Senaste kommentarerna i forumet

Du har verkligen lyckats att minska konsumtionen. Bra jobbat! ?

Ha en fin dag! ♡

Försöker efter mina åtta år i nykterhet skapa en hälsningsfras för nytillkomna till vårat forum.
Att summera och hålla kvar i de känslor som översvallade mig då, för att inte glömma min historia och bevara min nykterhet.
Det är viktig att återknyta till den magkänsla och även om den är obehaglig, så fortsätt tänka på den.

Minns hur det var, jag började bli misstänksam mot mig själv, hade jag börjat tappat greppet om mitt omdöme?
Jag vet att jag drack för mycket, men försökte dölja min konsumtion bakom dimridåer av att andra drack mycket de också.
Men i ärlighetens namn, fanns det några kvar som drack lika mycket som mig?
Att vakna upp är att börja bli ärlig mot sig själv, att våga erkänna de mängderna som jag i verkligheten drack.
Att förringa mängden gjorde jag ju redan till min älskade, men när man dagen efter, eller när helgen var slut räknade igenom tomflaskor, burkar och bag-in-box'arna och verkligen var ärlig, vilka av dess hade jag druckigt ur, och vilka hade de andra druckigt.
När hälften av flaskorna var druckna av mig och den andra hälften var druckna av alla de andra tillsammans, då var det inte normalt.
Men jag drack ju bara ölen eller de lågalkoholfattiga dryckerna, alkisar dricker ju bara starksprit.
Men det är inte där det fallerar, jag och alkisarna drack av samma anledning, att bli berusad och med tiden behöver man få mera för att uppnå samma berusningskänsla, alltså dricker man både oftare och mer mängd, men var går gränsen för osunt drickande?
Och det enkla svaret är inte mängden, utan anledningen, varför drack jag?
Och där kom nästa rannsakning, varför behövde jag berusa mig så ofta?

Inte enkelt att bli sin egna hobbypsykolog, men att börja nysta vad behovet eller vad som skapar behovet att börja tillåta sig att börja dricka, en helg, eller en vardag, fest eller inte, trött ledsen stressad eller bara för att det har blivit en slentrian rutin?
Tröskeln för att tillåta mig att öppna en flaska var i stort sett ingen tröskel alls, det fanns alltid ursäkter för att börja dricka.
Och hade jag börjat så fanns det heller ingen anledning att sluta efter några glas, inget eller hela linan ut.
Det var också därför jag inte kunde bli vad alla hoppas på en "normaldrickare", därför de inte dricker av samma anledning.
Att kunna planera att bara dricka en viss mängd från början och sedan hålla det, är ingen riskbrukare.
Någon enstaka gång klarade man av det, men det var med vita knogar och inte heller en njutning utan bara ett utdraget lidande.
Och att dricka en för liten mängd och bara anse att det är ett lidande är också en form av alkoholism.
Hellre då inte dricka alls och kunna köra ifrån festen med bilen, men inte heller det var något alternativ.
Då skiter jag hellre i festen än att sitta där och tycka synd om mig, nykter och självömkande.
Ser ni problematiken?, att man väljer hellre att avsocialsiera sig än att låta bli drickandet, alkoholen som skulle vara socialiserande.
Nu faller det mer frukt under fruktträdet, många bäckar små som indikerar att allt inte är som det skall med sitt egna drickande.

Så där kom insikten för mig, jag drack inte alkoholen av samma anledning som alla andra, jag drack för att jag hade ett behov.
Ett okontrollerat behov som jag hade svårt eller näst intill obemästerligt att kunna styra före under och efter drickande.
Lägg därtill all ångest som bara ökade från ena tillfället till nästa.
Jag höll på att bli psykiskt sjuk av mitt drickande, hade jag ångest för att jag drack, eller fick jag ångesten av att dricka.
Hönan eller ägget, vilket kom först.?
Mitt svar blev att ångesten dämpandes under berusningen men eskalerade i kvadrat efteråt, ett självdrivande inferno.
Ju mer jag drack, desto mer ångest fick jag och i slutänden drack jag ännu mer vid nästa tillfälle.

