Senaste kommentarerna i forumet

Åh vad jag önskar att något kan förändras för dig, du vet något oväntat som plötsligt förgyller tillvaron och man ser en annan väg, en väg ut och bort... Jo, jag vet, förändring är upp till en själv men ibland hjälper faktiskt livet till, ger en en gåva man egentligen kanske inte gjort sig förtjänt av.. även om jag är helt övertygad om att du Jasmine förtjänar allt gott som skulle komma i din väg!!!!❤️
Finns det någonting alls som du skulle kunna förändra?
Jag har egentligen inga bra råd att att ge... Råd har jag men de är inte bra..
De gånger jag känt som du, att det inte finns någon väg framåt, en väg ut, brukar jag alltid spränga ett hål för att ta mig ut, blir väldigt destruktiv för när jag fastnat i ett tillstånd av tristess och meningslöshet får jag panik! Jag lever hellre i ett totalt känslomässig kaos än ett vacuum. Vilket inte är att rekommendera men ibland kanske det är enda lösningen.
Bryta upp ett förhållande, flytta, byta jobb...Och om jag inte söp och gjorde galna grejer på fyllan kunde jag skita i räkningarna och köpa sånt jag ville ha. Tänkte: fuck it, allt går ändå åt helvete... För hur det än var: det gav mig konkreta problem, problem jag kunde ta på. Då slapp jag ju fundera på det andra som försiggick i huvudet på mig...
Vet inte riktigt vart jag vill komma men jag tror du måste göra något, något för att ta dig ur det här. Kliv ur din komfortzon, kanske gå på ett AA möte? Du behöver någon som du kan lita på, som du kan berätta allt för utan att vara rädd.
Min trötthet grundar sig mycket i allt som jag känner nu utan alkofiltret. Och det är fullständigt utmattande.. varje vaken minut analyserar jag, känner efter, analyserar igen. Upptäckte till min förskräckelse att jag kan inte närma mig en konflikt eller ens bli det minsta upprörd just nu utan att drabbas fysiskt. Börjar skaka nästan okontrollerat och blodet rusar galet runt i kroppen, kan knappt andas. Förut kunde jag utan svårighet skälla ut folk efter noter tills de förvandlades till en blöt fläck framför mig.
Ingen aning vad som händer med mig just nu, det retar gallfeber på mig...
Men hursomhelst tror jag att du mår sämre av att dricka. Det är en så otroligt kortvarig flykt att det inte är lönt att använda sig av.
Det här blev rörigt och säkert inte till någon nytta för dig bortsett från att jag vet att det alltid lyfter en lite att få en kommentar i sin tråd. Någon som tänker på dig och bryr sig. Någon som försöker hjälpa. Därför är det OERHÖRT viktigt att du stannar här och skriver och läser, oavsett hur det går. Du kan vara helt ärlig och vi bryr oss om dig ändå❤️❤️
Många Styrkekramar till dig!!!

bor i en liten håla, är rädd och skäms :(

Varför vill du inte traska ner på AA? Bor du i en större stad eller i en liten håla?

Hur går det för dig? <3

Jag gör ett nytt försök att sluta och hoppas att jag lyckas lika bra som du:).

Då var det dags igen att börja på Dag 1. Man brukar ju säga tredje gången gillt så jag hoppas på det.. att det ska fungera den här gången. Sen vet jag att "hoppas" inte hjälper i den här kampen, att det krävs arbete, mod, disciplin och vilja...

Jag är inte gladare än när jag skrev mitt sista inlägg- har fortfarande en (som det känns) outhärdlig livssituation med ett trist med krävande jobb, pendling flera timmar om dagen, en strulig relation och en exman som gör mitt liv svårt. Men, att fly med hjälp av alkohol kommer inte att fungera i längden... Jag blir bara tröttare och ännu mer deppig när jag inte ens kan låta bli att dricka.

