Senaste kommentarerna i forumet

.. med många garv och mycket dans. Och för en gångs skull var det inte jag som var sist hem. Ja, ja.. Mina mål är otydliga men vis av tidigare
erfarenheter så vet jag att jag blir väldigt obstinat när jag ställer upp ultimatum inför mig själv, (vet inte exakt hur många "jag" som huserar i skallen, men
de är tydligen några stycken).

En tanke är att aktivt jobba på att inte ta de "meningslösa" fyllorna. Att inte dricka p.g.a. leda, ångest, stress etc. Det vill säga att
skippa självmedicinering, att lösa den problematiken på annat sätt.

Jag är precis som du, i samma ålder och med samma personlighetsdrag. Känner verkligen igen mig i det du beskriver, börjar med två öl - slutar med bråk med sambon osv.
Det känns som om det finns en social acceptans att personer i 20-årsåldern kan dricka hur mycket som helst och ungefär "komma undan" med att dom är unga. Men som i mitt eget fall, så känner jag att jag vill inte vakna upp vid 30 års ålder och ha samma alkoholvanor som jag hade när jag var 20(eller 27 för den delen), då är det inte längre så snyggt, inte enligt någon. För oss som har svårare eller inte alls kan hantera alkohol tycker jag verkligen det måste finnas en högre acceptans att det är okej att välja ett nyktert liv.

Jag vet vad du menar med att du är orolig för den sociala synvinkeln - det ÄR jobbigt, för folk kan vara så oerhört dumma i huvudet. Antingen kan de hetsa om att du ska dricka, fast än du redan sagt att du inte dricker alkohol. Eller så kan de tycka att det blir en oerhörd jobbig stämning och skämmas själva för att de dricker i tron om att du dömer dem. Men - lär dig att hantera det, dvs skit i såna personer. Det är dom som är pinsamma.
Jag skämdes själv väldigt mycket i början av min nykterhet, vilket ledde till att det ofta blev pinsamt på middagar när jag blev erbjuden vin osv. Men som tiden gick så fick jag kött på benen och kunde självsäkert säga "nej tack, jag dricker inte alkohol" (eller "jag tar gärna något alkoholfritt alternativ om det finns" är en bra fras). Du kommer klara det galant, det är jag säker på! All styrka till dig <3

Jag ska ge dig några ledtrådar. Några härinne blir väldigt aktiva när de dricker. Får massor gjort... några tar ett glas och kan inte sluta. Några älskar "kicken". Jag dricker för att få lugn, för att sova. Jag får ingen kick direkt, men sånt förändras också lite, så jag vet inte riktigt nu. Jag tror att vissa lättare får ett kemiskt beroende och de mår sämre när de slutar. Jag hör till de som är mer beteendestyrd.., gamla vanor (elller ovanor). Dricker inte så ofta nu, men det är inte under kontroll. Och jag mår mycket bättre utan. Sover så bra då och man märker att hjärnan får vila utan alkohol.
Du har svårt att förlåta dig själv.., jag kanske nästan har för lätt att förlåta mina snedsteg.
Du får jobba lite med misslyckanden Zorro, det är trevligt att återse dig och jag vill att du ska lyckas nu även om det inte går spikrakt.

Grattis till din styrka och självinsikt, Blomsterkrans! Alkoholnormen är verkligen starkt internaliserad i så väl vårt samhälle som i många av oss själva. Jag är också rädd av och på för hur sociala situationer ska fungera. Blir jag tråkig, kommer jag att provocera andra, kommer folk att förstå/stötta, kommer jag att bli helt ensam? Sjukt egentligen, att så stora saker skulle hänga på vilken typ av dryck vi häller i oss. Jag tror på dig! Kram!

Grattis till de fyra avklarade dagarna! Du klarar dag fem också. Vila mycket om så krävs, eller hitta på någon distraherande aktivitet. Beslutet gäller bara denna dag, och det räcker. Gör vad du vill idag utom att dricka. Kram!

Dag 5. Tuffast hittills!
Mår riktigt skit så här långt idag. Svårt att komma ur sängen! Känns som jag kunde sova hela dagen!
En ledig söndag utan alkohol. Känns just nu tomt och innehållslöst.
Men jag har tagit ett beslut idag. Idag ska jag INTE dricka.

