Senaste kommentarerna i forumet

Var det bara en vecka sedan sista tabletten - tio dagar till helgen - är det ju en risk att du reagerar om du dricker. Kanske inte på lättöl, men ändå. Jag skulle nog vänta lite till

Det är väl egentligen knäckfrågan.
För du åt väl antabus av en anledning.
Och om du bara funderar på typ lättöl är det väl ändå inte värt risken. Funderar du på något starkare behöver du kanske fundera en vända till på hur viktigt det är för dig och vad det är som gör att du vill riskera biverkningar från antabus just nu.
Kram

Han fick tre dagar på sig att röja upp misären han skapat i det tillfälliga boende han blivit vräkt i från.
I tre dagar gjorde han inte mycket mer än dricka och köra (!) till Systembolaget och dricka ännu mer och skriva sms till mig om hur hyresvärden (min bekant) behandlade honom illa. Samtidigt såg jag hans fullständiga panik och hjärtskärande ensamhet genom de där sms:en.
Jag tvekade men kunde inte annat än säga okej - bo hos mig en tid om du nyktrar till och tar tag i ditt enda riktiga problem, alkoholen. Mellan varven den här sommaren förstod jag ju att han faktiskt förstod att han borde sluta, även om han hårdnackat romantiserade och försvarade sitt drickande oftast. Den här gången insåg han att det var hans enda val, så han tog mitt erbjudande.
Jag tog ledigt från jobbet och tog honom på lång bilutflykt hans första nyktra dag för att om möjligt skingra hans ångest. Han skakade som ett träd i storm och frös och svettades men var inställd på att ta sig igenom det. Vi var vakna sent den kvällen - vi pratade om abstinens och delirium och han sa att sist han försökte bli nykter var det ingen fara. Ändå googlade jag delirium precis innan jag skulle gå och lägga mig och tur var väl det, för plötsligt hör jag riktigt otäcka ljud från vardagsrummet där jag installerat en gästsäng till honom. Rusar ner och finner honom i kramper i sängen, så starka att hans kropp bildar ett C, ögonen upprullade i huvudet, tungan neddragen i halsen, huvudet dunkande mot sänggaveln, diverse kroppsvätskor.
Det var ungefär som exorsisten, fast på riktigt. Minutrarna kändes evighetslånga innan jag fumlat rätt på telefonen och lyckats slå 112. När väl ambulansen kom hade han kvicknat till men det tog ännu längre minuter innan de lyckats lirka honom till att följa med till akuten. Jag följde efter i bil till akuten där han blev inskyfflad på en brits och jag installerade mig på en stol. Ett par timmar senare fick han ett till krampanfall som en blixt från en klar himmel. Den här gången stormade sex personal till och lyckades vända honom på sidan och pumpa honom full med kramplösande. Till saken hör att han inte är storväxt och tung - men kraften i de kramperna var inte att leka med.
Jag var tvungen att åka till jobbet när morgonen kom, så jag lämnade honom där. Han var då införstådd med att han skulle stanna kvar, men jag kände mig ändå tveksam till att lämna honom. Jag bad honom att ta emot all hjälp de eventuellt skulle erbjuda honom och stanna så länge som möjligt under deras uppsikt. Två dagar senare får jag ett sms på jobbet som löd ungefär "jag är på väg hem till dig. Har du vin hemma?". ..Suck!
När jag kom hem hade vi ett långt konstruktivt samtal ( det var efter sex månader det första vi haft när han var helt nykter). Det var som om han äntligen fattade. Efterföljande morgon drack han en antabus (som jag redan tidigare fixat från en annan alkoholist och bara väntat på ett tillfälle att kunna lirka i honom den, jag vet att det inte är okej eftersom hans leverstatus är okänd men av två onda ting..). Sen började en liten solskenshistoria. Han gick till beroendemottagningen på samtal (jag hade gjort en orosanmälan redan tidigare så de hade kontaktat honom), han växte i sin hållning, blicken blev klar, resonemanget logiskt. Han fick tillbaks sitt gamla jobb (jag kände hans chef så vi hade kontakt hela tiden). Han drack antabus under mitt överinseende (vilket jag vantrivdes med men det fanns liksom inget annat alternativ). Han sa att han kände själv att han kommit tillbaks till livet. Samtidigt saknade han alkoholen och hade funderingar kring att "måttlighetsdricka". Jag sa okej, Du väljer själv, men inte så länge du bor under mitt tak och det förstod och accepterade han. Allt var fridens liljor och jag glömde sånär bort att det var en grav alkoholist jag hade att göra med. Vi hängde med varandra en hel del på fritiden och pratade tillochmed affärsidéer att utveckla tillsammans (vi är i typ samma bransch, jag som egen företagare och han som yrkeskunnig anställd). Han hade fått hoppet och livslusten tillbaka och jag fick i min tur en slags kick av det (en medberoendekick tror jag!). Jag släppte mycket av mitt vanliga liv, tackade nej till vänner som ville träffas, slutade gå till gymmet..Jag ville inte att han skulle känna sig ensam. Det var liksom hjärtskärande att se hans nakna sårbarhet och jag trodde, eller i allafall önskade, att jag kanske kanske skulle kunna fylla en del av det tomrummet som uppstår utan den alkohol han umgåtts med de sista tio åren eller mer.
Behöver jag säga att jag misslyckades, misslyckades big time?

