Senaste kommentarerna i forumet

Tack för dina ord! Jag ska försöka hitta något som ger mig trivsel, har ingen aning om vad det ska vara, men någonting annat än a borde jag kunna hitta för att göra min tillvaro uthärdlig.

Vad fint du skriver... som vanligt. En gåva från livet skulle vara fantastiskt välkommet just nu, något positivt som man inte har väntat sig (de senaste åren har livets överraskningar varit nästan uteslutande negativa tyvärr). Och något jag kan förändra själv? Ja, det finns en hel del, men jag orkar liksom inte ta itu med det... I mina mörkaste stunder tänker jag att jag behöver börja om i en ny stad eller ett nytt land och lämna barnen hos deras pappa. Men, det är väl bara ett destruktivt flyktbeteende.

Tack, tack för att du delar med dig, det är till stor hjälp! Det hjälper att veta att jag inte är ensam om att känna trötthet, tristess och panik ibland. I min umgängeskrets pratar vi inte om sånt här och jag känner ingen annan som har något missbruksproblem eller något annat större problem heller för den delen.

Skriver mer imorgon, nu ska jag försöka sova (utan alkohol;)

Godnatt <3

Man tar med personen till ett öppet AA-möte. Man samlar massa folk och kör en intervention. Man ställer ultimatum för sig själv. Man slutar vara medberoende.

Ja, så brukar det vara, tyvärr. Bra att du är tillbaka och fortsätter ta hand om dig. Kram Mariana

Tack för glada tillrop vinärgott och träningstanten :) Härligt att bli välkomnad av er! Känns tryggt och skönt med bekanta "ansikten".

Dag 4 idag och jag som trodde att jag skulle må bättre, men se så blev det inte alls. Jag funkar uppenbarligen inte alls likadant som förra gången. Men det är väl många aspekter i det här, inte bara att man skruvar åt vindunken. Det är väl det allmänna måendet i sig som spelar in förstås. Känt mig hängig och glåmig, lite yr nästan. Sover som en kratta (DET känner jag igen) och det bidrar ju förstås. Känner mig inte lika stolt heller.. vilket bekymrar mig. Jag var så jädra glad sist för varje dag. Gjorde liksom kullerbyttor här i forumet :) Nu är det liksom bara något jag ska igenom. Det hänger väl ihop med skuldkänslorna av att jag inte fixade det helt utan får börja om. Får försöka ändra det sättet att tänka och tycka att jag är bra den här gången med! Kanske helt parkera "förra gången" och prata om nu istället. Ja, så gör vi.

Styrka till alla!

Då kommer du må prima och det blir så mycket lättare att tampas med dom problem man har. Fyll livet med trivsel på vägen.

...förstår så väl din tanke om att involvera systern och hoppas på "hjälp" via henne. Tyvärr måste du släppa de förhoppningarna, för ingen annan än han själv kan göra något åt situationen. Visst, du kan lätta ditt hjärta för att få prata ut, men förvänta dig inga mirakel. vad skulle hon kunna göra tänker du...?
All styrka till dig / lizzbet

Japp, piggare idag?Åtminstone gladare. Fast ändå trött...
Denna jävla trötthet som jag är sååå förbannat trött på!!
Men jag försöker se det som något jag måste igenom bara. Sen oroar jag mig ibland för att jag är dödligt sjuk.. fast bara ibland?
Önskar jag kunde gå ut och springa men mitt knä är fortfarande dåligt, det går bara inte. Är fantastiskt uttråkad....
Hade massor att skriva nyss men nu är det borta.
Ska nog bara vila hjärnan en stund.
Kram till er alla❤️

Hej Jolo!
Det är så konstigt vilken syn samhället har på människor med alkoholproblem: viljelösa och karaktärslösa... Vi är ju vääääldigt ofta något helt annat, högpresterande och drivna. Varför behöver vi alkohol då? För att någongång kunna slappna av.
Jag tolkar ditt behov av att dricka som just det, en flykt och ett sätt att slappna av. Det är bara det att det kommer med största sannolikhet sluta med att det krävs alkohol oftare och oftare för dig. Till slut är du fast i ett helvete där du inte bara skadar dig själv längre. Där vill du INTE hamna. Och eftersom du är här har du tagit ett jättestort och bra steg i riktning bort ifrån det helvetet.
Försök hitta andra sätt att slappna av. Inte lätt jag vet men du måste nog, det är uppenbart att du skulle må bättre utan alkohol i ditt liv.
Kram Amanda