Så jo svaret blev, jag har ett osunt drickande, ett riskbruk som övergått till ett missbruk.
Det blev min insikt, ja jag har problem med alkoholen, jag gav upp alla ursäkter och lade mitt liv i mina egna händer.
Vad som än händer härefter så ligger ansvaret hos mig, bara jag bär mitt egna ansvar, inget att skylla på, enbart jag.
Att ge upp är en sak, men hur lägger man upp en framtida strategi, hur fortsätter man?
En parkbänkalkis har givit upp men vill inte ändra på sina dryckesvanor, han har insett att han/hon är en alkis och tänker fortsätta med det och så får det fortskrida tills något händer, och det kan vara döden det sista som får honom att sluta.
Precis som man brukade skämta om att Whitney Houston varit drogfri i två år nu, två år efter hennes död.

Jag tänkte inte låta döden vara det som förlöste mig från mitt drickande, jag ville skapa en handlingsplan, vad gör jag nu?
Så efter insikt kommer faktiskt det svåraste, att fortsätta vara o-beroende.
Hur motiverar man sig när man tar bort det som till slut var det enda som motiverande en att vilja fortsätta leva?
Man brukar säga att när man tar bort målsprutaren i ett fotbollslag så kan man göra två saker.
Antingen lägger man ner laget, eller så låter man den som är näst bäst på att göra mål få bli den som blir den nya målsprutaren.
Så det som var näst bäst på att skapa glädje i ens liv måste få ta platsen på prispallen som den bäste glädjespridaren.
Och hur blir den det då, jo precis som med fotbollslaget, med träning, mycket träning, mental träning.

Jag gjorde det som tidigare skapade glädje hos mig innan den intogs av alkoholen, fiska, fota, skogspromenader osv.
Även om det inte var alltid så kul att återgå till någon gammal hobby, så krävde det återkommande "träning".
Man drack inte heller med glädje varje gång, utan bara av gammal vana.
Alltså behövde jag locka fram den tidigare glädjen av mina forna fritidssysslor.

Och i ärlighetens namn, det tog tid och jag fann nya saker som skapade glädje i mitt nya alkoholfria liv, flera år faktiskt.
Ett av dem är att hålla min nykterhet uppdaterad genom att återkommande skriva på forumet.
I min nätdagbok kan jag läsa hur jag mådde just då vid ett specifikt tillfälle och hur det löste sig i efterhand.
Det har jag stor nytta av idag då nästan alla händelser redan har skett och det finns nästan alltid en lösning för just mig.

Det är en av de största styrkorna med forumet, det finns nästan alltid en annan som redan varit i samma position som du nu befinner dig i, tillsammans skapar vi ett unikt erfarenhetsbibliotek som bara blir kraftfullare ju mer vi använder oss av det.
I med och i motgång, i sol och regn, glädje och sorg, det finns alltid en anledning att dela med sig av sina erfarenheter.

Berra

Dag två utan alkohol är klar och jag tänker ta striden mot min följeslagare denna dag tre som jag har glidit in på.

Att vara nyfiken är ett måste om man ska reda på saker och ting. Som svar på var mina förhoppningar år så vill jag helt enkelt bli av med alkoholen. Bli kvitt min följeslagare alt min andra skugga som stundtals dyker upp bakom ett hörn eller knacka min på axeln.

Vinsten av att bli fri är enorm. Jag höll mig helt borta från starka drycker under en lång tid för mig tidigare i år och vilken förändring det blev i knoppen och kroppen. Självförtroendet blev oxå mycket bättre när jag såg förändringen i spegeln och att kläderna blev för stora.

Listan kan göras hur lång som helst, men tröttheten gör sig påmind så jag får fortsätta när jag har vaknat nykter i morgon dag 3.

