Senaste kommentarerna i forumet

Ha en fin måndag!

Tack för ett bra svar från Sisyfos! någon som har koll! Möjligen får man inte svaret på varför, men förhoppningsvis kan man få verktyg att ta till när man är på väg att smygdricka.

Min fråga i det jag skrev från början var just det - en fråga!
Känns som tråden tappat lite fokus tycker jag. Jag gör säkert EN MILJON fel i mitt förhållande, men det var inte alla fel jag ville ha svar på, utan om ni här i forumet hade några bra tips på vart min man kan vända sig för att försöka komma till insikt med vad det är som gör att detta sker ibland. Han vill själv ha hjälp!!
Och vad det gäller tentakler och spioner, det är mina egna barn som fått agera spioner och ha lite koll på sin pappa när jag är bortrest, tentakler har jag efter att ha vuxit upp med alkoholister, så det är inte några detektiver inhyrda direkt!
Tänker att bara strunta i det är väl om något att låta förhållandet gå pt helvete. Vet inte. Var du DGB har runt omkring dig, men jag är i allafall redo att kämpa lite för min man. Dig tycker jag mest synd om, och om du inte kan komma med några mer konkreta tips, behöver du inte kommentera alls, tack!

Skam och ångest är vidrigt. Läs inlägg nr 171 skrivet i min tråd den 1/8 av Nyckelpigan. Jag blev lite hjälpt av att läsa det. Försök att vara snäll mot dig själv. Gör något som känns bra, träna, tvinga dig att ta en promenad. Ångesten kommer att klinga av så småningom. Hitta ett lugn i att du är på rätt väg, du har insikt i dina problem. Läs bra böcker, läs i trådarna här i forumet. Vi alla som är här har varit exakt där du är nu. Jag kan skriva mer om hur jag hamnade på rätt spår lite senare. Allt gott till dig, ta hand om dig och klappa om dig själv. Kram

"En besatthet som ger kunskap skadar mindre än att döva det jag inte förstår"
Där satte du huvudet på spiken alko.

Just att jag susat fram i livet och så fort det gjort ont susat ännu snabbare, har gjort det omöjligt att susa ännu fortare utan att snurra ut i världsrymden..
Visst har jag säkert trampat på ömma tår hos väninnan som är mig nära.
Kanske känner hon tvivel inför sitt eget liv och sånt hon kanske borde titta närmare på.

Men jag ger henne en del rätt.
Jag har liksom frossat i känslor,funderingar vindlingar och verkligen gjort jobbet grundligt detta år.
Jag känner ju att jag nu har börjat släppa det krampaktiga greppet om min stackars analyserade själ.
Men jag behövde nog en puff i att se att jag ibland agerar osunt.

Jag ska tänka till lite innan jag går in och ordbajsar eller vrider och vänder på ytterligare en formulering som bara är en upprepning av den gamla.
Någon sorts prestation att visa för mig själv (eller kanske er?) att jag går vidare.

Det ska inte behövas.
Detta forum och dessa rader och framför allt,min egen tråd ska bara vara för mig att känna att jag kan hantera.
Så nä,helt kommer jag nog inte att sluta analysera.
Men jag ska helt klart bli mer restriktiv.
Hon hade en hel del rätt.

Det blir också en sorts förlängnng av det beroende jag haft till mina relationer.
Till min handikappade dotter och till mitt arbete.
Allt som ligger utanför mig själv är jag och skottar i.
Så jag slipper vara med och i mig själv.
Jag behöver liksom vittnen i mitt liv även om det är i detta "låtsasland"

Just att andra ser och förstår skapar ett behov av att få bli sedd och förstådd igen och igen.
Det är där det osunda ligger som jag ska vara lite mer varsam kring.

Jag fortsätter skriva här för att hålla min beslutsamhet uppe. Inatt var det mer eller mindre en sömnlös natt, präglad av extrem ångest. Tankarna om hur jag skämde ut mig i lördags och hur jag svek min pojkvän blandas med gamla oförätter som poppar upp. Jag har problem. Jag super mig full och då blir jag nån annan, nån som inte behöver ta konsekvenserna av att bli dyngrak, tappa omdömet, såra, hitta på dumheter som att låta andra killar på krogen kyssa mig. Jag tappar mig själv. Och kvar i ångesten och konsekvenserna sitter jag. Och har sårat dom jag älskar mest.

När försvinner skulden och skammen? Det går inte att få någonting ogjort. Idag känns det tungt och som att det är lika bra att ge upp.

90 alkoholfria dagar idag.
Inget chips i helgen men träning och mys med familjen.
Jag känner mig stark.
Tur att det känns såhär ibland, då blir dipparna mindre jobbiga.

Glad måndag.

Visst är det så som du säger, till slut tar längtan efter ruset över. Känns skönt att ha tagit steget att skriva här. Tack för responsen, Liten stor. Ha en bra dag!

...jag vet jag borde sova, men kämpar emot en stund till...
Natten är sen och en ny arbetsvecka närmar sig med stormsteg, jo det skärrar mig lite det erkänner jag.
Men det här är jag, tidsoptimist och lever mer i nuet än i framtiden, det enda jag kan påverka, här och nu...

