Senaste kommentarerna i forumet

Tack för svaren. Ja jag tycker att det känns som att jag inte har någon personlighet när jag är nykter. Att vara hönapöna med alkohol i livet är som en enda stor fest. Svårt att förklara.... Men jag byter tråd då jag är i större behov av stöd än jag först trodde:/

Fick hyfsad sömn inatt, vaknade dock flera ggr o kollade klockan o telefonen.
Han kom indundrandes kl 03, hade gått hela vägen hem o sen landat i garaget!
Jag sa inget utan lät honom va, nu på morgonen vaknade han samtidigt som oss o ska till jobbet efter o ha sovit i 4 timmar. Förvarnade redan nu att ikväll ska jag dricka öl för imorn är det stopp med allt. Så ja d va d liksom....får försöka få sonen i säng tidigt ikväll tror jag o mig också!

eller inte elda, det är frågan. Jag har jobbat i trädgården de senaste dagarna och samlat ihop en försvarlig hög med ris. Sopstationen har en speciell avdelning för trädgårdsavfall och jag är väl medveten om att det är det bästa alternativet. Jag är inte helt säker på vad dom gör med det i sin tur, kanske eldar dom det också, men dom har i alla fall skorstenar och rökgasrening och så blir det energi av det hela. Om jag sätter en tändsticka till min rishög så kommer röken oundvikligen att hölja mitt hus i en kvävande filt av sot och dålig lukt. Det där är en naturlag tror jag, om jag, som rökare, sätter mig vid ett bord med flera andra människor, kommer min rök oundvikligen att dras till de i sällskapet som inte röker. Å andra sidan, tanken på att hyra en kärra och lasta in alltihop för att köra till tippen och lasta ur det igen är inte särskilt lockande den heller.

Jag har ägnat nästan all min tid åt ett gammalt äppelträd som står bredvid huset. Det har inte fått någon omvårdnad på många, många år och är en nästan ogenomtränglig härva av mossbelupna grenar. Den gamla damen sade att det var lika gott att såga ner det, få är de ätbara äpplen det har producerat på sistone. Så jag ser det som det perfekta övningsobjektet för en kontorsslav med liljevita händer och en fast tro på böckers ofelbarhet. Jag bodde på Österlen för länge sedan och var ofta i Kivik och såg hur proffsen beskar sina träd, dessutom har jag ju min bok. Och vad är det värsta som kan hända? Trädet är i princip dödsdömt i alla fall så det värsta jag kan ställa till med är att dra ut på processen en aning. Jag hoppas bara att experterna har rätt när dom påstår att växter inte har känslor, jag skulle avsky att höra trädets stilla gråt över sina förlorade lemmar på nätterna.

Efter att ha släpat grenar och ris runt på tomten i ett par dagar börjar jag inse varför det inte räknas som en workout att byta papper i skrivaren. Min far gick aldrig till något gym, han var i utmärkt form ändå, sin tillvaro som kontorsslav till trots. Han hade ju sin skog och sin trädgård, där han tillbringade varje ledig minut med att hugga ved och bryta stubbar. Nu börjar jag förstå hur det där gick till, trots att jag inte har sprungit runt i träningskläder har jag ändå fått en hel del motion de här dagarna. Där finns nackdelar, som tysken i Hemsöborna kan jag säga att jag fiser så mycket, men jag menar precis vad jag säger. Det är som en ångmaskin i mitt inre, trycket stiger snabbt och jag är osäker på om säkerhetsventilen fungerar men så fort jag börjar röra på mig så puttrar det där bak som ur avgasröret på en gengasdriven traktor. Jag har förstått att det här är en sidoeffekt av att man plötsligt byter kontorsstolen mot en mer rörlig tillvaro, som tur är har jag inte folk runt omkring mig här ute. Ägde jag ett gym så skulle jag i alla fall veta precis var jag skulle placera ventilationens utsug.

Ha en fin dag allihop!

