Senaste kommentarerna i forumet

Tacksam för ännu en nykter dag. Känslorna går upp och ner, så mycket som kommer ikapp en nu när sinnet är klarare. Mår fysiskt mycket bättre det är väldigt skönt. ?

Hur står det till LillPer. Länge sedan vi hörde något från dig. Oavsett hur det går fortsätt skriv så hjälps vi åt......
Tjalle

Härligt att det har varit en bra och nykter helg☺ Det har gått bra för mig också imorgon blir den min 7 dag. Kramar

Vad bra att du gick undan och skrev! Jag blev även rörd när jag läste ditt inlägg om när du kom hem och kramade om ditt barn helt nykter. Jag hoppas du lyckades hålla hårt i tekoppen! Tänker och hejar på dig! Kram

De oförstående kommer ändå aldrig att förstå. De och deras åsikter är oviktiga.

Välkommen tillbaka! Hoppas du mår lite bättre för varje timme som går.... kram ❤

Nu är det kväll i sommarstugan och mor vill bjuda på något gott.. jag har ännu inte sagt något om att låta bli att dricka och medans hon radar upp flaskorna (10-15 olika sorter) har jag fått in i badrummet för att skriva av
mig.
Jag som var så kaxig och visste att jag inte hade suget sitter nu och funderar på hur jag ska ta mig förbi detta. Helt plötsligt blev det så svårt. Ser att mina barn får stora ögon och de undrar säkert hur jag ska klara detta...
Shit, fan....
Jag gör en kopp te. Undrar vad mor ska säga. Haha hon kommer garanterat inte att kunna låta bli att kommentera... Undrar om hon kommer att fråga om jag är gravid... far kommer som alltid att vara tyst...
Te var det ja... tjihoo

Vad heter filmen? Dokumentär?

Jag saknar dej också. Hoppas du mår bra! Kram

(overkligt detta, känns som jag bara hittar på, ju...)

Det händer något med hjärnan och kroppen vid feber runt 40-strecket. Stadiet med allmän sjukdomskänsla, ruggighet och värk i kroppen är passerat. För mig kändes kroppen som en öm, het smet. Hjärnan var trögflytande, inga ord eller tankar, bara slött observerande av den inre och yttre världen. Jag var inte medvetslös vid dessa febertoppar. Frågade någon om mitt namn och personnummer kunde jag svara. Men jag var så trött. Hjärnan var trött. Logiken avstängd, allt för ansträngande att forma tankar till resonemang som skulle kunnat möta rädslan.

För rädd var jag. Varenda del av kroppen tycks angripen av detta virus som verkar ha forcerat alla brandväggar. Det hade tillkommit flera symptom. Händerna och fötterna var svullna och värkte. De utslag som spridit sig över hela kroppen sved och hade blivit mer som nässelutslag. De fanns både inuti munnen och på ögonlocken. Tandköttet hade svullnat upp och det gjorde ont. Hela munnen och halsen kändes full av skärsår.

Men det som var värst var huvudvärken. Låg jag alldeles stilla i sängen mellan febertopparna kunde jag andas bort den en smula. Men när frossan kom var det som "foglossningar" i hela kraniet. Tänder, käkar, ögonhålor, allt tycktes expandera. Jag ringde på klockan och sa att huvudet håller på att invaderas också. Nu tar viruset över bit för bit medans jag bara ligger här. Kan ni inte göra något?

Nej, man kan inte bota virus, bara symptomlindra, var svaret. Jag vill inte ha symptomlindring, stönade jag, om viruset ska äta upp mig ska det fanimej inte få göra det i smyg i alla fall! Och förresten, feber har man för att viruset inte trivs lika bra när det blir för varmt.
Kroppen trivs inte och jobbar inte heller så bra när du har så hög feber, sa sjuksköterskan, och därmed var jag övertalad. Paracetamol varvat med ibuprofen var tredje timme dygnet runt ordinerades.