Jag satte mig ner och pratade med min man på nationaldagen för att han då druckit fre, lör, sön, mån. Jag berättade att det är väldigt tråkigt för mig när han är onykter alla lediga kvällar. Jag berättade om att jag sitter själv alla lediga kvällar för han hittar på massa anledningar för att vara i garaget, altanen eller källaren för att kunna dricka. Han lovade återigen att så ska det inte vara. Han skulle verkligen skärpa sig och inte vara full alla lediga kvällar. Då kommer vi fram till nästa helg, alltså denna helgen. Full fredag och full lördagen. Varför gör han inte ett försök åtminstone en av kvällarna? Han lovade ju. Igår kväll satt jag tillsammans med min 20-årige som som bor hemma och vi pratade om situationen hemma. Han var så ledsen för att jag var olycklig. Jag tyckte det var skönt att prata om det med honom samtidigt som jag får dåligt samvete för sonen som är så ledsen för min skull. Han vill att jag ska vara lycklig och han ser ju att jag inte är det. Jag har sagt att jag ska finnas här för dem (mina barn) så länge de bor hemma, men när de har lämnat hemmet för att leva sina egna liv så kommer jag troligtvis, om inte min man skärper till sig, också lämna hemmet. Problemet är att jag kommer lämna samhället vi bor i för jag har inget som binder mig här. SKulle jag flytta nu skulle jag få lämna även mina barn och det kommer jag aldrig göra. Men de är inom ett år på väg mot högskolor och egna liv. Kanske flyttar jag efter någon av dem. Vi får se. Men stanna här kommer jag troligtvis inte göra eftersom inget händer.

Tack snälla Ellan och Zorro för era kommentarer. Det känns bra att veta att en inte är helt ensam med dessa problem och dessa tankar. Att vi kan använda detta forum för att stötta och hjälpa varandra.

Vaknade nykter idag (dag 2) och det känns bra. Jag är dock oändligt trött och det känns som att jag fått en smäll i ansiktet av alla känslor, all skam och alla tankar som malt under gårdagen och natten. Kanske behöver inse att det är vila som gäller idag, att ge mig själv lite tid och andrum. Någonstans känns beslutet att sluta dricka väldigt svårt och jobbigt (främst ur social synvinkel), men på samma gång är jag lättad(?) och motiverad till ett nyktert liv.

En snabb tanke bara.

Trots att den här veckan varit omtumlande, så har den också varit fantastisk i och med mitt erkännande för mig själv.
Men jag inser hur oerhört djupt rotat den här romantiserade bilden av alkohol är i mig. Jag är fast besluten att vara nykterist, men ändå så kommer tanken "men kommer jag vara tråkig?" gång på gång. Trots att jag vet att det är skitsnack eftersom jag varit nykterist förut (ingen orkade dansa lika länge som jag på klubben t ex haha) så ligger den där bak i huvudet och gnager. Jag vet att den tanken kommer försvinna, men ändå intressant hur den "underbart galna" bilden finns av alkohol, hårt festande och dricka i mängder. Snacka om att alkohol är en samhällsnorm som måste ifrågasättas!

Jag ska skriva ett längre meddelande lite senare, men först måste jag bara säga att jag är helt överväldigad av alla fina och kloka svar jag fått här :')
Det känns helt fantastiskt, verkligen.

Exakt, skiten jag ställt till med alkohol i kroppen kan jag inte få ogjort, men jag kan visa genom att vara nykter att det inte var den sanna jag, den riktiga personen är faktiskt jag som nykter - som tar kloka beslut. Det var en viktig tankeställare för mig. Tack <3

Skriver igen ikväll och berättar om första veckan som nykter alkoholmissbrukare.
Kram och KÄRLEK till er ALLA(det här forumet är en livsräddare)

Du skriver alltid på det där underbara sättet...
Man kan känna doften av det du skriver och man kan nästan ta på det.

Kramar till dig...

Skönt att vakna till en ny dag och en som jag bestämt mig för - en ny framtid.

Hittade en ljudbok som jag lyssnar på som var föreslagen i en annan tråd...("Tack det är bra") Den ger mycket insikt och tårar, när man känner igen sig...

Är rädd för att dö - att jag sakta men säkert håller på att ta livet av mig...När man känner hjärtklappningen, när man sover dåligt och svettas på natten...Saknar gnistan i ögonen och huden är trött...Minnet och skärpan inte är där...

Ställ det i relation till när man inte druckit på några dagar...när pulsen är normal, när man sover lugnt och gott, är pigg och utvilad med en blick och hud som strålar...Och hjärnan är vass!

Valet är enkelt och då har jag inte nämnt varken barn eller relationer...Hur i helvete kan det vara så svårt? Som nån skrev, utmaningen är inte att sluta - utmaningen är nog att inte börja igen eller att få kontroll...