Jag har druckit 70 cl vodka per dag. Spetsat med några öl eller vin också. Köpte en halv flaska vin på hotellet inatt innan de stängde igår kväll och drack den under natten. Har "bara" öl kvar nu. Sovit nån timma. Tagit några glas vin. Sovit nån timma till och nu så dricker jag öl för att få bort värsta abstinensen och ångest. Så visst har det varit en hel del. Har inte kräkts eller känt mig illamående nån gång hittills. Dricker lite i taget för att underhålla.

Igår var verkligen en tung dag. Idag vaknar jag lite lättare till sinnet. Planerar att gå och träna i eftermiddag och ser fram emot en vit vecka. Har bokat bio med dottern på lördag så då har man röjt undan en fallgrop. Känner dock inte igen mig själv, är så väldigt ledsen och nere. Känner mig värdelös och svag. Oroar mig mycket för framtiden och hur jag ska orka. Orolig för läkarbesöket på torsdag samt möte med behandlaren, värst är dock att jag ska på soc nästa vecka. Denna ångest/oro äter upp mig. Jag har en yta av att vara glad och positiv, jobbar med att ta hand om människor (i skolan) och har ingen direkt på arbetsplatsen som känner mitt riktiga jag. Igår fick jag kämpa stenhårt för att inte klappa igenom och jag var helt slut innan dagen var slut. Det är sådana tillfällen då A känns som en god utväg. Bara fy sitta och pysa ut alla spänningar.
Nu är det en ny dag och nya utmaningar så det är bara att bita ihop!!
Ha en fin dag därute!

Jag klarade inte av att trappa ner i söndags. Jag har druckit hela tiden. Öl, vin, vodka. Sover några timmar sedan på det igen.
Ja man glömmer väldigt fort.

Det är den där lättnaden i att ha tagit ett definitivt beslut som jag själv så innerligt skulle vilja ha. Vad var det som fick dig att, som det heter, kapitulera? Enkelhet, att inte komplicera det hela, är det svåraste som finns!
Sluta är lätt. För mig är det skitlätt att vara nykter. Det jag fruktar är vetskapen om hur snabbt beroendehjärnan kickar igång och tar över. Misstänker att jag kört "vita knogar" hela tiden, förutom möjligen den decennielånga tiden i upplevd frihet från beroende då jag då och då, mycket sällan, drack ett par glas vin men inte trappade upp. Som om jag då hade en annan identitet, och kanske är det i den det ligger.
Har aldrig gillat öl eller vin, aldrig behövt dricka för att ha "kul" eller vara social, aldrig känt mig sugen på ett glas vin. Vi kanske har så olika dryckesmönster att frågan inte ör relevant, men i något av dina kommentarer i min tråd fick jag en uppfattning om att vi i viss mån delar tankemönster i tendensen, eller vanan, att undvika känslor genom intellektualiserande.
Dela gärna med dig om hur du tänker idag för att slippa de "vita knogarna".
Kram

på din dag Pi :-)))

Med tanke på din rädsla för abstinensen. För att få en bild av hur farlig den skulle kunna vara rent fysiskt kanske du kan beskriva lite mer.
I söndagens inlägg skrev du att du började trappa ner och att du druckit sedan i fredags. Vilka mängder pratar vi om här och har du klarat av att trappa ner eller fortsatte du dricka? Dricker du idag?
Att känna sig döende är inte samma sak som att faktiskt vara det. Fortsätta dricka för att slippa bakfylla är som att kissa i byxorna för att man fryser. Varmare en liten stund sedan ännu kallare, eller hur. Skjut inte upp det. Ju längre du väntar desto värre abstinens.
Vätskerssättning och B-vitamintabletter i massor kan hjälpa kroppen. Själens vånda är svårare och kanske nödvändig för tillfrisknande på lång sikt. Skriv ner dina upplevelser både för dig själv att gå tillbaka till om du någon gång börjar tvivla på din sjukdom och som en hjälp i stunden.
Kram

Kommer ta mig hem imorgon. Min hustru och barnen sover på annan plats tills jag mår bättre. Och det är nog bra så att inte barnen får se helvetet jag har att nyktra till. Bor alltså själv vilket inte känns tryggt. Skulle velat haft någon som kan vara hos mig tills den värst abstinensen går ur. Blir inte lätt detta. Men jag måste ta mig ur detta. Det går inte ha det så här längre. Min mentor som sitter på annan ort säger att han kan inte hjälpa mig just nu och rekommenderar psyk och avgiftning. Prövade det vid ett tillfälle 2006 men då fick jag göra ett utandningsprov och sedan i princip skrattade åt mig och fick åka hem direkt. Jag var inte tillräckligt onykter och illa däran. Känns inte som ett alternativ. Vad gör jag? Jag behöver hjälp Jag har druckit sedan fredags eftermiddag/kväll.