Enligt provsvaren var levern påverkad av viruset. Självklart funderade jag på om det var en permanent skada och kanske anledningen till att jag svullnat upp. Eller om det var levercancer. Tanken blev snart en sanning. Det var säkert därför jag fick utslag, klåda och konstiga besvär. Levern funkar inte och kroppen är förgiftad! Och därför går ju heller inte febern ner. Logiken var solklar. Paybacktime...Så snyggt av ödet att välja just levern också. Som fått så mycket stryk utan att göra väsen av sig. Orättvist att dra undan mattan nu när jag är nykter, kan man tycka. Och äntligen värdesätter livet så mycket.
Jag var helt utlämnad åt mina känslor och snabba slutsatser. Helt i nuet. Samtidigt som insåg att jag drog iväg och överreagerade kunde jag inte låta bli. Allt utspelades i mitt huvud. Kommunicera var för ansträngande.

Att inte förstå och inte ha kontroll är säkert jobbigt för de flesta. För mig är just skapande av begripliga sammanhang genom analyserande och ifrågasättande ett sätt att hålla det inre kaoset borta. Ligga steget före, ha strategier och plan A, B, C osv och alltid hitta något sätt att påverka. Att hålla uppe föreställningen om viss kontroll, vara agerande. Min allra största trigger, och det finns många bidragande orsaker till det, är hjälplöshet. Och mina allra svåraste psykologiska trauman är associerade till sjukhus. Bearbetade i teorin, accepterade och integrerade i mitt vuxenjag, men när jag var så utmattad av infektionen och febern var jag inte längre mitt vuxenjag. Regredierad till den yngre upplagan, sög varenda cell in miljön, känslorna, dofterna, allt som påminde om den värsta mardrömstiden.

Jag var medveten om hur situationen påverkade mig och visste att jag måste ur sinnestillståndet. Men det enda jag kunde och orkade var att ligga stilla på sängen och försöka stänga världen och tankarna ute med öronproppar, filtar och solglasögon. Hade jag inte varit så trött hade jag haft panik. Istället grät jag. Och det var skönt. Ingen skulle få ifrågasätta att jag grät för ingen visste anledningen. Knappt jag själv.

Ultraljud på lever och diverse andra organ var utan anmärkning. Värdena var stabila och vanliga huvudvärkstabletter kan man ju distribuera till sig själv hemma. Sömn, frisk luft och immunförsvarstärkande mat är inte något sjukhus kan tillhandahålla. Tre nätter fick räcka. Jag skrev ut mig, något uppgiven eftersom jag fortfarande inte mådde bättre och fortfarande inte fått svar på vad som var fel. Men med bättre strategi för att hantera febern och inbokad uppföljning efter helgen, förhoppningsvis med lite fler svar på olika prover.

Hemmiljön gjorde gott, men inte tillräckligt. Jag kom hem torsdag eftermiddag, var hemma - rätt dålig - under fredagen, men det blev en vända till jourcentralen på lördag, och söndag en heldag på akuttmottagningen, innan jag äntligen fick svar på vad det var för virus. Och lite fler upplysningar om vad det mikroskopiska sattyget ställt till med. Enterovirus. Skador på hjärtmuskeln förutom levern. Än så länge.

Idag har jag som högst haft 39 i temp och märker stor skillnad i sjukdomskänsla. Jag orkar läsa och skriva, till och med tänka! Klådan gör mig tokig, men hellre tokig än så väck som jag varit de senaste veckorna. Imorgon bitti åter för provtagning. Hoppas markörerna för hjärtmuskelskada, leverskada och infektion har gått ner. Därefter ultraljud av hjärtat på fredag samt läkarbesök. Jag är tacksam för den unge läkare som engagerade sig på akutmottagningen hela gårdagen. Han letade upp – och hittade (!) provsvar, konsulterade experter och bokade in ordentlig kontroll av hjärtat redan nu och oavsett vad uppföljande blodprov visar i morgon för att jag berättade om min livsstil, mitt behov av träning och svårigheter med att veta vad som är normal fysisk aktivitet i kontakt med vården.

Det var inte bara viruset jag kämpade mot - och fortfarande kämpar mot - på sjukhuset. Mina demoner vaknade. Inte beroendehjärnan utan de riktiga demonerna, de som får förståndet att vackla och alla skydd att rämna. Jag befann mig i två verkligheter. mitt 18-20 åriga jag och mitt nuvarande. Den yngre upplevde och kände, den äldre observerade.

