Senaste kommentarerna i forumet

du blivit tryggare och säkrare i din nykterhet när man läser dina senare inlägg/texter AlkoDHyperD.
Det är bra. Och det är så det fungerar om man arbetar med, eller bygger på, nykterheten.
Det går att nå ett tillstånd där man känner sig helt säker. Sedan rullar tiden på.
Då räcker det med att avdela nån promille av uppmärksamheten mot felaktiga tankar, när
det gått såpass lång tid att allt negativt med tidigare aktiva perioder börjar falla i glömska.

Så fortsätt att bygga på tryggheten.

Önskar dig en bra dag AlkoDHyperD.

Läste nyss din tråd. Komplicerat med matmissbruk och alkoholmissbruk samtidigt! Jag har erfarenhet av båda och dessutom ADHD.
Om du vill veta mer kan du läsa mina trådar.
Du var inne på ett bra spår tidigare i veckan, där du sköt upp både att och att drickaäta mer fast tanken kom. Bara satt kvar där och vilade. Precis så. Grundläggande omsorg tillgodosedd, tillräckligt med näringsrik mat, träning och regelbundna sovtider. Njuta i stunden av den kärlek du känner när du är med barnen.
ADHD komplicerar alla missbruk, impulsivitet, känslosvängningsr, kaos i hjärnan - och som du beskriver - en enorm trötthet emellanåt - vilken inte är så konstig med tanke på att våra hjärnor går på högvarv och till synes enkla saker i vardagen blir kompliserade och ansträngande. Det är kanske ännu svårare för oss att hantera plötsliga sug eftersom vi har svårare att få kontakt med den delen av hjärnan som står för långsiktig planering.
Det låter som du precis fått diagnosen. Antar att du därmed hwr kontakt med öppenpsykiatrin? Kanske skulle du vara hjälpt av ett samtalsstöd där. Finns det möjlighet till det? Annars kan du alltid söka den hjälpen på vårdcentralen, men kunskaperna om ADHD är sämre där.
Försök stanna upp så ofta du kan, andas, låta tankarna och själen komma ikapp, medveten om att du har extra behov av återhämtning mellan aktiviteterna. Och om du har möjlighet, prova medicin för ADHD. Den har hjälpt mig massor!
Kram

Bra jobbat, låter verkligen som du vänt nu. Fortsätt så!

Om vi alla börjar tala om, kort, koncist, utan skam eller förklaringar att "jag vill inte dricka alkohol för jag mår bättre utan" eller "jag vill inte ha, dricker inte, några frågor på det?" Punkt slut.
Om man som jag, alltid måste göra politik eller väcka debatt, kan man ju säga "jag har druckit min livsranson (eller månadsranson, årsranson etc) redan, så det räcker" eller "jag fattar inte varför det ska bjudas på alkohol i offentliga sammanhang, det finns människor som far väldigt illa av det. Att förbjuda parfym och starka dofter, eller nötter, av hänsyn till allergiker, går minsanna an. Jag är allergisk mot alkohol och önskar bli respekterad i det!"
Eller bara tacka nej och strunta i att svara på frågorna. Har ingen med att göra. Vad andra tänker är deras ensak.

Senaste dagarna har jag satt lite nya bottenmärken. Berusad dagtid, även på jobbet, riktigt sjuka scener där jag i smyg dricker ur Bib som en festis i sommarvärmen men hållit det för mig själv mirakulöst nog och inom rimliga gränser.
Ska börja räkna dagar igen och idag blir dag ett.

Sjukt bra med 20 dagar igen. Känner igen den där radarn du beskriver, får mig på fall hela tiden. Håll ut och bra att du skriver här

Dag 20 torsdag, 20d utan alko känns ju bra. Det finns dock funderingar inom mig. Typ en radar som kollar av om det finns något bra tillfälle att dricka idag eller kommande dagar. Ska vara på min vakt.