Fortsätter skriva sen - känns på något vis bra att få det här på pränt för att kunna behålla fotfästet!

Hej!
Jag tänkte höra med er när man kan dricka om man tog första tabletten den 9/10 400 mg samt ons + fre + mån + ons. Alltså 5 gånger. Jag slutade pga att jag blev så otroligt dålig i magen och dåsig i kroppen. Mådde inte alls bra. Men mår mycket bättre nu och suget är inte alls som det är innan, mycket tror jag är tack vare träningen som blivit en rutin och äter på bestämda tider m.m.

Min andra fråga är att på lördag på kvällen så är jag bortbjuden och jag är lite kluven när det gäller alkoholhaltiga drycker. Jag har inte ens vågat smaka en cider om den är på 0,02% alkohol och ska vara alkoholfri. Kolla man i affären så har nästan alla drycker 0,5%. Om man blir bjuden..vågar man då?

Mvh SG

Låter bra att du redan fått positiva upplevelser av att vara nykter.
Och skriva om det gör det än mer verkligt för dig själv.
Vet du själv hur dina fallgropar ser ut? Behöver du något för att kunna hålla dig fortsatt nykter?
Om du vacklar, skriv! Om det går bra, skriv då också. För dig själv framför allt
Kram

Vad bra att du startat en tråd. Det kan ta lite tid innan det kommer respons.
Svårt att delge min historia i din tråd, men du kan söka bakåt i trådarna, de flesta skriver hur det varit för dem i början. Gå in på valfritt nick och sök bakåt till första kommentaren eller inlägget.
Dricka för mycket och samtidigt ha bipolär sjukdom är ju väldigt riskabelt, då för mycket alkohol kan utlösa skov. Samtidigt kan humörsvängningarna bidra till ökad risk för överkonsumtion. En del dricker för mycket i maniska eller hypomana perioder medan jag tror att depressioner också kan öka risken att vilja döva sig.
Jag har ADHD med kraftiga humörsvängningar och har ofta druckit för att tysta hjärnan eller för att stilla rastlöshet.
Även när jag gått all-in för länge och stressen blockerat tänk-hjärnan.
Man är inte sin diagnos, men det kan hjälpa om man lär sig mer om hur den påverkar en för att kunna skapa förståelse för sig själv och för att kunna kartlägga risksituationer.
Du kanske skulle kunna skriva lite mer om hur det ser ut för dig, hur du vill förändra ditt drickande och hur din egen plan ser ut.
Då blir det lättare att ge pepp ?

Det var några dagar sedan du skrev något. Måste ju kolla läget, då du tidigare skrivit nästan varje dag. Hur är det?
Hoppas du har fullt upp med att leva i verkligheten och därför inte haft tid med den virtuella.
Men för att lugna mig kan du väl ge ett litet livstecken, typ en smiley och några ord om hur du har det räcker ?

