Senaste kommentarerna i forumet

Jag är glad för att jag var här och skrev då, för två år sen. Det blev så tydligt hur kvickt det gick att återvända till gamla hjulspår när jag formulerade det i ord, här inne.

Heddali; en annan sak som var intressant i boken - som den här läkaren tog upp - är att man tydligen kan dela upp beroendet i två delar, ett ärftligt och ett ickeärftligt:

"I det första fallet har det visat sig att om man studerar samtliga alkoholister så finns det i 20 procent av fallen en så kallad förstagradssläkting, det vill säga en förälder eller ett syskon, som missbrukar. Dessa kallas typ 2-alkoholberoende. Finns en ärftlighet i bagaget kommer typ 2- alkoholisterna, när de för första gången är i kontakt med alkohol, att uppleva att "himlen öppnar sig". Det kan vara den finniga tonåringen som hittar den där pusselbiten som gör att det inre tomrummet fylls, självförtroendet blir större och självkänslans "rustning" upplevs som helgjuten. Det gör att han eller hon sannolikt allt oftare kommer att söka upp alkoholhaltiga miljöer för att uppleva den sköna känslan igen.
I det senare fallet har man kommit fram till att det finns en sårbarhet i hjärnan, närmare bestämt ett stort antal svagheter, som gör en person mer eller mindre benägen att utveckla ett beroende. Dessa kallas typ 1-alkoholberoende och de tränar sig till ett beroende. De får följaktligen sjukdomen till följd av att de dricker en viss mängt varje vecka, likt en maratonlöpare som regelbundet springer en viss sträcka. Dessa utvecklar successivt sjukdomen och får debuten senare."

Min pappa var alkoholist. Och första gången jag drack öppnade himlen sig. Jag kunde bara inte sluta skratta, det var en euforisk upplevelse.

Drack en flaska vin i helgen, hemma i lugn och ro. Halva i fredags och halva igår. Var precis ute och sprang så det har varit en fin och ångestfri helg.
På tisdag "firar" jag två veckor utan berusning.
Hur är din situation?

:)

Tänk vad många vi är som vill förändra sitt drickande. Vi har alla olika liv och bakgrund. Är i olika nivåer av drickande och olika långt "nere" i alkoholens gap. Men kampen är dock lika svår för oss allihopa tror jag. En del lyckas men många av oss får börja om och börja om och börja om... Att vara här på forumet är alltid en bra början och att söka sig hit visar ju att viljan finns att ta tag i sitt drickande. Allas önskan här är ju att ha en normal och kontrollerad konsumtion men personligen så tror jag inte att det finns en chans att dricka kontrollerat om man en gång har haft problem. Oavsett om man dricker sällan och massor, eller lite och ofta eller hur det nu kan se ut..
Förr eller senare så trillar man tillbaka igen. Jag vet att jag aldrig kommer klara bara två glas. Det kan gå bra en tid men sen kommer situationer när jag inte kan hantera mängden. Måste sluta helt och har alltid vetat det men inte kunnat. Det är så stor del i vårt samhälle. Nu fikar man knappt längre utan man tar ett glas vin vilken veckodag som helst. Ett glas säger man men det stannar sällan där. Iallafall inte för mig. Ett glas triggar bara igång suget efter mer. Och mer och mer...

Hur går det för dig?

Nu var det ett tag sen jag skrev här och jag har i stort sett haft a under kontroll hela sommaren fram till för tre veckor sen. Anledningen till att jag inte haft något intresse av a är att jag haft en del panikångest som jag märkt inte blivit bättre av a, varför jag druckit sparsamt, varit den som ibland varit nykter när alla andra tagit ett par glas vin, varit den som velat gå hem först etc. Och det är ju bra, att bromsen faktiskt legat i när jag som bäst behövt ta hand om mej. Senaste månaden har jag börjat må mkt bättre, varit gladare, piggare. Tränar rätt mkt och tycker livet känns bättre. Men vad händer då... Jag återkommer senare.

att dina känslor tankar ageranden osv är dina grundade på dig själv och vad du tycker och känner.
Inte någon sorts manipulation eller agerande för att få honom att förstå agera eller göra som du vill,dvs kontroll eller försök till att få honom dit du vill,dvs nykter.
För då och endast då kan ert liv tillsammans börja på allvar och endast då kan du släppa taget om din kontroll och rädsla.
Så resonerade i alla fall jag.

Mitt liv börjar den minut jag bestämmer mig för att det ska börja.
Att ta sats inifrån ryggmärgen och säga,detta är mer än vad jag klarar av.
Detta är inte det liv jag vill leva.
Då kan man börja staka ut en början åt sig själv.
Förhoppningsvis får du din kille med dig på resan,men det är inte alls säkert.