Själva konceptet med himmel och helvete är tämligen genialiskt egentligen. I en tid när det inte fanns ordningspoliser eller brottsplatsutredare uppfann man ett allseende öga uppe i himlen som såg allt, visste allt. Om man inte höll sig i schack så hamnade man i helvetet, var man däremot dygdig så fick man uppleva en evighet i paradiset. Som en försmak av helvetet straffade man folk på ett sätt som skulle ge dem en idé av vad dom hade att vänta om dom inte gjorde bot och bättring. Att kyrkan tjänade en hel del pengar på det här var ju ingen nackdel direkt, avlatsbrev var ett slags prästerskapets sätt att låta individer köpa sig ansvarsfrihet. Himlen var lite mer problematisk, medans de flesta hade en ganska tydlig bild av hur det kunde kännas att sitta i mitten av en brinnande vedhög så var, och är, visionen av paradiset lite mer individuell. Visst erbjöd prästerskapet en tolkning av vad himlen kunde tänkas bestå av; gröna ängder, små gulliga kattungar överallt, värme och solsken men där fanns också ett stort utrymme för individuella tolkningar. Kyrkan visste bättre än att pracka på folk en stereotyp; föreställ dig allt du någonsin velat ha: det är så det är sade man. Smart, eller hur?

Så vad är då paradiset för en alkoholist? Att gå från bar till bar, utan att någonsin bli trilla-omkull-full, att vakna upp morgonen därpå fräsch som en nyponros, att aldrig få ångest? Självmordstankar är naturligtvis uteslutna, är man i himlen så är man ju redan död så det borde ju också lägga sordin på ångesten. Eller kanske är det att aldrig behöva bli full; att kunna leva ut sin evighet utan att någonsin känna sug, utan att behöva genomlida det där förlamande tvånget att dricka? Det är knivigt det där; som alkoholist vill jag ju helst av allt dricka av hjärtats lust men som alkoholist vill jag ju också helst av allt slippa dricka. Personligen har jag alltid haft svårt med det senare, jag har många gånger tänkt att om jag drabbas av någon obotlig sjukdom som mäter ut min tid här på jorden så ska jag dricka mig till döds. Det ligger en demonens finurlighet bakom det där; jag anfäktas fortfarande av den märkliga idéen att det är kul att dricka, att det är något eftersträvansvärt, något jag kan unna mig om jag ändå ska dö.

Samtidigt är det kanske ett hälsotecken, det att jag behöver en dödsdom för att gå igång igen. Men ändå; om jag nu trodde på himlen och lever mitt liv som nykter under föresatsen att jag kommer att få dricka hur mycket jag vill när jag är på väg att göra entré i paradiset, är inte det ett slags vita knogarnas nykterhet? Som en unge som är oroväckande snäll veckorna innan jul enbart för att försäkra sig om många och dyra julklappar? Hur blir mitt nyktra liv då? Då känns det som ett bättre alternativ att lägga alla tankar på ett liv efter detta åt sidan och försöka hitta nirvana här och nu. Jag har ju faktiskt hittat ett litet paradis just här och även om det inte uppnår den perfektion som prästerna hävdar existerar i livet efter detta, så är det det bästa jag har upplevt hittills. Jag har dessutom en tendens att göra en sak i taget, jag vill nog klara av den här livstiden först innan jag börjar tänka på nästa, så jag tror nog att mitt bästa alternativ är att lägga alla tankar på framtida excesser i supande åt sidan och fokusera på att ha det så bra som möjligt idag. Och det utesluter alla former av alkoholhaltiga drycker, nu och för alltid.

Ha en bra dag allihop!

...hela kroppen skriker av trötthet, både fysiskt och psykiskt.
Har haft en tuff vecka med mycket tungt kroppsarbete på jobbet utöver den vanliga stressen.
Somnade i mitt första sömntåg som brukar vara runt kl 8 på kvällen i soffan, hela veckan, men bara någon knapp timme.
Sedan ligger jag och skruvar mig i sängen framtill klockan tre på natten, suck!
Nu försöker jag mota Olle i grind och lägga mig betydligt tidigare än normalt, kanske jag somnar...

Grabben är i sitt rum brevid vårat sovrum, han har en massa kompisar där och jag lyckas överhöra vad de pratar om.
De braverar om sina fylleeskapader och det bekommer mig inte så mycket, det är sådant 20 åringar gör, nu såväl som då.
Ganska oskyldiga grejer, är det inte värre än så blir jag inte orolig, det mesta handlar om relationer.
Vem som gjorde vad just då, ingenting som inte en tvätt kan ta bort och möjligen en lite kantstött relation till någons kompis kompis som kommer att läka inom sinom tid.

