Senaste kommentarerna i forumet

Nu har jag börjat läsa om en del böcker jag läste för åtta månader sen, då skulle de ge hopp och nu skall de ge insikt.
Att lära sig av andra och försöka förstå att kampen är livslång och att det är ett helt nytt sätt att leva och tänka.
Känner mig just nu trygg och tänker klokt de flesta stunder, men i bakgrunden smyger spöket och det gäller att inte glömma.
Är fortfarande lycklig som får vakna utan ångest och hjärtklappning och ha orken att möta livet som det är.
Så möter måndagen med kloka val och önskar er en fin måndag med val som passar er väg

Hittade en rödvinsflaska till lammsteken, en del i såsen ett glas till dottern, mannen o mej. Slatten som blev över tog jag när jag städade, kunde ha dödat för ett glas till! Men har inget hemma och nu är det en nykter vecka som väntar!
10 nyktra dagar och en champagne fredag o vin till maten på söndagen. Nu gäller det att strama upp!
Kram

Hmm. Fail på helvit helg.

Du tänker släppa med dig saker du aldrig använder, rådet passa på att rensa.
Är konstigt att man har så svårt att släppa saker, jag tränar på detta nu.
Härligt att din son kommer att bo hos dig ett tag, sådan värdefull tid
Ha en fin måndag

Ursäkta stavningen ?jag skriver på tel och det Går inte så bra.

Känner igen det, bara det är att vi har varit tillsammans 8 månader och att jag isöndags blev omhändertagen av några kompisar och gubben tror att jag var otrogen men en omöjlighet då jag va plakat och personerna ville bara hjälpa mig. Dom hittade mig när jag var på väg hem men kunde inte ta hand om mig själv. Vet inte vad jag ska säga till dig, det är så jävligt vad alkoholen sabbar. Men man får hoppas att det kan läka och att vi håller oss ifrån alkoholen. Oavsett kärleken till sin partner så är det ciktigastbatt vi kan leva på nytt och att man främst lovar sig själv. Allt annat är bonus om dubförstår hur jag menar.

Ny ångest. Har varit nykter i 30 dagar och det känns bra. Men min man är så jävla besviken på mig. Retroaktivt. Jag saknar ömhet och kärlek och han är så arg att inte kan ge mig det. Jag bara gråter och pratade med honom igår om det hela jag ville öppna mig och berätta hur jag känner och jag har insett efter samtal med min terapeut om detta. jag antagligen har druckit för mycket under åren för att ha någon slags guldkant på tillvaron. I 15 år har jag haft mitt problem och under den tiden har han totalt tappat respekten för mig och i och med det tappat intresse för det Fysiska. Jag hoppas att han kan hitta tillbaka till det men jag är fullkomligt skräckslagen för att det är försent.

Och jag är vaken och mår bra. Jobbar idag och det känns ok. Helgen har varit bra tittat på film, promenerat lite. Haft diskussioner med gubben, mindre bra. Han kan inte släppa förra helgens misstag av mig. Men kanske läker det. Mina barn och jag har hursomhelst en bra kontakt och vi har pratat om det som hänt och det är fantastiskt att dom fortfarande orkar med sin mamma. Som jag skrev tidigare så är det annorlunda den här gången. Jag har bestämt och lovat först och främst mig själv att aldrig mer utsätta mig för att dricka mig så full så jag får minnesluckor. Inte komma hem...det var vad som hände i söndags. ..några personer som jag känner ytligt tog med mig hem till sig och bäddade ner mig. Jag vaknade mitt i natten och visste inte var jag befann mig. Jag åkte hem till mig och dottern, messade gubben var jag befann mig.personerna hade hört min telefon ringa men svarade inte. Gubben tror att jag haft annat för mig...vi har pratat med de som hjälpte mig, men han tror varken på mig eller dem. Jag är glad att de tog hand om mig så inte farbror polisen gjorde det. Det var naturligtvis idiotiskt av mig att inte åka till gubben. Idiotiskt aTT det hände överhuvudtaget. Min dotter som bor med mig var ju även hon naturligtvis jätteorolig också. Arg när jag väl kom hem och vi har haft långa samtal. Jag har talat om att jag bestämt mig nu. Ingen alkohol och vad jag vill säga nu är att den här gången är jag med själv i beslutet. Jag lovar inte någon annan i första hand. Det känns mycket mer starkt och att vara här och skriva läker och hjälper mig än mer att stå fast i mitt beslut. Lite rörigt inlägg men nu börjar en ny vecka och det känns bra. En vecka med jobb, träffa en kompis och fika, måla i mina målarböcker. Umgås med dottern och känna av vardagen utan alkoholdimma. Det ser jag fram emot.