Tack Vinäger <3 Det var stärkande att läsa dina ord.

Idag är dag 3, jag är hemma från jobbet. Igår gick jag dit, för ofta kan jag gå vidare till vardagen efter dom hemska helgfyllorna mycket snabbare. Så rullar det på... Imorse kunde jag inte gå ut. Jag pratade med en av mina vänner som var med mig ute i lördags. Han var arg, irriterad. Jag var ledsen för att han hade berättat om vad jag hade gjort, hur jag hade skämt ut mig och begått misstag, för sin tjej och våra gemensamma vänner som inte var med. Han sa att han hade känt sig ledsen över sin kväll, pga mitt agerande, och behövt prata med alla runt omkring sig för sin egen skull.

Jag blev så arg och så ledsen, för nu vet alla för han har berättat (och troligtvis mer än vad jag vet själv om min kväll). Men agerandet var ju mitt, och jag tror att ilskan jag känner är projicerad. För jag är arg på mig själv. Och får panik för att det inte längre skämtas bort, att det inte längre går att dölja. Att jag måste ta ansvar.

Jag startade med alkohol när jag var 14, målet var att bli full och jag älskade fyllan. Jag var en blyg tjej med dålig självkänsla. Plötsligt så fick jag en arena där jag kunde göra precis vad jag ville. Söka bekräftelse hos killar, säga vad jag ville och vara i centrum - sällan på ett positivt sätt utan utelämnande och pinsamt. Dagen efter vaknade jag som en spillra, med svansen mellan benen som en rädd och skakande hund. Än idag kan minnen från min ungdom poppa upp som en liten konfettibomb av skam och skuld. Jag skakar av mig den, men det finns där inne, i mig och mitt förträngda mörker.

Mönstret har egentligen inte brutits. Jag har de efterföljande 18 åren omgett mig med personer som gillar att festa. Där vi umgås kring alkohol. Och många gånger kan jag känna både ett obehag och ointresse av att träffa vänner på fika/vardagar där jag vet att det inte kommer finnas möjlighet att köpa/bli bjuden på alkohol. Vad ska jag bidra med? Tänk om det blir stel stämning.

Det senaste året har 9/10 fall resulterat i minneslucka.

Under studietiden kunde jag bli arg för att mina vänner och min pojkvän sa att det var dags att gå hem när jag ville ta ”bara en till!!” Det är ju också ett tecken på att deras sällskap inte var det primära, enbart möjligheten att få dricka. Lite till och lite till... Jag fick tänka att det fanns en öl hemma, för då kunde jag motivera mig att gå hem. Ibland. Flera gånger det senaste har min pojkvän och vänner gått hem själva, jag har fått stanna med några andra mer ytliga bekanta och festa av mig... dom kan inte tvinga mig hem. Jag kommer hem i en taxi, tror jag. Med svaga minnen.

Innan dess, när jag inte bodde i Stockholm, så kunde en aw med jobbarkompisar en fredag eskalera till fest till kl 5 på morgonen. Det är jag som har stenkoll på vad alla har i glasen, hur snabbt dom dricker och om dom vill gå hem. När säger dom att det är slut? Kan jag beställa ett glas till utan att dom märker att jag druckit mer än dom? Om jag inte kunde tjata mig kvar någon så kunde jag springa till systemet som hade öppet sent, för att köpa med mig något hem. Jag led av mycket ångest under den här perioden (också) som jag inte kunde hantera. Då drack jag ibland lite efter jobbet, för att stilla stressen. Ibland på den lokala puben, själv.

Innan jag ska iväg på fest startar jag alltid lördagen med minst två glas vin. För att ta udden av det sociala, att inte duga... komma i stämning. Självklart kan jag dricka ibland utan att tappa kontrollen. På middag med jobbet, med mina svärföräldrar.. då skärper jag mig.

Men annars letar jag efter vakuumet, arenan där jag bara kan balla ur utan att ta några konsekvenser. Jag trodde att det handlade om att ”få vara mig själv”. Nu vet jag att det handlar om allt annat än att få vara mig själv. Att fly från mig själv. För mitt nyktra jag är liten och rädd.