Minns med fasa hur min gamla mor tog in mig på sitt rum efter att hon lyckades tjuvlyssna på mig och mina kompisar när hon låg i sovrummet brevid, vi var inte mer än 14 år och satt och skröt om vad vi hade lyckas snatta för i affärerna.
Hon hyvlade av mig i stundens allvar och jag skämdes som en hund, vad hon fortfarande inte vet är att jag ljög.
Jag var för feg för att norpa någonting utan att betala, så jag ville inte vara sämre så jag tog i och ljög så att öronen nästan svartnade på mig inför mina kompisar.
jo jag gjorde faktiskt ett försök en gång, skulle sno ett tändstift till min moppe på macken, men glasskivan på den vinklade hyllan släppte och ka-boom hela sortimentet av tändstift åkte i golvet med ett väldans buller och bång.
Inte sjutton kunde man sno något i den uppståndelsen när jag snabbt fick hjälp av två butiksbiträden att plocka upp alla tändstiften igen, och lägga dem i ordning.
Har aldrig varit speciellt bra på att vara oärlig, någonting som sitter i ryggmärgen.

Mer i alkoholens tecknen?
Tja, vi blev bjudna på kändisfest i helgen, en bekant till oss är väldigt starstruck och hade bjudit in några kändisar till en lokal i stan.
Först hade vi tänkt att tacka nej, men nyfikenheten fick oss att ändra på oss.
Lite intresserad av att ta reda på hur kändisar dricker, tar de det väldigt lugnt för att inte hamna på löpet, eller dricker de ohämmat.
Svaret på den frågan är nog att de dricker som alla andra, en del mer, en del mindre.
Någon är rädd om ryktet och andra skiter fullständigt i det, och egentligen varför skulle det vara någon skillnad på dem och oss andra, det enda jag kan tänka mig är att ju mer privata fester det är, desto mer diskreta är man om hur folk egentligen dricker.
Jag kan nog tänka mig om man går ofta på fester så har man nog en större benägenhet att bli alkis, och som motpol till detta så kanske de tvärsom tänker mer på hur de dricker och tar det därför mer försiktigt.
De har ju ett varumärke att hålla reda på med hela sin approach, ett kraftig snedsteg kan bli ödestigert för dem om det blir offentligt.

Men å andra sidan, i vår församling så fanns det tidigare en präst som var alkis, varför skulle inte hon kunna vara det också.
De som oftast går ut med måttlighetstänkandet, trots att de dricker kristi blod till dig utgiven nästan var söndag.

Jaja man blir bara mer luttrad ju mer man tänker på det, alkoholen är precis som de säger, den är hemsk, envis och lömsk.
Min nyktra period är inne på sitt åttaochetthalvt år numera och jo jag är tacksam för att jag tog det svåra beslutet och genomled den abstinens som följde i dess spår, inte minst den sociala abstinensen som jag nu tycker var den svåraste.
Jag stod för mitt beslut, men den vänskapskrets jag hade vant mig vid hade svårt att acceptera det, men så hade jag ju självt valt den och under de premisser som rådde då, att man drack när man umgicks, och nu valde jag bort det, förrädare...

Men jag vet att jag kommer vakna ångestfri i morgon bittida och kan utan samvetskval köra min bil till jobbet.
Morgonens suckar kommer inte bestå av en massa minnesflashar från gårdagen skapad av minnesluckor.
Jag har en bättre ekonomi och mina nuvarande vänner som är mina riktiga accepterar mig för den jag är, de andra försvann med alkoholen och jag saknar dem inte på samma sätt, det var alkoholen som förenade oss, enbart.

Tacksam för att jag lever det liv jag lever idag, jag har ju faktiskt bara mig själv att skylla, och det gjorde jag ju ganska så bra.
Trött eller inte, det är små bagateller i jämförelse med vad det kunde bestå av egentligen.

Jag mår bra, och det är ju det viktigaste, helt självförvållat.

Go'natt!

Berra

Så onödigt. Fick du inte lust att rakt skrika att du mår så mycket bättre utan. Aldrig nån som ifrågasatt, men om de frågar, så länge de inte tills slut får ett svar om tidig träning eller annat som '"upptar nästa dag - kalas, eller andra viktiga saker som ska göras. Eller köper man alkofritt o ingen egenligen märker...