Tack för dina ord.

Dag 44 måndag, lärdom från helgen och förra veckan är att äta mindre godis/kakor. Inga alko sug. Men var däremot sugen på godis efter jag ätit godis. Ogilla. Mer vatten, grönt och frukt nu. Och massor av god nyttig mat.

Och tack för att du sprider så mycket värme, och så många kloka budskap här på forumet.

Jo, jag kommer att prioritera, och slå vakt om mig och min nykterhet. Situationen på arbetet kan jag inte göra så mycket åt.

Likt en trotsig treåring; det har varit mitt ledord genom livet. Jag lägger hellre tre timmar på att klara av en uppgift på egen hand än ber om hjälp och får det gjort på en kvart. Min son ska flytta in temporärt medans hans lägenhet blir renoverad. Han har varit bortrest över helgen men det hindrade inte mig. Jag har flyttat mitt kontor så att han får ett eget rum, jag har släpat möbler, tvättat fönster och skurat golv. Nu är jag ganska ledbruten, det ska erkännas, men jobbet är gjort och jag är mäkta stolt över mig själv.

Det är en signifikant skillnad mot när jag drack. Då hade jag inte velat ha honom i närheten, jag hade hellre betalat för ett hotellrum än haft honom boende så nära. Då hade jag ju varit tvungen att vara nykter, hemska tanke. Nu, så här i efterhand, funderar jag på hur han måste ha känt sig. Det kan inte ha varit roligt att ens egen far inte vill ha med en att göra, även om orsaken är uppenbar. Inget jag kan göra något åt nu annat än att ta chansen att visa honom hur stolt jag är över honom och hur mycket jag uppskattar hans sällskap. Många skriver om hur deras personlighet förändras när dom dricker; jag är inget undantag. Hursomhelst är jag ändå tacksam för allt det negativa med drickandet, det hjälper till med att hålla mig nykter nu.

Jag passade också på att packa diverse prylar som jag bedömer att jag inte kommer att använda under hösten. Sådant som bara har stått och skräpat på hyllor och i skåp. Åtta flyttlådor har det blivit, mycket är fylleköpt på internet: en bilkamera som ska monteras på backspegeln (aldrig använd), en silikonform för att göra sockerkaka (jag tycker inte om kaffebröd), en mojäng för att tillverka sushi (aldrig använd) och en pizzasten bland mycket annat.
Suck.

Ha en fin dag allihop!

Ja, jag fortsätter hålla mig uppdaterad här med olika intensitet under olika perioder. Ha ha... jag är periodare på forum och det kan en väl ägna sig åt utan risk för större skadeverkningar. Jag berörs av de återkommande berättelserna av mänskor som fastnat i alkoholens (och andra drogers) grepp och fascineras på ett sorgligt sätt av den sekundsnabba hårfina gränsen mellan fb's och Instagrams glittrande glas i solnedgången och den förtvivlan som möter härinne. Ett klick mellan himmel och helvete. Två verkligheter med ett gemensamt tema. Det temat upphör inte att finnas när en går in i ett nyktert liv. Alkoholen har en oerhört stark roll i det sociala livet. Men, det finns gemenskaper där alkoholen inte står i centrum, till och med gemenskaper där alkoholen är en icke-fråga. På såna platser är det gott att vara!
Mitt behov av att bearbeta - älta- i samband med helger, årsdagar och andra 'minnesmärken' är borta. Under flera år kom minnena ofrånkomligt, de svåra, smärtsamma minnena - nu när jag skriver vet jag vilka speciella dagar som präglades av de svåraste erfarenheterna, de hemska, ja verkligen hemska situationerna.... Jag vet hur det var men faktisk, känslorna har avklingat. Däremot kan jag ännu känna i kroppen hur det var att upptäcka en gömma... helt oförberett eller efter ivrigt sökande - den känslan blev jag påmind om, och skrev om igår när jag läste här.
Kanske befrielsen från de hemskaste upplevelserna, de var inte så många, har att göra med att jag ältade så grundligt här... När årstiden förde mig till minnena så skrev jag och lät känslorna flöda fritt. Så oändligt tacksam för att jag hittade detta forum och att Adde och Berra var så aktiva här då. De båda, två vuxna män som valt nykterhet, gav mig den första lilla grodden av hopp.
När jag tänker tillbaka så inser jag hur .... Jag tänkte skriva 'hur naiv jag var' men det blir fel... Jag inser hur lite jag visste, både om missbruk och medberoende. Hur djupgående och starka krafter det handlar om. Idag har jag en helt annan respekt för mänskor som fastnat i nån av de fällorna. Oberoende vilken.
Varför hänger jag kvar här? Som forumperiodare. Ibland är jag väldigt sporadisk men så fångas jag av nån berättelse eller känner igen nån återvändare och sugs in för en tid. Kanske, tänker jag just nu, att det hör ihop med tolvstegsprogrammens sista steg, att föra vidare. I den alkolförhärligande värld som vi lever och umgås i behövs motvikter som kan vittna om att det går att leva lyckligt och ha roligt utan alkohol. Jag kan också vara en livslevande bekräftelse på att det är möjligt att ta makten över sitt liv. Så är det / mt