Jag är fortfarande sjuk. Kommer pga hjärtmuskelinflammationen inte kunna träna på länge. Sedan kommer den fruktade hösten. Är jag rädd för att falla?
Nej. Med lite galghumor kan man konstatera att viruset både tog bort mitt skydd (träningen) men även satte dit ett annat. Man dricker inte med en inflammerad lever.
Men oavsett det. Nej. Demonerna påminde mig om så mycket mer än de senaste återfallen gjort. Om hur det är att verkligen vara utlämnad, rädd, sjuk, hjälplös och ha dödsångest. Oj, vad jag värdesätter mitt friska liv! Hoppas få det tillbaka

Hur går det för dej? Jag menade inte att "komma med pekpinnar", har ju haft så svårt att dra ner på drickandet själv. Men man får inte ge upp! Hoppas du mår bra. Kram

Tack Gunda och Allva för inlägg och pepp! Ja, visst finns det mycket annat att "lyxa till" tillvaron med. Kall citrondryck är gott, det dricker jag ofta. Jag tänkte även att jag ska leta fram recept och göra nån god och nyttig smoothie. Det är något som inte bli av tidigare.
Den euforiska känslan av att "nu börjar min långa semester" har inte riktigt velat infinna sej, som den brukade göra förr. Det är kanske Alkohol-djävulen som försöker manipulera mej : ( . Det har varit ett intensivt ältande i min hjärna idag: köpa hem lite vin eller inte... några folköl åtminstone.. Men jag undvek alla butiker och vann kampen idag (tur att man har mat, choklad, citroner och alkoholfri öl hemma ?). Just nu känner jag ändå ett slags lugn inom mej. Jag har de gott trots allt. Vädret ser lovande ut imorgon och jag ser fram emot en ny nykter dag, utan bakfylla ???

Inatt kunde jag inte sova mer än 1h. Drack mer samlat, eftertänksamt och mindre igår. Däckade inte utan tog en dusch och gick och la mig. Sömnen är fruktansvärd.

Hällde upp första glaset kl5, och det är nu efter 3 1/2 timma inte helt slut. Eftertänksamhet. Rädsla.

Kommer ta ett glas till, men det är inte ens i närheten av hur en normal kväll efter jobbet ser ut. Jag bävar inför ytterligare en sömnlös natt badandes i svett och mardrömmar. Jag är rädd att hela systemet kroknar om jag går från extremt till inget. Beslutet måste komma inifrån och jag vet inte hur jag ska fatta det än....

Min svidande lever skrämmer mig, abstinensen skrämmer mig, förändringen skrämmer mig, rastlösheten och känslan av tristess utan ah skrämmer mig nåt så helvetiskt.

Orkar jag skriva ett inlägg? Jag ska göra ett försök. Det får bli uppdelat, för skriva är just nu ansträngande. Liksom prata, läsa, sitta upp en längre tid eller till och med tänka.

För tretton dagar sedan var jag i toppform. Jag hade veckan innan ökat träningsmängden lite extra (tänkte nu trappa ner inför en ironmantävling) samtidigt som trädgården och barnen bjöd på lite extra fysisk aktivitet mellan träningspassen. Kände mig inte överansträngd eller stressad, bara full av energi.

Tisdagen den 25 juli sprang jag 25 km på förmiddagen. På eftermiddagen gick jag under ett par timmar upp och ner för en stege med takpannor i handen. Att jag var utmattad och hade ont i hela kroppen senare på kvällen var inget jag tyckte var konstigt. Hade ju jobbat rätt hårt och gjort ovana övningar. Träningsvärk alltså.

Onsdag morgon vaknade jag med ännu mer ont i kroppen och feberkänsla. Fortfarande relaterade jag den till gårdagen, likt den sjukdomskänsla jag ibland kan känna efter tävlingar. Därför trotsade jag värken och tröttheten och simmade 2000 m i sjön på morgonen. Jag brukar känna mig lite ruggig när jag tar av mig våtdräkten så frossan efter simningen tänkte jag inte så mycket på. Inte heller att jag var yr och trött hela förmiddagen. Jag visste ju att jag tränat hårt senaste tiden, men nu var det dags att trappa ner och börja ladda!