Så att du slipper oroa dig. Be dom kolla allt från Ca-värden, B-vitamin, lever och andra värden. Mina värden är bra idag. Men jag fick operera bort en växande bisköldkörtel som ställde till det med humör och kroppslig smärta. Idag har jag bara missbruken kvar :/ Det behöver ju inte vara att kroppen är skadad, men för oss som är känsliga påverkas sinnet också. En hälsokontroll behövde jag som tur inte be om just nu. Men, har gått på flera läkarbesök innan jag blev tagen på allvar. Knasigt egentligen, när det enda som krävs är ett litet blodprov (avskyr bli stucken) och det är mkt bättre för pat. o läkare att få en helhetssyn gällande hormoner o vitaminer. Jag hejar på dig -gör testen och få ett lugn efteråt, när det gäller dig själv! Om t ex levervärden skulle vara dåliga, så läker dem. Om de är bra, så behöver du fortsätta på den väg du redan stakat ut för dig själv. Eller hur? Jag själv hade en rädsla om att jag kanske tog det som ett tecken att kunna fortsätta dricka. Jaaa, så klart jag gjorde. Jag var en "normaldrinkare". Men en normaldrinkare behöver ju inte tänka på när, hur ofta och ev hur mycket som ska inmundigas. För egen del är det just nu när och hur ofta. Mängden har jag släppt. Får enorm ångest oavsett mängd. Styrkekramar o ta proverna, så att du slipper oroa dig!

Förstår så väl er besvikelse och ilska. Uppmuntra din mamma att ta emot den hjälp hon får via vården, men hon måste själv inse att hon har problem - och vilja göra något åt det! Har inte själv syskon så jag har svårt att råda i den frågan, men missbruk i familjen brukar snarare söndra än ena. Tyvärr.

att jag får ta del av din färd. Önskar att jag haft en mer stöttande partner. Att ringa sponsorn gör varken till eller från just nu. Jag ska ge det en ny chans... Om hen orkar förstås...

Glömde säga att nykter=bra eller hur! Jag är också det och ser framemot en dag utan bakfylla och ångest?

Vi hade festat ihop på en jobbresa. Som "vanligt" kan jag klämma dubbelt så mycket som alla andra och fortfarande stå upp. På hemvägen spände hen ögonen i mig och sa att vi måste prata om min toleransökning. Det kändes som en befrielse faktiskt. Hen sa rakt ut att jag måste ta minst några vita veckor och helst söka hjälp. Givetvis framgick en klar oro för om jag ens kan ta "några vita veckor" vilket jag inte haft på 10år...

Åh jag börjar gråta av att du svarar här. Tack. Jag är så matt. Ringt runt överallt för att kunna fixa allt praktiska. Min morfar körde rattfull och jag kommer ihåg hur mamma svor... nu sitter hon där själv.
Min lillebror säger att han inte vill ta studenten. Rektorn på skolan ringde mamma och frågade om hon behövde ekonomiskt stöd för att sebbe inte köpt studentmössa etc men det handlar mer om att han inte vill. Han tänkte tillochmed hoppa av skolan 3 månader innan studenten.
Min andra bror, R, hjälper mig så mkt han orkat men han har hela tiden förnekat att mamma varit så sjuk som hon är. När detta hände blev han otroligt besviken och såg verkligen ledsen ut när jag tittade på honom..men han pratar inte...
Min tredje bror, D, pratar bara med R. Inte oss andra. Mamma grät i helgen när hon berättade och frågade "tror ni att D kommer nu?". Men han är så arg på allt och alla.

Så jag drar det här. Hur ska jag orka? Och alla jävla instanser som inte hjälper mig. Känner mig så jävla handlingsförlamad

Har jag numera vid behov, men biverkningen för egen del är emellanåt väldigt rastlösa ben. Kanske är det inte så vanligt förekommande. Testa dig fram, men benzo-derivaten är inte snälla (immovane, sonata etc).

Tyckte visst att jag skulle ha en öl till middagen efter min ADHD diagnos. Det kom bekanta in på restaurangen o jag hällde i mig nästan halva ölen av nervositet. Har inte druckit offentligt på säkert 6-7 år. De vet nog inget om mitt missbruk, då jag druckit måttligt eller inget alls bland dem innan. Men ändå. Skakade som ett asplöv innan vi hälsade. Försökte gömma det tomma glaset bland alla kryddkvarnar. Lyckades nog, men det ger ju en hint om hur skadat mitt förhållande till A är. Vilken normal person hade gjort det? Kram o sov gott!