Oavsett hur lite eller mycket motiverad han är att sluta dricka så måste den kampen vara hans.
Om du lägger tre månader eller ett halvår eller vad du nu än bestämmer dig för att vänta är ditt beslut.
Han kommer att försöka förhandla fram mer tid om han kan så att han slipper avstå alkoholen.

Kanske kan du göra det tyst för dig själv.
Kanske det inte behöver vara något han blir informerad om.
Han glider ju hela tiden på skalan att förlora dig,det har du gjort klart för honom.

Han kanske inte måste veta när det gått för långt,det är något du måste ta ställning till.

Det här med att visa honom hur du lidit och lider.
Vad du offrar av dig själv och ditt eget liv i kampen att ni ska få det bra tillsammans är ju dina val grundat på vad du tycker att detta är värt.
Inget han ska behöva ta ansvar över.
Dvs hans misslyckanden eller val är ju hans,inte dina.

Dina val gäller ju om du vill utsätta dig för detta eller inte.
Hur mycket lidande till du kan ta.

Eller hitta andra sätt att förhålla dig till hans drickande så att du inte lider på det sätt du lider idag.
För mig var kvinnor som älskar för mycket en obehaglig ögonöppnare.
Jag insåg då hur sjuk jag var och hur mycket jag behövde jobba med mig själv för att kunna hitta en friskare relation till mig själv och till framtida män.

Tack för att du pekade ut riktningen till trådarna i fråga mt.
Tog inte det minsta illa vid mig av det du skrev Lena, det är ju sant. Så, inget att be om ursäkt för.
Nu blir det lite forum-läsning. :)

Kram på er! //Buzzz

Hur gick det i helgen Mariamagi?

Fått svälja så mycket skit sen igår att jag inte ens hunnit annat än andas här, läst Endel men ögonen går mest i kors - så känslolqddad inför ikväll och det jag ser i andra hjälplösa.
Nu när jag ignorerar han i den mån det går, är han inte på mig som en igel har det varit gap skrik o ljud i rummet intill. Allt för uppmärksamhet. Raseriutbrott efter vartannat. Tillslut fick jag nog. Han är nykter ännu men helt klart inte sig själv. Gick ändå in till rummet satte mig framför tvn. Och sa kort o gott : nu fokuserar jag på mig själv precis som du ville, precis som jag vill - jag är maktlös till dig och det du nu håller på med. Nu gör jag mitt och du väljer ditt, ingen mer diskussion förklaringar eller dylikt , vi vet båda vart vi är på väg. Du kan inte rädda mig, jag kan inte rädda dig - så är det med det så nu får det vara slut på allt skrik här om vi ska vistas i samma hus. Han tycktes fatta för därefter var han tyst mot mig och ja i allmänhet.

Jag har dock hunnit med både disk och tömma alla bänkar i köket som varit överfulla efter en vecka utan ork eller lust när det ser likadant ut ikväll/imorgon.
Jag ska som sagt på alanon ikväll, lite mer än 3 timmars tills jag drar hemifrån. Det enda som känns är att lämna honom ensam här. Då min tillit är på noll, så kommer jag alltid hem till ett olåst hem utan vetenskapen vart han gått. Nu är det inte att han går som skrämmer mig längre, för igenom att få vara ifred stundtals har givit mig både sömn och insett jag måste förändras själv. Mitt hem förfaller och jag har mest skällt på honom för det, jag är inte felfri (vilket jag verkligen fått höra igår o idag) men jag stänger av för sånt han sätter igång med var endast för att va påhoppad o processera sin abstinens. Egentligen vore det nu han skulle åkt in på psyk o avgiftning men där var vi för några veckor sedan o blev hemskickade. Vilket ger en enorm hopplöshet, jag stog där med gråten i halsen o fråga sköterskan där mena du han ska med mig hem o jag ska vårda honom, fyfarao. Jävla samhälle! Det sjuka är att han bett om vård själv men blir avvisad som här ovan vilket leder till fortsatt bruk av allt som gått. Det har varit sprutor, handsprit, alkohol, internetpiller, röka, morfin, amfetamin, subetex ja jag vet snart inte vad han givit fan i. Detta med nära döden upplevelse, människor som säger kasta ut honom på gatan är i mitt huvud "gå o ta ditt liv" nu dödar jag dig. Bottnar sig såklart av mina rädslor. Idag vet jag ändå, att dör han är det inte mitt fel. Även om min dödsångest är så enorm efter att min pappa dog en för tidig död i vintras pga hjärt/lungsjukdom. Där allt kom så fort och oförberett, jag har inte ens bearbetat detta - det fattar jag varje dag, för jag är livrädd för att leva och likaså dödsrädd för att dö så jag står mest stilla och inser inte att inget händer av sig själv.
Jag har nu makten i mitt liv att göra mig fri från skalen o skulden jag bär på, något jag måste. Ska han behandlas så måste jag likväl. Dock är vi på två planhalvor, han säger han vill men när man ser hur djävulen ständigt vinner kampen dör hoppet. Mitt liv är här o nu, ska ge mig sinnesro att vila i att jag duger som jag är, om jag är snäll mot mig, tänker på mig inte på någon annan... Utan här o nu är jag... och jag ska fixa dem verktyg jag behöver och måla skriva lära mig in nya beteenden som får mig att simma och inte vara under ytan och nere på botten utan syre nått mer.

Hörde något på tv igår (dok från USA om missbruk) där missbrukaren fick frågan om han skulle se någon hålla på och drunkna vad han skulle göra då? Rädda honom såklart! Det är precis det du gör just nu, du drunknar och du kan få hjälp.

Jag förstår systemet med att ett behandlingshem inte är något dropin att det kan fyllas mer än vad det finns plats men man undrar trotts allt hur många som hinner dö innan dem hamnar där.

Men som jag läst också: yttre saker jag inte kan påverka, samhället o någon annan. Men jag kan förändra mig själv så jag får leva ett meningsfullt liv för min egen skull. Vilket jobb det kommer bli, jag drömmer jag fixar detta nu - hur var eller när - jag ska ! :)

Tackar för din hälsning i min tråd! Förstår när jag läser din tråd att vi har lika problematik och situation, med ångestdämpning, olustkänslan i vardagen, viljan att rätta till saker för de man älskar. Jag känner tyvärr igen det där att göra det för andra ( iof också hedersvärt) men risken är väl att beslutet inte blir lika bergfast som när det mentalt är helt integrerat att detta är jag, mina beslut, min kropp att vårda och göra det för sin egen skull.

Tycker just detta med att endorfinerna fryses ned och nykterheten är ett tillstånd i olust är väldigt träffande. Det är just den känslan att alkoholen löser upp de där spända knutarna och när man (jag) kämpar med första nykterhetsperioderna är det mesta grått och det som känns som färgerna är vinet. Ska läsa den där boken, verkar vara matnyttig läsning.

Visst är det sjukt att man nästan till och med funderar på att dra ifrån barn och familj bara för att få dricka ifred? Jag tänkte nästan så ett tag. Helt galet vad alkoholens kraft är stark. Håller med om att dom där första glasen på kvällen är såå mysiga. Tända ljus, pyssla och feja. Man får energi. Men tyvärr stannar det aldrig där. Har jag vin hemma dricker jag till det är slut eller jag däckar. Oavsett om jag är ledig dagen därpå el inte. Jäkla tur att jag aldrig försovit mig. Tror ingen på jobbet märkt ännu att jag varit dyngrak kvällen innan. TROR JAG, som sagt...
Håller tummarna för dig, mig och alla andra att vi ska fixa detta. Läsa och skriva här är ju en bra terapi..

LenaNyman, tack för att du delar med dig. Bra text som ger mig argument att vara nykter. Tror man måste uppleva det själv för att poletten ska trilla ner. Så är det för mig iallafall.

Haha, nu fick du mig att skratta mitt i all bakfylle-elände. Fick så roliga bilder i huvudet med mig på vågen. På tal om vågen så är alkoholen en riktigt jävel på många sätt. Har pluffsat på mig rejält och är rätt övertygad om att det beror på vinet för jag äter sunt och rör på mig men går stadigt lite uppåt och ser svullen ut i ansiktet. Usch fy!

Vill önska dig välkommen åter. Du är modig och ger inte upp. Håller med dig om hålet (hålmedhåll blev det) som bara blir större. Till slut är man så urholkad att det är konstigt att vågen ger utslag när man ställer sig på den. Det fina är att det går att åtgärda. Och du är på väg. Kram på dig!

Sist i boken Ansvarsfull av Camilla Kuylenstierna skriver läkaren Christer Fjällström om hur hjärnan kidnappas av alkoholen.