Fast när jag vid lunchtid frös trots att det var soligt och över tjugo grader ute, och blev så matt att jag var tvungen att lägga mig fattade jag att jag nog hade feber - fast utan andra sjukdomssymptom, så teorin om överansträngning stod kvar.

Jag gick till jobbet på torsdag morgon trots att jag hade svårt att ta mig ur sängen - jag kände att febern var ganska hög, men kollade aldrig. Frös och var trött hela dagen. Det värsta var ledvärken, mest ryggen och nacken. Men nu skulle det väl ändå vara över. Jag är ju sällan sjuk mer än två dagar.

På fredag tyckte jag att det blivit något bättre även om jag var förvånad över att inte vara helt feberfri när jag vaknade. Det hade ju gått två dygn nu! Fortfarande väldigt ont i nacken, men annars inga sjukdomssymptom. Men det var då det började.

Från fredag eftermiddag, då jag rasade ihop med feberfrossa i soffan direkt efter jobbet har det bara blivit värre. Högre och högre feber, fler och fler symptom. Jag hoppas att den plötsligt uppkomna känslan att jag måste spy som jag fick i natt var den sista överraskningen och att det nu vänder.

Lördag morgon var febern redan hög. Över 39. Ont i nacken och lederna. Jag märkte att handlederna var stela och händerna lite svullna. Armarna domnade när jag höll i boken jag låg och läste. Det var nu fjärde dagen med hög feber och jag började fundera på att åka till vårdcentralen. Huvudet funkade inte så bra. Tankar i sirap. Så istället för att åka till vårdcentralen ringde jag 1177 (fråga mig inte varför) och satt i telefonkö tills vårdcentralen, som jag naturligtvis uppmanades åka till, hade stängt(!) Jag var så seg nu att jag egentligen tyckte det var rätt bra. Orkade inte resa mig från soffan. Senare på lördagskvällen låg jag under fyra täcken och skakade. När frossan äntligen tog slut var jag väldigt varm och väldigt slö. Jag andades snabbt och ytligt, tog pulsen och märkte att den låg på över 100. Tempen visade 40,6. Det är väldigt högt för en vuxen. Jag hade läst att man ska uppsöka vård om man antingen har hög feber mer än fyra dagar i rad, eller om den är över 40 grader och pulsen är över 90. Så jag bad min son köra mig till akuten.

När vi kom dit blev jag snabbt omhändertagen av två "syrror". En på varje sida. Blodprover och dropp i båda armarna. Vätska i den ena och paracetamol den andra. EKG-uppkoppling. Priogrupp orange, näst högsta, antagligen för att man misstänkte sepsis eller hjärninflammation. Jag bara flöt med. Skönt att någon annan tar över. Nu hittar de felet och ger något mot det och så får jag åka hem. Bra.

Febern gick ner efter några timmar och EKG visade inget konstigt. Proverna visade inte på någon bakteriell infektion, även om CRP låg relativt högt. Läkaren trodde det var någon form av influensa jag fått och jag fick åka hem, med uppmaningen att komma tillbaka om det blev samma igen, samt åka till vårdcentralen på måndagen för nytt blodprov (infektionsmätning genom CRP).

Det blev samma på söndagen, till och med värre. Feber på 40,7 och nu var jag rejält svullen på armar och ben. Det hade kommit små prickar, eller upphöjningar i huden, också. Men jag stannade hemma. Orkade inte åka till akuten och var lite trögtänkt. "Nä, då sätter de bara in febernedsättande dropp och skickar hem mig. Jag kan lika gärna ta en Alvedon här hemma" Så jag låg kvar hemma. Under natten till måndag frös och svettades jag om vartannat, precis som nätterna innan, och hade börjat få huvudvärk. Dessutom gjorde det plötsligt väldigt ont i hela munnen och kändes som jag svalde glasbitar när jag försökte dricka.