Lev väl och sov gott där ute

Mörkt, kallt, långtråkigt och ensamt...? Ja, men vad bra att det är bra i övrigt då! ;-) För egen del skulle jag heller inte ha något emot ett aktivt liv i solen... Men med några snöflingor utanför fönstret, så är det lite ljusare i alla fall. :-D

och förstår precis hur du känner! Även här har det varit turer fram och tillbaka med löften om förändring som aldrig händer! Det hjälper mig att när saknaden (eller vad man skall kalla den där känslan av att inte kunna släppa taget) kommer så försöker jag se på vårt förhållande med någon annans ögon. Vad skulle jag tyckt om min bästa vän, mitt barn eller någon annan hade varit i samma sits som jag? Spring för livet, lägg ner! Och också ta en dag i taget, försök göra sånt du mår bra av! Dagar blir till veckor, veckor blir till månader. Tiden läker och gör en i det här fallet starkare och mer motståndskraftig! Jag har också helt enkelt bestämt mig för att han har gjort så mycket dåliga saker och svikit mer än jag nånsin kan förlåta! Vad han än säger och gör nu finns ingen återvändo! Ett konkret beslut och börjar jag tvivla påminner jag mig själv om vilket beslut jag har fattat! Kram

Det är väl helt mänskligt att känna som du känner? Det vore väl också konstigt om en människa som man levt länge med, bara kunde kliva ur ens liv, utan att det sätter några spår? Jag har själv flera separationer bakom mig. Tex ett samboförhållande som gick i krasch för att jag var ung och jäkligt dum i huvudet. Men också en uppslitande skilsmässa. Även om det i båda fallen, precis som du beskriver, inte fanns någon återvändo - så var det skitjobbigt. Jag mådde skit och pannkaka i ett år efter skilsmässan och det kändes som jag sörjde precis som efter ett dödsfall. Detta trots att jag också VILLE skiljas... Men jag gick starkare ur detta, när tiden väl var inne. Härefter visste jag också vad jag ville ha i ett förhållande, men framför allt vad jag INTE ville ha.

Jag tror jag fattar vad du menar med tankarna. Den närmsta tiden efter uppbrottet så kändes det som om jag gick omkring i ett vakum eller i någon form av parallellvärld. Tankarna kretsade hela tiden kring exet och allt som hänt under åren. Men jag tänker att det är en del av det oundvikliga sorgearbetet. Här har man ett val. Antingen stänger man av, vägrar känna och stoppar huvudet i sanden. Eller så tillåter man sig att verkligen sörja, älta, tänka och samtidigt lära sig något om sig själv.

Hur eller hur, så kommer inte alkoholen att hjälpa dig och den kommer heller inte lösa några problem. Låt inte det här bli en legitim anledning att skapa nya problem för dig själv. Det kommer inte vara värt det. Inte på något sätt. Jag lovar. Så låt det vara tyst och tomt på kylskåpshyllan - och låt det istället vara fullt av dig där hemma.

Var snäll mot dig själv, ta hand om dig och kämpa på. Bamsekram

Vad ljuvliga ni alla är ? Har ringt vårdcentralen, de ska kika på mig ? Lite bättre i huvudet idag, trööött men skönt med mindre smärta...är sent...ska sova. Ville tacka ?

TACK❣️

Efter dagens möte med läkare, sköterska och min chef! Ingen kul känsla att känna sig så utlämnad när man ska förklara för alla hur man dricker.
Mötet gick dock bra och jag var 100% ärlig rakt igenom så efter kontraktsskrivning så tyckte vi gemensamt att en alkoholterapeut var det rätta för mig.
Läkaren frågade vad min chef tyckte eftersom det är han som betalar och då svarar han " det handlar inte om pengar utan om att ge en av mina medarbetare livskvalitén åter", man blev ju nästan rörd!!?

Hade som sagt riktigt högt PEth värde, 2,1 jämfört med 0,30 som är gränsen för överkonsumtion men med de nya proverna idag så ska det ha förbättrats.

i övrigt flyter det på och idag så är det 13 dagar sedan jag drack något och jag fortsätter min resa.

Hoppas det går bra för er andra också där ute!
/Lorden

I dagarna så firar jag 10 månader som nykter, ska göra något fint i februari när det gått ett år. Så intressant att läsa i sin egen tråd. Jag var väl medveten om mitt alkoholsug men ändå blev jag överrumplad i helgen. Jag drack alkoholfritt bubbel som en vän hade köpt till oss. Reptilhjärnan gick igång och suget triggades pga att bubblet smakade så likt alkohol. Jag hade inte känt ett så starkt sug på 10 månader, och därför blev jag förvånad. Och fick obehag och ångest i hela kroppen. Insåg återigen vilka starka krafter det är jag kämpar mot. Var lite smått irriterad hela dagen efter, kan det bero på suget?
Nu var det alkoholfritt och det ledde inte till att jag drack alkohol men jag fick mig en rejäl tankeställare. Behöver värna om min nykterhet!

