Senaste kommentarerna i forumet

Jag läste inlägget, och det är så rätt. Skammen och skulden blir till en ond spiral. Och när det blir för övermäktigt så kan jag inte hantera det - då trycker jag ner det långt inom mig och låtsas att det inte längre finns. Då kan jag andas igen, gå vidare. Och så är jag tillbaka på ruta ett. Den här gången vill jag känna allvaret. Inte skam och skuld. Men komma till insikt att det måste ske en förändring. Nu.

Idag fick jag tid hos alkoholrådgivningen, om en vecka ungefär. Jag hoppas att det kan få mig att fatta att mitt drickande inte är normalt utan skadligt. Jag har så lätt att förtränga, och låtsas som att allt är ok.

Det är inte så lätt alltid, men du vann idag ? Ge inte upp, vi klarar mer än vi tror! Ha en fin fortsatt måndagkväll. Kram

Typ alla här mer eller mindre!

Inte så konstigt att du känner dej så, det har ju varit jättemycket som hänt i ditt liv, senaste tiden! Jag känner mej också trött och lite låg men tvingar mej att ge mej ut att jogga (varannan dag ungefär). Men jag är väldigt ”lat” med städning och annat. Jag prioriterar det som känns viktigast i längden, för mej just nu. Städning,matlagning och vänner mm, ”springer ju inte iväg” ; ) Energin till det kommer förhoppningsvis med tiden. Jag klarade även denna helgen utan alkohol och är också så tacksam för det. Sköt om dej och fortsätt ta de lugnt. ? Kram ?

Att vara alkoholist. Jag har så svårt att få ihop det med min självbild. Den jag vill vara och den jag presenterar utåt. Det är som att det är så absurt att jag inte kan förlika mig med tanken. Så absurt att det inte går in - skämtas bort och "bjuder på mig själv". Gång efter gång. Men jag börjar även bjuda på mina vänner, som inte orkar med mig. Som flera under det senaste året har bett mig att ta det lite lugnt. Och jag bjuder på min sambo, förtroendet, och ser hur långt han kan gå innan han kastar ut mig. Innan allt är sviket och jag har gått för långt.

Jag läste något så klokt i en av trådarna igår - att det är ett smärtsamt farväl, som tar tid att läka och känns allt mindre ju länge tiden går. Men det är antingen ett farväl till alkoholen eller ett farväl till dom du älskar. Och jag vill välja det rätta.

Så, AlkoDHyperD, rädslan ligger i att glömma och att inte komma till insikt. Det är för mig att misslyckas. Att förtränga även denna fyllan och dessa löftena som jag nu gett min pojkvän om bättring. Att istället, som andra gånger innan, hitta på bortförklaringar till varför det hände istället för att ta ett eget ansvar. Exempelvis så har jag skyllt på kläderna jag hade på mig på kvällen, om jag bara kastar dom så har den kvällen försvunnit (sjukt och irrationellt, jag vet..). Jag köpslår, och tänker att om jag bara gör detta bra så har jag vägt upp för allt dåligt jag skapat omkring mig. Jag tittar på tv-serier som romantiserar fyllan, som nåt roligt. Om jag bara skojar och säger att livet är för kort för att gå runt och ångra sina fyllor, så börjar jag snart tro på det själv. Ett glas vin är ju så trevligt, hur vore livet utan det?

Jag dricker för att fylla ett hål i mitt hjärta. Kanske trivs jag inte med livet jag lever och vill döva det? Men insikterna blir grumliga och obefintliga av fyllan. Jag kommer hellre till insikt nykter, innan jag redan har festat mitt liv till spillror.

Jag vill känna smärtan och, förhoppningsvis den här gången, landa i en insikt om vad jag är. Ibland kan suget vara så starkt att jag bokstavligt talat springer från tunnelbanan till krogen där mina vänner väntar för en aw, men det är inte dom som är min primära längtan. En alkoholist? Kanske. Om så, idag en nykter alkoholist, på dag 2.

Känner verkligen igen mig, hade nästan kunnat varit jag själv som skrivit det!

Stort tack Manda! Inser att jag är mer fast i skiten än vad jag velat tillstå! Har haft en hemsk eftermiddag då jag förhandlat med mig själv om jag bara ska ta några öl innan jag cyklar hem. Valde bort alkoholen men det var inte lätt! Ger dock aldrig upp!