Måndag morgon kom frossan redan när jag steg upp vid halv åtta. Eftersom jag skulle till vårdcentralen för blodprov och nu mådde som jag gjorde åkte jag dit med en gång. Tempen var då 40,5. Jag orkade knappt tala om mitt ärende i receptionen och började nästan gråta när de inte kunde få upp sjukhusets journaler, för det var så jobbigt att tänka och prata. Blodprovet visade högre infektionsvärde och mitt allmäntillstånd var rätt risigt. Det blev direktremiss till akuten igen.

Samma priogrupp och initiala emottagande som lördagskvällen, men nu blev jag lite mer uppvaktad och undersökt. Själv låg jag bara där på britsen. Alldeles stilla. Kroppen helt slapp. Helt orkeslös. Så fruktansvärt trött. Jag orkade bara andas. All försök till tankeverksamhet flöt ner genom min hjärna, ner på britsen. Bara andas in, och andas ut. EKG-apparaten pep hela tiden varning för andningsuppehåll, men jag bad dem stänga av eller sänka gränsen, för jag andas medvetet långsamt. Ett sätt att minska huvudvärken och slappna av.

Jag blev körd till lungröntgen, alltjämt liggande helt slapp på britsen. Klarade sitta upp en stund när de röntgade. De skulle ta ledvätska från ryggen också. Ja, ja, mycket bedövning bara, såsade jag, och flöt med.

Många blodprover och mätningar senare bestämdes det att jag skulle bli kvar för vidare utredning och hamnade på medicinavdelning 1. En sköterska kom för att skriva in mig och jag måste verkat helt knäpp. -Va? Vaddå skrivas in? Jag ska utredas vidare. Felet är ju inte hittat än. Ni kan väl inte sluta utreda under natten? Viruset vilar ju inte under natten, det håller ju på att ta över hela kroppen på mig! Här kan jag ju inte bara ligga och bli uppäten inifrån..

Fortsättning följer....

Jag och säkert många här på detta forum blir oroade över ditt senaste inlägg. Jag tolkar det som ett desperat rop på hjälp. Vi finns här! Snälla, hör av dig... vi (jag) är just around the corner....Det finns värme och ljus, även om det är svårt att ta in när man mår som du (been there). Det låter klyschigt och banalt kanske, men det är svårt att uttrycka sig annorlunda. Du måste veta att du är värdefull, trots allt som A ställt till med. Min terapeut har ett långvarigt missbruk bakom sig, säkert värre än man kan föreställa sig. Nu är han ren sedan många, många år. Han har såå mycket att ge pga erfarenhet och klokhet. Snälla du, kom igen! Det finns alternativ! Hade jag varit i din närhet så skulle jag bara krama dig tills du blir lite lugnare i sinnet, hur länge som helst. Nu får du min kram, känsla av omsorg och kärlek via detta forum istället!

Välkommen hit! Det låter som om du verkligen vill det här! Du har gått från tanke till handling direkt, valt att ta tjuren vid hornen och skaffat all hjälp du kan få. Längre fram tror jag dina barn kommer att kunna se detta och förstå, även om de i nuläget är för arga och besvikna. Använd skammen och skulden som en påminnelse om var du INTE vill vara, använd den kraften du visat att du har till att ta dig framåt mot ett nyktert liv (som du gör). Använd dock inte skammen till att bara sparka på dig själv - det blir bara destruktivt och risken är att man börjar om igen för man tycker inte man är värd mer. Istället för att älta allt som hänt, försök istället tänka på vilka enorma steg mot förändring som du gjort de senaste dagarna! Jag har varit i båda läger, föräldrar som missbrukar bakom fin fasad och till min stora sorg själv hamnat i att inte kunna hantera a. Jag känner till känslorna i båda läger, så att säga. Om någon av mina föräldrar hade visat att de tog tag i sina problem, skaffade hjälp och gjorde allt för att förbli nyktra skulle inget ha kunnat ge mig mer glädje. De lever inte, men jag längtade så efter en sådan dag innan de dog för tidigt. Jag vet att det kommer att ta tid, tid att bygga upp tillit igen, men tänk på slutresultatet... tänk att kunna se dina barn i ögonen och se deras stolthet över dig... den målbilden är något att hålla fast vid, lika stark som att kunna möta sin egen blick i spegeln och känna samma sak!
Mina barn är inte så gamla, men jag försöker vara öppen, inte tiga ihjäl allt som jag växte upp. Jag märker att de blir oroliga ibland (och min man) och det triggar mig en del, men jag försöker hålla fast vid att tillit tar tid att återskapa. En dag tror jag att de kommer tänka på mig som en självklar trygghet. Idag är vi inte där än men vi har kommit långt.
Vägen är inte rak. Jag har ramlat många gånger. Det viktigaste är att inte ta det som en ursäkt för att fortsätta utan upp på hästen igen. Analysera och lär - man lär sig om triggers och att inte vara så hård mot sig själv. Sätta nykterheten först och inte pressa sig till att göra saker för att man borde eller utsätta sig för frestande situationer i onödan. I början kan deg vara klokt att välja med omsorg vad man utsätter sig för, när man blir starkare kan man ta nästa steg. Jag förstår att det är jobbigt nu, men jag tror att en dag kommer dina barn vara stolta över det du gör idag. Stor kram

