Senaste kommentarerna i forumet

Ser den där lilla tjejen framför mig och får en stor klump i halsen. Vilket mod du har som skriver, inte bara för att andra kan läsa, utan för att jag vet hur starka känslor som kommer fram när man sätter ord på upplevelserna och ser sina ord i text. Du är otroligt modig som vill och vågar se att det du lever i inte är rätt. Barn ska inte behöva somna gråtande och rädda.
Jag är själv alkoholist sedan tonåren, och har fyra barn mellan 8-18 år. De har inte upplevt samma som du eftersom jag sällan druckit under deras uppväxt. Tyvärr började jag ta återfall för två år sedan, och är nu helt klar över att jag inte kan och ska dricka mer. Faktiskt var det min fjortonåriga dotter som reagerade och fick mig att avbryta ett återfall för drygt ett år sedan och att även hålla mig nykter ett helt år och dessutom söka hjälp. De andra barnen har inte sagt något eller reagerat, kanske för att jag varit närmast nykterist hela deras uppväxt. Det krävs både vilja och mod att ta hjälp, och för barnens skull ska man, måste man vilja och våga föra det. Kanske din mamma inte förstår hur mycket hennes missbruk skadar, eller så förstår hon det men drunknar i skuldkänslor och saknar tro på sin förmåga att ta sig ur beroendet. Att lyfta upp problemet kanske inte räcker för att få henne att sluta, beroendet kan vara så starkt att förnuft, känslor, allt, kommer i andra hand. Men att berätta och lyfta till ytan kan hjälpa dig. Ge dig den omsorg och förståelse som du så väl behöver. Det är aldrig barns fel att föräldrarna missbrukar eller ansvar att få dem att sluta. Hur mycket man än försöker och hur mycket man än anpassar sig är man som barn maktlös och de vuxna är maktlösa inför beroendet.
Men det du skriver om bråk mellan dina föräldrar, rädslan, oförutsägbarheten, somna gråtande med en klump i magen, höra syskon gråta i rummet bredvid....känner igen mig från den egna uppväxten. Blir ledsen när jsg läser för vet att smärtan är så stor. Att inte känna sig viktigmoch värdefull nog, att inte bli sedd i sin sorg och rädsla, inte få den trygghet och tröst av sina föräldrar som ett barn behöver.
Det är inte för sent att få hjälp, även om du tidigare inte vågat berätta i samtal med soc. Det finns andra ställen man kan få hjälp också. Skulle du kunna gå till Ungdomsmottagningen? Skolkuratorn? Har du någon nära vän eller släkting att få stöd hos?

både att du mår så mycket bättre och att du är inställd på att inte äventyra nykterheten.

Med rätt inställning och att vara så bestämd som du är på att bevara nykterheten, så kommer ditt nyktra liv varken att bli en sol-pannkaka-variant
eller som flaggan på ditt växthus. Nej, nu har du bra förutsättningar för att bygga på en hållbar nykterhet.

Grattis till 29 dagar och ett bättre mående. Värme och kramar!

Solen skiner och det gör nog jag också. Ha! Jag mår bra och har inte ont i kroppen och är inte bakis, men det bästa av allt, jag är nykter.

Tack miss lyckad. Mycket av det du skrev stämmer bra in på mig.

Jag har gett mig fan på att inte dricka något i kväll när jag är tillsammans med familjen under valborgsfirandet.

Hoppas verkligen inte att det blir "upp som en som och ner som en pannkaka"

Njut av dagen

Dag 9 söndag, tänker på att jag Gofikade 2gg igår. Så gott. Sov djupt inatt. Att inga alkohol sug finns just nu. Funderar på några tillställningar där man förväntas dricka i sommar. Ska göra en plan för det där jag vill ha en bra ursäkt utan att behöva berätta om allt. Annars ser jag inga hot mot nykterheten förutom mig själv. Då jag glömmer konsekvenserna av första glaset. Idag blir en bra nykter dag. Kämpa på alla.

Anders 43, tack för det inlägget :) att återfall skulle vara en del av processen för resan mot ett nyktert liv låter vettigt. Bra analys som ger energi. Kämpa på. Inget första glas.

