Senaste kommentarerna i forumet

....när solen skiner på ett nyktert huvud. Ett huvud och en hjärna som inte är sugen på alkohol - och en hjärna som inte tror att "ett par glas vin skulle nog funka". Så säger min hjärna idag! Och det gör mig glad. Och rätt tillfreds. Har haft fokus på att "ta bort" stressande situationer (mest jobbrelaterat) och upplägg - och jag börjar se resultat. Känns så skönt att jag faktiskt, för en månad sedan, "avsade" mig en jobbrelaterad sak som varit en stress-trigger. Och: En stress-trigger blir ju en alko-trigger - och sådana vill man ju inte ha. "Vi skall inget ha"! (av den varan). Bort. Nåväl, nu fortsätter nykterheten. Framåt i våren - och en nykter sommar som du skriver MM!

För ditt hejarop. Det uppskattas :)

Jag bara faller gång på gång. Att det ska vara så svårt, kan inte ha det såhär... Jag vet som sagt att jag kommit en bra bit på vägen men nu står jag bara och stampar, börjar om på nytt hela tiden men slutar alltid likadant..

Jaha, nu kom bakisångesten trots att jag inte gjort eller sagt något dumt igår. Jag drack 6-7 glas vin från kl.18-23.30 och blev "lullig". Jag måste skriva allt negativt om alkoholen här och läsa när jag blir sugen på vin igen. Ångest och en rädsla för att bli avslöjad om att jag inte kan hantera alkohol på ett normalt sätt. Jag vill bli nykter och ha energin tillbaka. Har legat i soffan största delen av dagen och varit seg och slö. Så meningslöst!

med rättigheter har slagit igen portarna i det lilla samhälle som ligger en halvmil härifrån. Det var en bekant på besök som överbringade de deprimerande nyheterna. Nu blir det helt plötsligt upp emot två mil till närmsta krog. Hur i helsike ska man ta sig dit och framför allt; hur ska man ta sig hem igen verkar vara frågan för dagen. De här trakterna är inte direkt berömda för sina snabba och täta kommunikationer, så det blir att hitta någon stolle som inte dricker och utse honom eller henne till chaufför, mot rimlig ersättning naturligtvis, kanske kunde man bjuda på efterrätten eller så. Eller betala bensinen kanske. Såsom varande en av de där stollarna, med bil, som inte dricker höll jag vist nog min mun stängd.

Det är som det är och lika så gott är det, tycker jag. Jag försvarar folks rätt att få ta sig en tår på tand när dom besöker en restaurang, jag ser ingen anledning till att förbjuda ädla drycker för alla bara för att jag inte kan delta i resan in i dimman. Men nu hade inte det här sin grund i ett politiskt beslut, det var snarare så att kundunderlaget helt enkelt inte söp tillräckligt mycket och ofta för att det skulle löna sig att driva en bar, om än aldrig så liten. Om det sedan i sin tur beror på den åldrande befolkningen här i krokarna eller på den utbredda seden att tillverka sin egen sprit runtom i stugorna vet jag inte, allt jag kan konstatera är att här har marknadskrafterna gjort lite nytta för en gångs skull.

Här där jag sitter på förstubron och ser gårdagens knoppar så sakteliga förvandlas till blommor och blad känns en mörk krog, doftande av utspilld öl och fylld av högljudd konversation, inte alltid sammanhängande,  inte som något attraktivt alternativ. Hundens tappra försök att nå in till mitten av en rishög, där någon utomordentligt intressant och troligen levande och livrädd varelse gömmer sig är för mig, just nu, höjden av underhållning. Det enda val jag står inför är om jag ska traska runt till solsidan eller ta på mig en tröja; det börjar bli lite kyligt. Det får nog bli tröjan, den hänger inom räckhåll medans det är en lång promenad hela vägen runt huset. Lite lat får man väl vara så här på ålderns höst. Jag har ju i alla fall klippt gräset.

Ha en härlig kväll!

Jag och säkert många fler! Bra att du hittat hit, känns som ett bra första steg. Jag ångrar att jag inte tog tag i det tex via vården och antabus förra augusti när jag började följa detta forum. Men det finns nog många vägar att lyckas, jag har inte gjort det ännu men heja dig nu!

Tror det går. Men vad är det som inte går?

