Senaste kommentarerna i forumet

Lycka att läsa om den nya Elias ..?

Du har hållit dig vit ett par månader trots dåligt mående. Jag vet inte hur ditt dryckesmönster var innan du slutade vid nyår (eller finns det i en annan tråd?) så det är ju svårt att spekulera i om kroppen och psyket behövt två månader på sig för återhämtning eller om det är något annat som orsakat besvären.
En farlig slutsats skulle vara att gå på tanken om att du mår bra av alkohol och dåligt utan, för så är det ju verkligen inte.
Använd istället den här vita perioden som en möjlighet till omstart och reflektion. Kanske behöver du en vit månad till för att kunnna se resultatet?

Drabbades hårt och oväntat av barndomskänslor alldeles nyligen och är just nu i beråd att 'möta' - försöka.... och ta mig modet att möta- en del fragmentariska minnesupplevelser. Märker hur starkt kroppen reagerar. Varma tankar / mt

Tack Ikaros, Ler och Helle!
Har inget svar på varför jag hade det dryckesbeteende jag hade. Det var som ett inre tvång att snabbt nå upp till en viss grad av berusning för att må bra - varje kväll. Ibland "normalfull", men det blev allt oftare grav berusning med tokerier och minnesluckor. Ständigt a-sug, planerande och smygande. Hela min mekanism var så inställd på detta att allt annat var uteslutet. År ut och år in. Men varför är frågan.... Kan i alla fall konstatera att så var det och det är historia nu. Kan inte göras ogjort. Minnet bär jag dock ständigt med mig och analysen är att dit vill jag ALDRIG igen!!!
Reaktionerna från omgivningen är enbart positiv och jag blir påhejad i mina nya sundare val i livet. Snart dags att gör nya hål i bältet också, är på det innersta nu och tänker varje gång jag tar på mig byxorna att detta hade aldrig varit möjligt med de gamla vanorna. Sporrande!
Jag får inte så mycket frågor om mitt avstående som jag hade förväntat, vilket överraskat mig. Tror att alla runt om mig ser och märker hur bra jag mår nu att alltför inträngande frågor är överflödiga. Istället hör jag kommentarer i stil med "kan du ska jag också rycka mig i kragen". Har tydligen blivit en inspirationskälla för andra, vilket är glädjande.
Nu har en helg med kvalitet i varje stund inletts, utan tankar på alkohol. Lite halvtaskigt väder, men en motionstur på Kullaberg får det bli och trädgårdsarbete på det.
Njut av tillvaron, vänner!!!

Hur ser det ut framöver nu? Helvitt eller måttlighet som igår?

Hej
Har läst mycket i din tråd, men kanske inte kommenterat. Det du skrev nu likanar så mycket hur jag beter mig att jag måste skriva.
Det man tränar upp blir man bra på. Jag har överlevt genom att kontrollera och förutse tillvaron eftersom mina upplevelser blivit förvrängda eller inte erkänts av anknytningspersonerna under uppväxten. I min vuxna relation är det brist på kontakt och känslomässigt gensvar. Vi som är tränade i överdrivet analyserande och kontroll gör det automatiskt. Till och med när jag försöker få kontakt med känslan i mig leder det automatiskt till analyserande av den. Det är skitsvårt att släppa!
Du är sannerligen något på spåren, Ullabulla