Hej, jag är en tjej som precis fyllt 14 år, det jag kommer skriva nu har jag viljat skriva och säga till någon så himla länge men har aldrig vågat och ja hoppas från och med nu att ja kan få så många svar som möjligt för att jag behöver verkligen eran hjälp, allt började med sen jag var bebis och min brorsa bodde hemma mina föräldrar bråkade redan då sa min brorsa men inte lika allvarligt som nu, eftersom jag var så pass liten som jag var då så förstod jag inte vad som hände men under åren när ja fyllde ungefär 13 år så började jag förstå hur jävla sjukt dehär är igentligen, visst jag har alltid fattat att man inte ska hålla på såhär i en familj om man har barn för ja tycker synd om inte bara mig utan min brorsa, varje dag dricker mina föräldrar förutom på söndagar, och de har dom gjort sen jag föddes som sagt, jag kimmer alltid igång när min brorsa bodde hemma och mamma och pappa hade druckit och varje gång dom gör det blir dom så himla dumma och kränkande mot varandra och mot oss ( sina barn) min brorsa brukade alltid komma upp till sitt rum på kvällarna och gråta och eftersom jag var så liten så kunde ja inte riktigt säga eller göra nått för jag var rädd, jag bara låg under täcket och håll för mina öron, min pappa har alltid fattat vad han gör när han dricker men kan inte kontrollera hur mycket han ska dricka, min mamma därimot är en alkolist och har Hållt på med andra killar när hon va förlovad med pappa ( allt dehär har ja hört från pappa) hon blir en helt annan person och vet intr vad fan hon snackar om när hon dricker det kan vara att ena dan när hon är nykter är hon jättesnäll och när hon dricker kan hon såga tex kränkande saker till mig, min mamma har gått på nått som hette antabus tror jag i ungefär 3 år för hennes chef kom på henne, vill så gärna ringa och prata med hennes chef igen och berätta vad hon håller på med men ändå inte, min pappa har suttit i häkte och en gång var vi på sos men ja sa inte riktigt som det var och det ångrar jag så jävla mycket för just nu vill ja bara säga till alla hur sanningen är för ja är så jävla trött på allt dehär och vill bara att det ska ta slut nu, ja har även frågat pappa varför han inte skiljde sig med mamma från början och inte ens nu och han säger att han inte vet, vill bara att dom ska skiljas så skulle allt varit så himla perfekt för ja orkar inte ligga vaken hela nätterna och gråta, och ja jag har hört dom slåss

Jag tycker att du rätt ut ska fråga din man var han gjort av handduken. Utgå sen från hans svar. Och sluta se mellan fingrarna. Konfrontera honom. Och sen är förstås huvudfrågan till dig - vill du leva så här?

Köpa hus i kritiskt akutläge är nog inte bra. Hyra hus är bättre, då kan du landa och slicka dina sår innan du tar vidare beslut. Att inte ha rum till din 18-åring tror jag är riktigt dumt. En liten friggebod på tomten typ hade varit perfekt. När jag flyttade till lght delade jag rum med yngsta dottern så äldsta dottern fick eget rum. Nu har äldsta flyttat för att plugga på högskola. Hon tyckte att lillasyster då skulle få eget rum, det var helt och hållet hennes beslut. Annars hade nog rummet fått stå kvar som det var, det var ju hennes rum. Nu får hon sova på soffan de få gånger hon sover här. Men hon har ett rum hos sin pappa, och där sover hon oftast när hon är på besök. Vi har en kanonrelation ändå. Jag tycker att du ska involvera barnen i diskussionen, i alla fall 18-åringen.

... men svaret är nja. Jag går ju varje dag då jag har hundar men jag har inte kommit igång med någon träning riktigt. Kanske blir lättare så fort värmen kommer tillbaka?

Allt blir som det blir. Det enda du kan göra är att vara sann mot dig själv. Stå för vad du tycker och tänker, inte se mellan fingrarna.

Beskriver med en metafor...

Bussen var fulltankad och hyfsat städad. I fint skick för sin ålder. Motorn en V8. Chauffören hade gått på kurs och lärt sig välkomna alla passagerare med värme och vänlighet. Alla fick följa med och hen dömde sällan någon. De allra stökigaste bads vänligen sitta ner och gjorde det ganska ofta. Om någon betedde sig riktigt illa hade chauffören lärt sig att den snart lugnade ner sig om hen bad den vänligt. Ok, då och då glömde chauffören vad hen lärt sig och kastade brutalt av någon som var riktigt störande, men bad sedan om ursäkt. Chauffören hade även lärt sig rutten och visste vart hen skulle köra.
Problemet var bara att bussen, som för övrigt verkade vara i så gott skick, ibland skenade iväg okontrollerat och ratten hade en tendens att kärva lite så när bussen började gå för fort kunde chauffören inte styra. Det verkade vara något fel på bromsarna. Även gps:en var en aning opålitlig vilket ställde till med bekymmer, särskilt när det gick så fort att chauffören inte hann tänka själv. Passagerarna gillade sin chaufför, men kände sig lite osäkra och satt i ständig beredskap ifall bussen skulle krascha eller köra i diket.
Chauffören gick till många verkstäder för att få ordning på bussen, men ingen kunde hitta felet. Det fanns stunder då chauffören i sin uppgivenhet funderade på att säga upp sig och skicka bussen till skroten. Men vad skulle då hända med dem som stod och väntade vid hållplatserna, som litade på att bussen kom?
Till slut var det några duktiga mekaniker som kom på det alldeles uppenbara. Bromssystemet läcker och kan varken bytas ut eller lagas. Du behöver fylla på bromsvätska regelbundet!
Och så fort bromsarna fungerade blev färden säkrare. Det blev också lättare att styra trots kärvande ratt och opålitlig gps när farten var lite jämnare. Passagerarna kände sig lugnare. De skulle komma fram till sitt resmål även om chauffören då och då körde lite fel. När ingen av passagerarna längre var rädd för att bussen skulle krascha bråkade de inte lika mycket. Chauffören kände sig nöjd med sitt jobb och var mycket tacksam för att det fanns så duktiga mekaniker.

ADHD kan utgöra en sårbarhet på grund av störning i dopaminregleringen. Impulsivitet och stresskänslighet tillsammans med svårigheter att begränsa sig och kanske även ett behov att dämpa kaoset i hjärnan leder lätt till att man tar till olika droger, både som självmedicinering och för att dopaminpåslaget upplevs mer belönande om man har låga nivåer från början.
Bipolär sjukdom brukar anses ge större risk för periodiskt drickande (tror det är i den maniska fasen)
Många med PTSD utvecklar missbruk. Förmodligen som en följd av höga stressnivåer eller obehagliga sinnestillstånd.
Alla psykiska sjukdomar kan vara utlösande eller vidmakthållande när det gäller missbruk, eftersom alkohol och droger lindrar ångest på kort sikt.
Och, alkoholmissbruk kan även vara grunden för psykiska sjukdomar och alltså vara själva orsaken till vissa diagnoser.

Hej
Vilken/vilka diagnos(-er) avser du?
vänligen
Ikaros

Tack för vänliga ord. Gick ner på affären och köpte alkoholfri öl, förvånansvärt god var den. Har bestämt mig för att jobba hela helgen för att ha något att göra.
Har mitt mål på 10 dagar, klarar jag det siktar jag på 30. Längre än så har jag inte funderat. Men jag är medveten om att jag kommer aldrig kunna ha ett normalt förhållande till alkohol.

Nej precis, det är ju ännu svårare. Men nu sa jag iallafall ifrån till slut om lögnerna, så nu är vi förbi det. Frågan är om det blev så mycket bättre, ungefär det som du är inne på.

Tack för svaret. Jag har inte blivit klokare. Men jag kämpar på.

Trist att höra att du känner att du har fallit ännu djupare än botten...... Man blir verkligen inte klok på sig själv. Och så är det ju det där med att just alkohol är oslagbart när det gäller att lätta ångest. Så är det ju - men baksidan känner vi ju alla till. Det som kommer efter. Mer ångest.... Men du: Grattis till 7 nyktra dagar! Jag tycker mig se en beslutsamhet i dina rader. En övertygelse att "det räcker nu". Försök att hålla fast vid den beslutsamheten - som verkar tydlig och klar. Du var nära att dricka idag - men du gjorde det inte. Det är ju kalasbra. Jag önskar dig all styrka som går för att du skall stå emot, härda ut, ta dig igenom - och sedan komma ut "på andra sidan". Till att börja med...... Och jag håller med dig, man får ge det 10-14 dagar innan man har "primärhämtat" sig. Jag hoppas att du har styrkan att klamra dig fast några dagar till - så bör det värsta vara över! Jag håller på dig....
.

Jag trodde att jag var där, men när jag låg där och kravla på vad jag trodde var min botten så öppnades det upp och jag föll ännu djupare.
Det håller inte längre, det är nära helvetet nu. Det är precis som Anders sa, en balanslina där det krävs så jävla lite för att man ska vara körd för alltid.
Jag vill ha ett normalt vuxet liv, det har jag aldrig fått uppleva men viljan är stark.
Ångest. Bara ordet får mig att vilja dricka. Det är tack vare ångest jag dricker och tack vare att jag dricker jag får ångest. Jag vet ju det, men det hjälper en stund.
Alla här inne vet hur det är, man är en fånge i sin egna kropp och lever som slav under alkoholens makt.
Folk säger att en onykter människas ord är den nyktra människans tankar, visst kan det väl kanske vara så ibland, men jag håller inte helt med.
Har gjort så mycket och sagt så många idiotiska saker under rus som jag aldrig någonsin trodde skulle kunna komma från mig. Det är alkoholen som tar över spakarna över kroppen efter en viss gräns.
Men det är dags att ta över rodret, det är jag som bestämmer inte alkoholen så nu blir det skilsmässa.