Minnen... dom är krävande men intressanta. Minns ofta när jag var ny i stan, kände ingen, men gick på Dramaten...! Såg en pjäs av Claes Andersson som handlade om en alkoholistfamilj. Jag satt längst fram och fick en lust att hoppa upp på scenen... blanda mig i. Ändå hade jag inte vuxit upp i en alkoholistfamilj. Men motsvarande.

kom jag ihåg när vi var i Stockholm, bodde på hotell och såg Djävulsdansen på Dramaten. Igenkänningsfaktorn var hög men ingen av oss talade om det. På kvällen gick mannen ner till uteserveringen 'och tog en öl'. Var inte berusad när han kom tillbaka men ändå.... och jag valde att ligga på rummet och läsa. Så var det då. Kanske 10 år sen. Varför kom jag ihåg det idag? Kanske för att jag varit mer aktiv här ett tag och minnen ligger närmare. Den utlösande faktorn var att jag använde engångsförpackningar från nåt annat hotell. I första hand tänkte jag på plastföroreningarna och -slöseriet men sen kom detta. Kanske för att vi den gången bodde på Hilton och de hade ett så bra engångsförpackat schampo. Hjärnan har sina minnesspår som lever sitt eget liv.
Efter nattregn är världen utanför nyduschad alldeles utan schampo:) Solen lyser och vi har varit uppe länge redan. Tacksam är jag över att jag fick kraft att ta makten i mitt liv. Aldrig hade jag trott att livet kan vara så bra som idag!
Ta hand om er och ha det bra ni alla som läser / mt

så bra och i sanning... bra inlägg vi får! Adde, Zorro...

Tvivla aldrig på att det är fel på dig eller din son. Vi med beroende agerar på detta vis för att få försvara vårt intag. Din man verkar ha utvecklat periodisk alkoholism, periodare. En periodare kan ha väldigt svårt att inse att han/hon/vi är just alkoholister. Vi är ju nyktra under långa perioder för att sedan dricka kopiöst. Förstår också att detta beteende kan vara svårt att förstå för anhöriga. De dåliga perioderna kommer fortsätta tills din man förstår till 100% att han är alkoholist.

Jag har varit den perfekta mamman under 2-3 månader för att sedan dricka ner mig totalt. Perioderna har dock blivit kortare och kortare, senast så låg perioderna på 3-4 veckor. Även periodarens förlopp är fortskridande och det eskalerar.

Jag önskar dig lycka till till dig och din son

Hur går det och hur mår du? För mig går det ganska bra. Funderar mycket på hit du har det!!
Stor kram!

"dagboken" för "Duvan" = Daglig utvärdering. Att skriva ärligt i den är ett sätt att bli av med det som tynger en och dela med sig till andra så att bördan lättar. Terapeuterna är till för din skull och allt blir mycket enklare om du är ärlig med dem.

Som du förhoppningsvis kommer att se så är dagboken ett sätt att använda steg 10 i ett naturligt sammanhang, ett enkelt sätt att avsluta dagen som jag tycker iaf. Ett sätt att få sinnesro.

Jag skrattar så jag hickar när jag läser ditt inlägg. Att få vakna upp med dig varje dag...

Du kan gå tillbaka och läsa om/när du vacklar, du har beskrivit så klart hur det är! Men också farhågan att ibland sviktar du och 'tror honom nästan'. Det är tungt att vara fokus för den press han utsätter dig för. Så klart är det tungt för honom också, han håller på att förlora 'allt' men klarar inte att välja bort alkoholen. Det är mänskligt att försöka hitta orsak till förluster och tillkortakommanden hos andra och han måste göra den svåra vändningen och se sig själv.
Skriv här och hoppas du har nån du kan prata öppet med! Hoppas husaffären snart är klar, att du får ditt eget hem och kan börja leva ditt eget liv! Håll taget, håll ut! Du är inte ensam! / mt

Icke-bakis idag, men jag måste erkänna att det gått lite sämre den senaste veckan, jag har mestadels druckit i sällskap, så det känns ändå okej. Men ni vet hur det är! Det är sommar och då liksom måste man dricka... typ...Men jag har en bra vecka framför mig, detta innebär att jag kommer att jobba utanför staden och då måste jag köra bil, mån-fre. Vilket fantastiskt tillfälle att vara nykter då, jag har knappast något allternativ, även om ett glas inte ger utslag på morgonen, men varför liksom? Det känns som en lättnad att jag inte "kan" dricka, min egen lilla antabuskur kan man säga. Nä, så idag, och nästa vecka är det nyktert.

Nu har vi kommit till den tidpunkt då hus ska säljas och vi kommer att bo på varsitt håll. Den ursprungliga anledningen är ju att jag inte står ut med min mans drickande. Han har haft perioder under våren av att hålla upp, att inte dricka någonting under 10-12 veckor. Därefter har han börjat igen, att dricka som han säger " normalt gör att det är så han vill kunna dricka".
Men han kan ju inte det. Nu under de senaste 3 veckorna har det gått helt överstyr! Han dricker en vinbox per dag, varje ledig dag! Dessutom har han gjort om sanningen, anledningen till varför vi ska separera, sälja vårt drömhus och inte längre leva tillsammans. Hans " sanning" är att min son orsakat detta. Pga mannens supande vill min son inte bo hos mig så den självklara konsekvensen blir ju att jag ska flytta till eget boende så snart vårt hus blivit sålt.
Min man tycker så synd om sig själv och ut uttjatar detta som en ursäkt att dricka på ett helt sjukt och skadligt vis.
en har han mage att ömsom vara ledsen och nere pga att han nu " tvingas ge upp sitt livsverk".
Vadå?!! Det är ju hans supande och ingenting annat som är anledningen.
Vad kan jag göra för att hålla min psykiska hälsa i behåll?
När det är som värst så tror jag honom nästan.
Men så igår, då kom jag åter på varför. Han söp hela dagen och blev bara mer och mer utmanande och provocerande. I allt jag sa hittade han små öppningar för att starta gräl.
Jag orkar inte mera!

Hej!

En gång robot, aldrig mer en robot!
Det händer aldrig mer! Nu har jag skärpt uppmärksamheten och argumenten är slipade bromsklossar.
Var rädd om er!
☀

har jag gott om:

Gamla damer i kassakön står och plockar upp varorna ur vagnen en och en och gör sig stort besvär med att ställa streckkoden åt rätt håll. Det här gör dom med en hand eftersom den andra är fullt upptagen med att hålla ett stadigt tag om handväskan. Kassörskan, som skulle kunna ta sig igenom den här processen på halva tiden även om varorna låg i en stor hög på bandet, sitter lugnt och väntar allteftersom prylarna kommer lunkande på bandet med en halvmeters mellanrum, hon uppskattar pausen i arbetet. Så, när det hela är färdigt och kassörskan nämner summan; då, och först då, börjar den gamla damen rota igenom handväskan efter plånboken. Sedan drar hon sitt kreditkort åt fel håll tre gånger innan hon slutligen lyckas, varefter hon inleder en trevlig liten konversation med kassörskan, fullständigt omedveten om högröda ansikten och spända muskler i kön bakom henne. Så när jag ser en gammal dam på väg mot kassan förvandlas jag till en racerförare; jag är beredd att gå över lik för att komma före henne i kön.

Gamla gubbar i bil kör nittiofem på motorvägen, gärna i vänsterfilen. När dom kommer ifatt en långtradare kör dom upp bredvid den, sedan ligger dom kvar där och funderar på livets förgänglighet en stund. När dom sent omsider kommit om ser dom ingen anledning att flytta på sig; vägen framför dom är ju tom så det måste ju vara så även bakom dom eller hur? Backspeglar är ett modernt påfund som dom inte har brytt sig om att lära sig bemästra. Och så undrar Trafikverket varför folk har börjat köra om till höger på våra motorvägar!

Unga tjejer står gärna kvar vid grönt ljus i våra korsningar. Dom måste ju twittra färdigt innan dom kan lägga i en växel och få tjuvstopp gubevars. Det har dom läst på nätet; att skriva på telefonen när man kör är farligt så då väljer dom att stå kvar, varhelst dom råkar vara när andan faller på.

Unga män i dyra bilar har aldrig fått lära sig vad blinkersspaken är bra för, och även om dom har en vag aning om dess funktion, vad ska allt det här blinkandet vara bra för egentligen? Alla andra ska ju ändå flytta på sig när dom kommer. När dom sedan ska parkera använder dom gärna två parkeringsplatser, på så vis finns det gott om plats för pöbeln att beundra deras fina bil.

Alkoholister är skitiga människor som sitter på parkbänkar och skriker på varandra, eller sjunger. Lite farliga är dom också, man ser det på hur vanligt folk går omvägar när dom får syn på ett sådant gäng. Ok, just den här fördomen har jag väl fått revidera en aning, själv har jag aldrig suttit på en parkbänk men jag har träffat ett par av de här människorna när dom är nyktra och då är dom hur trevliga som helst, men min fördom finns kvar och jag måste säga att det gör det svårt för mig att sortera in mig själv i den kategorin. Jag kallar mig alkis en gång emellanåt, men alltid med glimten i ögat. Jag skäms för det, men jag känner mig nog lite förmer än de där som tillbringar sitt liv i städernas parker; ändå är det nog där jag hade hamnat till slut om jag inte hade lyckats bryta mitt beroende. Salongsalkis och parkbänksalkis är ju trots allt bara olika stadier av samma sjukdom.

Ha en härlig söndag!

...jag menar att jag tycker inte att den rent datatekniskt fungerar optimalt. Fastän man är fullt nykter...kan det var problem med att veta var man kan skriva. Har ibl svårt att hitta mitt eget kommentatorsfält! Något för admin att vb:fa?!