Senaste kommentarerna i forumet

Jag dricker också för att slappna av, det första glaset är så goooott, men det är bara det att det blir inte bara ett glas vin, utan gärna tre, eller fyra. Vinet är också mitt sällskap i ensamheten. Jag försöker hitta på annat, som till exempel träna, läsa böcker, saker som jag inte förknippar med vin.

Idag var jag iväg och träffade psykologen vid beroendeenheten. Vi hade ett väldigt bra samtal, och tiden gick som vanligt raskt när vi väl kommit igång. Mot slutet, när vi skulle avrunda, så antydde hon att detta kanske skulle vara sista gången - och att hon tycker att jag verkar kunna "flyga själv" (hon uttryckte det inte just så), och att jag verkar ha fått bra med verktyg för att kunna fortsätta på egen hand. Jag förklarade att jag gärna träffar henne 1-2 ggr till, och att en av anledningarna är att jag brukar ha en "depperiod" på våren, april/maj. En period av året som jag inte gillar speciellt mycket, och då jag vet att jag är ganska sårbar. Hen förstod, och tyckte att det var helt ok - och ville gå på min linje. Men: då krävs det att jag träffar en läkare igen - man måste göra det en gång/år. Jag förstår helt och hållet - men något knöt sig i magen på mig. Jag VILL inte - och det beror på det fruktansvärda bemötandet jag fick av den läkaren jag träffade där i somras - när det hela "rullade igång". Jag beskrev hur nära jag var att lämna mottagningen den gången. Psykologen frågade vilken läkare det var - och jag gav henne namnet. Hon hade hört det tidigare, av andra...... Nåväl, nu är det en annan läkare, som skall vara bra....

Jag vet bara inte hur jag skall göra? Jag får en så stark känsla av att flyttas tillbaks till i somras, och hur allt var då - bara för att jag återigen behöver träffa en läkare. Får sådana flashbacks av obehag och olustkänslor. Just nu är jag väldigt ambivalent till hur jag skall göra. Någonting i mig säger att jag skall gå på psykologens första linje - att vi skall avsluta samtalen nu. De finns ju kvar, om jag skulle falla eller känner att jag är nära att göra det. Eller skall jag träffa läkaren - för att få träffa psykologen ett par gånger till????? Spontant så känner jag att jag hellre avslutar nu. Kanske känner jag annorlunda i morgon. Jag måste sova på saken - just nu så upptar det hela min tankeverksamhet. Jag vill inte att någon läkare återigen skall börja "rota" i vad som hänt - jag är nöjd med hur det är här och nu. Jag är trött på att dra min historia - och känner att jag måste få försöka vila i det faktum att mycket har blivit till det bättre sedan i somras - och att jag aldrig vill hamna i den situationen igen. Aldrig, aldrig, aldrig. Man skall inte grotta för mycket i det som varit - jag vet. Men det är så starka känslor kring cirkusen som var i somras att jag inte kan låta bli. Jag hoppas så mycket att jag verkligen har lärt mig något. Det känns så. Tror att det här blir ett väldigt rörigt inlägg - men jag känner bara att jag måste få skriva ner hur det känns just nu. Och det har jag gjort:-)

Som sagt - skall sova på saken. Får se hur det blir med det hela? Doktor? Inte doktor......

Kram till er alla som kämpar! Fortsätt så.......

Jag tycker också vin är gott! Dricker för att slappna av! Det stör mig att jag måste dricka vin för att uppnå det! Ensamhet är hemskt! Det måste väl finnas andra vägar att gå för att slippa vara själv jämt? Det kan vara annorlunda för dig! Fundera på varför du dricker? Jag gör samma sak och insett att jag saknar saker i mitt liv! Bra att du dragit ner på konsumtionen!

Du ser ! Strålande! Du kan och du duger! Tror på dig!

På något sätt vill man som anhörig ha konkreta bevis. Jag skaffade det med min pappa. Märkte på etiketten hur mkt whisky som var kvar på en flaska i barskåpet, och nästa dag var det många cm mindre kvar i flaskan. DÅ kunde jag prata allvar med min pappa. Då kunde jag med kraft säga "du ljuger". Först då kunde jag ställa ultimatum. Ungefär på samma sätt gjorde jag men min sambo nyligen. Och han ljög till en början, förstås, men slutade när han förstod mitt ärliga uppsåt och allvar. Då började vi prata på allvar om hans drickande. Och han har varit nykter drygt två veckor och har börjat med antabus. Hur du ska kunna göra något liknande med din mamma vet jag inte. Konfrontera henne direkt när ni hittar en gömd vinbox? Inför er pappa fråga henne "vinboxen du köpte i tisdags köpte du för att ni skulle ha gäster, men ni har inte haft gäster, var är vinet?" Ni får klura på det du och syrran. Ljuga är alkoholister experter på. Och det är bara alkoholister som dricker i smyg och ljuger om det. Har man "normala" dryckesvanor finns ingen anledning att göra det i smyg, gömma och ljuga.