är värdefulla. Så sorgligt och så trist att läsa att även du är en av dem som berörs av den offentliga nedrustningen som drabbar så många, från båda håll. Både de som jobbar och försöker upprätthålla kvalitet i verksamheten och de som inte får vad de behöver och skulle ha rätt till. Inte sällan står människor med ena foten i vardera diket - eller hur en ska formulera det. Det är många här som uttrycker det.
Hoppas du tar dig tid och utrymme i tidsschemat till en reflektion här nu och då. De långvariga med goda erfarenheter av nykterhet har ett speciellt värde här. Du är en av dem som ger hopp och visar på möjligheter. Och.... med lite tvekan skriver jag en liten påminnelse till dej om att prioritera.... Det viktigaste först! Kram på dej i morgontimmen / mt

Morgonen är min tid! Tidigt, tidigt - då äger jag dagen och njuter av stillheten omkring.
Det var inget mer, kram på dej, njut det sista av 'ledigheten' och ha det allra bäst! / mt

jag skriver här nu. Det beror inte på att jag vacklar och är på väg ner i något dike eller träsk. Nej, det beror på min arbetssituation, med långa och stressiga arbetsdagar. Ork och energi tryter, och tiden räcker inte till. Ja, jag har t.o.m. mått dåligt av arbetet, och haft en liten depression. Tråkigt att det ska behöva vara så illa på en del arbetsplatser. Men så är det ofta inom offentlig verksamhet, där även jag jobbar. Det omnämns ofta i media, nästan dagligen, om missförhållanden inom vård, omsorg och skola.
Undrar hur många inom dessa verksamheter, och i ett samhälle som håller på att degradera välfärden, som får alkoholproblem. Det är lätt gjort att ta till alkoholen för att försöka varva ner och koppla av när man har en slitsam vardag.

Men, jag för min del kommer inte att gå i fällan att ta till alkoholen. För mig skulle det bara förvärra situationen, och leda till en fördärvad livskvalité. Jag har ju provat tidigare, så jag vet.

Nej, jag är faktiskt väldigt trygg i nykterheten. Lite småsug drabbar mig ibland, men de viftar jag lätt bort. Och jag har bra verktyg, och mycket erfarenhet, ifall riktigt svåra sug skulle sätta in.

Jag kommer inte att skriva så ofta. Men av och till dyker jag nog upp med några rader här på forumet.
Förresten, så uppnår jag 16 veckor, eller 112 dagar, när den här dagen skrivs in i historieböckerna.

Ta väl vara på er och lev nyktert

och att du vet att det ger dig hjälp att komma på rätt spår, det spåret som går till ditt liv där du gör dina egna val utifrån dina behov. Tänk.... vad det kan låta ego när man skriver/läser så här.... Men det handlar ju inte om egoism utan att ta ansvar för sig själv, att lära känna sig själv och grunden i vem jag är.
Fortsätt gå på möten och fortsätt skriva här, för din egen skull! Det blir en bra spegel där du kan gå tillbaka och bokstavligen följa med din egen process. Du har långt att gå, som vi andra, men du är inre ensam! Kram på dej / mt

Jag håller tummarna! Så bra att du inte föll för 'förslaget' en nykter vecka, månad eller tre månader. Han behöver vara nykter minst ett år. För min del tror jag att den som varit ordentligt fast i missbruk måste göra valet att bli nykter, välja bort alkoholen och hitta meningen i ett nyktert liv. En längre tids nykterhet ger klarare tankar och nya insikter även för honom.
Jag lever kvar med min numera nyktra man och har gått igenom ungefär det där du beskriver. Jättemycket insikter (om alkoholismens helvete) har jag fått genom att läsa på missbrukarsidorna här. Många fina människor som kämpar.
Du är så bra på gång, nu ska du 'bara' hålla taget! / mt

Trådarna heter:
Tredje gången gillt!
Ny här

Mest för att de beskriver hur det är att ta återfall efter lång tid, och hårt drickande. Och naturligtvis att de båda skriver intressanta, bra os.
Ta hand om dig!

//PP

...gör som jag brukar, jag summerar den i sängen när alla andra sover tungt.
Det är min tid nu, natten tid för eftertanke.

Sista veckan som sjukskriven efter operationen, tar stygnen imorgon, känns bra.
Operationsärret ser lite läbbigt ut, ett 7-8 cm långt snitt ihopdraget med ett tiotal spretiga svarta trådar, huden är lite hopskrynklad.
Styrkan början komma tillbaka i handen och jag har tränat den ordentligt.
Det "surrar" i lillfingret och det känns som om jag slagit i änkenåden, ni vet när man slår i armbågen så skriker armen av smärta, men bara lite just nu.
Jo jag är rätt fit men njuter av sjukskrivningen, tänker inte tillåta mig att överanstränga och förstöra läkningen.
I helgen hade dottern en sen inflyttningsfest i sin nya lägenhet, hon har bjudit över 70 personer, men bara femtio kom.
Utspritt över 12 timmar så hann hon ta emot både gamla och unga, släkt och vänner.
Lik sin mamma hade hon det välförsörjt med både mat, dryck och kaffebröd, frugan och jag var med hela tiden som ett moraliskt stöd, men lät dem själva bestämma hur det skulle gå till.
Förberedelserna var enorma, de hade lånat bord, stolar, tält och uppläggningsfat, lagat mat och bakat i dagar innan.
Gott att se att allting flöt helt friktionsfritt.

Vi skjutsade iväg fyra ungdomar förväntansfulla och visserligen fulla också till en festlokal klockan två på natten.
Tänk att jag var väldans glad över att jag inte hade någon längtan till något annat än sängen, det där hör ungdomarna till.
Drack en massa nollöl som höll på att spränga min lilla förkrympta blåsa, var tvungen att kissa efter femte flaskan, och sedan vartannan timme, natten och morgonen efter.

De fick med sig en massa annat folk och efterfestade långt in på söndagsmorgonen.
Dottern hade sin medärvda bakfylleångest men egentligen utan direkt orsak (precis som jag).
Men hon och svärsonen kom till söndagsmiddagen hyfsat fräscha och hade hunnit städa undan rubbet.
Att städa bort sin fylleångest känner jag så väl igen, ingen skön känsla.

Frugan och jag fyllde söndagen med att besöka ett festivalområde och njöt av att inte måste någonting.
Tog en fika på ett kondis och bara satt och tittade på folk i den dåsiga eftermiddagssolen.
Jo jag njöt av att inte ha bakfylleångest och att ha kontroll över mitt liv och mående.

Det knorrade lite i min mage av att veta att min dotter inte mådde lika bra, men jag kan inte styra över henne längre, hon är vuxen sedan länge och jag måste klippa navelsträngen och låta henne få upptäcka saker i sin egna takt.
Hon vet vad det innebär med att dricka alkoholen, ibland kul och ofta med ganska så jobbiga avslut.
Men å andra sidan det händer inte så ofta, och det kan man rättfärdiga det med.

En alkoholist kan inte styra det, och det händer allt som oftast med ödesdigra resultat, själen äts långsamt upp till intet.
Man står där som en tom robot och det enda som är viktigt är när man ska få tillfälle att få dricka igen.
Det är inte så viktigt att det ens blir roligt längre, huvudsaken är att man uppnår sitt rus, sitt Nirvana som blir än mer avlägset för var gång.

Jag är glad att jag är fri att få styra mina egna tankar, tänka på sådant som gör mig gott istället för det som sänker mig.
Är långt ifrån orolig men ändå med ett behärskat lugn.
Jag vet vad alkoholen skapar, för vissa en glädje, men för mig ett avgrundsdjupt hål av ångest.