Hur kan jag som är en välfungerande medborgare med tre friska (och välfungerande:)) barn ha som sitt största intresse att sitta och dricka vin på kvällarna? På senaste tiden har det varit det enda jag längtar efter, att få försvinna med vin på kvällarna... sorgligt... Jag väljer bort min pojkvän, mina barn, mina vänner för att få dricka. Vilket skitliv rent ut sagt. Jag är så trött på mig själv... och på allt annat... Igår drack jag så mycket att jag inte ens orkade åka till jobbet idag, det är en farlig väg jag är inne på.

Tack för att ni inte dömer mig här på forumet. Jag skulle inte kunna berätta för en enda människa IRL om mitt beroende, skulle inte finnas någon som helst förståelse eller förlåtande. Jag behöver verkligen er hjälp nu! Jag vet inte vad jag ska ta mig till för att överleva dagar utan alkohol, ångesten är outhärdlig. Knaskatten, jag har varit till läkare som konstaterat att jag inte är deprimerad, men inte alls mår bra och hon skrev ut något (inte SSRI) för att jag skulle få sova och slippa ångest. Men, vågar inte ta medicinen på grund av biverkningar. Galet, jag vet, men kan bara inte... precis som en massa annat jag borde men inte förmår mig till... I ärlighetens namn önskar jag att jag bara fick försvinna ett tag, bara ligga i en säng och inte behöva göra något alls. Som jag skrev i Amandas tråd, önskar ibland att jag blev sjuk och inlagd på sjukhus så att jag bara fick vila och inte behövde ta något ansvar. För första gången i mitt liv kan jag inte känna att något kan bli bättre, känns bara som en massa dagar med en massa måsten som ska genomlidas. Vet inte om jag känner så för att jag druckit för mycket a eller om jag dricker för att jag känner så på grund av min livssituation. Förlåt att jag dumpar allt det här på er, men har ingen annanstans att lägga det.

Önskar er alla en fin tisdag och önskar för mig själv att jag klarar en kväll utan sällskap av a!

kaffet kommer smaka gott i morgon, min kropp och min knopp kommer att tacka mig.

Tack för du berättade hur du har det!

Det är verkligen svårt att bygga upp tillit. Den är ju så bräcklig. Och att lägga ansvaret för liv i händerna på någon man inte har tillit till är en omöjlighet.

Jag önskar ofta att någon ska hjälpa mig att fatta mina beslut. För det är så svårt att göra rätt. Att veta vad som är rätt. Jag går på magkänsla nu. Och när det inte känns rätt låter jag bli. Men det tar på krafterna.

Jag är så trött nu.

Förra året när det bara var jag och barnen och barnens pappa bodde i andra änden av landet hade jag så mycket mer energi. Jag känner igen det du beskriver Heleena. Då var jag så mycket gladare. Hade mer kraft och tog mig för. Jag hade flyttat, börjat nytt jobb och redde mig och barnen.

Min lilla flicka som är två år längtar efter pappa varje dag nu. Gråter och ropar. Frågar ständigt: "Vart är pappa då?". För hon förstår inte. Men nu vill hon att han alltid ska vara här. Jag förklarar. Jag svarar. Och jag är så trött.

Och jag är så rädd för att allt bara ska braka. För framtiden. För nu har han en plats i våra liv. Oavsett om jag vill det eller inte.

Men jag är fortfarande fri från att leva i den här destruktiviteten varje dag. Och jag blir bättre på att förhålla mig till honom och mig själv.

Och tack för stöd bedrövad sambo❤

Amanda, jag känner så väl igen mig i det du skriver om att vara trött... så trött att man bara vill ligga under en filt och inte behöva göra någonting alls, inte behöva finnas till för någon, så trött att man vill ligga under den där filten i några veckor. Så har det känts för mig den sista tiden. Ibland önskar jag att jag blev sjuk och fick ligga på ett sjukhus i några veckor, utan något som helst ansvar för någonting. Bli serverad mat och slippa tvätta, städa, skjutsa etc.

Hoppas att du är piggare idag!

Så härligt att vakna pigg! Helt annan energi utan det där glaset på kvällen.
Så jag kämpar på!

... sen jag hade liknande tankar. Hur ska jag kunna ta livet av mig utan att mina barn tar skada, hur ska det gå för min fru med allt det praktiska och massa andra sjuka saker.