Snacka om förändring! Och duuue...den vi alla ska jämföra oss med är oss själva! Du är fantastisk och fortsätt göra det du vill ??

Jag har funderat mycket på det här med alkoholkulturen i vårt land.
Om du INTE dricker alkohol anses du vara en tråkig människa....
Om du dricker FÖR MYCKET alkohol anses du vara en dålig människa....

Lagom är bäst.....

Det är inte lätt.... åtminstone inte för oss som inte kan hantera alkohol lagom.
Vi passar inte riktigt in i normen.

Det börjar att vända...Det finns en hel del kändisar som väljer en nykter livsstil.
Och vi andra gör vårt bästa...

Tack fina du!!❤️
Jag är ändå osäker på att jag gör rätt.. fast jag uppmuntrar honom inte men protesterar ju inte heller. Hoppas bara på att han kommer till sin egen insikt trots att det finns en risk att han aldrig gör det.
Men som sagt, jag avvaktar..
Nästa vecka är det dags för julfest på jobbet... Tidigare år har det inneburit extrem ångest morgonen efter, vad sa vi, vad gjorde vi, hur många märkte hur fulla vi var?? I år kommer jag inte vakna med ångest för egen del, det vet jag, men för honom kanske?
Idag träffade jag en flickvän till en kollega, hon är också svenska och de gånger vi ses kommer vi väldigt bra överens och har kul. Hon kommer också på festen och när hon gick ropade hon glatt över axeln: Vi får prata mer på festen å dricka vino!!!

Hur gör jag nu?
Jag är ju stolt över min nykterhet men plötsligt oroar jag mig för att hon kommer bli besviken. Funderar faktiskt på att gå till chefen och förklara läget och be honom köpa in alkoholfritt vin till festen så jag kan låtsas pimpla vin med henne....
Å andra sidan, jag hade kanske ändå bett chefen ordna med a-fritt, jag gillar verkligen inte läsk och vatten känns lite trist på fest. Oavsett kanske jag ska vara ärlig med min vän även om vi inte står varandra så nära. Vi gillar verkligen varann och hade vi varit mer sociala typer (vi är väldigt lika) hade vi umgåtts mycket mer tror jag. De vill även bjuda oss på middag innan vi flyttar och då blir det ju omöjligt att smussla med alkoholfritt...
Nej, när jag nu följer mitt eget resonemang ser jag att det finns ju bara en väg att gå. Är hon en äkta vän blir hon ju glad för min skull eller hur?
Och jag måste säga att jag tycker det skulle vara lite roligt att rubba chefens cirklar litegrann, mer konflikträdd människa finns inte?? (fråga mig inte hur han blev chef...)
Tänk vad bra det är att skriva av sig, läsa det man skrivit och så får man svar på sina egna frågor!!
Kram till er alla och ha en härlig tisdagskväll❤️❤️❤️

En lugn känsla börjar komma över mig. Det känns faktiskt lättare att komma tillbaka efter mitt återfall än vad jag trodde det skulle göra.
Kan det vara för att kropp och psyke kommer ihåg allt det positiva nykterheten bidrog till?

Jag hoppas så att det ska gå bra.
Lite surt att börja om med att räkna nyktra dagar....
Men ännu surare att räkna onyktra dagar...

Kram på er!

Jag känner mig så igen .....hänt mig tre gånger sluta tvärt med alkoholen det gjorde jag för 7 dagar sedan det är väldigt tuff men det går ...lycka till.

bli gammal och dement för jag kommer inte ihåg om jag tryckt på det som kommer nu men jag kör det igen:

Ju längre jag får förmånen att vara nykter desto mer blir jag medveten om hur oerhört viktigt det är att jag lärde mig från allra första början att se om mig själv och mitt mående. Och att jag har det aktuellt. Hela tiden !