Hej min cybervän☺️ Vill verkligen tacka för dina inlägg i min tråd, de betyder mycket för mig. Har läst din tråd och även om vi är olika så finns det massor jag förstår.
Så länge jag kan minnas fick jag mina intentioner ifrågasatta, även som väldigt liten.
Glömde jag städa upp efter mig var det för att jag egentligen hyste förakt för min mamma, valde jag att spela kort med min pappa var det för att straffa henne och vända honom emot henne, kom jag för sent var det för att jag inte älskade henne. Vet inte hur många gånger under min uppväxt jag fått höra ett mycket sorgset och uppgivet: "ja, barn måste ju inte älska sina föräldrar..." Jag var alltså manipulativ innan jag ens visste vad ordet betydde... Jag valde att bli det jag hela tiden fick förklarat för mig att jag var. Du väljer att vara övertydlig. Man hanterar olika men man måste ju hantera det på nåt vis.. Jag minns att jag började tvivla på mina känslor tidigt, litade inte på att jag kände det jag kände. Är ju lite trist när man är sådär 8-9 år. Tror inte det är meningen att barn ska behöva känna sig falska och beräknande...Tyvärr har det ju fortsatt även som vuxen men jag jobbar på det!!
Dock har min mamma de senaste åren börjat få ångestattacker över just detta. Jag har ju alltid älskat henne och har förlåtit även om jag aldrig glömmer. Vår relation är bra om än lite bräcklig. Men när detta drabbar henne ljuger jag, säger att det inte var så farligt. Säger det hon behöver höra. Så som hon lärt mig att säga...
Jag tycker du är modig, fortsätt med det❤️
Kram Amanda

Nu pustar jag ut. Nu har jag ridit ut ångesten och nu är jag lugn inombords igen. Mitt psyke och min själ verkar förstå att det var falsk alarm, jag har inte börjat dricka.

Jag tror nästan det var det hela mitt jag gjorde.... larmade med sirener och blåljus och ville desperat påminna mig.

Nu andas jag vanligt igen, tack Gud.

Med sällskap på resan, välkommen!

Jag har nog koncentrerat mig på fördelen av att inte vakna bakis, att inte bli berusad, att inte vakna och ha en blackout och inte veta vad man gjorde kvällen innan osv
Men jag tror det behövs fler positiva saker i mitt liv och att jag inte ska bli fixerad vid att klara av saker med högsta betyg. Och att jag får inse att jag inte behöver vara bäst utan duger bra som jag är! Min trivsel ska bli ledord framöver!
Tack för raderna

Haha tur jag har en egen tråd här som jag kan skriva massa i nu utan att jag stör nån ?

Fick ett stort behov av att skriva ner allt jag känner.

Min man sa igår för första gången på länge att han vill sluta dricka. Han tycker att jag är så duktig sa han men att han glömmer att säga det till mig. Han sa att varje gång han kommer hem med öl så tänker han på vad duktig jag är som inte gör det. Han sa att han vill jobba mer för att inte vilja dricka. Han tycker det är tråkigt att vara ledig för mycket. Jag visste att han kände såhär för jag har sett det i hans ögon de senaste dagarna. Sett att det tär på honom att fortsätta dricka. Jag har sett i hans ögon exakt samma sak som jag kände pga det som alkohol gjorde med mig. En sorg och en ledsamhet och en livsströtthet som kommer när man dricker. Den syns i ögonen på nån som dricker för ofta eller för mycket.

Jag sa till honom att det tog mig ungefär 6 månader att helt acceptera nykterheten och börja tycka den är lätt och självklar. Han måste kunna ge det tid om han vill sluta på allvar.

Jag känner på allvar just nu när jag levt en stund i alkoholångest (tänk om "vanligt folk" visste att nån kan bli såhär ångestfylld av typ 4 cl alkohol, om ens det.. De skulle väl skratta åt mig) att om jag skulle börja dricka igen så skulle jag nog inte orka leva. Så allvarligt deprimerad blir jag om jag dricker.

På återseende kära vänner. Mycket möjligt att jag skriver igen ikväll ?

Låter bra. Ta mötet för vad det är och ta till dig det som känns bra för dig.

Nä men urk. Ångesten jag har nu är inte nådig. Jag vill krypa ur mitt skinn.

Får så många flashbacks. Pratade nyss med min ena sons kompis förälder. Och minns hur det var förr när jag pratade med andra föräldrar... kände mig värdelös och sämre än dem. Hade så låg självkänsla. Så har jag inte känt sedan jag slutade dricka. Men nu mindes jag känslan så exakt att den kryper i mig.