Acceptans och villighet hänger ihop. Att vilja något kan innebära en önskan och en början, men det krävs något mer. Jag tror att det finns olika sätt att tolka maktlöshet. Det AA förmodligen menar är att först när man inser och accepterar att man är maktlös inför alkoholen på så vis att den tar över kontrollen (över tankar och/eller beteende) om man dricker och accepterar att enda sättet att få tillbaka makten är att inte dricka, först då tar man tillbaka makten över sig själv.
Att förstå är inte samma sak som vilja till förändring och vilja till förändring är inte samma sak som villighet. Villighet är precis som du skriver, Ellan, att vara villig att göra allt som krävs helhjärtat och utan villkor.
Oavsett omständigheter, oavsett mående och utan bortförklaringar vara villig att förbli nykter.
Jag har insikt och vilja men saknar ännu villighet. Därför är det vita knogar för mig. Jag dricker inte, men lever med tankar på att göra det. Jag vet att jag inte har kontroll över alkoholen. Jag försöker kontrollera den genom att antingen låta bli eller dricka med vita knogar.
Kanske finns inget sånt uttryck, hittade just på det. Att dricka med vita knogar tänker jag är när man har ett alkoholberoende och ändå väljer att dricka med föreställningen om att man har kontroll. För mig är det inte att dricka måttligt. För mig innebär det en planerad suparperiod med planerad tidpunkt och mängd. Stora mängder sprit i syfte att bli tillräckligt berusad för att "radera hårddisken" på eftermiddagarna men ändå kunna leva på som vanligt för övrigt. Det lyckas sällan utan tiden och mängden ökar tills jag märker att jag inte längre har kontroll och då bryter jag, eller, än så långe har jag kunnat bryta men senast höll det på att spåra ur helt.
Direkt efteråt trodde jag mig kunna uppnå den där villigheten, men inser att jag har en bit kvar. Att dricka finns nu som en sista utväg, ungefär som en del djupt deprimerade angänder tanken på sjölvmord som ett sista "hopp" utan att för den skull vilja genomföra det.
Kanske är en försvårande omständighet i mitt fall att återfallen, eller perioderna, varit få (ganska många punktåterfall på en eller två dagar och tre rejäla på en till fyra veckor mönstret är progressivt) och att tiden sedan mitt svåra missbruk är så lång som tjugo år.
Jag har intalat mig själv att beroendet läkt ut. Jag håller fast vid föreställningen om att jag visserligen inte varken kan eller vill dricka måttligt men att jag inte heller behöver alkohol för att må bra. Jag mår för det mesta väldigt bra när jag är nykter men kan svänga fort i sinnesstämning och då är faran för en period väldigt akut. Det finns en rest kvar av självdestruktivitet och längtan efter flykt när tillvaron bli för svår att hantera.
Nykterheten är alltså villkorad när det gäller omständigheter och mående.
Kanske hade jag varit hjälpt av att gå på AA-möten, men är envist fast i mitt motstånd mot allt prat om Gud och högre makter även om jag vet att man skulle kunna tolka detta precis som man själv vill.
Jag var på behandlingshem i början på 90-talet och gick då på ett par AA-möten. Erfarenheterna därifrån har kanske fastnat i mig. Jag var ung och inte särskilt motiverad. Mådde för jävligt, hade en samsjuklighet som inte behandlats, och kunde inte ta till mig budskapet. Kanske valde jag att vara kritisk och se alla fel i dessa möten för att jag egentligen inte ville lyssna.
Istället för AA går jag regelbundet i terapi sedan två år tillbaka. Först nu har jag börjat ta upp beroendet som en större del i mina psykiska problem än jag tidigare insett. Kanske kan det bli en väg till villighet. Kanske klarar jag det utan att känna behov av att få det bekräftat genom en period till. En period till kan vara dödlig.
Denna helg är det vita knogars nykterhet, långcykling, löpning och simning. Kör på vilja tills villigheten infinner sig
Kram

tack för råden ska defenetivt bära med mig dom, har bra stöd för sambon men får lätt dåligt samvete just för att det är så påtagligt och ja vet att det tär på honom särskilt nu sista tiden ja fått för mig att jag kanske har abstinens osv. träffade en människa igår som har problem med alkohol och det lugnade mig en del, visst alla reagerar vi olika men hon lärde mig ett sätt att tänka för att veta vad som är vad får se om det funkar för mig, hur som helst så vill ja inte dricka den mängden alkohol på ett tag måste läka och alkoholen kommer inte läka mig när ja nu har blivit så osäker på den.
kram alkodhyperd

"... detta handlar inte om att vara duktig för det har jag varit tillräckligt i livet. Det handlar för mig om att ge mig själv möjligheten till att få må bra."
Ja, det finns en motsättning mellan att vara duktig och att unna sig själv att må bra. Sannerligen. Vi som tenderar missbruka a, har nog lite för mycket duktighetskrav på oss. Kanske därför generationen kvinnor födda på 40-50-talet numera toppar alkoholstatistiken vad gäller ökat (miss)bruk? Att unna sig själv a i tid och otid är inte ds som att unna sig ett gott liv har jag märkt.