Längesen jag skrev nu. Tack för svaren jag fick. Vi gjorde slut för lite över 1 månad sen. Det är fruktansvärt jobbigt på många sätt men också en befrielse...han valde att fortsätta med sitt destruktiva liv. Han sa att han var för destruktiv, och att det går ut över mig, att han är trött på att ha dåligt samvete. That's the short story. Det var hemskt, vi grät båda och så men det var det rätta. Vi kunde "prata" och ses och ta en promenad efter vi gjort slut. Senare skrev jag av mig om mig själv, lite händelser och vad som hänt i en privatgrupp för kvinnor på Facebook. Tyvärr såg en kvinna som känner/vet vem han är inlägget och visade antagligen/berättade om det för honom. Han blev rasande och försökte skuldbelägga mig för att ha svikit honom, att han aldrig blivit så sviken av någon osv i ett sms och sedan dess har vi inte hörts.

Jag antar att han har haft så jävla dåligt samvete för allt att han var tvungen att kanalisera sitt dåliga samvete mot mig och fick "äntligen" en anledning till att istället vara arg på mig. Det jobbiga är väl att jag har förstått att jag såklart gått och blivit medberoende på köpet. Ni som är/har varit medberoende - hur tog ni er ur det?

Tacksam för svar.

Barcelona2017

Välkommen! Också ny här :-)
Hur blev du konfronterad? Känns som en tidsfråga innan någon på jobbet frågar mig också. Det måste ju lukta vin dagen efter?

Sitter här själv, nykter och allt känns så trist. Har precis sett fallet Kevin del 2. Det var ju inte direkt uppmuntrande.

Någon mer som har svårt att sova?

Försök att inte klandra dig själv. Ta nya tag. Sätt upp ett mål. Om inte en nykter evighet, så kanske en dag, en timme. Efter den kan du sätta upp ett nytt mål, timme för timme eller minut för minut. Vad som än krävs för att du ska orka. För alkoholen ger ju massor av kraft och glädje men bränner ut den sista låga vi har så fort. Det är som att hälla bensin på lågorna. Jag vet. Jag kämpar också. Det går upp och ned. Ibland känns det som A är den lättaste utvägen. Då kan jag ge något jag egentligen inte orkar just nu. Men, det kommer en morgondag och det vet du redan. Du vet allt detta, som vi vet, men, du är inte ensam. Vi kämpar tillsammans. :) Ibland går det bra, ibland sämre och vi dömer ingen. Det blir alltid lättare att kämpa framåt tillsammans. Modigt av dig att skriva här. Fortsätt oavsett hur det går. Du är inte ensam!

Rastlöshet, irritation och trötthet har jag förstått är vanliga besvär i början - håll ut! Försök att fokusera på det positiva och vila mycket. Jättebra kämpat!

Hoppas du hittar stöd, för jag har inga svar. Oftast förväntar vi oss värre konsekvenser än vad det blir i slutänden. Sök hjälp. Ta det sen därifrån. Ett ex blev av med vapenlicensen utan att ha A-problem, men han slog sönder ett offentligt fönster i ren ilska. Har du kommit till den punkten att du funderar på att ta hjälp, så ta den. Oftast blir det inte bättre, utan det får värre konsekvenser. En bekant sköt huvudet av sig vid 25-års ålder och lämnade en sörja med massa ledsna anhöriga. Och hen var inte heller A-beroende eller ens missbrukare. Det enda jag menar är att jag sett ofantligt mycket gå snett när någon försöker hantera det på egen hand istället för att be om hjälp. Så tveka inte, ta hjälpen. Inga konsekvenser är värda att låta bli. Även om jag förstår ditt dilemma.

Nedstämd idag - har försökt hålla uppe humöret och tålamodet så gott jag kunnat. Känner mig lätt irriterad över små saker. Rastlös, men samtidigt trött. Inget direkt sug än, men tankarna är många. Imorgon tar jag dag 6. ?? läser mycket här på forumet och det ger mig styrka. Mycket bra trådar och dialoger kring A. Är glad över att jag hittade hit.

Djupandas och ta en dag i taget. Det är väldigt vanligt i dysfunktionella familjer att man inte pratar ut om det jobbiga, bara låtsas som ingenting. Just nu är det inte läge att vara hård mot din mamma, men när tillfället känns okej ska du ändå stå upp för dig själv och din rätt till ditt liv. Markera var dina gränser går. Min pappa var alkoholist och i vår familj la vi så mycket tid på att "låtsas som ingenting". Har försökt få en relation mer på djupet med min mamma, men har gett upp. Vi har en prata-väder-och-vind-relation, och så får det vara. Hur blir din lillebrors student om er mamma inte kan fixa med den? Inte lätt för dig att hjälpa till och fixa heller om du bor på annan ort. Fortsätt skriva här och använd forumet som din ventil, så du kan orka hålla masken på nya jobbet.