Herregud jag tycker synd om mitt förra jag som mådde såhär VARJE dag när jag drack. Hur orkade jag ens? ?

Imorgon när min ångest lagt sig så kommer jag nog känna mig tacksam igen. Men nu känns allt så sorgligt... Hur jag hade det....

Hade förträngt ett minne som handlar om detta. Skulle på barnkalas. Var så nervös innan och kände mig som vanligt sämre än de föräldrar vi skulle till. Jag studerade då och kände mig så fel bredvid dem som var egna företagare eller jobbade på kontor osv. Min man var dessutom bortrest. Jag kände mig ensam och dålig på alla sätt.

Så innan kalaset hällde jag upp ett glas rödvin som jag egentligen skulle ha på kvällen hade jag intalat mig. Drack ett glas. Kände mig bättre och nästan lite glad. Hällde upp ett till. Drack lite snabbare för snart skulle vi på kalaset. Innan vi gick hällde jag snabbt i mig ett tredje glas. Tog med mig en påse halstabletter. Spenderade flera timmar på kalaset och kände mig så fel. Sedan på kvällen på väg hem i snön var jag såååå ledsen. Började bli lite bakis antaligen. Så sorgligt. Och pinsamt om de märkte nåt på mig?

Det kommer aldrig bli sådär igen och det är väl en tröst men just nu är minnena så levande. Det är som att den där "hälsodrycken" som var allt annat än hälsosam var ett serum som tog mig tillbaka till mitt tidigare alkoholistliv. Var det meningen att jag skulle påminnas om det just idag? För att göra mig rädd? För isåfall funkade det.

Blä säger jag bara .....

Nä men urk. Ångesten jag har nu är inte nådig. Jag vill krypa ur mitt skinn.

Får så många flashbacks. Pratade nyss med min ena sons kompis förälder. Och minns hur det var förr när jag pratade med andra föräldrar... kände mig värdelös och sämre än dem. Hade så låg självkänsla. Så har jag inte känt sedan jag slutade dricka. Men nu mindes jag känslan så exakt att den kryper i mig.

Herregud jag tycker synd om mitt förra jag som mådde såhär VARJE dag när jag drack. Hur orkade jag ens? ?

Imorgon när min ångest lagt sig så kommer jag nog känna mig tacksam igen. Men nu känns allt så sorgligt... Hur jag hade det....

Hade förträngt ett minne som handlar om detta. Skulle på barnkalas. Var så nervös innan och kände mig som vanligt sämre än de föräldrar vi skulle till. Jag studerade då och kände mig så fel bredvid dem som var egna företagare eller jobbade på kontor osv. Min man var dessutom bortrest. Jag kände mig ensam och dålig på alla sätt.

Så innan kalaset hällde jag upp ett glas rödvin som jag egentligen skulle ha på kvällen hade jag intalat mig. Drack ett glas. Kände mig bättre och nästan lite glad. Hällde upp ett till. Drack lite snabbare för snart skulle vi på kalaset. Innan vi gick hällde jag snabbt i mig ett tredje glas. Tog med mig en påse halstabletter. Spenderade flera timmar på kalaset och kände mig så fel. Sedan på kvällen på väg hem i snön var jag såååå ledsen. Började bli lite bakis antaligen. Så sorgligt. Och pinsamt om de märkte nåt på mig?

Det kommer aldrig bli sådär igen och det är väl en tröst men just nu är minnena så levande. Det är som att den där "hälsodrycken" som var allt annat än hälsosam var ett serum som tog mig tillbaka till mitt tidigare alkoholistliv. Var det meningen att jag skulle påminnas om det just idag? För att göra mig rädd? För isåfall funkade det.

Blä säger jag bara .....

Nu tar vi nya tag, tillsammans här på forumet! Och nu är det perfekt att köra nyktert, sommar och vår brukar mer locka till vin tycker jag iallafall.

Har bestämt mig för att ta mig till ett möte nu på torsdag?
Vill verkligen lägga av med detta nu!

Hej allihopa.

Sannah, jag känner precis igen det där. Jag började också dricka mer pga mitt förhållande. Skyller inte heller drickandet på min man men det bidrog helt klart!

Miss lyckad och Sannah, visst är det berusningen folk vill åt. Visst de kanske har vant sig vid smaken av alkohol men om de nu tycker det är gott så är det ju pga att de blivit kidnappade av alkoholen. De vill åt procenten för att man blir berusad av den, inte för att det är gott i första hand. Men de flesta skulle aldrig erkänna det, inte ens för sig själva.