Jag har ett extremt behov av närhet och bekräftelse, men har svårt att släppa någon nära. När jag är berusad suddas de gränserna ut, jag kan berätta för mina vänner hur mycket jag älskar dom och dom kan berätta tillbaka och jag låter dom komma mig nära. Det är min romantiserade bild. I den ingår inte att flirta med främlingar, klänga på killar enbart för att få uppmärksamhet och bekräftelse. Skämma ut mig, göra mig totalt utlämnad och patetisk. Ilska, fylla, bli utkastad efter att ha drämt ett ölglas i golvet för mycket. Såra, såra och såra oroliga vänner. Riskera min relation. Det är verkligheten.

Idag är jag hemma, för igår insåg jag att jag kanske är alkoholist. Idag ligger jag nerbäddad, gråter och försöker vara ärlig mot mig själv och se rakt in i mina problem. Packa upp det som jag så fint knycklat ner och slängt ner i minnets sopnedkast efter varje snedsteg.

En alkoholist kan vara en ung partytjej med dålig självkänsla. Det kan vara kvinnan med karriären och det fina yttret som destruktiv splittrar sina relationer. Om 10 år kan det vara hon som sitter på parkbänken utanför systemet för att dämpa sorgen och fylla hålet i hjärtat.

Och alla dom har varit, är och kan bli jag.

Det är mycket svårare att bibehålla nykterheten när man någonstans i bakhuvudet tänker att man tar en paus och kommer att få dricka igen senare.
Mycket svårare att hitta motivation och vilja direkt efter ett dryckestillfälle.
Mycket svårare att försöka begränsa och kontrollera när längtan finns kvar och förstärks av möjligheten.
Omöjligt att tänka tanken på total avhållsamhet innan man verkligen kan se att ovanstående gäller även en själv.

Kanske måste du gå några varv till innan du vill avstå helt, för det du upplever själv som negativa konsekvenser måste överväga det du upplever som positivt. Den omedelbara positiva upplevelsen som sätter sig som klister och försvårar långsiktiga val.

Jag tror att det är först när inte alkoholen hjälper mot det den tidigare hjälpt, eller när man inte längre får den positiva upplevelsen ens med första glaset, som föreställningen om berusningens mjuka filt eller höga kick kan avslöjas som den illusion den är.
Och först då är man kanske mottaglig för att inse vad man förlorar eller riskerar att förlora.
Även då kan hoppet om att få uppleva det man gjorde när man fastnade en gång i tiden bita sig fast. Envist försöker man få tillbaka de positiva effekterna, om och om igen. Tyvärr händer det ju att man får det och spiralen är igång igen.
Så är det och har varit för mig iallafall.

Det finns säkert många som klarar av att stoppa innan detta händer, som inte måste gå hela vägen, utan kan se vart det leder och med förnuftet styra undan. Andra behöver mer övertygelse och allvarligare konsekvenser. Det ena är inte sämre eller bevis på dålig karaktär än det andra. Vi fungerar olika helt enkelt och har olika förutsättningar.

Jag tycker det är modigt och starkt av dig att fortsätta skriva och fortsätta prova olika vägar till ett bättre liv. Varje nykter dag räknas och varje försök att hitta sin egen lösning är ett steg i riktning mot mer kunskap om dig själv och förhoppningsvis en känsla av att du kan och vill och vågar.
Kram

För oss som drabbas av årstidsbunden depression kan D-vitamin göra stor skillnad. Allra helst efter den här solfattiga sommaren. Jag hade inte klarat mig utan D-vitamin under vinterhalvåret. Jag tänker att alla hjälpmedel behövs. Tänk också på det viktiga sambandet Tänka-Känna-Göra. Ibland kan man både tänka och känna hopplöshet, men då hjälper det att göra, som du gör med barnen nu. Prova också att tänka lite mer positivt medvetet. Du behöver inte tänka ”livet är toppen” för det vore ju självbedrägeri, men du kan tänka ”idag skiner solen och höstlöven är så vackra” eller ”den här maten var jättegod” eller ”vilken mysig stund jag och barnet har ihop” osv. Ju mer du tänker ”fy vad pyton jag mår” desto sämre mår du. Och lyckas du påverka både Göra-Tänka så kommer Känna ikapp så småningom.