Hej!

Håller med att det känns knepigt att man ska behöva vara "stark", liksom "färdig med sig själv", eller "framme" innan man kan gå in i en relation! Det är väl så att vi läks, och kommer till rätta med oss själva, med hjälp av kärlek och relationer?!

"Vi är inte gjorda för att leva själva" var förresten något av det första min man sade när vi träffades, vilket dock både skrämde och lockade mig.

För ändå, jag är en sådan som ständigt vill bli fri och hatar "insyltningar" och beroende, även om jag faktiskt behöver hjälp och medmänniskan osv.

Kanske vill jag inte se mig själv, vilket man får lov till i relationen. Och det handlar nog också om rädsla och oförmåga att acceptera och hantera konflikter, och att inte kunna försvara mina egna behov/mitt eget utrymme.

Ja, det där med att inte känna existensberättigande som man är, kan ta sig olika uttryck.

Kanske mera relation får mig att lära och komma vidare, medan du möjligen kommer att finna din inre trygghet genom att vara på egen hand?

Allt gott, och tack för dina öppenhjärtiga inlägg Ullabulla!

... ja, det ligger en hel del i det jag tror du menar, och det finns nog en del lärdomar och verktyg i detta för mig både vad gäller A och annat i livet. Målet är ingenting, resan är allt..., var det väl ngn annan klok person som sa. För mig har mål som man kan kan få feedback på historiskt sett varit en drivkraft och också ett sätt att disciplinera mig. Idag när jag var ute och sprang det 3:e 12kmpasset på 3 dgr blev benen rätt stumma efter 6-7 km, tappade dessutom andningsrytmen lite, och hjärnan sa, Stanna och gå en stund. Har inget mot att gå en stund, gör jag ibland. Men jag lyckades flytta fokus från smärta, till att lyssna på det vackra fågelkvittret och njuta av det härliga vårvädret..., plötsligt gick det mkt lättare. Tror denna situation och hur jag hanterade den kan vara bra för mig att ha med mignär det kommer till a-sug också.
Har ju läst att du också tränar en hel del, och tror jag på en helt annan nivå en jag. Jag tar aldrig tid när jag springer utan är bara ute efter njutningen och mina konstruktiva tankar man får när man löper. Dessutom mår man ju rätt bra efteråt....
Fortsättning följer...

Nu vet jag inte om du menar att du får dålig respons på forumet, men du har bytt till ett ämne där aktiviteten är mindre. Jag läser sällan härinne. Kommenterar än mer sällan. Och det är "det vidare livet" - där man inte kämpar så mycket längre... eller det gör man nog säkert, men i te riktigt på samma sätt. Du kanske ska flytta tillbaka igen Hönapöna om du vill ha mer respons. Jag gillade ju dig och din tråd när du dök upp.

Och sen... döm dig inte för hårt nu. Din alkoholhjärna hade nog räknar ut detta (möjligheten att dricka) för länge sen. Låt det bli den engångsföreteelse det är och kör på igen direkt. Det blir lättare.

Hej Ullabulla,
jag läser det du skriver "Endast i egenskap av hjälpare har jag berättigande och substans" och det känns som att "hjälparen" skymmer vägen för dig. Du ska bortom den. Och du kommer att gå bortom den.

Sen det du skriver om att man i Sverige hyllar ensamlivet och så... du har så rätt! Jag bor utomlands på en plats där man inte alls skulle förstå ett sånt resonemang. Folk här kan erkänna utan skamkänslor att de är beroende av andra människor. Häftigt va? Vem törs det i Sverige? Utan att skämmas lite.
/kram Ursula

Fantastisk resa du gjort! Och så inspirerande!