Om man lever under stor psykisk press under lång tid och dessutom dricker mycket hamnar hjärnan i ett tillstånd där rationella tankar inte längre får plats.

För mig har det varit omöjligt att komma vidare på egen hand, jag har fått hjälp av vården och gått en behandling för mitt missbruk. Nu när jag varit nykter ett tag ser jag tydligt hur dålig alkoholen var för min psykiska hälsa. Trodde länge att spriten var lösningen men när jag fick hjälp att bryta det var det uppenbart att det var en stor del av problemet.

Jag hoppas du orkar skriva mer här i tråden även om det känns meningslöst just nu. Det finns alternativ och det finns hjälp.

Nu skriver du på anhörigsidorna och kommer kanske att få svaren att det är omöjligt att lita på en alkoholist, men det behöver verkligen inte vara så. Det beror lite på hur han agerat tidigare. Har han sagt nåt sånt här tidigare? Har han erkänt problemet? Tror inte att det var bara fyllesnack, däremot måste motivationen finnas kvar. Han måste skaffa en plan, kanske ta hjälp... och drickandet måste ta slut hemma. Inte ens en öl, man halkar lätt tillbaka igen. Häll ut det ni har och släpp inte in nåt nytt. Om han menar allvar. Kanske hör han till dem som kan dricka något sen, men det är oerhört svårt och bör i så fall vara väldigt begränsade tillfällen, inget slentriandrickabde hemma. Å

Hoppas allt ordnar sig o lycka till med barnet.

Var på läkarbesök för ett tag sen och levern mår alldeles utmärkt :) nu ska jag behandla den som en bra vän framöver. Har varit orolig för den länge.

Tack surkärring o bedrövad... jag känner mig stark.

Så jäkla skönt att åka till jobbet pigg och inte det minsta bakfull!

Har haft en period på ett par veckor då jag inte skrivit så mycket. Har känt mig tom och också lite vacklande i mitt nya liv. Har ju också tyvärr fallit några gånger, men ingen katastrof. Men har nu insett att min livsstilsförändring inte bara handlar om att välja bort giftet, utan även andra mönster som gör att jag mår dåligt. En slags flykt på olika sätt. Har nog alltid varit en person som behövt stänga av ett tag och har gjort det på olika sätt. Inget fel med det att få vila sina tankar, sin ångest och sin oro. Men en del av mina "flykter" är ju såklart mindre konstruktiva, där alkohol är en av dessa. Träningen och motionen är ju en mer positiv aktivitet och inget som ger mig skuldkänslor o s v. Jag håller det inte på den nivån heller. Det jag däremot ska återuppta och som jag provat litegrann är att slappna av via en stunds meditation. Jag behöver vila mitt system ibland och förmodligen några gånger om dagen. Nu känner jag den inre motivationen och framtidstron igen. Tappade den litegrann känner jag för några veckor sedan. Eller rättare sagt började tappa tron på att jag kan klara av detta "nya" liv. Men nu tar vi ett steg framåt igen mot en lite annan morgondag :-)!

Berätta för honom att ni vet att han dricker (när han är nykter). Han kanske gjorde en gastric bypass operation. Att få problem med alkohol efter det är oerhört vanligt. Det finns flera härinne som har opererat sig och sen hamnat i missbruk istället. Alkoholen tas upp snabbare och det saknas en enzym som bryter ner. Alkoholen finns därför kvar längre i kroppen. Hans drickande är varken ditt fel eller ditt ansvar, men ni behöver heller inte tiga ihjäl det. Det går inte bort av sig själv och särskilt inte som han har gjort den där operationen.
Du kan googla fram artiklar om problemen med op o alkohol som du kan skriva ut och be honom läsa. Säg att du är orolig och rädd. Hänvisa honom hit till beroendesidorna. Alkohol är farligt och sjukdomen är progressiv (det blir värre och värre ) och konsekvenserna kommer att öka. Kanske kan ni tillsammans "tvinga" honom att söka hjälp.
Och du, skammen är det stora problemet med den där sjukdomen, men den är inte ditt ansvar. Berätta! Han ska inte heller skämmas, om det inte vore så skamfyllt kanske han hade tagit hjälp tidigare. Han har gjort den där operationen och det förvärrar problemet enormt mycket. Det är inget att skämmas för egentligen, det är en sjukdom. En sjukdom som blir värre.