Det är en resa i sig att komma till insikt. Kan relatera till mycket du skriver, även om jag är ny här. Har varit inne och läst innan, i nåt år. Jag har haft problem sedan jag startade med alkohol vid 14 års ålder, vissa perioder värre än andra. Men det är först igår som jag insåg det - jag har druckit färdigt nu. För jag är en alkoholist. Jag har skadat många i min närhet innan jag landade i detta.

Om det nu skulle börja kännas svårt.
En milstolpe som kan ge dig extra ego-boost. Ge fingret åt beroendet.
Jag tänkte så inför förra helgen. Vacklade ju en del senaste månaden och gick in och ut ur farozonen för regelrätt återfall. Klarade en vit helg alldeles i början och trodde då att det räckte för att bryta, men sedan följde flera helger som blev både längre och blötare.
Bröt igen, nykter en helg, och jobbade samtidigt mycket med mig själv.
Innan förra helgen kände jag hela vägen in i alla skrymslen av hjärnan att jag var färdig. Och helgen blev åter vit (blev skriver jag, men egentligen blir det ju inte bara, jag gjorde den vit)
För mig var det milstolpen som talade om för mig själv att återfallet var över.
Egentligen är risken lika stor att dricka varje helg eller varje dag. Men det vi säger till oss själva genom våra handlingar betyder väldigt mycket för hur vi väljer framåt och hur vi ser på våran egen förmåga till förändring och uthållighet.
Tvåveckorsstrecket för dig kanske är en sådan milstolpe som kan skapa en annan berättelse om din förändringspotential
Kram

Samtidigt kan det vara din räddning att behöva fokusera på viktiga värden, såsom barnen.
Det du kan göra för dig själv är att inte döma dig för mörkret.
Att leta ljuset utanför dig själv, genom dina barn, genom nära relationer, ställer inte krav på dig att känna annorlunda än du känner.
Att däremot försöka vara någon annan eller känna något annat riskerar sänka mer än hjälpa.
För vad säger du till dig själv när du försöker allt vad du kan att tänka positivt men ändå upptäcker att du inte känner lust och glädje?
Det du gör, anstränger dig, kan du ge dig själv erkännande för.
Det du känner kan du inte styra.
Om du klarar något trots att det är tungt och förenat med stor ansträngning men inte 'lyckas' ändra känslorna, är det ändå din ansträngning som du kan se som en framgång. Ännu större framgång än om du hade mått bra.
För mig som inte är deprimerad är det busenkelt att skoja med arbetskompisar, ge mig ut på en löprunda, ringa samtal, hänga tvätt...
I perioder när du mått bättre har det kanske varit lätt att utföra såna saker även för dig.
Så lätt det är att jämföra både med sig själv som man varit förut, eller andra.
Tänka att man är värdelös som tycker såna enkla saker är närmast oöverstigliga.
Men för dig, just nu, är det inte enkelt. Klarar du något av det ändå har du bestigit ett berg.
Jag tycker du gör rätt som fortsätter - även om det kan behövas mycket energi - att göra "vara förälder" med allt vad det innebär.
Och ge dig själv massor med tillåtelse att känna det du känner.
Har du någon samtalskontakt, eller läkarkontakt?
Det kan vara svårt att ta sig ur en riktigt djup svacka utan hjälp och kanske medicin. Som en hävstång eller tillfällig krycka.
Medkänsla till dig ❤️

Tack Sisyfos för din analys. Det är alltid nyttigt att se saker från en annan synvinkel. Just nu är mörkret som en svart klibbig filt men jag ska leta efter ljuset. Just nu hänger jag som en klump om halsen på dem jag älskar och som älskar mig. Jag vill inte göra min omgivning orolig men jag gör mig själv orolig stundtals. Jag vet att detta är en fas det kommer inte alltid att kännas så här. Önskar att det kunde gå över nu.
Detta är ena sidan, på den andra sidan håller jag upp fasaden. Jag biter ihop och missar inga av barnens träningstider, jag fixar mat och håller iordning hemmet. Jag är intresserad av hur det går för dem i skolan och jag går på tävlingar och fotbollsmatcher. Det är först när jag inte längre orkar med det som det egentligen är någon fara med mig. Än så länge tror jag inte att mina tonåringar uppfattar något som fel och jag hoppas på att kunna hålla så. Troligen ser allt jag skriver här mörkare ut än verkligheten är då jag bara skriver det mörka.
Troligen skulle jag precis som Sisyfos skriver må bättre av att fokusera på det ljusa.