Det finns några man blir riktigt bekymrad över här på forumet. Du hör dit! Hur mår du egentligen?
Surfa på sjölvmordsmetoder? Du måste ta ansvar för dig och dina nära. Och det hade inte varit bättre om du lyckats när du var 13.
Dricker du nu, dricker du inte nu?
Tror du kanske har hör till dem som använder alkohol som medicin. Du skriver att du blir stressad och rastlös när du dricker. Så funkar det för mig också och man märker det mer när man dricker sällan. Då kommer den obehagliga könslan snabbt och man kan sätta den i sitt sammanhang.
Nu när jag har läst din tråd så funderar jag lite på hur det är med din självkänsla egentligen, och självförtroendet? Tycker att du klankar ner rätt mycket på dig själv i några inlägg. Ingen självpepp för att du klarar tjejmilen, mer prat om lågvattenmärke, inget jubel för att du gått ner, bara prat om de kilon som är kvar, tankar om att du är för pratig, för trevlig på fester. Du är nykter långa perioder, men jublar inte över dig själv. När du har uttryckt din ilska, så grälar du på dig själv. Funderar på om det är dags för lite självpepp. Kanske i en terapiform. Du skrev om fotoalbumet som du gjorde och jag tror att det kan vara bra. Men lite fokus på självstolthet skulle inte skada. Det är extremt svårt om du är i en depression, jag förstår det, men då måste du få hjälp med depressionen. Jag är helt övertygad om att du är en fantastisk person som borde kunna räkna upp otaliga förtjänster. Ta hand om dig!

att det är lite intressant med konflikten mellan alkoholister och anhöriga! Konflikten är ju ganska lik den man har på hemmaplan. Den enda man kan styra helt och ha full kontroll över är sig själv och inte ens det alltid! I början när jag var med här på forumet var mitt fokus ”hur ska jag få min särbo att sluta dricka”! Nu har jag vänt fokus till mig själv ”vad kan jag acceptera, var går min gräns, vad vill jag”! Det är lärorikt att dela andras erfarenheter, från ”bägge sidor”, att dela med sig av sina egna upplevelser. Och faktiskt är det lite nyttigt och tankeväckande att bli trampad på tårna ibland. För det gör ju inte ont utan anledning. Sen tycker jag att det är viktigt att vi är ödmjuka inför varandra, man kan även ”trampa andra på tårna” på ett skonsamt sätt! Fokus ska ju va att reflektera, inte idiotförklara!

* Tro på dig själv
* Får inte glömma
* Inga ursäkter
* Positiva tankar
* Njut och tänk hur befriande det känns.
* Tankar och känslor - Låt dom komma och vara ärlig emot dig själv - reflektera
* Klarhet och logik

Jag tycker inte de är fåniga utan jag beundrar dem som väljer ett nyktert liv! De väcker min nyfikenhet :)

Bra att du bytte tråd!

Det är lätt att helt avfärda nån som är så brysk som DGB, det är det jag menar. Hen har ju en poäng i sitt inlägg, men det är lätt att helt missa den eftersom den framförs på det sätt som den gör. Där ligger orättvisan.
Tycker att man ska försöka undvika att sätta etiketter på människor här, "cynisk och bitter", likväl som DGBs personpåhopp om "klapp på axeln" eller att alla som svarat är dumma i huvudet och att det är därför alkoholisten dricker...

Och nej, jag tycker absolut inte att man ska behandla någon med silkesvantar. Särskilt inte alkoholister, de kan givetvis också behöva en spark i röven. Och den bästa sparken i röven för DGB är kanske just att behöva utveckla sina tankar. Att utveckla varför man blir arg och irriterad och vad man egentligen tycker är problemet, det ger nog mest i alla fall. Både för den som skriver och den som läser. Funkar dock inte alls om man börjar med att sätta etiketter. Och man får kanske ha lite överseende med språken i inläggen och försöka läsa lite mellan raderna.
Och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite intressant den här konflikten mellan alkoholisten och anhöriga. Tror att det finns mycket att lära i den. På båda sidor.

Hur gammal är du? Medicinerar du mot något annat än a?

AA eller NA beror nog mest på gruppen i sig,inte om det är just AA eller NA...

