Senaste kommentarerna i forumet

Gott jobbat och bra tänkt där, restart2017
Sista meningen såg ut som "ha en supar-dag alla"....??
(galghumor)

Glad och lycklig, 15 dagar utan en dråpe.
Nu får målet bli en månad, sen får,allt utvärderas.
Som jag ser och känner det just nu, så finns det inte plats för A i mitt liv överhuvudtaget någonsin.
Hoppas dom tankarna håller i sig....
Ha en super dag alla

Har ingenting förändats?
Vi har så mycket kunskaper nu. Så många fler år av forskning. Men har vi lärt oss något? Måste unga människor fortfarande må så dåligt? Det hänger på mig att rädda dig, min älskade dotter, att hjälpa dig läka.

Jag måste tillbaka. Gräva djupt i mina sår. Ta fram minnena som gör så jävla ont. Allt jag försökt glömma för att kunna leva vidare. Jag tror det är bra.
Om det räddar dig, älskade barn, om det jag upplevt kan få mig att förstå dig bättre, har det inte varit förgäves. Jag skulle genomlida det igen för dig.
Jag måste rannsaka mig själv. Våga känna den där skulden utan att slukas av den. Och den gör så ont. Mer ont än såren från det förflutna. Och jag kan ta smärtan utan att vika mig för den, istället bli starkare än någonsin. Använda den. Det är först när man vågar klä av sig alla försvar, möta sig själv alldeles naken, som man kan bli hel och hela. Då kan jag även bära din smärta.
Vi är lika och ändå så olika. Du är stark. Modig. Förstår du det?

Vad hade jag behövt? Nu kanske jag kan svara.
Tillåtelse till mina känslor. Gråten som kapslades in byggde upp ett tryck. Gråten fick inte finnas, inte visas, för då kunde jag skada mamma.
Jag fick höra att jag hade det så bra. Ingen anledning att vara ledsen. Jag som hade det så lätt för mig. Var så bortskämd. Är det en egenskap man föds med? Att vara bortskämd?
Skam.
Det gäller att säga rätt, göra rätt, men vad som är rätt idag är fel imorgon. Allt kan bli fel om man inte kan känna av vad som gäller idag. Ska jag huka mig, säga förlåt, smyga undan? Eller ska jag svara? Vad ska jag svara? Kan hon bli arg på pappa då? Han blir så ledsen. Kan inte försvara sig.
Och det ligger något obehagligt i luften när hon gläfser och hugger. Är det rädsla jag känner? Den sitter som ett illamående i magen och den sitter i hela kroppen, spänd till bristningsgränsen. Hela tiden på vakt, pejlande efter tecken. Rösten blir högre, vassare. Snart kommer upprepningarna, ältandet om gamla händelser, jämförelserna. Kontakten är bruten, att stoppa där är omöjligt. Fastnaglad i köket, orden är som en tornado, jag sugs in och kommer inte ut förrän hon bryter ihop och börjar gråta. Försöker trösta. Ibland går det, men oftast gör jag fel och blir istället måltavlan.
Jag vill rätta till, göra allt bra, försöker, men det blir fel ändå.
Orkar inte mer! Ger upp och går emot istället.
Trycket inifrån lättar om jag äter. Ångest. Spyr. Ångesten tillfälligt borta. Ersätts med skam. Jag är så äcklig. Måste smyga. Kan man se att jag är äcklig. Att jag ljuger och smyger?
Röker mammas cigaretter. Yrseln i början är ett annat tillstånd. Tar bort det som kryper och oroar inuti. En liten kick av spänning mitt i allt det där som är så obehagligt.
En liten klunk av mammas whisky lägger sig som varm bomull i magen och sprider lugn i kroppen. Spänningen - märker de något? - flyttar fokus från obehaget.
Röker morfars cigaretter bakom dasset i sommarstugan. De hemrullade smakar starkare.

Om mamma hade varit stark nog att möta mig. Ta emot gråten utan att anklaga. Om mamma hade varit stark nog att orka ta emot ilskan som ersatte gråten, sedan, när den inte längre kändes som sorg. Hon har aldrig vågat möta sin egen skam, sin egen skuld, sin egen rädsla. Tänk om jag kunnat visa det svåra, det som spräckte bilden av fantasitillvaron hon byggt upp som skydd. Hade allt blivit annorlunda då?

Min stora skuld ligger i att jag gjorde samma sak. En liten stund fick du gråta, sedan orkade jag inte mer. Jag sög in alla känslor. Gråten kröp in i mig. När jag inte kunde trösta blev känslan i mig överväldigande.
Den där känslan som jag lärt mig inte får finnas. Som blev frustration. Som jag lärt mig omvandla till ilska. Så kom ilskan ut. Mot dig. När du var ledsen.
Allt du behövde då var en mamma som orkade bära dina känslor. För du överväldigades av dem. De skrämde dig. De skrämde mig. Jag skrämde dig med min ilska. Förlåt.
Även du lärde dig att tårar inte var ok. De kan göra mamma arg. Även du byggde upp trycket när de inte fick komma ut. Förlåt.
Nu är du arg iställt. Jag hoppas att du fortfarande har förmågan att känna sorgen. Nu orkar jag ta emot den. Jag är annorlunda nu.
Jag har vågat se skulden och bära den. Tänk om min mamma kunnat det.
Det är nu jag kan reparera. Jag har alltid tänkt att alla år av lidande varit helt onödiga. Inget gott kan väl komma ur sådana upplevelser. Men kanske kan det göra det. Kanske är det nu jag kan använda dem och låta dig slippa göra hela resan. Kartlägga de minor jag redan gått på så du kan gå oskadd igenom. Några kommer du vilja trampa på ändå, för att se om de verkligen är så farliga som jag säger. Men jag ska lyfta dig över om du går mot de värsta. De dödliga. Om jag ändå kunde bära dig över allihop?
Det är min skyldighet. Det är jag som lett dig hit.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
Vilken tröst, evad som kommer på!
Allt ju vilar i min Moders händer,
Skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Hen som bär för mig en moders hjärta
Giver ju åt varje nyfödd dag
Dess beskärda del av fröjd och smärta,
Möda, vila och behag.

Västbusmötet i somras slutade med att jag uppgivet tackade för mig och konstaterade att jag får ta tag i detta själv. Den enda hjälp att få var föräldrastöd, en insats innebärande pekpinnar om gränssättning. Jag betackade mig. Har högre utbildning och längre erfarenhet än någon av familjebehandlarna på soc och ingen av dem känner min dotter. Konsekvenser av att sätta gränser utan fingertoppskänsla resulterar i rymningar och självskadebeteende.
Som tur var är skolan tillmötesgående. Jag drog ihop ett möte med rektor, mentor och specialpedagog där jag gick igenom utredningen och förklarade hur man kunde använda testresultaten i läradet. Gav personalen instruktioner om hur de kunde öka möjligheterna för min dotter att börja lyckas, vända upplevelsen av misslyckanden som blockerade hennes inlärningsförmåga och väckte frustration. Hennes mentor gav mer tid och engagemang än yrkesrollen krävde. Direktfeedback till mig vid frånvaro eller problem under dagarna. Skolsköterskan beviljade anpassad kost och frukost på skolan efter jag förklarat att alla sätt att öka välbefinnandet kunde hjälpa skolarbetet. Här fanns stor vilja!
Men hur hjälper man någon som inte klarar av att vara kvar utan kommer sent, går tidigt, avviker mitt i lektionen, sticker iväg innan skoldagen är slut?
Här är vi nu när det gäller skolan.
Vad har de andra myndigheterna gjort då?
Handläggaren på soc har varit mycket bra i kontakten. Jag har kunnat vara helt öppen och ärlig. Han har blivit som en vän, samtalspartner och bollplank. Kanske har det underlättat att jag är socionom, sitter i myndighetsnämnden och är vältalig. Ärligheten har nog ändå varit avgörande.
Dottern beviljades drogtester som första insats, men dessa var jag tvungen att kräva omedelbar verkställighet för. Kvarnarna mal långsamt. En helg i november befann jag mig jagandes under tre dygn då hon dragit iväg till sällskap där drogerna flödade.
Jag efterlyste henne. Polisen kopplades in, men var inte aktiva i sökandet. Jag utredde själv och skickade mängder av upplysningar om namn och adresser till dem hon var med. Ringade in nätverk och upplyste polisen om att de kunde göra tillslag med anledning av efterlysningen och samtidigt hitta langare. Ingenting gjordes. I tre dygn hade jag telefonkontakt med poliser i tjänst, tjatade, skällde på dem, åkte själv runt i bil och letade. Sista kvällen hittades hon och jag begärde drogtestning på plats, den visade flera substanser. Fick även höra av en lokalpolis att de påträffat henne påtänd två veckor tidigare och kontaktat soc. Soc hade ännu inte kontaktat mig. På två hela veckor!
Jag skrev ett komplement till socutredningen och föreslog olika behandlingsformer utifrån det komplexa problemet. Handläggaren konstaterade med ett leende att jag gjort mycket av hans jobb.
Vi har nu hjälp av en extern familjebehandlare som är fantastisk. Riktar in sig på makens passivitet och jobbar stenhårt för att få honom delaktig. Själv har jag värdefullt stöd i henne. Ringde förra veckan när jag fick en tanke på att dricka bort alltihop. Kunde även prata om det!
Dottern har äntligen insett att hon måste bort ifrån drogerna. Hon vill och försöker. Faller på impulsivitet och känslor som övermannar. Säger själv att hon vill ha medicin mot sin ADHD. Jag blev hjälpt av medicin. Suget att dricka försvann. Sömnen blev bättre. Kaoset inuti stillades. Den väg hon själv vill måste provas innan placering på institution där hon bara kommer längre in i identiteten som misslyckad och missbrukare. Känner hon sig överkörd sparkar hon bakut.
Men BUP vill inte hjälpa henne förrän hon varit drogfri ett halvår! De vill heller inte använda sig av en utredning gjord av legitimerad psykolog. "Vi jobbar inte så...."
Jag ser katastrofen och jag ser mig själv trettio år tillbaka. Känner känslan. Oförståelsen, uppgivenheten, bristen på samordnade insatser för problem som hänger ihop och förstärker varandra.
BUP är kvar i konserverade synsätt och principer och hierarkier. Prestige och rigiditet råder. Jag och sochandläggaren träffade BUP-teamet förra veckan. Det vi försökte få fram var noggrannt förberett, motiverat och presenterat. Nickanden och hummanden och påklistrad medkänsla mötte oss. Och svaret. Kom tillbaka när hon varit drogfri ett halvår så får vi se...
Där exploderade jag, mitt i rummet, plockade darrande av ilska och vanmakt ihop mina saker, förklarade sammanbitet att BUP med sin ovilja att möta dottern i somras - innan drogproblemen började - mycket väl kan ha bidragit till den nuvarande situationen och att de säkert förstod att en mamma som ser sitt barn förstöra sitt liv och inte får hjälp kommer att förklara krig mot dem som kan ha orsakat det. Jag anmäler BUP önnu en gång till IVO. Söker bistånd hos soc för privat barnpsykiater. Tack för hjälpen!

Hur går det för er hemma?

Funkar det med Antabus för din sambo, Bedrövadsambo?

Hur är humöret och drickandet, InteMera? Hur mår du i allt?

Ja, jag sitter här med mitt goda morgonkaffe och ler. Det är sååå gott utan dåligt samvete. Det var en tung kväll igår med mycket förhandlingar. Hade igår kväll bestämt mig att idag ska jag köpa 1/2 flaska till ikväll. Men det känns inte aktuellt idag. "Stark på morgonen och svag på kvällen". Ska gå ut och äta ikväll med barnen och ta bilen med mig ??Ha en jätte bra dag. Kram på dig!!!

vaknade jag till plusgrader. När jag kollade prognosen igår så lovade den snö under natten men ack så fel den hade. Inte en vit flinga någonstans, snön som kom häromdagen har nästan smält bort helt och hållet och marken var mjuk på sina ställen. Det är en härlig tid som väntar, det är naturligtvis fortfarande inte för sent för bakslag, men jordaxelns lutning är inte förhandlingsbar; våren kommer som den alltid gjort. Det är fascinerande det där; att en liten vinkel hos den axel vår jord snurrar runt kan påverka oss i så hög grad. Jag är faktiskt glad att jag bor här uppe, där årstiderna är så tydliga. Visst, som så många andra har jag lekt med tanken att flytta till sydligare nejder, men när jag rannsakar mig själv så vill jag inte. Hur ska man kunna njuta av våren fullt ut om man inte har genomlevt en vinter? Kommer sommaren att kännas som sommar om den bara är ett par grader varmare än vintern? Nej, för mig är detta idealet och just i år har vintern varit nära nog perfekt; lagom kallt utan töperioder, ett konstant snötäcke och många spektakulära stjärnhimlar. Jag känner det som om naturen har önskat mig välkommen här uppe.

Allt är inte solsken och ulliga molntussar på en klarblå himmel dock. Jag har rent generellt en positiv syn på livet, men ibland tappar jag balansen och kraschar. Det hände härom dagen, jag drabbades av vad jag närmast kan beskriva som en mini-depression. Mini avser då dess varaktighet; den var djup nog för att vara besvärlig. Jag åker på dom där ibland, helt utan någon rimlig förklaring mörknar min värld och allt verkar hopplöst, jag tappar lusten att göra någonting och går omkring med hängande huvud, som en mänsklig Ior ser jag bara det negativa i allt omkring mig. Min framtidstro bleknar bort och min omgivning blir ett kargt, ogästvänligt landskap utan stigar, utan horisont. Solen lyser inte, atmosfären är grå och trist, det är kallt, så kallt att jag känner det ända in i märgen och en isande vind blåser rakt igenom mig.

Jag har varit igenom många sådana här så jag borde veta hur jag ska handskas med dom, men jag har aldrig riktigt kommit på något universellt sätt att ta mig igenom och ut på andra sidan. Det verkar som om det är en sådan där grej som jag bara måste ta och försöka stå ut så gott det går, vid det här laget vet jag ju att det inte varar länge; sällan mer än en dag, så jag hukar och håller andan och väntar. Så gjorde jag även denna gång men något kändes annorlunda och nu, ett par dagar senare kommer jag på vad: jag hade inga sug, inga tankar på att svänga förbi bolaget, ingen önskan att medicinera mig igenom det. Vilken befriande känsla det är; kanske är jag på väg att lära mig att leva på riktigt.

Ha en bra dag!

Tänker på dig nu när jag sitter med mitt morgonkaffe och njuter.
Tänker att du sitter någon annanstans och njuter med ditt morgonkaffe.
Ha en bra dag!
Kram!

Förlåt ,men hela inlägget osar förtäckt reklam. Tacksam grupp att utnyttja här. Glad att forumet inte tillåter sånt!