För en middag på stan.
Det är en fantastiskt fin man jag har drullat bort genom min obetänksamhet,mitt kontrollbehov och min själsliga obalans.
Visst har han bidragit,men i sann medberoendeanda så ser jag ju bara var jag själv brustit.

Nåväl,sista spiken kanske inte är satt,vi får se.

Jag har i alla fall bestämt mig för att känna mer och reflektera mindre.
Jag har kommit något på spåren tror jag när jag vågar erkänna för mig själv att alla mina tankar och funderingar.
, visserligen leder mig framåt och tvingar fram insikter.Men samtidigt är en sorts kontroll som jag ägnar mig åt.

Dvs om jag försöker hacka upp allt som händer med mig och i mig till ord och tankar så låter jag inte mig själv på djupet uppleva det som faktiskt känns.

Säkert säger eller tänker någon som håller på med mindfulness,ja vad är nytt i det?

Men för mig är det nytt.
Jag har tidigare inte ens tänkt ordentligt utan bara öst på.

Så nu har ullabulla analyserat och tänkt klart :)
Jag ska nu istället försöka ägna mig åt att känna och uppleva vad än som ramlar in i mitt medvetande.
Inte försöka grotta så hemskt utan mer låta de känslor som kommer till mig få finnas och sakta få lägga sig.

Jag tror att all denna tankekontroll som jag ägnar mig åt ytterligare försvårar min läkningsprocess.
Att tro att om jag kontrollerar med tanken det som händer, på något sätt också har kontroll på känslorna.
Men så är det inte, De springer iväg och gömmer sig bakom en sten någonstans och vill inte alls låta sig kontrolleras.

Jag kan och orkar trots mitt 50-åriga liv inte ens ha kontroll på mitt eget känsloliv och det är faktiskt en skön insikt.

Så nu har jag släppt kontrollen (kanske) och är väl då kanske på steg 2 eller nått av 12. Lååååång väg kvar innan jag är i mål.

Skönt att du kunde sova dig igenom eländet ändå <3

Här blev d garaget som sagt från att han kom hem till midnatt ungefär, sen gick han o la sig i sonens rum. Vet inte hur tillståndet va men när vi vaknade imorse så va han uppe och ute i garaget, dock med "bara" kaffe...
Ska bli spännande att se hur han avslutar helgen, för idag är sista dagen med alkohol enligt honom själv då han måste blåsa o greja på måndag innan medicintagningen. Tror dock att all alkohol intogs igår när det ändå fanns liksom!

Usch, hoppas han inte fortsätter dricka när han vaknar iallafall så ni kanske kan få en hyfsat trevlig kväll åtminstone....
Vad ska du hitta på för kul med barnen?

Ja, faktiskt....jag röstar på en lag för dessa jkla garage, borde vara förbjudet att ha annat än bilen därinne om ens d då d går o sitta i bilen o dricka iofs ?

Vilken intressant frågeställning! Just det där med att inte bara vilja (förändring) utan att vara villig att underkasta sig det som krävs för att åstadkomma något bestående. Eller, så tolkar jag det du skriver. Personligen är jag inte så glad över 12-stegsprogrammets sjukdomstanke när det gäller beroende. Mer tyder på att det handlar om inlärt beteende, en djupt rotad vana - som är svår, ibland nästan omöjlig att bryta. Men fullt möjligt. Om man vill. Och är villig att göra det som som är nödvändigt Och villig att se sig om efter den hjälp som passar en själv. Tabletter, terapeutiska samtal, grupper m.m. Den form av underkastelse, som i den traditionella synen på alkoholism där man ska erkänna sin maktlöshet inför drogen, gillar jag inte. För det är precis tvärtom. Det är först när man tar tillbaka makten över sitt eget tänkande som man kan förändra sitt agerande. Inte makt som i krampaktigt (vita knogar) hålla sig på den rätta vägen, utan förståelsen för de val man har gjort och de val man faktiskt nu har möjlighet att göra i stället. Ursäkta, ett svamligt svar. Jag tror det är många som håller med om det du skriver, även om det inte blivit så många kommentarer ännu. Efter 10 års velande hit och dit, är jag sedan drygt 1 år tillbaka för närvarande fri från det akuta beroendet. Oändligt tacksam över det. Så här i efterhand ser jag de senaste åren som en process som var nödvändig för att komma hit. Hit, där det både är enkelt och självklart att avstå. Eller rättare sagt, att inte ens längta efter alkohol. Märkligt hur våra hjärnor fungerar ändå! Hoppas du får fler svar om vad det är för slags vilja som är avgörande för att lyckas. Det är väl det här som är kärnan i det hela? Att ta sig ur sitt beroende.