Alla människor har svackor. Alla känner ibland uppgivenhet och meningslöshet.
Vi som dövat med alkohol, eller på annat sätt, har kanske mindre "tålighet" för vissa sinnesstämningar. Och om vi använt flykt (jag använder det ordet, men det kan se ut på lite olika sätt) är vi ju helt ovana med att känna allt och ta hand om det utan tillgång till det vi haft tidigare.
Längtan efter ett annat tillstånd, eller andra sinnestämningar är också allmänmänskligt.
Om du ser på dig själv utifrån att du bara är människa och känner samma känslor, samma lidande, samma frustration som resten av mänskligehten gör av och till kanske det blir lättare för dig att stå kvar och bara "ha det".
Även besvikelsen, om det nu finns sådan, är förståelig.
När man gjort en förändring i rätt riktning förväntar man sig att man också ska må bättre. Upplevelser av att man inte mår som man trodde man skulle göra leder lätt till att man känner sig "lurad" eller börjar undra vad det är för fel.
Du behöver inte hitta orsaker.
Kanske finns det anledningar utanför dig själv, kanske inte.
Kanske är det kemi, obalans i signalsubstanser, kanske inte.
Det enda du behöver göra är att visa dig själv förståelse och medkänsla. Till och med tankar om 'varför' kan mötas med vänlig förståelse.
Och att skriva om hur det känns är faktiskt ett sätt att ge sig själv erkännande och tillåtelse. Så fortsätt med det.
Kram

Minnena och tiden på gården ligger mig varmt om hjärtat. Hade turen att få förlängd behandling så var där i nästan tre månader. Fick bearbeta mycket gammalt som kom upp. Jag håller med dig. Gemenskapen var fantastisk och alla verktyg jag fick med mig. Jag gav mig själv ett löfte och det var att göra precis som terapeuterna sa. Inte gå min egen väg, jag kan detta själv osv. Gå på möten, delta aktivt, fullfölj efterbehandlingen etc. och för mig har det fungerat. Har oxå familj, jobb, hus och vänner kvar. Det är ingen självklarhet. Men gör vi rätt så får vi rätt. Min man gick anhörigveckan och efter en tid deltog jag och barnen i Childrens Program. Grymma saker båda två. Så vi läker som familj oxå.❤️
Klokt av dig att ha en lugn period när du kom hem. Det är en omställning. Jag gick på möten mer i början än vad jag gör nu. Nu går jag 1-2 ggr i veckan. Hittade en sponsor ganska sent men det känns toppen att ha henne genom stegen.
Så fortsätt på din resa och ta hand om dig i nykterheten.
Kram
Ellan

Hoppas verkligen att du orkar igenom denna förhopppningsvis korta motivationssvacka. Tror på dig, du resonerar klarsynt och ärligt. Ge inte upp! Nu försöker vi ta ännu en nykter dag tillsammans.

Har läst din tråd nu och tror verkligen på dig. Själv börjar jag fundera på allvar över om jag någonsin kommer att kunna dricka normalt. Är så tveksam så att just nu känns total avhållsamhet som det enda alternativet. Inte värt att trilla dit igen. Lycka till!