Du kommer känna dig sjukt stolt om du hoppar över alkoholen idag! Tror att du fixar det!! Du duger oavsett vad du gör!

Tack tombor!
Jag anmälde mig igår kväll till en studie på riddargat 1 som var internetbaserat utan medicinsk behandling. Får se om denna beh kommer vara till någon hjälp.. Man kommer då följas och få hjälp via internet.

Ja! Man kan verkligen undra vad det är som gör att alkoholen går före allt?? Jag tänker alla här är värda någonting mycket bättre än det vi har nu! Jag tycker att det är jättebra att du kommit fram till att du förlorat tillräckligt. Det finns säkert mycket som är bra och ditt liv och som du är tacksam över. Om du försökt sluta i 2 år så kanske det är läge att söka professionell hjälp! Det kan vara en bra investering! Gör slag i saken! Ta den hjälp som finns att få! Det är du värd!!

är att ni läser i trådarna hos alla oss som kommit en längre bit på den "nyktra stigen". Om hur vi har gjort, och gör, för att komma bort från drickandet och alkoholen, och bevarar nykterheten. Plockar ni ut de råd och tips som passar er, så får ni många verktyg att prova er fram med.
Vi är många som visat att det går att komma ur eländet.

Att komma till insikt om att man dricker för mycket, att få ångest över drickandet, ja det brukar vara första steget.

Lycka till i er kamp.

Allt känns bra i kropp och själ. Jag har sovit gott, jag har druckit gott kaffe på morgonen, känner mig klarare i huvudet. Men det blir som en carusell, jag klarar några dagar, sen dricker jag, men visst har det blivit bättre, men det ska bli ännu bättre. Inte ens haft en tanke att gå förbi systembolaget idag.

Allt känns bra i kropp och själ. Jag har sovit gott, jag har druckit gott kaffe på morgonen, känner mig klarare i huvudet. Men det blir som en carusell, jag klarar några dagar, sen dricker jag, men visst har det blivit bättre, men det ska bli ännu bättre. Inte ens haft en tanke att gå förbi systembolaget idag.

Hej Emma! Tack för återkoppling! Jag förstår att du inte kan svara utan det är väl mer än ett uttryck för att jag är frustrerad. Vi får hjälpa varandra! Alltid skönt att veta att någon bryr sig!

Tack Emma73

Tack gulliga du! Ska verkligen försöka som ni säger. Problemet just nu är att jag måste hem pga barnen väntar tålmodigt. Kan inte shoppa, promenad mm. Får så dåligt samvete när man jobbar hela dagen och sedan inte kommer hem till barnen. Då har jag löst det med 1/2 flaska vin för att orka. Så problemet är dåliga samvetet över att inte räcka till, upptäckte jag nu!!! Men nu får jag så dåligt samvete för att ni engagerar er så jag kan inte köpa vin ?.... Ska ta en liten promenad på vägen hem. Längtar så till fred för då SKA jag dricka vin. Ska ju bara hålla ner konsumtionen på veckodagar. Kram på er!!!❤️

Tack för dina reflektioner, sitter med tårar i ögonen. Du har så rätt i allt. Än vågar jag inte alls tro eller hoppas att vår relation går att rädda, men det känns på nåt sätt okej ändå och vi försöker väl båda nu på var sitt sätt göra vad vi kan ändå för att försöka. Att jag satt ner foten och sagt exakt vad jag känner och tycker var viktigt för mig, för hur jag mår och tar ansvar för det själv. Önskar han skulle prata med mig lika öppet, men så länge han ens beter sig som att han hört vad jag sagt får väl det vara nog för just nu.

Tänk på morgonkaffet du (och jag) njutit av både måndag och tisdag. Så gott det har varit! Kommer ju inte alls att smaka lika gott imorgon om du beslutar dig för att dricka vin ikväll. Jag är inte så tuff som jag låter, funderar själv på att ,imorgon kväll kan jag dricka om jag "vill", för jag är ledig på torsdag...men ÄN så länge räcker det med att jag tänker tillbaka på förra veckan, så vill jag kämpa vidare.
Kan du inte ge dig ut och shoppa eller något?
Kram!?