Förstår problematiken, jag är inte där riktigt ännu men har en pappa och hans sambo som dricker 1-3 öl/vinglas per kväll, ibland slinker det ner än och annan grogg och wiskey. På helgerna är de fulla.. Jo DetGårBättre, jag skulle säga att det är alkoholism likväl. Min pappa är en arbetande man som svirar omkring i proper jobbarbil, åker på affärsresor och går klockrent igenom varenda hälsokontroll på hans jobb, men han är fortfarande alkoholist.

Min pappa gör precis likadant yrslan, han slår det ifrån sig och hittar argument för att det inte är så. Jag har inte kommit till det läget ännu där sonen är i behov av barnvakt men jag har bestämt mig för att de endast får vara det under dagtid (då de är nyktra). Jag får försöka hitta någon annan istället. Jag struntar helt i att min pappa mer eller mindre alltid har haft alkoholproblem och att jag har klarat mig bra ändå för jag tycker hela situationen är osund. Barn och alkohol passar inte ihop!

Känner man sig stressad är det fel sätt att dricka det finns nyktra vänner var man än är men oftast tycker man dem är fåniga löjliga i sina liv vad göra anonyma narkomaner det kan man göra

Bra jobbat! Och håller du upp lite till så har du snart etablerat en vana. Jobbar själv på att hamna där igen. Det är egentligen så skönt att vara nykter.

Inget konstigt med det. Mitt humör är som en ekg-kurva. Har alltid varit så.
Mitt i flamset tittar min dotter (fast med glimten i ögat eftersom hon visste att jag varit nykter hela helgen) på mig och säger: har du druckit eller?
Nä, svarade jag, det vet du väl. Och då brukar jag väl knappast vara så här uppåt, eller hur? Jag är hög för att jag är glad och ni är hemma allihop och för att jag tagit mig ur återfallsspåret och slipper dricka.
Ha, ha, visst är det härligt. Hög av att vara nykter.

Imorse frågade hon om jag tagit för mycket medicin för jag var i hennes ögon speedad.
Även det bara en fråga, vi har ett öppet klimat hon och jag, men jag vet att hon är observant och kanske inte vill att det ska svänga tillbaka eller övergå till överaktivitet och stress. Det blir ju en stor skillnad från de veckor som varit när jag var väldigt dämpad och tankspridd. Lätt att tro jag är överdrivet speedad då.
Nä, dosen är väldigt hög, men den är anpassad av läkaren utifrån vad jag behöver, svarade jag då. Men, kommer du inte ihåg hur det var innan jag började med medicinen, då hade jag ju inga spärrar alls, gick ju över styr hela tiden, pratade för fort, sprang runt som en skållad iller. Nu är jag glad. Återhämtad. Vanlig glädje helt enkelt...

Fast, när jag inte mår skit är ju energinivån rätt hög, folk ser mig nog som lite manisk.
Kan ju vara värt att tänka på. Slår jag i taket blir det risksituation igen.
Veckan kommer bli bra, två dagar arbete på hemmaplan med mycket tid över. Reflektionstid.

Fast nu är ni lite orättvisa mot DGB, tycker jag. Hen har rätt i mycket också och det är viktigt att tänka på maktbalansen i ett förhållande precis som hen skriver. Smygdrickande är ett misslyckande, att inte kunna hantera a är ett misslyckande. I många fall härinne är era alkoholister inte medvetna om problemen och försöker skylla ifrån sig på er att de dricker, men i de fall då det finns en medvetenhet, så måste man nog fundera på de saker som DGB och förresten UllaBulla beskriver. Detta för att inte klampa på som en ångvält i förhållandet. Det finns många ledsna människor på beroendesidorna där anhöriga och vänner går på och tvingar fram sina lösningar. Men som sagt det beteendet gäller nog nästan inga av er härinne. I många fall verkar alkoholisten ha makten i förhållandet, utifrån det ni beskriver.
Tänker att alla måste fundera över sin roll i förhållandet och i sitt eget liv, sina gränser. Din man behöver fundera över varför det här händer och i vilka sammanhang, du behöver kanske fundera över vilka ömma tår DGB råkade trampa på. Det är inte ditt ansvar det här. Det är din mans, sen får du fundera över dina gränser och vad som är viktigt för dig.
Jag har inget svar på vart han kan vända sig. Han verkar ha samma beeende som jag. Det finns en ansvarslöshet i botten för mig tror jag, och samtidigt mycket ansvar för andra. Då blir det en slags flykt. KBT och att prata med någon är säkert bra. Samtidigt så kanske du får leva med att det kan hända igen utan att det är nån större fara. Inte så att du ska acceptera, men man kan inte lära sig cykla utan att trilla på vägen. Tycker fortfarande att du gör helt rätt som belyser problemet och inte gömmer undan det.