Poppar lite musik från Spotify i hörlurar, det gör jag nästan varje natt, det enda som får mina tankar att sluta gå amok.
Det lugnar, jag lovar, musiken går före en massa konstiga tankar i mitt huvud, man får lugn och ro och de fina fantasierna får en god grund, man får en autostrada av nya drömmar som bildar en story runt låtarna.
Drömmer ganska ofta om gamla kärlekar som aldrig besvarades, lever kvar i en drömvärld där jag ofta funderar på hur mitt skulle ha varit om någon av alla dessa flickor besvarat mina kärlekskranka blickar, för de var de stannade, bara trånande blickar utan mod att uppvakta dem, så jo jag var en feg jäkel också.
Har kontakt med en av dem i nutid via fejjan, ojoj hon blev en skör individ som vuxen, åker in och ut på sjukan med den ena efter den andra åkomman, hon kunde ha en dragkedja i huden så slapp de skära så ofta.
Hon är mestadels sjukskriven och henne hade jag fått försörja, kanske hon är arbetsskygg, vad vet jag?

Jag är inte missnöjd med min käresta, absolut inte, det får ingen tro, hon är den bäste för mig.
Men jag lever i någon sorts paralellvärld i mina drömmar, hur så felaktiga vägval kan påverka oss för all framtid, och jag tänker mycket på hur det skulle se ut om jag hade valt något annat.
Om jag hade fötts i en rik familj, hade jag blivit odrägligt dryg då?
Grabben tjatar om att vi inte har tillräckligt balla bilar i familjen, okey förlåt att jag inte föddes rik tänker jag då.
Men å andra sidan vi har två numera tre, det finns de som har inga, så var nöjd med det du har, bortskämda unge!

Hur hade mitt liv sett ut om jag inte hade slutat dricka alkoholen?
Det tänker jag ofantligt ofta på, jag tror faktiskt inte att jag hade levt då.
Deppigheten hade nog gjort mig suicid, och det känns om om det var på pottkanten, fem i tolv typ.
En ren självbevarelsedrift, vad vet jag, det var nog det enda som återstod, att sluta alltså.
Konstigt hur tankarna kan slå så fel, men så var jag sjuk också av depressionen.
Och den skapades av....just det....för mycket alkohol och en allt för stressigt leverne.
Livshjulet hade börjat snurrat för fort och jag hängde inte med, dämpade stressen med alkoholen, alkoholen gjorde mig sjuk.
Svårt att tänka på det nu, det kändes inte helt solklart just då.

Helgen blev inte som jag hade tänkt, åkte på en tjänsteresa i slutet på veckan som var alldeles obestämd enda in i slutet.
Och den tog lördagen ifrån mig, vaknade på hotellet mitt i Europa klockan sju till en fortfarande mörk morgon.
Åt en rejäl frukost och sedan påbörjade jag min hemresa som tog resten av hela dagen, hyrbil på motorvägar med galna européer, väntan i gaten i sällskap med uttråkade andra passagerare, trånga säten och konstiga stolsgrannar, en fettfläck på flygplansfönstret vittnar om mina kärva försök att få tillbaka några sömntimmar.
När jag väl sätter mig i min egna bil vid flygplatsen så har mörkret åter lagt sig över mig, en hel dag i resandets tecken.
Och så finns det folk som är avundsjuk på att jag får resa i tjänsten, ja varsågod jag byter gärna mot en lugn helg i soffan.
Visst finns det lite äventyrslystnad hos mig, det kan jag erkänna, men bara när jag vill, inte måste.
Idag så vintrade vi på, på baksidan, plockade undan utemöblerna och måste motvilligt erkänna inför mig själv att sommaren är över,
Har fått skrapa rutorna på bilen flera mornar, och det hugger kallt i fingrar och tår när man är ute.
Det finns ingen återvändo, dags att krypa in i sitt vinteride, stänga in sig och gå i dvala.
Tända ljus när det blir dunkelt och se flammorna från ljusen bilda skuggor på väggarna, sätta på timer på belysningen och vrida på elementen, vädret kan ändra sig fortfarande och det blir både olidligt kallt ena dagen och sedan lika eländigt kvavt nästföljande dag.

Det är väl inget att sitta och gnälla över, bara att följa med i svängarna, vi får vara glada över att vi har olika årstider i vårat avlånga land, det finns de som inte märker någon skillnad alls i sina länder.

Man borde vara glad för det man har, och inte ständigt vara missnöjd över det man inte har...
Men man är ju så typiskt svensk, men inte på ett plan, jag dricker inte som svenskarna, och det är jag nöjd med i alla fall.

Berra

Om du är deprimerad så ska du INTE ta några livsavgörande beslut som att säga upp dig och börja plugga just nu. Bli frisk först!

Om skrivandet blir ett sätt att få daglig bekräftelse så är det osunt. I perioder måste det få ta plats, när det känns extra gungigt, men däremellan är det nog viktigt att hitta balansen. Låta annat ta större plats i livet.

Ja varför? Jag har också familj, barn o fru och hur mkt bra i livet som helst men hjärnan blir kidnappad av giftet och det blir liksom kemi av det hela. Innan jag trillade över gränsen och blev beroende trodde jag inte på att det är en sjukdom, tänkte att ”det är ju bara att inte dricka” men hade inte känt den mörka kraften som finns i skiten när man över tid utvecklat ett beroende. Hejar på dig!

Tackar? Å Hejja Hejja till dig med! ?

...också för flera dygn i sträck. Känner även igen morgonåterställare som fylls på under dagen. Jag hade också 2-3dagars såna perioder men det gick fort utför sen till jag-vet-inte-hur-många dagar i sträck. Varje period blev längre och mörkare så ta chansen nu och stoppa i tid? Men det kan du tänka på efter du klarat de första fem, alla andra tankar än klara 5 kan du ju ta då när du brutit trenden och tänker klarare?

Insåg att jag invaderat din tråd, Tess45!! Förlåt?
Hur går det med mannen och med dig??
Kram!

Önskar att jag kunde, se mig själv som jag är och tycka om och acceptera det jag ser. Men ända sedan tonåren har jag känt att jag består av blinda fläckar, det är vad jag kallat det. Bilden av mig själv är ofullständig. Där kom nog alkoholen till undsättning tills den dag den tog över och bara skapade fler blinda fläckar...
Nu försöker jag pussla ihop mig själv antar jag. Håller jag mig nykter kan det nog gå riktigt bra! Och om jag kan hitta ett sätt att förlåta mig själv går det nog ännu bättre...
Tack för din respons AlkoDHyperD, mina tankar brukar vara reserverade för mig själv men anonymiteten ger mig trygghet att ge uttryck för dem. Att dessutom få svar från någon som inte dömmer utan verkar förstå, ja, det är värdefullt för mig.
Kram??

Dag ett är jobbig, eller dag 1-5 känns som ett år! Men håll ut.

Man funkar ju olika men för mig har det känts lättare att inte räkna denna gång. Har bara bestämt mig liksom. Behöver inte vela, räkna, tänka på ”när kan jag dricka igen”. På ngt sätt har att räkna dagar tidigare haft något undermedvetet som känt att det nästan blir att räkna ner istället till att jag kan belöna/unna mig en drink.

Ikväll kom en våg av ”fas två suget”, inte för att dämpa stress eller ångest för jag mår bra nu efter vad jag tror är två veckor. Men mer som stämningshöjare och mys. Men jag behöver bara läsa mina äldre inlägg för att fatta att det ju bara väcker sug, ångest etc.

Har börjat längta till en vit jul också så jag kan ta in hela kvällen och njuta med familj och barn.

Känns som jag återupptäcker den riktiga världen.

Ja, och det gör dig till ensamrådande expert, och du vet hela min livshistoria...? På vilket sätt klappar jag någon på axeln undrar jag också... Men svara inte mig specifikt mer, ingen lust att diskutera med dig.

Tack, det ska jag göra!

Hur går det för dig Minnesluckan? Jag känner igen mig så mycket i dig, hur jag var när jag var 20. Och hur jag bemöttes när jag hade ballat ur på fyllan. Eftersom alla sa att det inte var så farligt, sånt som man gör när man är 20 etc, fastän jag visste att det skadade mig och min självbild, så valde jag att intala mig detta. Att det var ok, sånhär man kan vara. Lite rolig festtjej som alltid blev fullast på festen. Nu, 12 år senare, så önskar jag att någon hade tagit det seriöst - så att jag också hade gjort det. Det hade besparat mig mycket ångest, förstörda relationer och framför allt kunna förbättrat relationen till mig själv.

Ta dig själv på allvar. Du är värd att må bra!

Om man vill ha en klapp på axeln och fortsätta i misär är det dig man ska vända sig till. Vill man ha det bittra sanningen uppsparkad mellan benen bör man läsa det jag skriver. Jag har växt upp i en familj med alkoholism och jag har själv krökat för mycket. Så jag vet vad jag snackar om. En maktkamp i ett förhållande förgör!

Att du ser mig som cynisk och bitter beskriver mer dig än mig!

Här finns hur många historier som helst.
Gå in på förstasidan, till forum och sök sedan bland trådarna, i början av dem brukar många skriva lite om sin bakgrund.
Om du vill kan du starta en egen tråd och använda både som dagbok och möjlighet att få respons.
Lycka till

Läs Per Holknekts självbiografi så ser du vilka som kan drabbas av alkoholen. Han söp dock bort allt innan han reste sig igen!

Från en "idiot" till en cynisk, bitter människa; hoppas du någon gång får vara på den andra sidan så kanske du utvecklar lite mer sympatiska och förstående sidor.

Du kan välja vad du ska fokusera på men inte vad som kommer till dig i form av tankar och känslor.
Så, även om det fortsätter komma tankar om vad du inte kan eller får och med dem sorg eller frustration behöver dessa tankar och känslor få komma utan att du dömer dig själv för att du tänker 'negativt'.
Först då finns det energi och plats för fokus på annat, det positiva.
Kram