Tack snälla för svaret! Problemet är att det är fullt upp när jag kommer hem med barnen och de vill umgås med mig. Ger jag mig iväg på promenad så får jag dåligt samvete över att jag inte är hemma. Bad är kopplat till vin. Mindfulness hade funkat säkert om jag varit utan barn. Hade jag inte haft barn så hade jag kunnat tagit långpromenad mm. Ständigt dåligt samvete över allt. Jag försöker sitta kvar på jobbet ett tag till och förhandla. Det känns inte som 1/2 flaska är så mycket. Blir ju inte påverkad så barnen märker något, bara ett lugn som infinner sig och livskvalité. Precis räknat ut att 1/2 flaska per dag blir 3,5 flaskor vin/veckan. Det är ju för mycket ?... Ska verkligen försöka hönapöna att inte svänga förbi systemet?

Mindfulness, bad, promenad? Att du genast tänker på alkohol som avkoppling är ju inte så konstigt då hjärnan blivit kidnappad. Skit i vinet så kommer det kännas mycket bättre i morgon?

Vi är fler här inne med familj, jobb dvs har "allt" men trots det dricker... Kan inte riktigt svara på din fråga då jag själv är ny här och ställer samma frågor som du i min tråd... Kan bara säga att "du är inte ensam i detta"...

Har börjat med förhandlingen med mig själv. Har ej druckit vin på 2 dagar. Vill köpa 1/2 flaska vin med mig hem efter jobbet. Har varit en galet stressig dag på jobbet idag och därav behöver jag VERKLIGEN varva ner. Det är ju inte så mycket. Bara 1 liten flaska dricker ju inte mer än så till vardags. Kommer inte bli bakfull, bara dåligt samvete imorgon bitti. Det är det värt, för jag behöver koppla av... ?. Hur ska jag motstå denna frestelse idag???!

ja du jag kommer blir polis anmäld sen i lödas för att jag bråka med vakterna och polisen och fick kramper så jag hamna på lasarettet och där tog dom prover och då få man reda på att någon på puben stoppa tabletter i ölen och därför fick jag kramper men polisen eller någon vill ej lyssna på en. så jag ska på möte i morgon för dom tycker att man dricker för mycket Annas är det väl bra hur är det med er ?

När jag var runt tjugo år spydde jag blod. Massor av färskt blod som även rann ner i magen. Och det rev som om det låg en öppet sår med lös skinnflik inuti halsen. Då trodde jag det bara handlade om att jag hade svår bulimi. Bidrog säkert, men att jag drack stora mängder ren sprit (även 80% vid något tillfälle) kan ju gett såna skador. Sökte aldrig vård och berättade det inte för någon fast det hände flera gånger och smärtan var förfärlig, omöjligt att svälja flera dagar efter en sådan blodkräkning. Skämdes förstås.
Först på senaste tiden, under en genomgång av ett LVM på myndighetsnämndsammanträde där jag läste om ett sådant bråck och att det var livsfarligt och alkoholrelaterat. Kände att livet rann ur kroppen där på mötet. Flashback. Blev alldeles matt. Var det så illa? Var jag så långt ner i missbruket som tjugoåring? Ja, det visste jag ju förstås med tanke på alla avgiftningar på TNE, dille och ep-anfall, men att det var livsfarligt, de där blödningarna..

Så otroligt sorgligt. Min pappa dog 62 år gammal till följd av söndersupen lever. Det jag sörjde allra mest var hur hans liv blev, att han inte lyckades bli nykter några längre perioder.

Mycket insiktsfullt skrivet, och så sorgligt. Det inlägget ska du skriva ut och läsa högt varje gång du blir sugen. Läs det för barnens pappa också. Kämpa på!

Att se skulden och ta ansvar. Du läker deras sår genom din nykterhet och din vilja att bära skulden och ansvaret. Det är aldrig för sent att få en bra barndom. De hade det förmodligen svårt men sår läker och du hjälper dem. Utifrån det du skriver tror jag du även kan vara ärlig och öppen för samtal med dina barn också. Det du gör är så värdefullt!

Och ångesten när man vet att man måste bryta för att inte allt ska gå åt helvete men inte förmår för man också vet hur jävla jobbig den första tiden är och hur uppgivenheten kan lamslå när man ser framför sig hur det upprepas om och om igen om man inte ger sig in i en kamp som vid tidpunkten känns oöverstiglig.
Kanske du kan ansöka om behandlingshem via socialtjänsten? Man måste ju inte uppfylla kriterierna för LVM om man ansöker frivillig vård via SoL (socialtjänstlagen)
Ring dit och fråga. Anonymt om du inte vill lämna ut dig själv innan du vet om det finns en chans att få det. Motivation brukar ses positivt.