Senaste kommentarerna i forumet

...Har slagit sitt grepp i mig. Tröttheten är enorm, känner enorm livsleda och är gråtmild, läser om döden och olika sätt att ta sitt liv. Inga självmordsplaner, oroa er inte för det. Men jag har svårt känna tilltro att måendet vänder.
Enda fördelen är att jag inte är sugen på alkohol ☺
Har pratat med min kontaktperson på närpsykiatrin som ska rådgöra med läkaren. Mängden och frekvensen på mitt alkoholintag har ju varit så begränsat att det inte påverkar min depression. Medicinen jag fick sån positiv effekt av till en början har tappat sin effekt. Minnet och koncentration är något bättre men deppet förvärrat.
Så kära ni, jag mår skit just nu. That's it!

Nä, ljuga för hans skull gällande detta kommer jag aldrig att göra. Det här får han klara av på egen hand, kommer inte ens följa med på rättegången. Hans egen skuld detta som han får stå till svars för, han är en visen människa med egen handlingskraft. Det är stopp med pjoskandet nu.

Ja, massagen ska jag boka in sen....fick ändå 3 ggr av dom så, det kommer!

Du har verkligen inte haft det lätt :( Beundrar din styrka att se det för vad det är och kämpa för att återfå ett " normalt" liv.. vad det nu är ( vitt begrepp som också kan missuppfattas som stötande ) .. Jag har själv erfarenhet från en uppväxt med svårt kronsikt sjuk mamma som dessutom missbrukade alkohol för att döva sin ångest och sorg över sin sjukdom.. ( pappa frånvarande levde ensam med mamma). jag vet inte om jag skulle kalla min mor för alkoholist.. men beroende absolut.. ( svårt det där med termer).. men jag har mina erfarenheter från att vara medberoende och jag fick också hjälp med detta efter att mamma tillslut inte orkade mer och tog sitt liv för 17 år sen. Jag är tillfreds nu .. MEN jag reagerar extremt starkt när jag som nu hamnat i en sits där mina vänner håller på att förstöra sina liv och framför allt sitt barns.. jag har ju själv sett vad det innebär att vara barn och växa upp med en instabil sjuk förälder-- det sätter sådana enorma spår.. i en själv... så nu när vår väns son far illa blir jag nästan besatt av att hjälpa honom.. ( inte besatt... ordval igen ;):: men super motiverad kanske e bättre ord :).. jag är tacksam för allt stöd ni ger mig i detta.. detta forum är en underbar ventil för tankarna och era råd ger mig styrka.. Nykteristen jag tycker det är fantastiskt att ni kommit så långt som ni har.. och att din man äntligen vill ha hjälp... jag hoppas innerligt att det ska lösa sig för er.. jag finns här för dig också bara så du vet :) Vill gärna lyssna till era berättelser och försöka hjälpa om jag kan.. det får bli en KRAM TILL ER ALLA på det nu :)

Den 3:de musketören är numera utbytt :(
Det är bara att acceptera det som ett faktum.
Jag hade inte tackat ja även om de hade frågat men det är som ett hårt "faceslap" att inte vara önskad....

Nu när det dyker upp bilder på FB från barhäng med bakfylle-groggar i baren 08.30 och jag är på väg till gymmet så
känns det väl ändå bra på nått vis.

Kram och fin helg till er alla
Ni är grymma!

Nä ljug inte för hans skull! Massagen kan du ju ta lite senare, det kan ju också få helt fel effekt om du tycker att det är stressmoment.

Ja, jag tror också att det är farligt att bara sluta rakt av. Jag har sagt det till honom men han bara skrattar åt mig. Han är ju väldigt omedveten och det skall mycket till innan han går till läkaren för det. Jag skulle ju önska att han gick till läkaren och sa som det var och bad att få ta leverprover. Han har endast varit hos VC på återbesök efter bukoperationen och för ett gränsvärde för högt blodtryck vilket läkaren så fint förklarade att det är alldeles naturligt efter en operation.....Jag är nervös över hans humör om han håller upp ett tag. Han har ju redan sedan tidigare väldigt kort stubin.
Nej, jag tänker inte ge mig i detta. Jag inom mig själv bestämt mig för att jag inte vill leva mitt liv ihop med någon som sätter alkohol som prio 1. Jag tyckte ändå att jag kom längre med mitt prat igår än vad jag någonsin gjort men det återstår att se vart det leder. Problemet är ju att han nog inte kommer att sätta sin irritation och aggression i samband med abstinenssymtom utan det kommer vara mitt fel alltihopa. Det tror jag ju inte på längre men det är jobbigt att höra ändå såklart. Kanske blir det någon form av nedtrappning nu under helgen för det är ju inte förrän från och med måndag han ska avhålla sig.
Nu försöker jag stålsätta mig inför helgen, först väntar vårdplanering för min pappa. Kramar

Är lite magstarkt av honom att förutsätta du ska ljuga för myndigheterna! Bra att du markerade!