Jag kan se både beroende och medberoende som slirar iväg i ett väldigt tidigt skede av sitt nya liv och hur illa det går innan de fått ett stabilt liv. AA ger rådet att behålla byxorna på hela första året och det kan synas fjantigt men är ack så viktigt för den egna stabiliteten. Jag måste lära känna mig själv först innan jag kan jag dela min uppmärksamhet med andra. Och framförallt : Jag måste lära älska mig själv först innan jag kan ge kärlek till andra ! Och eftersom jag slagit på mig själv så länge så det blivit ett självförakt så är det en grannlaga uppgift att ändra kurs.

Det är inte gjort i en handvändning.

Trots att det nu gått en tid i nykterheten så händer det att jag återvänder mentalt till det gamla livet och skäller på mig själv. Och jag har fortfarande väldigt svårt att klappa mig själv på axeln och säga att jag gjort ett bra jobb. Jag jobbar på det ....tror jag...

Men jag tänker lägga mig nykter idag och förhoppningsvis vakna nykter i morgon då jag tar ett nytt beslut om att inte dricka just den dagen.

Tack för ditt svar!

Nä, det är inte lätt när man sårar.

Han mår så dåligt nu och söker mig, men vill ha mer än jag har att ge.

Det gör mig ont om honom samtidigt som jag inte vill ha särskilt mkt kontakt, är lite jobbigt och jag behöver vända mig åt det nya och harmoniska.

Han visar upp dåliga sidor nu, och jag tolkar in det uppgivna i det, och att han inte bryr sig om sin egen moral eller sitt anseende ens längre.

Så det är både jobbigt/tröttande och ledsamt/sorgligt.

Antar att jag bör jobba på mina gränser, tack för ditt förslag där, inte så dumt☺

Jag har inte lyckats fullt ut med att vara helt vit men kan konstatera att jag lyckats förändra mitt drickande.
På snart 1 månad har jag druckit ca 1 flaska vin. Bättre jämfört med det inte ovanliga intaget på 1 box per vecka.
Jag är glad för mina framsteg och kämpar vidare. Jag vill aldrig någonsin tillbaka till alkoholträsket.
Ha en bra kväll alla fina♡

Vad bra att du hittat hit! Här finns många personer som på ett eller annat sätt har fått tuffa konsekvenser av sin egen eller annans alkoholkonsumtion. Du har det väldigt tungt just nu. Men, fantastiskt nog brukar de här situationerna också vara det som många får kraft av för att göra förändring. Så vad tror du? Kan det här vara en punkt där du verkligen känner och tänker efter; hur vill du att ditt liv ska vara? Och sedan styra om skeppet så det seglar åt det håll du vill? Vad i ditt liv som är viktigast att prioritera nu? Vad krävs av dig för att du ska kunna prioritera det?

Om du vill prata med någon om din situation så kan du ringa Alkohollinjen i morgon på tel 020- 84 44 48. De har öppet 11-19.
Även Kvinnofridslinjen kan ge mycket stöd för personer i din situation när man lever nära en person som är aggressiv. Du kan ring dem på 020-50 50 50. http://kvinnofridslinjen.se/sv/

Ett tips till dig också är att du startar en egen forumtråd så andra kan följa dig. Det gör du genom att klicka på länken högst upp till höger.

Håller tummarna för dig!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag körde in i ett broräcke på fyllan när jag var 21. Fick hjälp av några förbipasserande att putta igång bilen. Åkte in till stan (läs fullt ställ mot enkelriktat osv). Vaknade dagen efter i misär. Önskar att jag hade blivit omhändertagen av polis när jag krockade. Jag har alltid kommit undan.

Lämna din sambo utan att blinka. Snälla. Det kan vara lätt att säga utifrån, men ditt liv kommer aldrig bli bra tillsammans med en kvinnomisshandlande skit. Har kvinnliga vänner som varit i liknande situationer. Obehagligt att se vilken psykologisk makt en människa kan ha över en annan.

Önskar dig allt gott. Kan bara bli bättre nu, men du måste göra en kraftansträngning. Hoppas du orkar ?

Tråkigt att vara trött o hängig. Sjäkv är jag helt slut eftet jobbet den här mörka perioden trots god sömn, bra mat o massor av vitaminer. Den 21: a vänder det ?