Tack för svar men jag har inga svar själv. När livet är tungt och det inte finns något sätt att få det att förändras och alkoholen hjälper så tar jag till den hjälpen. Läste själv mina gamla inlägg och tycker nu att dom är naiva och dumma. Jag trodde att jag skulle hjälpa mig själv genom att skriva här men när jag läser inläggen så känner jag inte igen mig själv. Livet är fortsatt alldeles för tungt för att jag ska orka leva det men vad har jag för val..?

Tråkigt att höra att höra att du har det så tufft med mörka tankar som dyker upp i huvudet. Diskussionen i din gamla tråd var intressant även om den tog slut efter ett tag. Nu har du kommit tillbaks till forumet. Vad tror du skulle vara bra för dig att få diskutera för att det ska vara hjälpsamt för dig?

/magnus

Det låter som ni hade en toppendag i lördags! Jag tycker också att allahelgona är en fin tradition. Men jag har cirka 30 mil till min släkts gravar, och flera finns inte ens där. Min pappas aska finns i havet tex. Så jag tände gravljus på min balkong istället och tänkte på mina nära på andra sidan. Det kändes också fint. Stort grattis till dina snart nyktra åtta år!

Någon, minns inte vem, skrev att det man egentligen vill uppnå är en chill sinnesstämning. Hur kan du uppnå det på annat sätt? Jag tror också du verkligen ska fokusera på fördelarna istället för nackdelarna. Så gjorde jag när jag separerade för fyra år sedan. Tanken att vara varannan-vecka-mamma fasade jag över. Jag bestämde mig direkt för att fokusera på fördelarna - inga tider att passa (som rör barnen), behöver inte laga mat varje dag, mindre tvätt och städ, lugn och ro och tid för att läsa, umgås med vänner, gå på bio OM jag vill. Och barnens relation till sin pappa är lika viktig som min relation till dem, och när jag såg deras glädje över att träffas kunde jag åka hem ensam och vara nöjd faktiskt. Men det tog förstås tid att vänja mig ändå, men fokuset på fördelarna hjälpte mig igenom det relativt snabbt. Tankens kraft är stark!

Keep up the good work!

Berätta för henne att du känner press, och be henne smsa istället. Då kan du svara precis så mycket som du orkar/hinner. Så gjorde min kompis när jag mådde som sämst. Ibland fick hon bara ett ❤️ tillbaka och ibland en halv roman ? Fast några timmar senare kanske. Ha INTE dåligt samvete för hur du mår. Tänk inte så mycket - göra bara. Fake it until you make it.

Jag lider så oerhört med er som har barn ihop med era alkoholister. Även om ni separerar blir ni aldrig riktigt av med dem. Fy fan vad hemskt! Och sen ta hänsyn till barnets känslor och tankar också ovanpå allt det man själv redan känner. Tvinga barnen till umgänge om de inte vill, åka och hämta dem akut, och den förbannade oron när de är hos exet. Styrkekramar i massor till er ❤️

Ge inte upp!
Det finns inget sätt som inte kommer att drabba dina anhöriga, inget!
Förstår att det kan kännas som att alkoholen hjälper men jag kan också tolka in att du förstår att det bara är för en kort stund, sen blir det troligtvis bara värre.
Vilken hjälp får/tar du idag? Att sträcka ut en hand här har ju uppenbarligen inte vare sig fungerat eller hjälpt, tyvärr.

Tänk vad fel det kan bli. Du har en underbar kompis som visar att hon bryr sig. Och fullt förståeligt så blir det bara ytterligare en press att må bra. Vad skulle hända om du var ärlig med henne? Om du berättade att din högsta önskan är att må bra igen, men att du känner dig pressad av frågorna. Att du uppskattar att hon ringer, men känner dig misslyckad när du inte kan svara att allt är toppen. Kanske bättre att vara ärlig i det här fallet.