbar känsla! Nu kämpar vi vidare. ?

... den första tiden är nog för många enda chansen att samla de första nyktra veckorna. Är helt inne på Evigt ungs linje. Trots att jag är fast i mitt beslut sedan ett tag och inte har någon längtan alls efter alkohol, vågar jag inte utsätta mig för situationer där den finns lättillgänglig. Jag har bett min man låsa in all alkohol och ha nyckeln på sig. Är helt övertygad om att detta är tillfälligt, jag tror t o m att jag skulle klara av att låta bli, men vill inte chansa. Det är absolut inte värt det. Lycka till! ♡

Så starkt av dig att skriva här, ESTB. Ditt första inlägg känns ända in i hjärtat. Skulle så gärna vilja göra något för dig, men du har redan fått så bra svar av flera här. Håller absolut med Halvboxperkväll, försök att våga fortsätta ha kontakt med killen, han verkar vara bra. ♡ Tänker på dig lite extra. Kram

... som jag började följa och läsa om när jag började hänga här inne, långt innan jag fixade egen tråd. Tyckte att du verkar så rolig och ha det så bra i din familjesituation. Nu förstår jag verkligen hur stark alkoholens makt är.

Hoppas av hela mitt hjärta att du klarar att stanna i nykterheten så småningom. ♡

... behöver också en stabil tillvaro i situationen. Det är så klart lättare att en person hittar en lägenhet än fyra personer. Att han har en sjukdom (oavsett alloholism, cancer etc) innebär ju inte automatiskt att han ska få det som verkar lättast eller bäst för honom, eftersom det finns flera andra som också påverkas, och en ev flytt kan ju också innebära större allvar och en nystart för honom.
Vid skilsmässa kan man ju få hjälp med att besluta vem som har störst behov av att bo kvar, men vid tillfällig separation vet jag inte. Testa att ringa och rådfråga familjerätten inom socialtjänsten - du kan vara anonym!
Kram

Vad tråkigt att höra att du inte mår bra. ? Avvakta någon dag till om du orkar men sedan bör du nog göra som Sisyfos och Amanda säger, gå till en läkare och kolla upp vad det kan vara. Kanske har det inte alls med alkoholstoppet att göra.

Är själv sjuk med feber, vilket jag aldrig brukar vara. Har inte ens tänkt tanken på att det skulle kunna vara en av kroppens reaktioner på uppehållet, men vem vet... Kroppen är finurlig på många sätt.

Nu håller jag tummarna för att du får börja må bättre. Där jag bor har det kommit en hel del snö. Själv är jag inte så förtjust, men många gillar det, hoppas att du är en av dem. Det blir ju ljusare i alla fall.

Tänker lite extra på dig i dag! ? Kram

Tack för input!
Jag har börjat kolla upp möten i närområdet. Är det det bara att gå på vilket slutet möte man vill?

Att släppa taget om en missbruksrelation.
Man gör liksom fel hur man än väljer som anhörig.

Jag har fortfarande 3,5 år efter separation kontakt med mitt numera nyktra ex.

Jag har inte klarat att bryta helt.

Jag hade också kanske lite för bråttom in i en ny relation.
Jag var inte riktigt klar i min gamla.

Jag har inga bra svar att ge dig.
Kanske begränsa tiden för kontakt er emellan till "en kvart om dagen"
För ett mjukare avslut och möjlighet till reflexion för er båda.

Men om jag förstått det rätt så var du ju på gång att lämna rätt länge även inne i relationen.

Det är inte lätt när man sårar.
Men ibland är det ju faktiskt det man gör,även om det inte är ens avsikt.

man i går. Skönt och lugnt. Skrev julkort. Slog in julklappar. Lyssnar på julmusik, för att känna stämmning. Skall ta en promenad i regnet i dag. Går på gym. månd. onsd. fred. Bridge torsd. För övrigt mycket serier på TV. Fick fråga om att öppna AA på nyårsafton. Det kan jag. Göra service är bra för den andliga spänsten.