Önskar dig detsamma.

Ja det känns lovande och känner mig faktiskt väldigt säker på att jag klarar mig långt den här gången. Vågar ju inte än på länge "blåsa faran över" för gott såklart.

Största faran som jag ser är väl midsommar men har tid på mig att mentalt förbereda mig för en vit sådan.

Har tränat igen och träningen hjälper mig verkligen att rensa huvudet.

Har lagt barnen och läst sagor varje kväll i helgen och ser fram emot att göra det även ikväll. Kanske drar och tvättar bilen sent inatt bara för att jag kan.

Längtar till en hel vit månad som jag ju säkert inte haft på 20 år och effekterna det kommer ha på vikten, psyket och allt annat.

....

Inte svårt att vara nykter. Sprit är skit när jag är ledsen. Hoppar över det idag.
Min vän är död. Satansjävladödhelvete.

namnlös bricka i ett spel. Utan istället en person som faktiskt har både hadnlingskraft och mod.
Då har man kommit e bit på väg.
Men det tog mycket mycket lång tid innan jag kom dit.
Så det låter bra med små delmål. Det är alldes tillräckligt när taket nästan ramlar ned över huvudet på en.
Att just där och då göra det enda rätta,packa ihop sina pinaler och dra blir en utopi.

Jag har först nu tre år efter separation börjat skönja ut vem jag är igen.
och då hade jag ändå en "snäll" alkoholist som inte alls bröt ned mig.
men själva drickandet i sig och att man låter sig själv vara kvar i det bryter ned vett och sans i en.
man blir så försvagad så vad som är sant och riktigt glider alltmer utom kontroll för en.
De normala referensramarna förskjuts så långt från en att man inte längre får fatt i dom.

Något som hjälpt mig när det varit som djävligast är just de små delmål du beskriver.
Om man målar upp ett troligt scenario (han blir full,ramlar och slår sig eller kräks i soffan eller vad det nu är) så ska jag göra såhär: och så har man liksom en färdig plan som man sätter igång oavsett hur man känner sig invändigt.

Det kan vara ett första steg mot att känna att man har kontroll på en omöjlig situation.
Du ser...nu ger jag råd igen ;)

Och sluta inte Ullabulla med dina uppriktiga inlägg, att sockra sina svar gagnar inte den som bett om åsikter eller råd! Du säger ofta sånt man behöver höra men det kanske svider, likväl behöver man höra det för att det är enda sättet framåt att se saker från olika vinklar, genom andras ögon och med botten i de erfarenheter som du har med många viktiga insikter som mognat på färden!

Dag 8
Kan väl bara konstatera att jag mår betydligt bättre denna söndagen än förra! Tack å lov att jag tog beslutet om ett bättre leverne, det behövde både kroppen å knoppen! För min skull, för att jag kan för att jag är värd det ??

Jag vet att du vill väl Ullabulla och det är väl en av anledningarna att man här på forumet på riktigt tar till sig de kommentarer man får. Att nån alls engagerar sig och kommer med råd är nåt nytt för mig, jag har sällan känt jag fått hjälp nånstans ens när jag bett om det men här på forumet finns massor med kloka, insiktsfulla, varmhjärtade och hjälpsamma mänskor som med egen erfarenhet kan ge kloka råd eftersom ni gått igenom liknande processer själva. Så tack för att du bryr dig!

Men ja likväl gör det ont att veta jag är en del av problemet hos oss. Jag försöker göra så gott jag kan för att varje dag komma närmare målet, men det är tungt och svårt och känns ofta övermäktigt. Jag försöker vara nådig med mig själv, för att deppa ihop fullständigt hjälper oss inte. Ett litet steg i rätt riktning varje dag, det får räcka just nu. Försöker bryta ner processen i mindre praktiska bitar för att känna jag kan ha ens lite kontroll, men ja vissa dagar är det enklast att stoppa huvudet i sanden och låtsas allt är bra. Vilket det verkligen inte är. Inte på nåt sätt. I skillnad till dig Ullabulla har jag dessvärre inte mycket gott kvar att säga om min man ens när han är nykter, dithän har vi kommit att all kärlek och tillgivenhet är som bortblåst. Finns inget med honom jag kommer sakna längre, så långt är gapet både mentalt och fysiskt mellan oss att jag redan vet jag är en gladare person utan honom.

Jag bröt mot min egen regel nummer ett.
Lägg dig inte i andra människors liv och tro att du vet hur de ska lösa sina problem.
För det vet jag inte.

Jag är ledsen om jag gett dig mer obehag än du redan har pga mina hårda ord.
Men nu är de redan skrivna och lästa av dig.
Jag hoppas att det kan finnas någon enstaka rad som kan tala till dig.

För mig har Alanon varit till stor hjälp då jag sakta men säkert vänt fokus mot mig själv och hur jag kan påverka min situation till det bättre.
Före det så blev det precis som du beskriver ovan ett virrvarr av olika komponenter som talade för och emot att lämna.
Situationen är ju så svår och man gör det man tycker är bäst i stunden.

Att kunna backa från en svår livssituation när man är mitt inne i den är i princip omöjligt.
Men med alanons hjälp har jag sakta kunnat se mina egna möjligheter till förändring och också bitvis knagglat mig framåt på en ny väg.
Vilken din väg är vet bara du och i vilken takt det ska gå.
Så återigen,jag ber om ursäkt om jag strödde en massa salt i öppna sår.

Och samtidigt är det sådär vi håller på.
Jag har låtit mitt ex ta hand om min förståndshandikappade dotter när han varit full(utan min vetskap) kommit på det och ändå förlåtit och stannat. Så tro inte att jag inte förstår,för det gör jag.
Det handlar inte bara om brist på mod och kraft.
Det handlar om en massa andra praktiska saker också,plus det du beskriver. Blir det verkligen bättre sen?

Han var en fantastisk plastpappa när han var nykter. En jättefin livskamrat och gav mig otroligt mycket avlastning.
Men som jag tolkar dig så finns varken glädje eller något vidare föräldraskap kvar.
Ville ge dig en extraknuff även om jag vet att den biter under bältet.

Jag vet inget om ditt liv,vem du är och vad som driver dig att stanna eller gå.
Jag har inte dina skor på mig.

Jag hoppas i alla fall att det finns någon vettig lösning för dig och din dotter inom en snar framtid.
Och slå inte på dig själv bara för att jag gör det.
Det är det sista du behöver.

Men det finns ofta vägar ut och de kan man kanske inte se förrän det är riktigt,riktigt illa.
Kanske du är där nu,kanske du kommer dit.

Nu var du Ullabulla på riktigt ganska grym ? Det du skriver går rätt in.

Jag vet jag måste skydda min dotter, och det är väl egentligen därför jag stannat. Min man har så många gånger sagt och hotat att om jag flyttar ska han se till att dotterns boende blir med honom och inte med mig. Med en alltid oviss vårdnadsprocess vet jag mycket väl att tillräckligt kallräknad och cynisk och dolt hämndlysten kan han ordna det slutar så. Och då ska jag leva med mig själv och vetskapen att min dotter istället för att ha mig med sig ska leva 90 % av sin tid ensam med honom. Han full, otillräknelig, noll intresserad eller insatt i hennes liv. Höra henne ringa och gråta och vilja komma till mig men pappa säger nej. Jag är livrädd för detta. Inte för att jag är paranoid, utan för att jag gått igenom det redan en gång med min son och hans pappa, mitt ex. Det är hemskt och vrider hjärtat ur kroppen på en och jag vet det kunde hända igen, jag har ingen tilltro efter det att myndigheter på riktigt klarar av att se till barnets bästa. Mitt ex var känd för sina alkoholproblem och hotfulla beteende, ändå talade rätten till hans fördel av orsaker jag aldrig kunnat förstå. Först efter flera år insåg myndigheterna sitt misstag när sonens mående kollapsat. Under tiden kunde man bara driva på hos myndigheterna men samtidigt bara se på när barnets mående tog en spiral neråt. Och det skulle nog vara värre för dottern än som vi har det nu. Så av två usla alternativ har jag hittills valt det jag sett som det mindre onda, tills hon nu åtminstone är stor nog att berätta själv vad hon upplever och vill.

Kanske inget vidare försvar, men när alla alternativ har svåra konsekvenser är det inte lätt och jag förstår helt att det som utomstående kan vara lätt att fördöma det jag valt hittills. För visst är det uppenbart vi måste bryta situationen, men vill bara försäkra mig om att även dottern på riktigt också slipper bort från eländet och inte istället hamnar än djupare i det.