Idag är det dag 7 som nykter. Det kändes förjävligt rent ut sagt i eftermiddags, det var nära att jag skaffade lite att dricka. Men jag ångrade mig efter jag satte mig ner och läste lite av era beundransvärda historier här på forumet. Tack!
Det kommer bli en tuff kamp med mig själv ikväll. Tanten jobbar natt också. Men jag är fast besluten, just nu i alla fall.

Väntar på det där ljuset efter 10 dagar som det pratas om, än så länge är det bara pina att vara nykter. Men när det släpper och orken hittar tillbaka till mig så ska jag börja sysselsätta mig med lite motion. Gillar att promenera, ta bilen bort till sjön och bara gå runt i naturen en tidig morgon innan alla vaknat, det vill jag göra, som morfar tog med mig när jag var barn.

Menmen, ursäkta för flummig text men kände för att skriva ur mig lite för att hitta motivation.

Det är så lätt att fokusera på saker som inte är viktiga. Jag har en ständig prestationsångest. Jag vill vara bäst på allt och har väldigt svårt att tagga ner på sådant som inte är viktigt.
Det är bara så svårt att se vad som är viktigast ibland och man måste ju tjäna pengar så att man klarar sig. Jag vet sedan tidigare att jag gillar mitt jobb och är duktig på det när jag mår bra.
Just nu mår jag inte så bra och då funkar inte jobbet heller. Det ger ångest att inte fungera men jag hoppas att det snart blir bättre.
Snart hemma igen och har 2 dagar att ta igen mig på. Förkylningen är såpass bra att jag borde kunna köra ett Friskispass i morgon. Lite träning och ingen alkohol så bör jag snart må bättre.

Hej och välkommen hit. Jag är en 42-årig kvinna som hade ett riskbeteende som blev ett beroende. Så innan det går för långt ta en vit månad och utvärdera sedan om du vill fortsätta så. Behövs verkligen alkoholen i ditt liv? Men nu i början för att bryta ovanan så tror jag på att göra annorlunda. Inte göra som du brukar... Boka in saker du velat göra men som inte blir av, någon hobby som blivit bortvald, någon fikadate som inte hunnits med. Att göra precis som vanligt minus vin blir liksom tomt. Landa i soffan utan glaset, då kan känslan av meningslöshet komma. Gå emot det gamla inkörda och hitta på något. Ta hand om dig under tiden. Det är tuff fulvana vi skapat!
Kramar!❤️

Välkommen till forumet! Egen tråd o allt..... Du har ju satt upp ett mål - en vit månad! Det är ju jättebra. Låt känslorna komma (lättare sagt än gjort, jag vet) och försök att ta en dag i taget. Häng härinne, läs och skriv, vilket faktiskt kan hjälpa på vägen. Här finns många kloka själar som kan peppa, kommentera och komma med tips. Ingen dömer - för vi har ju alla, på ett eller annat sätt, problem med alkoholen. För mig så har det här forumet betytt väldigt mycket - och jag har, som många andra, skrivit en "dagbok" sedan ett par år. För mig så har det varit nyttigt och lärorikt att kunna gå tillbaks och läsa om hur jag faktiskt mådde under en viss period - om man skulle glömma. Önskar dig all styrka att nå ditt mål - en vit månad! En dag i taget........

Vad skönt att det ordnade sig med körkortet! Det där är ett väldigt känsligt ämne för läkare/soc. Jag kan förstå att man t.ex. drar in vapenlicens för någon som har missbruksproblem. Men körkortet? Om man har fyllekört - ja! Men bara för att man hamnat i fyllecell? Nääää. Läkarna vill oftast inte göra en anmälan - eftersom det ofta kan stjälpa, snarare än hjälpa en person. Det blir som att dra undan "mattan under fötterna" för någon. Kontraproduktivt m.a.o. Glad för din skull. Hoppas din kamp går vidare - och åt rätt håll!

Så fruktansvärt mycket lidande som alkoholen innebär för så många. Ultimatum är lätt att rekommendera, men väldigt svårt att genomföra. Vet inte om jag hade klarat det som mamma. Men viljan att sluta måste komma från din syster förstås. Alternativet, att vara nykter med det liv det innebär, måste väga tyngre för henne. Samtalshjälp kan vara ett sätt att ta sig dit. Hoppas du får många andra kloka svar. Visst finns det hopp! Hoppet är det sista som överger en människa. Men jag förstår verkligen din vanmakt och oro, så oerhört plågsamt för er anhöriga.

Du är så härlig! Kram

Soc gjorde bedömningen att det inte fanns anledning att misstänka missbruk. Trots det så fick jag hem besked om att jag antagligen skulle bli av med körkortet, då de inte hade noterat att samtliga fyllecellstillfällen hade tagits i beaktning av soc. Skickade in min invändning och fick behålla körkortet. Känns otroligt skönt mitt i allt mörker.