Om du har ett fast mål är ju risken att du slutar med det som målet var till för att hjälpa dig med så fort du nått det.
Bättre med värderad riktning. Ingen stress med att uppnå en viss tid/vikt/sträcka/mm och ingen krasch eller stagnation efter mållinjen för att det inte längre finns något mål att sträva mot.
Värderad riktning kan ju vara att träna regelbundet och äta hälsosamt. Varje myrsteg i den riktningen blir då målinriktad.
En dag i taget är ett exempel på värderad riktning.

Det är bara att resa på sig och vara stolt och glad för tre vita veckor!

Fantastiskt!

Jag har ju precis börjat den här resan med min sambo, vi har bara bott ihop i två månader. Men jag är uppväxt med en alkoholiserad pappa så jag förstår verkligen din misstro, man blir jävligt luttrad! Han har allt att bevisa för dig, och det kommer ta tid för din tilltro att växa till sig. Min psykolog har nog rätt: "Du måste bara bestämma dig. Leva med oron för återfall, eller bryt upp."

Grattis till två månader. En dag i taget och ett steg i taget.
Kram!

Måste bara skriva lite idag 91dagar fan va gött! Och tränar minst 4dagar i veckan som börjar ge resultat bara man kunde ge fasen i godiset så hade det nog blivit bättre resultat eller gått fortare men man får tänka att man inte dricker A längre som är jävligt onyttigt! Det ska bli väldigt härligt för på lördag drar jag och sambon till Thailand i 14dagar åå ska bli så fantastiskt och utan A!! Härligt att få vakna upp på semestern utan Ågren och bakfylla!! Gå upp tidigt och bara njuta av havet stranden och härliga frukt drinkar!!
Men måste bara säga att den lilla alkohol jävlen pratade idag och frågade om det skulle vara ok att bara dricka lite på resan men vi lyckades prata bort den jävlen och sedan tog jag antabusen som jag även har packat ner i necessären, även den tyckte jävlen att jag skulle glömma i Sverige men den gick inte?!
Lycka till alla andra och stå imot A för det går om man vill och inser att det skapar bara problem för oss som inte kan hantera det!!

Verkar också i mina ögon som om han vill bevisa omvärlden att han visst kan vara vettig och social och ta hand om andra. Det är bara det att han inte verkar våga börja med sina närmaste, det kan vara lättare att hjälpa andra.

Men jag skulle nog också själv tagit väldigt illa upp, så gör man bara inte.

Tack, ska försöka sova! Har arbetsintervju imorn så sömnen känns lite extra viktig inatt...
Nä, d är en stor klump i magen för denna kväll/natt....

Skönt för dig att han är nykter, när man märker att de kommit gem o man tittar på dom med laserögon för att direkt kunna avgöra är jobbiga o tar massor av energi....men skönt att d blev en nykter kväll som sagt!
Stor kram till dig också ❤️

Jill,
det är respektlöst och elakt det ditt ex gör. När det gäller vuxna får man väl bara ta det. Jag har nästan slutat förvåna mig över allt vad människor är kapabla till. Det hör sjukdomen till. MEN, när barn kommer emellan är det svårt att acceptera elakheter (eller hur man nu ska kalla sjukdomsyttringarna).
Är hans bror resonabel? Skulle du kunna ta kontakt med brodern och få honom att förstå att du inte går med på planerna? Han är förmodligen av samma åsikt som du. Man bjuder inte brorsbarn men struntar i sitt eget barn. Det kanske är så också som Sisofys säger, att han inte riktigt vet hur han ska bära sig åt och så blir allt fel. Och ert barn är den som får ta emot eländet.
/Ursula

Denna väntan ? Sambon sätter nyckeln i låset nu. Han har jobbat till kl 21, och han är nykter. Det hör/ser jag direkt.

Men du - gå och lägg dig! Han blir varken fullare eller nyktrare för att du sitter upp och oroar dig. Allt blir som det blir, men var rädd om din nattsömn. Strular sömnen för dig blir ingenting bra.

Styrkekram ❤️