Hej,
Du har tagit ett väldigt klokt och bra beslut. Det är viktigt att du gör detta för din egen skull men att det finns barn i familjen och en partner kanske kan motivera dig mer. Våra anhöriga lider något enormt av vårt drickande och det är inte ok. Bra att din fru säger stopp, det finns liksom inga ursäkter i världen för våra fyllefester. Kan låta hårt men vi är så uppe i vårt eget att vi inte ser hur omgivningen tar stryk. Mina barn är min största motivation, särskilt när min egen självkänsla varit låg.
Så ta all hjälp du kan få. Beroendecentrum eller företagshälsovård kan vara hjälp på vägen. Det sistnämnda och AA har varit min hjälp på vägen. Resan mot nykterheten är tuff och det krävs mod och styrka. Men det är så värt det. Och det går att leva utan fredagsvinet, lördagsdrinken eller vad vi nu toppat vardagen med. Det är en sådan enorm befrielse att inte behöva skiten.
Det går och du och familjen är värda en nykter och närvarande pappa.
Ta hand om dig,
Kram
Ellan, en nykter fru och mamma till två.❤️

Nu har din gräns passerats! Stå fast vid ditt ord nu, av respekt för dig själv och barnen ❤️ Förstår om du tvekar med tanke på sonens skolgång - men så kan ni inte ha det längre! Styrkekramar i massor till dig ❤️

God morgon,
Ge inte upp nu. Tillfrisknandet är verkligen extremt mycket upp och ner. Känslan av meningslöshet minns jag så väl. Min syn på samhället påverkades oxå starkt. Känner igen känslan av att bara vilja låsa in sig själv. Att bara orka med o vara människa räcker väl?! Men du.., det blir bättre. Stå ut i skiten, acceptera att du är inne i en grymt tuff period. Fokus och prio behöver ligga på dig själv och din nykterhet. Det är oxå därför det underlättar att omgivningen vet om vår kamp och vi faktiskt måste vara egoistiska under en tid. Positiv egoism kallar jag det.
Det du går igenom är inte meningslöst. Du gör det för din skull! Så mycket som tidigare hanterats med att vi stänger av och trycker ned kommer fram. Och där är vi ju ofta helt vilsna. Vissa dagar får tiden bara gå.., Vet inte hur många filmer jag såg i början av min nykterhet, det blev mitt sätt att pausa från skiten. En del tränar för att få paus, bakar, träffar en vän, går på möte mm Jag läser att du provat möten, fortsätt och dela, dela och dela om hur du faktiskt känner.
Ta hand om dig!
Kram
Ellan

Räknade bakåt och idag är dag 14 (fast jag ska ju inte räkna dagar) :) min berömda gräns jag alltid trillat dit på tidigare. Inte ett dugg orolig och har inget sug denna gång.

Du ska vara glad du är du, för du är bäst ❤️

Mannen tog sig en riktig värstingfylla i helgen. Jag åkte bort med barnen. Husflykting. Tänk att det känns som man är hemlös, hemmet ockuperat av ja jag vet inte vem han blir när han druckit tillräckligt. Stridslysten, sur, högljudd och pratar fullständigt obegripliga saker. Åkte bort, orkade inte höra mer.

Söndag var det istid, han sa inte ett ord som om det var jag som borde skämmas? Igår när jag lagade middag sa jag bara lugnt: du vet själv du borde sluta dricka och jag tänker inte tjata men du ska veta att detdär var sista fyllan jag tänker se, händer det igen packar jag. Och du borde be om ursäkt av barnen som du höll på.

Han bara stirrade på mig. Sa inte ett ord på hela kvällen.

Så nu är ultimatumet utkastat även till honom, mig själv hade jag redan lovat att jag stannar max till nästa sommar om inget ändras, så sonen får gå klart sin skola och sen kan vi flytta med mindre besvär för barnen än det skulle bli nu mitt i terminen. Jag är lessen över beslutet men det känns ändå bra, jag måste se till jag och barnen har en framtid utan spritens skugga. Vad jag längtar ❤️

Fattar det inte. All motivation är som bortblåst. Inte ens de saker jag normalt älskar känns meningsfulla längre. Tre veckor sen jag la ner drickandet men inte fan har jag känt såhär tidigare. Visserligen är det saker omkring mig som hänt och händer, men jag känner mig så uppgiven.

Tro fan folk super när det är kaos 24/7 i samhället!

Skiter snart i alla människor alltså, låser in mig med en dator och sen kan världen fara och flyga!

Blääääääääääääää