Idag gjorde jag ett misstag. Jag blev bjuden på ett litet glas som skulle svepas med ingefära och annat i. Som en shot mot förkylning. Svepte den och kände att nåt var helt vidrigt med den. Det var 35 procentig alkohol i. Det var inte mycket men jag kände det ändå både i smaken och sedan i kroppen. Men det var ångest som kom, absolut ingen skön känsla eller nåt. Jag kände mig som när jag drack förr i ångestnivå nästan. Direkt. Fan också. Hade jag inte varit bland folk hade jag stoppat fingrarna i halsen.

Känner mig ångestfylld nu. Oron rör sig i magen fast det var ett par timmar sedan. Det var så himla lite men ändå får det mig så ledsen. Det är som att min hjärna direkt varnar mig för det här giftet som kom in i mitt system. Det var bara några cl men ändå.

Jag är lite chockad över hur starkt jag reagerar. Egentligen är det väl obetydligt lite men det känns ändå jättejobbigt. Jag tror nästan jag blivit allergisk? Jag mår nästan illa fortfarande. Eller är det psykiskt påhitt? Fast nej det känns inte så. Det känns som jag skulle ha druckit bakterier eller nåt och blivit sjuk.

Tänker inte räkna detta som att jag druckit men det känns ändå väldigt tråkigt.

Försöker hitta nåt positivt med det hela och det är ju min egen reaktion på alkoholen. Jag är bara helt avskräckt. Kommer aldrig ta ett återfall kan jag ju säga. Man ska väl aldrig säga aldrig men jag kan nästan göra det alltså. Fy fan vilket vidrigt skit. Känns helt obegripligt att jag brukade dricka sånt där frivilligt? Till och med hade svårt att låta bli?? Det är verkligen ett bevis på att man vill åt berusningen och inte smaken. Nu när jag inte vill ha berusning så smakade den lilla mängden alkohol fruktansvärt. Och det är ett bevis på hur giftigt och beroendeframkallande det är. Om man vill ha det fast det är så vidrigt.

Nä på fredag har jag varit nykter i 9 månader och det tänker jag ff räkna det som för det som hände idag var helt omedvetet och som tur var så väldigt lite. Hade jag inte svept det hade jag kanske hunnit stoppa och känna vad det var.

En till sak inser jag.... det är att om jag nånsin tar ett återfall kommer jag bli knäckt. Känner mig nere pga såhär lite så vad skulle jag känna om jag tog ett glas vin eller öl eller flera stycken?? Jag anar att det är så många känner... Blir så knäckta att de inte vet hur de ska hantera det och därför kanske fortsätter? Om det är ett återfall alltså.

Drack jag nu vore det ett återfall eftersom min intention är att inte dricka. Förr i tiden kände jag mer att jag hade uppehåll när jag inte drack. Uppehåll i ett par månader. Sedan när jag började dricka igen så var det normalt för mig, pausen var slut. Men det är långt ifrån så jag resonerar nu. Skulle jag dricka nu så är det ett återfall i en sjukdom. Även om jag inte exakt definierar mig som alkoholist så tycker jag nog att det finns det nånstans i mig. Men jag kanske inte vill tro det.

Ångesten jag fick idag och som känns ännu påminner mig starkt om hur det var för 9 månader sedan. Och den känslan känner man inte om man inte har alkoholproblem. Den grymma ångesten orsakad av alkohol.

Länge leve nykterheten ?

Nu har han varit nykter i 3 veckor och vi har hittat på saker på helgen och han har skött sitt jobb.

Många faller ju. Oftast bestiger man inte mount everest det första man gör. Lägg inte så mycket energi på det. Hjälp honom när han ber om det. Men släpp kontrollen om han nu hanterar det hela bra så du inte förvärrar något...

Du söker hjälp på någon beroendeenhet och lägger upp en plan. Ring dit och kolla.

Många åker till en större stad i närheten vet jag. Själv rycker jag på axlarna och bara bryr mig inte ? oftast sköna människor på mötena ?

Tack snälla för ditt svar. Han har aldrig sagt något om detta tidigare, men han har heller aldrig blivit sur när jag tagit upp att jag tycker han druckit för mycket, så jag tror ju att han är väl medveten om att det är ett problem. Han är ingen ”förnekare” så sett.. tror också att motivationen finns, men rädd att den ska försvinna :/