Som har sjukdomen alkoholism.
Han som kanske behöver mest stadga i tillvaron för att ev klara att bli frisk.

Du kan enbart ta beslut för egen del.
Om barnen vill haka på dig eller stanna med honom är ju också deras beslut.

Så jag tror att du som vill förändra situationen bör flytta och se vad som händer.
Du kan ju flytta tillbaka om han väljer och klarar att bli nykter.

Ja, det vänder!!! Tugga dig igenom detta, ät massor vitaminer, läs och skriv här. Det gjorde jag och tog en dag i taget... Men gå även och kolla värden hos läkaren..
Och en sak till, försök tillåta din kropp att vara trött, du och din kropp har gått igenom mycket, ni får vara trötta. Vila, det blir bättre!!!❤️❤️❤️❤️

Grattis till den nyktra dagen igår! Blir det en dag nr 2?

Jag är lite nyfiken av mig, vad har du för förhoppningar med att förändra dina alkoholvanor? Vad ser du för vinster om du skulle lyckas?

Önskar dig en fin dag!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Snart är du över tre veckor. Tror det är en viktig gräns för att bli av med vanan. (Ovanan). Håll ut!
Förstår att det är besvärligt att du inte blir piggare. Du borde kolla upp det. Själv började jag dricka en gång i tiden för att jag hade så låga järnvärden. Var så bedrövligt trött och tag alkoholen för att orka det där lilla sista med familjen på kvällarna. Ingen bra idé.
Undrar hur många andra omständigheter som egentligen ligger under när vi börjar medicinera med alkohol. Det är inte det bästa. Och vi får ju istället andra problem som orsakas av alkoholkonsumtionen. Tycker att du ska ta dig till läkaren. Sen är det december och mörkt, så det kanske finns förklaringar. Snart vänder det!

Så bra att du räcker ut handen och skriver här när du har det jobbigt! Det som göder och förstärker skammen är när vi isolerar oss och inte törs vara ärliga. Du vänder på det nu, exempelvis genom att skriva här. Du har många mörka tankar om dig själv och ditt liv nu. Jag vet att när det är så mörkt så är det svårt att tro att det finns några öppningar och ljus längre fram. Men det gör det!

Det låter nu som din skam är något du vänder inåt mot dig själv. Det kan också vara en kraft för att göra förändringar. Jag får en känsla av att du vill det nu, använda denna kraft för förändring till ett annat sorts liv och ett bättre mående.

Superbra att du fick tipset om Alkohollinjen! Ringde du dit? Hur kändes det i sådana fall?

Det finns även annan hjälp om du har behov av att prata med någon snarast, kolla här:
Nationella hjälplinjen 020-22 00 60, de har öppet alla dagar kl. 13-22. /www.1177.se/hjalplinjen/
Jourhavande präst. Ring 112 och be att få prata med jourhavande präst alla dagar mellan kl. 21:00-06:00. https://www.svenskakyrkan.se/jourhavandeprast
Ett annat alternativ är att maila eller chatta med självmordslinjen. Du hittar dem på mind.se/var-hjalp/sjalvmordsupplysningen/

Och naturligtvis: Skriv här så mycket du vill! Vi är med dig.

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

...tröttheten är förlamande, sömnen kass...huvudvärken tilltagande...

Frågan är om det är något annat som är knas? Borde bli piggare och piggare tycker jag ? Kan vara andra omständigheter i livet som spökar, men ändå...

Vilken träffande beskrivning MCR! Tack för påminnelsen att ett enda litet steg åt sidan kan vara nog för att ta sig ur hamsterhjulet som snurrar allt fortare så länge man bara sätter ena foten framför den andra. Jag tror jag nyligen tagit detdär ens steget åt sidan, känns som man lite kan stå bredvid och se hjulet snurra nu. Och det känns bra.

Så fortsätt kämpa du också med detdär ena viktiga steget åt sidan, för det gör all skillnad i världen för hur vi mår!