Så länge jag håller den långt ifrån mig så funkar det, en armlängd av ångest, munfull av konvulsioner.
Det sitter i huvudet, jag måste tänka mig för, varje dag, timme, minut, vecka, månad och slutligen år.
Munnen är min dörrvakt näsan min spanare, likt en blodhund undviker de olyckor och misstag.
Min kropp är min borg, och samma huvud som ska beskydda den får inte gå bärsärkagång.
Ett samverkan av olika sinnen som ska behålla dem i bruk.

Att vara en stolt före detta alkis, kan inte missbrukas heller.

Berra

Holistic:) Vad kul att du tycker det:) Ja det är viktigt att hålla fast vid det man bestämt man får testa sin vilja fullt ut.Hur går det för dig? Godnatt på dig och alla andra som kämpar där ute.1 vecka och 1 dag är det idag utan giftet i ådrorna och det känns underbart:)

Dag 8

Kärlek som övervinner allt möts och ges från två håll.

Han måste igenom i sin resa. Jag i min. Jobbigt att se någon inte kunna sluta på egen hand, men samtidigt viljan att komma till behandlingshemmet, han går på knogar nu och fighter sig igenom det på det visset han anser bäst ((vad jag tycker spelar ingen roll där). Jag kommer känna enorm tomhet när han åker, gråta säkert men detta är enda sättet för oss att bli friska, tillsammans funkar det aldrig - lägger inte han fokus på mig så är det tvärtom... denna onda spiral när man dansar o valsar runt djävulsdansen och den människan som jag önskar få se igen, förhoppningsvis till jul eller troligtvis dessförinnan... men sen är det en livsresa på hemmaplan. Han har ett 20 årigt missbruk i bagaget och vart på behandlingshem förut men i ung ålder, och i o mognad. Nu vet han var 12 steg är och säger i egen vilja hjälp mig, för jag kan inte själv och det syns. Hade man fått tvångsvård folk i Sverige hade han självmant gått med på det tror jag, såpass deppig är han nu att han bara härdar var dag och dränker ångesten med piss öl för att försvinna och låta tiden gå. Jag blir ledsen av miljön och omständigheterna och hoppas dem ringer o säger nån hoppat av sin behandling så han kan komma (helst imorgon) men samtidigt vet jag det är tragiskt att känna o tycka så.. man blir bara så trött på hur tid o systemet funkar.

Hemkommen efter mitt första möte på 1 år. Insett det är där jag hör hemma, där jag kommer fina svar, dela min resa och inre kamp måste ut så jag hittar vem jag är igenom att själv studera och inventera mig själv. Vetat detta sen min utmattningsdiagnos som lede mig in i depression... det har alltid fokuserat på alla andras problem som hamnar i mitt liv och inte MIG. Jag som inget filter har, som klassats som stark med högkänslig som varit är den med det längsta tålamodet, fast inte nu längre...

Kärleken finns fast ja du hör och vet nog när man är aktiv i sitt missbruk av annat är man så upp i det att man glömmer bort vad är kärlek? Jag ser mitt beroende till andra, ständigt fixa dem iaf sett om jag vill eller inte. Gjort många försök i mitt liv, och även predikat de enda ni kan förändra är er själva ... levt i det blå o maktlösa själv och krigat mig fram, fast jag har alltid vetat jag inte kan göra honom varken nykter eller drogfri men har ju inte underlättat ett skvatt att jag gått in i tolerans och gjort ALLT, varit motorn i bilen så att säga... Att min kropp klarat detta vetefan. Hela tiden bedöms att jag kommer återfå full arbetsförmåga Men min pollen trillar ner att nej nu tänker jag inte satsa på annat än mig själv och det är inte att jobba ihjäl mig mer (gå in i flyckt). Jag ska fixa denna resan mot tillfrisknad och ihop lappade av mig... hjälpa andra igenom att bli en förebild. Vill som sagt inte skaffa barn och vara medberoende och låta dem växa upp med en mamma som är beroende av någon annan än sig själv. Jag ska börja leva som jag lär, kommer säkert nu till en början falla i magplask många gånger men jag har insett jag iaf inte är felfri men aldrig fel. Den insikten betyder något, för första gången på väldigt länge.

Stor igenkänning på det. Nu får man ta nya tag. Hur går det för dig?