Så fint att höra.. Du pratar om skammen för dig som full.. Ja det ska vi inte glömma bort. Men tror att dina barn är väldigt glada och tacksamma för din nykterhet nu.. Jag pratade med min 13-åring idag och han sa att han inte mindes alla gånger han bett mig att inte dricka.. Jag sa till honom att det inte är bra att förtränga saker, och att vi alltid kan prata om mitt a-problem när han vill.. Vi var ute på cykeltur i solen, så skönt. och friskt.. Kram

inte mera: Du skriver:"Om ändå alkoholisten skulle fatta att deras barn tvingas växa upp fortare än barn i vanliga familjer, att drickandet sätter spår i barnen som antagligen aldrig riktigt går ur"

Om du vänder på perspektivet och sätter dig själv i fokus. Vad händer då?
Dvs du sätter honom i fokus som problemet som orsakar din dotter lidande.
Men han är sjuk,du kan gå därifrån och skydda din dotter.

Jag vet att det är fruktansvärt svårt.
Men det är egentligen det enda du borde prioritera just nu.
Inte tänka på olika alternativ,vilket hus som blir bäst,vad grannarna ska tänka.

Flytta till första bästa kyffe och lös ett permanent boende sedan när allt lugnat sig.
Du kan läsa runt i trådarna om du inte redan gjort det. Anhöriga som bor kvar trots att barnen tom lämnat boet och fortsätter tro att allt ska ordna sig.
Det gör inte det i de flesta fall.
Så gör något nu medan dottern är liten och hinner reparera sig på ett bra sätt.

Om han vill och kan så reser han sig och blir nykter och ni kan starta om på en bättre kula än den ni har nu som inte leder någon bra stans alls.

får man uppleva de vanliga (normala) svängningarna i måendet, som beror på både yttre och inre omständigheter. De måste man både vänja sig vid, och lära sig att klara av.

Jag tycker det verkar som att du har en mer seriös och bestämd inställning den här gången. Och du för vettiga resonemang med dig själv. Det är bra. Det ser lovande ut.

Fortsätt så här. Önskar dig en fin söndagskväll, och en kommande vit och fin vecka Liten stor.

Jag har berättar för honom vad dottern säger och funderar, men till och med det lyckas han förneka. Han tror inte hon ser eller förstår eller tänker. Han bryr sig inte. Vill inte eller kan inte förstå barnets påverkan. Han tycker jag överdriver och hittar på, även när hon själv står bredvid och säger samma sak. Han förmår inte förstå.

Hyra hus blir nog enda möjligheten. Vill inte annonsera flr i våra knutar vet då hela världen om det och orkar inte svara på illvilliga nyfikna frågor från ovidkommande mänskor. Men kollar annonser varje dag på uthyres, tyvärr hittills bara alltför dyra hus men förr eller senare ska det väl nappa.

1. Ta tag i det hårt och nu!!! Jag väntade för länge och kämpar med att samla 5 vita dagar i rad. Mitt började på helgerna men sista året har jag kämpat och hamnat i perioder med dagligt drickande i över en månad.
2. Kolla risky drinkers på HBO.

Annonsera efter att hyra ett hus kanske? Tycker så otroligt synd om din dotter som ska behöva oroa sig över sin pappas drickande. Har du berättat det för honom? Det om något borde väl vara en väckarklocka!

Håller med Ullabulla. En sak i taget. Du först. Styrkekram ❤️

Många prövningar idag. Min fru som har medicin mot den där svåra varianten av pms har tydligen en sån period just nu.
Märkliga tankar som "skit i det här, hon kan lika gärna få ha en full man". Nästan som jag skulle vilja dricka för att visa henne "där fick du". Är ju mig själv jag förstör för ju. Men jag går inte på fällorna nu. Mkt annat som hänt som inte är toppen och som lätt skulle blivit en drink för att döva.

Stolt över mig själv att jag härdar ut och igenom nu. Mer träning strax och snart 4 vita dagar. Känns som 4 vita månader.

Inga abstinensbesvär som yrsel, drag i bröst/hjärta, darrande händer idag :)