"När man dricker för mycket byggs hjärnan sakta om. Går man in i ett dryckesmönster som innebär att man konsumerar en viss mängd varje vecka ser hjärnan alkoholen som ett främmande angrepp mot organismen. Det stressar hjärnan och den försöker skydda sig mot angreppet genom att nervcellerna, de så kallade neuronerna, omgrupperar sig och bildar nya nervbanor som har påverkan på både tankar, känslor och beteenden. Dessa nya nervbanor - "felkopplingen" som aktiveras av alkohol och tar över viljekontrollen - ligger som parallella spår till de normala nervbanorna i belöningscentrumet. Detta hjärnans lustcentrum har som uppgift att säkra vår överlevnad genom att ge oss motivation att äta, dricka och fortplanta oss. Men även alkohol och andra droger påverkar systemet. När lustcentrum stimuleras på kemisk väg, det vill säga med alkohol eller droger, ger det ett rus, en känsla av eufori, samtidigt som obehagliga känslor blockeras. Denna starka känsla av "belöning" gör att man kan bli beroende. Man kan säga att drogen har "kidnappat" ens förstånd. [...] Samtidigt med toleransökningen fryses endorfinerna, kroppens egna må bra-hormoner, ner med följden att man upplever olustkänslor och spändhet i nyktert tillstånd. Nykterheten blir därmed en plåga, så för att stå ut med sig själv, orka med livet eller bara känna sig normal, dricker man. [...] Sjukdomen är också progressiv, vilket innebär att om man en gång har fått den så finns den kvar. Det spelar ingen roll om du håller upp en månad, ett år eller tjugo år - hjärnan är kidnappad och med de nya nervbanor som bildats kommer hjärnan ihåg var du befann dig när du slutade dricka. Har du då lyckats sluta med ena benet i graven så tar det inte lång tid innan du dör av sjukdomen om du börjar konsumera alkohol igen."

Jag tycker det här var väldigt nyttigt och upplysande att läsa. Nu fattar jag ju varför mina uppehåll gjort vare sig från eller till - när jag väl börjat dricka igen. Det handlar om en faktisk förändring i hjärnan. På hösten för två år sen höll jag uppe i ett par månader. Efter tredje ölen jag drack efter det uppehållet, ja, då var jag där igen. På samma ställe. Med samma slags beteende. Nu fattar jag på riktigt varför det blir så.

Det ger stort hopp att läsa om dina nyktra år och hur du upplever tillvaron i dag. Tråkigt med dom nuvarande svårigheterna du ställts inför, men som du säger; sån välsignelse att du kan möta dom utan alkoholen.

Stor kram!

Det där jag skrev om dina anhöriga och så, det var onödigt. Man vet det själv så väl, ju, och behöver inte mer av såna påminnelser. Sorry för det.

För övrigt; så trevligt att se dig här i dag igen. Söndagskram på dig!

Ja, du har rätt. Inga mer löften.. Vi har åter haft ett bra snack sonen och jag. Känns toppen att ha en bra relation till sina barn. Det sista han sa när vi pratat klart var att han älskar mig och det är det viktigaste. Ska tänka på det när abstinensen sätter in. Har så mycket kärlek och fantastiska människor runt omkring mig. Varför bedöva sig med massa alkohol? Har ett tomt hål inom mig som jag förmodligen försöker fylla men resultatet blir det motsatta tomheten och hållet blir allt större för varje fylla...
Fylla med fylla blev det ?

När man dricker tränger man undan känslor. Även om man upplever det som om man hanterar just känslor när man dricker så är det ju inte på riktigt. Tror att förlusten av föräldrar sitter i länge. Saknaden går inte att beskriva. Nedstämdheten kanske är en kombination av sorg o också av saknaden av att dricka. Man måste inte vara glad hela tiden. Tycker att man ska acceptera sina ups and downs lite mer. Inte hela tiden sträva efter ett tillstånd av glädje och lycka. Och sorg... Ja, det kommer tillbaka när man minst anar det och den saknaden måste man också leva med. Det är inget kostigt. Hoppas du också känner dig stolt! Det ska du vara. Lycka till nu!

heuehs tråd ligger strax under din på Förändra sitt drickande, den heter Ny här. Pi31415 finns under Det vidare livet och tråden heter Tredje gången gillt. Jag rekommenderar också de trådarna. Och så Berra förstås. Lycka till idag Buzzz? / mt

Gör ett test att kopiera https://alkoholhjalpen.se/node/23602
Och en till https://alkoholhjalpen.se/node/23684

Verkade funka?

Heddali, bra skrivet när du skrev "konstant jobb och aktivitet för att hålla nykterheten i schack". Det är ett bra tips. Tack. Kanske är det just det jag gör när jag vill ta upp träningen igen. Göra som förrut. Prioritera det. Sen äta hälsosamt. Läst din resa och hejar på dig.

Det är klart att relationer tar stryk när vi har a med i bilden och som vi inte kan hantera. Som tur är kan allt läka och förlåtas. Ha en fin dag...

Jag känner igen mig. Denna skam och ångest. Går ju inte att få ogjort, men... det går fler tåg. Hoppa på igen och gör ditt bästa. Lova inte sonen något mer än att försöka sluta. Tror att det är löftena som man ger och inte kan hålla blir en stor belastning för oss. Tänk på allt bra du gjort. Det ordnar sig Kram....