Sätta ord på det som känns. Tycker inte det är att gnälla, utan att dela med sig av sina inre upplevelser.
För visst är det så, att när man skrivit eller sagt det så ändras perspektivet.
Precis som du beskriver tankarna på att du inte är rik, för att sedan konstatera att du ändå har tillräckligt.
Eller att årstiden kan sänka humöret. Väl uttalat lugnar sig känslan, för att den blev erkänd och fick finnas, och plötsligt dyker tanken på att skillnaden i väder och temperatur ändå kan vara av godo på något sätt.
Ha, ha, själv har jag svårt att se något positivt med höst och vinter hur mycket jag än gnäller och sätter ord på eländet...

Förresten, en sak slog mig när jag läste om hur processen kunde se ut när du drack, Berra.
Depressionen som skapades av ett stressigt leverne.
Behöver du kanske se över din tillvaro med tanke på stress? Förebygga?
Bara en tanke.
Kram

Börjar dagen med att läsa om faran med att skada levern. Herregud vad onödigt med a. Tror jag ska läsa om det varje morgon bara som extra säkerhetsåtgärd.

Och idag kom första kommentaren att jag såg ovanligt pigg o fräsch ut. :)

Och jag är trött, sentimental och låter det får vara så! Vanan att inte dricka alkohol när barnen är hemma känns tryggt!
Kram alla!

Och de må bra-hormonerna sänker dig heller inte efteråt!
Härligt

Om ni kan prata i lugn och ro. Utan att kräva, anklaga eller hota, bara berätta om vad du upplever, känner och vad du behöver och vad du önskar av honom. Och fråga honom om vad han själv tänker. En plan är bra. Fråga honom hur du kan hjälpa.
Kram

Meningen med skuldkänslor är att vi ska se våra misstag och meningen med att de är smärtsamma är att vi ska motiveras att inte behöva känna den smärtan igen. Allt för att gemenskapen och tillhörigheten till "flocken" är så viktig för överlevnad.
Men om känslorna blir så överväldigande att de övergår till uppgivenhet, tanken att 'det är jag som är fel och det går inte att ändra på', är de inte längre till någon hjälp.
Genom att ha medkänsla med dig själv och förståelse för att ditt beteende och dina känslor är mänskliga kan du lättare bära skammen och skulden utan att förlamas av den.
Det du beskriver har många av oss här egna erfarenheter av. Det är inte oss som personer det är fel på.
Men vi har blivit skadade av alkoholen. Hjärnan omstruktureras av för mycket alkohol.
Du behöver inte döma dig själv för vad alkoholen ställt till med och hur den påverkat ditt beteende.
Däremot har du ansvar för dina handlingar här och nu. Det tar du genom att söka hjälp här och genom att försöka hitta vägar till förändring.
Rädsla för att misslyckas kan sabotera motivationen. Kan du styra om din rädsla mot den adekvata rädslan för att fortsätta dricka?

Om "att misslyckas" betyder "inte nå målet" beror ju risken för misslyckande på hur målet ser ut.
Så här: låt oss säga att du har som mål att aldrig mer göra bort dig på fyllan. Det är ett diffust och svårt mål. Säger ingenting om hur du ska bära dig åt för att nå det.

Om du istället har en målsättning som finns inom dina handlingsmöjligheter och är rimligt skulle det kunna vara
'jag vill inte göra bort mig på fyllan, för då mår jag dåligt och förstör mitt liv och min självkänsla. Därför ska jag söka och ta emot den hjälp jag kan få för att ta en längre paus från drickandet/sluta dricka helt, för jag vet att när jag väl dricker kan jag inte längre styra mitt beteende och riskerar då att göra bort mig igen.'
Vad tror du om det?