Hoppas du får en bra lördag! Ät nåt gott och ta hand om dig! Du fixar dethär ?

Hoppas din sambo inte dricker hela helgen nu som avslutning!

Kan vi inte bara enas om att garage borde förbjudas in lag? ?

Jag har sovit som en stock så jag vet inte när min man kom in men hela huset luktar gammal fylla och han snarkar på soffan så ingen tvekan om vad som försiggick i vårt garage inatt i alla fall. Få se om han är så bakis så han ska ut och fortsätta så fort han stiger upp.. Blir att åka på lite program med barnen idag, orkar inte se på hans bakfulla fasoner idag.

på länge utan dubbar under fötterna. Isen ligger fortfarande tjock, men i mittsträngen har den smält bort på de flesta ställen. Där den inte har smält bort helt än finns det i alla fall fläckar utan is, så jag kunde hoppa mellan dom som jag gjorde i min ungdom, mellan isflaken på den lilla dammen. Resultatet av ett misslyckat hopp skulle bli lika plågsamt nu som då, bara av en annan karaktär. På den tiden blev jag blöt och i värsta fall förkyld, idag skulle jag få blåmärken i rumpan och i värsta fall bryta något ben jag kan ha användning för. Nog för att jag är en riktig man med hår i häcken, men jag är inte så ullig att det skulle begränsa skadorna. Så en viss försiktighet var av nöden, men det är så skönt att slippa dubbarna att jag var villig att ta risken. Dom är jättebra när det är halt, men det är också lite klurigt att gå på dom, det känns högt och lite vingligt. Några dagar till med plusgrader och jag kommer att kunna traska på som en högvakt vid slottet. Minus den kromade hjälmen förstås.

Mitt flygbolag skickade mig ett guldkort häromdagen. Jag har ju korsat Atlanten några gånger på sistone och tydligen har det genererat tillräckligt med poäng för att föra upp mig en nivå bland bonuskorten. Det här ger mig tillgång till de lite finare loungerna och förtur i köer plus att jag får ta med lite fler väskor, typ en golfbag eller ett skidfodral vilket verkar vara obligatoriskt bland oss i eliten. Förr, när jag reste för jämnan, hade jag den allra högsta nivån, den som ofta har ett målande namn; senator, diamant, platina, pandion, executive etc. På många flygplatser var loungerna väldigt exklusiva, med bekväma fåtöljer, små kontor och en bemannad bar. Jag hatade den där baren, den innebar ju att det fanns en bartender som jag fick för mig höll koll på hur mycket jag drack. Så jag brukade gå till loungen och grunda lite, sedan lämnade jag den och gick jag ut på en barrunda för att avsluta på loungen igen. När det var dags att gå ombord brukade jag få en del misstänksamma blickar på mig, än värre när personalen kom dragande med saker jag glömt kvar på loungen.

Jag behöver en stege. Här finns stegar, men de är långa som attan och i stål så det krävs en lyftkran för att ställa upp dom. Jag har hittat en trästege i garaget men den ser hemmasnickrad ut och jag vet inte riktigt om jag törs lita på den. Helst skulle jag nog ha en sådan där utdragbar aluminiumstege, men det innebär en lång inköpsresa som jag inte har lust med. Den lokala bygghandeln säljer aluminiumstegar men dom är av det långa slaget och jag har ingen aning om hur jag ska få hem den. Jag kan naturligtvis hyra en kärra men det känns lite fel att hyra en kärra för mer pengar än vad stegen kostar. Jag såg en bil på stan en gång som fraktade hem ett par långa brädor han köpt, han hade hängt dom under bilen i snören; ett fäst i främre stötfångaren, ett i den bakre. Smart på sätt och vis, frågan är bara vad som händer om man bromsar och snörena går av.

Ha en bra dag!

Blev skakis blev 50 cl ....
Ska försöka sova .
45 eller 40 imorrn då .