Du haft i ditt liv. Det är bra att du skriver av dig. Och förhoppningsvis har du stöd på andra sätt också.
Själv gick jag på Al anon som är en självhjälpsgrupp för anhöriga som har någon i sin närhet som dricker för mycket. Jag har också varit den som dricker för mycket.
Det är också bra att ta del av andras trådar, för det kan hjälpa en att få lite mer förståelse för vad man själv går igenom.
Allt gott!

Hej
Ingen bör behöva stå ut med elakheter vare sig det kommer från en berusad eller nykter person. Du riskerar din egen självkänsla genom att stå ut med detta. Egentligen finns nog bara två vägar. Endera försöker din man att sluta med alkoholen eller så går du. Som gammal alkoholist vet jag att hans beteende inte kommer att bli bättre om han inte slutar dricka. Och tyvärr är det nog också så att det är lättare för honom att stå ut med sig själv genom att trampa på dig. Han projicerar nog egna negativa känslor om sig själv på dig. Ja, det är vad jag tror.
vänligen
Ikaros

tröttheten och låt kroppen läka !
Ett friskhetstecken är det att vara trött och njuta av att kroppen får vila och ta lite plats istället för att vara tvungen med allt städarbete efter alkoholen !

Blev jag så vansinnigt trött, åkte hem och hade tänkt lägga ner tid på att läsa i stora boken, men somnade halvliggande i fotöljen, sov när mannen kom hem, vi fixad mat åt oss men orkade knappt äta.
Undrar om detta är en reaktion på den senaste veckans händelser. Fem AA möten på raken, en extra hund hemma, besök av en släkting som bott här över helgen. (Ha ha svaret på tröttheten fick jag med mitt eget skrivande ?)
I dag teman som diskuterades på mötetoch man får tänka till på mötet.
Men ändå käns allt så bra, trots tröttheten.
I morgon hoppas jag att tröttheten har gett vika och jag åter fungerar.
Kram

Det gör mig verkligen glad!

Jag hoppas ni har fin ledighet utan oro där ni är avslappnade tillsammans!

När jag läser om dina 22 dagar, grattis!!
Ha en fin kväll.

Jag vet att det är JÄTTESVÅRT och att man känner sig som ett svin, att han/hon kommer må ännu sämre om man prioriterar sig själv, MEN det är inte så. Du kommer med största sannolikhet må bättre, troligtvis även han, då han eventuellt inser att han måste ta tag i sin sjukdom. Att stanna är inte att hjälpa, men det så det känns...

Tack för stöd och optimism. Hemsk historia. Sådan var inte jag. Men jag var tillräckligt berusad för att fortfarande känna skammen ännu. Jo, det gick bra hos läkaren. Jag bad om Antabus och det fick jag. På torsdag träffar en behandlare i en öppenvårdsgrupp och hela kedjan med läkare provtagningar och grupper och internetdagböcker. Fick en återbudstid! Smet undan på jobbet för att sitta i telefonkö i nära en timme. Får citera dig "Nu finns det bara en väg och den bär framåt".

Och klokt!