Tack för frågan, Muränan. Barnen är igen på andra stället och att komma till ett tyst och tomt hem i slaskmörkret känns fortfarande väldigt tungt. Sover dåligt (med eller utan A) och sörjer djupare än jag vill erkänna. Jag vet att jag har möjlighet till ett bättre liv utan Sophie, men vägen dit känns tröstlös och lång.

Känslan är kanske inte så väldigt långt ifrån hur det var att bli av med alkoholen. Tankarna om Sophie känns som en addiktion, som jag desperat vill bli av med. Till Sophie finns ingen återvändo, men hur lämnar man en tanke på kylskåpshyllan?

Det finns ju alltid en anledning till att dricka att döva eller försöka må bättre.
Anledningen är säkert lika många som drinkarna.
Hade alla vetat förstått i början när alkoholen blev en lockelse och glädje, hade nog inte alkoholmissbruket blivit så tungt som det blir för väldigt många.
Så man borde undervisa mer om alkohol och missbruk i skola och fortsatt utbildningar.
Tror att missbruket är långt mycket större än vad som uppges.( Hörde en siffra på 10 %) Idagens samhälle behöver människor döva sej,uppmuntra sej.
I all stress och ekorrhjul om att leva perfekta lyckliga liv.
Tänker på alla familjer partners som måste ser hur alkohol förändrar.
Mellan olika stadier
Pratsam pigg forserat glad
Dominant besservisser högljud
Sluddrig velig tramsig
Illaluktande trött trög
Utslagen snarkande
Ångestblek svettig
Att se alla dessa stadier gång på gång år efter år måste vara outhärdligt.
Jag förstår inte hur så många orkar men det finns ju en stark kärlek i botten som driver.
Men alla dessa ansikten som alkoholen provoserar fram är ju inte den alkoholpåverkandes rätta ansikte. Som ju förställs så. Nej inte alls.
Tänk att det är så svårt att låta bli iallafall eller kanske inte så konstigt en snabb tillfredsställelse på ett akut behov av tröst.
Livet är ju inte värt så mycket för den enskilde om man inte mår bra eller är tillfreds.
Sänder ett hjärta till alla som kämpar u beroende och medberoende. ❤

Tack Carina för att du nyanserar bilden av hur vägen ut kan se ut och på så sätt skänker du mig hopp. Tack även till dig, mulletant, för dina hoppfulla ord.

Min sambo (och då även jag) har nått en större medvetenhet efter att han fick hjälp. Han fick kunskap om hur ett beroende kan påverka hjärnan, han fick verktyg för att kontrollera sitt drickande och hitta strategier för att göra medvetna val. Ändå är vi nu, ett år senare, på väg utför igen. Det känns så frustrerande och ledsamt. Samtidigt finns det ett stort hopp i att han mottog hjälp den där gången när allting ställdes på sin spets och då visade han verkligen vilja till förändring... mitt hopp är han kan göra det igen.

Efter att ha fått skriva av mig här och fått så fint gensvar, har jag beslutat mig för att lägga ansvaret för hans drickande där det hör hemma - ansvaret är hans. Han vet vart jag står, men vill han ändå dricka... ja, då är det så. Det kändes som en enorm lättnad för mig när jag nådde den känslan. Att acceptera. Kanske låter det naivt, men just nu vilar jag i det. Det är hans ansvar. Som om jag tar ett stort kliv ut ur min maktlöshet och istället accepterar den. Accepterar och fokuserar om. Fokuserar på det jag faktiskt kan styra. Känner mig stark i det.

Jag känner mig stärkt efter att ha läst era svar. Tack alla ni som tog er tid att svara och som delade med er av era erfarenheter och tankar. Ni har gett mig nya perspektiv på hur jag kan hantera min sambos drickande. Tack!

Han måste få bestämma över sina öl. Du bestämmer sen över ditt liv. Vill ni leva tillsammans får ni acceptera den andre eller lämna. Alternativet att förändra den andre är knappt ett alternativ. Den som dricker för mycket måste inse det själv. Söndagen som ensam dag måste han kunna dricka det enligt mig. Drickandet varje dag kommer ev sluta i mindre bra saker.

Han får väl bara sluta låter det som. Vill han klarar han det säkert!