Komplexa problem är ingenting för BUP.
I somras ville min dotter äntligen gå med på att träffa någon för sina känslostormar, problem i skolan, sin ångest, låga tro på sin förmåga och känsla av att vara annorlunda. När jag och hennes kompis pratade om våra ADHD-symptom och hur medicin hjälper utbrast hon "det var väl bra för er. Mamma, jag vill också utredas!"
Jag hade nog varit lite hemmablind för vi är så olika i sättet att mina misstankar om att även hon kunde ha diagnosen trycktes bort bland annat för att hon inte har hyperaktiviteten.
En utredning betyder samtal med psykolog och möjlighet till hjälp oavsett vad man kommer fram till så jag bokade tid på BUP för bedömningssamtal. Berättade om hennes beskrivning av sitt mående om hem- och skolsituationen och hur hennes uppväxt varit.
Jag talade också om hur viktigt det var att hon blev lyssnad på och att hon valt att gå dit för att hon ville utredas.
Bedömningssamtalen var långa och intetsägande. En pladdrande sjuksköterska försökte hjälpa psykiatern att prata då denne inte kunde svenska så bra. Mig förstod hon nog inte alls med min högtravande kulsprutesvada.
De kom fram till att min dotter var för instabil och att man därför inte tänkte utreda henne. Dottern upplevde samtalen som meningslösa och mådde dåligt av dem. Det hon sa misstoklades och hon kände sig överkörd.
Det värsta var under ett Västbusmöte som egentligen skulle handla om skolan men där BUP närvarade och inför sju förmdottern okända personer gjorde uttalanden som baserats på feltolkningar. Hon sa efteråt att hon velat kasta saker, skrika och springa ut ur rummet. Jag tyckte hon skulle ha gjort det. Tilliten till vuxna och till att få hjälp grusades helt. Då anlitade jag en privat psykolog som genomförde en gedigen neuropsykiatrisk utredning. Fick bekosta den själv, men värdet av att ta henne på allvar och visa att hon ör viktig kan inte prissättas. Utredningen visade mycket riktigt starka indikationer på ADD (ADHD utan hyperaktivitet)
Dottern vägrade sätta sin fot på BUP efter det tidigare bemötandet och det krävs att en läkare sätter diagnosen med psykologutredning som underlag så vi avvaktade och använde utredningen som stöd för rätt insatser i skolan.
Tyvärr var det för sent. Hennes självkänsla var redan låg och hennes hopp om att klara skolan redan släckt.
Senhösten 2016 började hon med droger.
Fortsättning följer imorgon. Godnatt???

Hej Ler
Hur mår du?
Kram

Lyteskomik och sanning på samma gång ?
Jag har så härliga kompisar IRL. Inga tabubelagda ämnen, inga skämt kan vara för grova. Inget tåtassande. Grabbarna jag tränar med t ex är underbart och okunnigt naiva. Typ, en dunk i ryggen = ett halvårs terapi.
Förra året när jag uppgivet berättade om att jag haft en suparperiod för en av dem svarade han "inte så konstigt, du är ju sån, allt är ju extremt" och fortsatte "äh, skit i whiskyn nu o drick folköl som oss andra gamla gubbar" så jävla skönt. Bara sådär, liksom.
Brännvinsskämten kommer lite då och då. Det är liksom ingen issue.
Men när jag visar att det är allvar, eller behöver stöd, är det empati och uppbackning till 100%. Uteblir jag från kvällsträning en längre tid kommer meddelanden med frågor om hur det är.
Idrottsvärlden, så som jag känner den. Raka puckar och ärlighet. Ickedömande och livsbejakande.
Den där t-shirten skulle gjort succé om jag hade på mig den i det gänget, MM!?

Ja det bli nog svårt att saluföra det här på det viset som du vill hjälpa till med funktion och dosering osv.
Det blir ju fel i ett forum av Socialdepartementet...
Men det är ju bra att du får testa och att det verkar fungera för dig.

Ska dock tillägga att om man har svår abstinens så ska man inte vara rädd att söka hjälp
hos läkare. Eller som för många av oss, behöver stöd. Ofta ligger det ju en djupare problematik
bakom ett missbruk.

Tack iaf att du tog dig tid. Ska följa hur det går för dig :)

Annars har jag en sån gammal gul retro tee som det står SPOLA KRÖKEN på.
Den kan du få :D
Grymt snygg!