Blev skakis blev 50 cl ....
Ska försöka sova .
45 eller 40 imorrn då .

...jag tror att du hade vaknat på samma sätt även utan den cidern. Att det var den tiden din kropp/psyke behövde för att rensa.

Tack Ellan! Än en gång har jag gått på detta elände. Men nu räcker det. Jag vet vad det leder till nästa gång. Det blir bara värre och värre. Så nu är det bra för min del. Och för att säkra upp dels för mig själv och dels för mina medmänniskor så kommer jag börja äta antabus på måndag. Mina medmänniskor, anställda och familj skall inte behöva oroa sig för när tar jag mitt nästa återfall. Och framförallt för mig under en tid. Och det känns skönt att detta är mitt eget beslut och ingen annans. 41 timmar nu. Börjar lugna ner sig lite. Har legat och tittat på film och varit hyfsad lugn.
Kram

Är hemma nu och endast druckit 3 glas vitt vin på 6 timmar. Känner mig "stolt". Kommer att vakna upp imorgon PIGG. Talade faktiskt liiite om att jag bestämt mig för att dra ner på min alkoholkonsumtion vid middagsbordet. Våra vänner sa då att de faktiskt märkt de sista åren att jag ofta blir "kalasfull". Kändes sååå skönt att få prata om det, om än bara lite. Min man däremot är "dyngfull" och somnade i soffan. Imorgon är en ny dag med andra vänner som kommer till oss på middag....TACK för att ni finns här!! Blir så peppad av er.
Godnattkram till er alla❤

Så skönt att läsa att du börjar vända igen. Har läst din tråd och känslan av strid förmedlades så starkt. Men också en känsla av beslutsamhet. En timme i taget blir 24 h. Glad för din skull! Kram!❤

Båda två ?
Igår va det jobbigt och jag hade ett stort sug.
Idag va det enkelt, inget sug.
Dog otroligt trött, kan knapp hålla ögonen öppna.
Får hoppas det blir bättre med det i morgon, har iofs slutat med snus oc energidryck med.
Kör allt på en och samma gång
Sov gott och kämpa väl ??

Otroligt modigt och klokt att du berättade för din chef. Om du verkligen vill vara nykter ska du berätta för så många som möjligt. Då har du ögonen på dig.

Ibland är det bra som förälder att sätta ord på de mest förbjudna tankarna, för att okeja att barnen känner och uttrycker dem. Vår yngsta dotter föddes svårt sjuk och handikappad. Första åren var svinjobbiga, men vi har alla lärt oss att leva med hennes handikapp (snart 18 år nu). När yngsta dottern var några månader gammal och skrek timme efter timme sa äldsta dottern, två år gammal: "Mamma, vi kan väl lämna tillbaka henne till sjukhuset?" Då satte hon ord på vad jag precis kände djupt inom mig i min trötthet och vanmakt. Under årens lopp har jag gjort liknande när jag ser att orken tryter hos äldsta dottern. "Ja, lillasyster är verkligen skitjobbig." Och det har i sin tur öppnat upp för diskussioner om VAD som är jobbigt, och HUR man kan bemöta det. Och kan man inte göra något är det också viktigt att prata om, att försöka sätta ord på vanmakten och förhoppningsvis landa i acceptans. Om än motvillig.

Du jobbar med en förändring i livsstilen när det gäller alkohol och längs vägen dyker tankar och upplevelser upp. Fint att du delar med dig, som du skriver är det inte för att glorifiera utan att helt enkelt prata öppet om det du tänker, modigt och klokt.

Det finns inget som säger att människan behöver alkoholen, kroppen försöker göra sig av med alkoholen när den kommer in och den har ingen naturlig plats i kropp eller hjärna som tar emot den. Det låter som du haft en besvärlig tid och i samband med att du tog beslutet att dricka måttligt vid ett tillfälle var du av med alla dessa besvär. Inte konstigt tänker jag att du börjar fundera.

En fundering jag får när jag läser är, du gav dig själv något, ett val för att visa dig själv att du klarat något, en känsla av nöjdhet och tilltro till din egen förmåga igen. Kan det vara själva resan hit, som ger lyckoruset? Finns det annat du någon gång ger dig själv? eller skulle kunna ge?

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen