Senaste kommentarerna i forumet

Hej Gabriel,

välkommen till forumet! Så bra att du har hittat hit och så fantastiskt bra att du lyckats bryta ditt destruktiva beteende! Väldigt, väldigt bra gjort!

Jag är väl kanske inte rätt person att ge dig några råd. Är typ dubbelt så gammal och i en helt annan livssituation, MEN tant har också varit ung och festat som en tok. Tant har också reflekterar under de senaste åren över samma frågor som du. ;-)

Hur eller hur, så slutade jag dricka för över tre år sedan. Då kändes det både konstigt och jobbigt - det där med ens vänner. Behövde jag "skaffa nya" eller hur skulle det funka? Nu handlade det inte om att jag var ute och festade hela tiden, men då vi umgicks ingick alltid ganska stora mängder alkohol. Det hela har liksom löst sig med tiden. Jag dricker inte, mina vänner dricker, men de dricker mindre i mitt sällskap. Antar att det handlar om att en nykter har en lugnande inverkan på andra. Jag känner inte längre att jag måste ha nyktra vänner omkring mig, utan det går bra ändå. Däremot uppskattar jag inte människor som dricker för mycket och orkar absolut inte sitta och lyssna på en massa gaggande under alltför lång tid. Jag blir ganska irriterad och tycker att det inte ger något. Men det är ju hur min situation ser ut nu idag. Den är inte direkt jämförbar med din.

Men, som sagt, jag har ju också varit 20. Då söp jag ordentligt och festade hårt flera gånger i veckan. Där hade det varit svårare för min del att sluta och sedan fortsätta och hänga med samma kompisar. Alltså är du väldigt stark som fixar det. Vad som hände för min del var att jag träffade en kille och då bröt jag med alla och bara lade ner alkoholen (inte heller att rekommendera - han var både svartsjuk och kontrollerande). Men jag har funderat på vad som hade hänt om jag inte hade träffat honom. Då hade jag nog gått ner mig ganska fort. Jag skulle säkert ha börjat med andra droger, för jag hade liksom tröttnat lite på alkoholen. Jag tänker att om du klarar av att vara nykter och fortfarande hänga med kompisarna så är väl det bra, men är inte risken stor att du trillar dit igen? För min del hade det inte funkat alls - men det är ju jag det. Sedan funderar jag på om du kommer att fortsätta att tycka det är kul att hänga med dina vänner som är både fulla och höga? Det ger dig inte särskilt mycket "i utbyte". Det kanske därför blir naturligt att du börjar söka dig till andra och träffa nya vänner som har andra intressen? Då handlar det inte om att bryta upp och klippa av band, utan snarare om att man växer ifrån varandra. En annan tanke är ju också att man fortfarande är vänner och träffas, men du kanske inte är ute med dem under helgerna. Veckan har ju fem andra dagar också. ;-)

Hur du än gör, så önskar jag dig lycka till och så hoppas jag att du orkar stå emot och hålla dig nykter/ren! Fortsätt gärna och skriv här, för det är ett fantastiskt bra stöd.

Vi kan välja vilka människor vi väljer att möta.
Länge har jag inte velat mötas alls.

Jag lyfter inte blicken och ser
alla de
människor som kommer i min väg
människor som redan finns i min närhet
människor som skulle kunna få ruska om mig
Hålla i mig
Hålla om mig
En stund
En tid
Ett liv

Här möts vi. Du. Du. Du. Du. Och jag.
Och vi möts.
Vi lyfter blicken.
Öppnar våra ögon.
Öron.
Sinnen.
Hjärtan.

Jag ger en liten bit av mig
och jag får allt av dig.

Dig som jag nu har valt att möta.
Och som möter mig.

Jag skrev den här under min anhörigbehandling. Det var verkligen en omvälvande upplevelse. Att få möta andra och dela med sig och bli bemött med förståelse. Min resa har fortsatt här. Jag fortsätter att dela och jag känner hur jag blir tryggare i att möta världen runt omkring mig också. Mina yttre och inre murar har rivits och jag känner mig nyfiken på båda mig själv och andra. Ibland skrämmer det mig. Men mest av allt känns det levande!

Älskar att jag hittade hit till er. Ni som vet vad det handlar om. Jag börjar inse att jag kanske aldrig mer ska dricka alkohol och på nåt sätt känns det bättre idag än igår. Jag har inte förstått riktigt vad det handlat om innan, om jag varit beroende eller inte osv. Min psykolog säger ju att jag är det men mina vänner tycker att jag överdriver. Och själv har jag inte fattat nånting.

Så att ha hittat hit och få prata med er som faktiskt vet och har erfarenhet av det betyder så mycket. Tack för era svar, ert stöd och era tips!

Massa kärlek och styrka till er med. <3

Vad underbart att nykterheten hållit i sig även på semestern ? Verkar som ni kommer få en mycket bra start på hösten!

Min dotter är född med defekt hypofys pga fosterskada, och har substituerats med hormoner sen en månads ålder. Hon fyllde nyligen 18 år. När medicinen är inställd funkar det alldeles utmärkt. Det blir jobbigt inledningsvis förstås om du ligger på plus i kortisol nu, efter operationen noll, och sedan ska du hitta rätt nivå. Men din inställning underlättar enormt! Livet är nu, nu, nu. Det har min dotter lärt mig också. Hon har dessutom en utvecklingsstörning och lever verkligen i nuet. Men maken till livsnjutare finns inte heller.

Så fruktansvärt jobbigt för dig, och familjen. Mina barns pappa fick blodförgiftning och låg inlagd en vecka på medicin, med jättehög feber. Flera gg hann jag tänka "han dör kanske, och jag blir ensam med barnen". Ibland har livet svåra prövningar för oss. Förstår att du med ditt kontrollbehov och träningsmani har en enorm mental prövning framför dig. Men så skönt ändå att du är på bättringsvägen!

Tack för dina tankar kring detta! Funderade på det du skrev om underläge. Det skulle nog kunna vara något som barnen märker av nu när du nämner det. Har nämligen reagerat på att om vi diskuterar något (kan vara ngt på tv'n vad som helst) och jag höjer rösten lite (inte för att bråka utan det är mitt sätt att ibland poängtera något) och kanske säger min åsikt i något ämne till mannen lite hårt så kan barnen reagera DIREKT genom att ta hans parti och säga till mig: SKÄLL inte på pappa!!!!!
Vi har många gånger (de få ggr detta händer) tittat förvånat på varandra och han har direkt sagt att nej nej! Mamma skäller inte, vi bara diskuterar ju!
Lite lustigt dock att de känner att de måste försvara honom? Som om det är lite synd om honom...
övrigt bråkar vi aldrig utan pratar helt sansat om det är något. De har inte varit med om ett enda gräl under hela uppväxten så kanske lite märkligt de reagerar så. Kan ju då va att de känner av den outtalade stämningen oss emellan där han när det kommer till drickandet inte är vatten värd i mina ögon. Jag kämpar ju att aldrig låta ngt gå ut över barnen men det är klart ibland har jag inte kunnat låta bli att sucka djupt eller råka häva ur mig ngt bittert som de också hör i still med: ja men då kan ju mamma göra detta OCKSÅ så kan pappa ju ligga och vila hela dagen (om han är bakis tex). Sådant måste ju också sätta sig och jag är ledsen att det ibland inte går att hålla inne. Blir ju så jäkla förbannad/ledsen mellan varven när det är så passivt fr hans håll och jag är den som behöver ta itu med allt. Då tycker nog barnen synd om honom och förstår inte alls varför jag är irriterad på snälla pappa.
Vad vill jag: jag vill (ännu) att vi ska vara en familj och jag vill att han ska ta itu med anledningen till sitt drickande från grunden. Vill att han ska ta hjälp/stöd från någon. Vill att han ska inse i större utsträckning hur mkt detta påverkar mig och i förlängningen barnen TROTS att han inte visar sig packad etc. I hans värld tror jag detta ok för honom då han dricker mycket när de somnat. Men i realiteten så påverkar ju bakis/passiviteten/orkar inte ta samma ansvar som mig med mera med mera mycket mer oss alla och främst mig som jag upplever det.
Vad jag inte vill: att det ska få fortsätta som det är nu :(

Idag är dagen med stort K, k som i kastrering. Eftersom jag är en person som oroar mig så satte jag redan igår igång med att måla upp alla tänkbara skräckscenarier inför dagens expedition till slaktaren. Jag försökte hålla skenet uppe men hunden genomskådade mig enkelt och blev så nervös att han gjorde på sig. Inne. Så det enda jag kunde komma på var att tillbringa hela resten av dagen framför tv'n, på så vis blev jag distraherad och hunden lugnade ner sig. Mycket snart ska vi påbörja den drygt timmen långa färden till veterinären och jag börjar jaga upp mig. Tur att hunden har sin plats längst bak i bilen, kanske märker han inte hur stressad jag är.

Ha en fin dag ni andra, för egen del blir den knappast bra förrän jag får tillbaka min hund, vid liv.

Vi får "skicka" kramar till varandra här ^_^
min mamma säger bland annat till mig att hon ångrar att hon hade barn med min pappa...... Hur dumt låter inte det?.

kram ❤️

tack för ditt stöd <3. Har funderat på att prova al anon

Så jobbigt för dig. Men ändå så är du stark och har släppt alkoholen. Verkligen bra gjort.
Hoppas det löser sig med alla svårigheter och att du mår bättre.
Kram

Kära fina du, önskar att jag kunde ge dig en stor stor kram. Be aldrig om ursäkt för dina önskningar. Du är värd så mycket mer än du kan ana.så Ledsen jag blir att du har haft det så tufft, så onödigt. Hoppas du kan få stöd från flera håll så du kan få gå vidare med ditt!
Kom ihåg att det var aldrig ditt fel, aldrig ditt ansvar. Det är din mamma men du förtjänar så mycket bättre, hon förtjänar inte dig.
Läs trådar och prata prata prata. Se ljuset i framtiden ☺️ all styrka till dig. Kram❤️

Jag känner mig redan stressad efter en dag. Funderar på vad jag skulle kunna jobba med istället.
Vill lugna mig med några glas vin men ikväll blir det inget med det.

Eller om negativa effekter av alkohol. Det är det som är terapin här tycker jag. Jag går tillbaka och kollar hur mitt liv såg ut tidigare. Vad jag skrev om mina krämpor och mitt mående. Därför har jag inte så svårt att glömma. Jag läser även på anhörigsidorna. Det är ju våra nära som far otroligt illa av vårt supande. Bra jobbat Joeli..

Skriv om dina dagar och känslor här på forumet. Här finns ingen som dömer. Vi är i samma situation.Jag tror att dom bästa råden får du om du läser trådar från början. Gärna sådana du tycker hjälper dig och din situation. Vissa av oss lider av ångest och depressioner då kanske man dricker av den orsaken. Andra har druckit så länge och ofta så man har fått ett fysiskt beroende. Vissa har både och..Ta tag i detta nu och håll i..Du har en fin framtid att vänta. Förstod att det var jobbigt att se din ex med ny partner..Ja det hade jag också tyckt förmodligen. Jag ska själv separera och känslorna är inte förnuftiga alltid. Det ordnar sig. Ju starkare du blir desto lättare blir det att hantera svåra känslor..Stark blir du av att klara av att hålla nykterheten..Kram..

Vilken kämpe!!!! Jag hejar på härifrån! ??????❤

Välkommen hit! Jag har läst din tråd och alla framsteg och insikter du gjort! Forumet har varit och är ovärderligt för mig!!! Det finns så mycket omtanke och stöd här! När jag var inne i en hektisk period var det en klok medlem som sa till mig att vara på min vakt när jag kom ur den. Precis som någon skrev i din tråd innan är det ofta då man är som sårbarast. Man har klarat något jättesvårt och sänker garden... jag vill ge dig samma råd som jag fick så du är beredd och kan ge den där förrädiska rösten en rak höger om han skulle få för sig att börja babbla om belöning eller annat. Bra jobbat, en dag i taget! Stor kram

Den kan vara i "öppna arkivet" annars googla på namnet. Hon som spelar "Mimmi" i Reine och Mimmi i fjällen, har huvudrollen. Den är jättebra för jag kände igen mig. Mamman jobbar och döljer sitt drickande. Hon försöker sluta dricka. Sonen tycker det är jobbigt, även pappan. Mamman spårar ur gång efter gång. Ja ni får se mer själva :) Det finns mer filmer om man googlar..Kram..

Jag fortsätter läsa och skriva. Är så förbaskat orolig att jag ska glömma hur förödande det är att dricka A. Kram

Japp det gick bra ikväll!
Mors kommentar: har du blivit helnykterist???
Japp! svarade jag med hopp om att låta lite kaxigt ironisk.. det funkade inte.
Har det hänt nåt? var nästa fråga .
Nä, svarade jag, jag vill bara inte ha just nu .. och sen fick jag fokusera på mitt te för att inte börja gråta...
Men det gick fint! Tack snälla för ert stöd.
Nu sova, imorgon fyller far år, då ska jag ha en ursäkt till att inte dricka skumpa.
Men det är imorgon
God natt!!

råkat ut för AlkoDHyperD.

Hoppas verkligen att du blir återställd och frisk snarast.

Känner igen mig det är svårt. Men kom ihåg att det inte är omöjligt jag har också bestämt mig för att bli nykterist.
Hoppas allt går bra gör dig uppdatera gärna hur det går !

vad fruktansvärt! Och oj, vad jag känner igen mig...
Jag slutade dricka i början av december, i februari fick jag lunginflammation, diabetes och extremt hör blodtryck...
Nej, jag hamnade inte på sjukhuset, men jag kunde inte träna, hela skyddet var borta.
Så länge har jag inte fått någon diagnos än, men det verkar vara en tumör som tillverkar kortisol och jag måste läggas in för att opereras, kommer att äta hormoner till slutet av mitt liv och livet blir himla mycket tuffare än förut. Ingen frisk rabbitgirl med ett ord.
Det mest konstiga är att jag mår psykisk mycket bättre nu än förut.
Jag var så illa tvungen att möta alla mina demoner och det är du också AlkoHyper.
Nu gäller det att lära sig att lyssna på sin kropp, för att det är typ den som vi behöver för att leva.
Dessutom tanken att mitt liv kommer att bli kortare än jag trodde, gör att jag tänker "livet är nu".
En tuff väg framför dig, men en väg som ger mycket, som är utvecklande.
När jag läste dina inlägg under sista månader, kände jag bara: hon snurrar. Hon dricker inte, men hon utvecklas inte heller, snurrar och undviker.
Nu vågar du möta, nu går du framåt. Det är värt det :) Kanske tid att sänka tempot för att möta dig själv?
(By the way, jag har sådant sjukhusskräck att de blir tvungna att knarka ner mig två veckor innan jag ska opereras, det blir kul på jobbet, ha ha)

Jag vet inte varför jag drar mig för att skriva i min egen tråd, trots att jag eg vill dokumentera så jag kan gå tillbaka sedan vid behov... jag skriver på telefonen som vanligt och det är lite meckigt men det har ju inte stoppat mig förut. Jag vill väl på något sätt hålla kvar det jag känner men har svårt att sätta ord på det. Innan jag kom hit var det några veckor då jag fick helbryt ca en gång per vecka och det kunde ha gått riktigt illa. Jag kunde inte själv förklara vad som hände, jag var tvungen att fly och impulsen kom blixtsnabbt... dessutom skulle jag ju hinna bli nykter innan någon kom hem så jag fick dricka fort... det brukar ju alltid vara en bra idé... en gång (mitt på dagen) hade kag tydligen gett mig ut, var jättefull, ramlade i en häck och någon ringde efter ambulans och polis. Min man kom och väntade in ambulansen och polisen. Han förklarade för alla att jag var sjukskriven pga utmattningssyndrom och inte mådde bra. Jag minns inget av detta. Det ledde inte till något mer, ingen anmälan till sos. Min man förstod för första gången på riktigt att detta inte var JAG utan ett tvång som var så irrationellt eftersom jag mådde så dåligt att enda sättet jag såg var att fly till något som kag visste skulle göra allt värre. Jag drack aldrig mer direkt då, tog ca en vecka mellan gångerna (tror det var tre ggr men den jag berättade om var den värsta) innan jag inte kunde kontrollera viljan att fly. Jag fattade inget. Jag litade inte på mig själv.
Nu efteråt inser jag att jag hade en liknande episod när det var ett svårt val kag inte ville ta, jag fattade inte ens att jag funderade i de banorna. Det var likadant nu. Den 20/6 hade jag köpt hem två 3,5-or, halsade dem så fort jag var ensam. Telefonen ringde och de villle tidigarelägga min psykologtid den dagen. Jag sa ja. Insåg att jag inte skulle dricka mer, att jag skulle hinna bli helt nykter (annars hade jag inte gått). Lade mig ner i sängen och släppte allt... alla tankar och insikter som jag flytt från blev kristallklara. Jag insåg att jag inte kunde fortsätta jobba med det jobb jag älskar och som det tagit mig 20 år att ta mig fram till (låååång och tuff väg). Politikerna håller på att köra allt i sank. Jag har ingen möjlighet att utföra mitt arbete på det sätt som jag vill eller på ett säkert sätt eftersom förutsättningarna blir sämre dag för dag. Vi skriker och kämpar för att försöka få någon att förstå allvaret. Jag har personligen redan råkat riktigt illa ut eftersom jag försökt stå upp och lyfta frågan uppåt. Jag har slagits och det har kostat mig och min familj så mycket. Jag är deltidssjukskriven men borde eg vara det på heltid - min hjärnanfungerar inte. Jag ser heller ingen möjlighet att komma tillbaka till mitt jobb så som verkligheten ser ut idag. Det slog ned som en bomb i mig och jag blev så ledsen. Jag började läsa på universitetet för 20 år sedan och jag har slitit för att komma hit. Fastän jag verkligen försökt kan jag inte tänka mig att jobba med något annat. Jag är vilsen. Jag gick till psykologen och visade hur ledsen jag var. Han var klok ovh sa att i nuläget får jag lägga det åt sidan eftersom jag inte kan göra något åtndet nu och bara skapar frustration. Det jag måste göra först är att hitta tillbaka till mig själv, få min kropp och hjärna att funka, hitta strategier att inte köra slut på mig igen. Just då behövde jag höra det, en sten lättade från mina axlar eftersom jag inte klarade av att lösa en extensiell kris mitt i en utmattning. Där och då vände min inställning till a. Jag har inga illusioner om att det alltid kommer att vara så, men jag njuter så länge som det varar. Jag tror även att något verkligen har ändrats. Jag har kramp i tummarna så jag får beskriva känslorna jag har nu i ett senare inlägg. Jag kan i varje fall skriva att de där okontrollerbara impulserna att fly med a försvann när jag erkände något som kanske kommer att ändra min framtid på ett sätt som jag eg inte vill. Skillnaden var att jag inte behövde fly, jag lever med tankarna och funderingarna. Sedan dess har jag haft a i närheten utan att dricka (förutom ett glas champagne, vilket var helt onödigt). Jag har t o m hällt ut slattar ut vinflaskor helt obevakad utan en tanke på att dricka upp dem. Jag brottas dock fortfarande med vad jag vill säga om att jag inte dricker... jag har haft en del upplevelser som gett mig dessa funderingar (skriver om dem sen). Jag har faktiskt smygdruckit a-fritt vid något tillfälle... jag bestämde mig för att skita i vad man borde göra och inte - jag gjorde det som var bäst för mig i stunden. Så långe jag lät bli a och jag kände mig bekväm fick det räcka. Jag håller ju på att lära mig att vara snällare motvmigvsjälv och inte pressa mig själv så hårt ;) Stor kram

Du gör det bra! Du står ut! De första dagarna är värst, det kommer gå lättare!
Skönt att du känner att du mår fysiskt bättre! Fortsätt att skriva, det hjälper!
Stor kram till dig?