Och vi älskar dig tillbaks :)

Frågan. "Varför dricker inte du?" brukar jag besvara med en (kanske oartig??) motfråga: "Varför dricker du?" och så pekar jag på hens glas. I bästa fall leder detta till ett meningsutbyte. I sämsta fall till pinsam tystnad men det tycker jag att jag kan leva med. I de flesta fall tänker sig nog frågeställaren för innan han ställer denna (idiotiska!) fråga igen.
Ikaros

Ja du..måste fundera lite på hur jag ska lösa detta på bästa sätt för de som är intresserade av att prova detta på samma sätt som jag gör..
Måste nog kolla med en nära bekant som jobbar med dessa produkter åt företaget som tillverkar och saluför dem, om jag får nämna namnet i detta sammanhang, de är ju tänkta som ett näringstillskott som man använder för att komplettera sin kost och inte i det syfte som vi nu talar om.

Hursomhelst är det viktigt att man får ordentlig information om vad de innehåller, hur de fungerar och dosering.

Återkommer!

Tack för dina kloka rader.....! Jag tror att jag är redo att flyga själv. Tror att jag tror det...-men det kom lite abrupt idag, att jag är tvungen att träffa en läkare om jag vill ha fortsatta samtal med psykologen. Ser att jag själv skrivit i min tråd att man får 5-7 samtal inom beroendevården - sen måste man ha remiss för att ev. fortsätta. En av anledningarna att jag reagerar så starkt är att jag under sommaren/tidig höst var tvungen att träffa ett antal olika läkare o en terapeut (jobbet). Där har jag inte kört med öppna kort - som jag har gjort hos beroendevården. Jag har spelat ett "falskspel" på så sätt att jag inte har varit ärlig med varför jag varit sjukskriven. Att göra det samtidigt som jag har haft en uppriktig och ärlig kontakt på sidan om har dränerat mig på energi känner jag nu - och när det kom upp idag att jag måste träffa en läkare för att få fortsätta samtalen så var det som att ridån gick ner på något sätt. Jag slungades tillbaks till i somras då jag "fulspelade" o dolde o berättade en annan sanning - allt för att få ok från jobbet att börja jobba igen. Jag tappade farten lite grann känner jag. Om jag avslutar nu så känns det lite som att en krycka rycks ifrån mig - fast i ärlighetens namn så hade vi ju pratat om att kanske träffas ett par gånger till. Jag trodde bara att det fixa sig utan att återigen behöva träffa en ny läkare....... Jag funderar precis i de banorna som du skriver. Men jag måste nog fortfarande sova på saken......

Jag är nyfiken på det specifika ämnet du nämner. Det kan du säga namnet på utan risk ? Jag gillar hälsokost ?

Du kan nog skriva vad det heter men inte i försäljningssyfte. Eller skriva innehållet. Nä pers info blir inte godkänt. De håller hårt på vår anonymitet. Vilket är förståeligt... ?

Jag ska lösa detta? Men jag vill verkligen hjälpa de som kämpar, det va ju därför jag nämnde detta för jag tror och känner att detta hjälper mig men tydligen verkar det va väldigt strikt med "reklam" som någon nämnde i ett av mitt tidigare inlägg..
La då ut en tillfällig emailadress för att kunna informera intresserade om detta näringstillskott, vilken redigerades bort..suck.

Min hustru har pga en sjukdom varit tvungen till ganska tunga smärtstillande dagligen för att mildra smärta i kroppen, under ca 4 års tid(metadon), men efter att ha börjat används tillskottet har hon reducerat doseringen av metadon till hälften nu..

Någon här kanske vet hur jag kan informera om tillskottet/ produkten till intresserade utan att hamna i onåd i forumet..?

B12 kan man ta blir brist när man dricker.

Exakt! Många här inne har ju jobbig abstinens och kan ju bli hjälpta av detta kosttillskott ?

❤️

intressant att få veta vad det består av!