Bra gjort att du pantade hans burkar och håller pengarna till nåt för dig, lite "straff" får dom väl ta och din lön för att du städar hans skit!

Kan förstå att det känns tungt att inte ens bli tillfrågad, MEN tänk så mycket skit du slipper i och med att du inte åker med. Kul för dom att slösa pengar på alkohol, spendera tid på att vara bakis. Näj då är det allt bättre att vara hemma och njuta av att det är ljust både morgon och kväll numer! Kram

Jag skriver här för att jag måste berätta, jag lever ensam, tar hand om mig själv, jobbar inte och jförsöker verkligen att inte gå ner mig.
Levde i en relation och blev medberoende, nu dricker jag ungefär varannan dag två vinare.
Alla har övergivit mig och i måndags träffade jag en psykiater för förtidspension och var tvungen att ta emot skiten.
Ledsen ensam och arg och det vanliga sjäkvmordstankarna.

Men min styrka är att jag ber till änglarna och ljusa väsen att beskydda från självmord, lugnet och friden som kommer gör att jag kan fortsätta vidare.
Det är en fruktansvärd handling och tar hårt på på andra, jag blev drabbad genom en vän för länge sedan iväg det går aldrig att prata med henne igen.
Gör inte det!
Det går aldrig att göra ogjort.
Vi är älskade som vi är!

du behöver inte förklara nånting egentligen. Jag förstår ditt syfte med din tråd och att du faktiskt gör det du kan för din vän. Det är en väldigt svår situation och man står utan några som helst råd o ibland är man helt kraftlös.

Det här forumet är till för att vara arg, ledasen, besviken och rent ut sagt förbannad. Det är därför det är så skönt att skriva här i detta forum för alla vet vi vad som sker, vad vi är utsatta för i vår egna vardag. Skillnaden mellan dig och mig är att du inte lever med din vän som är alkoholist och det kan iofs göra det ännu svårare att faktiskt göra nånting åt det men annars tror jag nog att det är samma symtom för medberoende.... Jag lever med min alkoholist och det är i nuläget väldigt lugnt då han valt att försöka ta tag i sitt problem på riktigt med hjälp av vården men mitt mående gällande alkoholen kommer att fortsätta om inte jag också får hjälp. Jag har levt med honom i över 10 år och det är inte förrän nu som jag insett och velat förstå vad det är alkoholen betytt och betyder för honom. Så det tar tid, för min del så är det stopp nu...men för att jag ska ha kommit fram till det så har jag också tagit hjälp. Började hos en beroendeterapeut för anhöriga i Januari iår och jag har lång väg kvar innan jag kommer må bra och kommer över kanten till ett normalt liv men jag måste för min lilla sons skull.
Här inne har jag de senaste månaderna skrivit av mig all ilska och all besvikelse, ofta med väldigt dåliga ordval både om själva situationen, honom och vårt/mitt liv....men det är okej för i just den stunden så behövdes de orden inte bara sägas för mig själv utan även skrivas ner.

Gällande ordvalet Träsk, ja det är ett jävla träsk...för det griper tag i folk och drar ner dom till botten om man inte vill ha och får den hjälpen att ta sig loss. Det gäller även andra sjukdomar också, som t.ex övervikt...har varit där själv och det känns som att man dras ner i något som är så svårt att ta sig upp ur att man tillslut även där hamnar på botten....

Nä, känn inte att du inte kan skriva det du vill här.....anledningen till att du sökt dig hit är ju för att du är rädd om din vän och hans familj, liksom vi andra som också har alkoholister i våra liv.

Sen får man tolka det hur man vill själv, det är upp till varje läsare att tolka ordval....för vissa är t.ex träsk nåt riktigt hemskt, för andra är det en förklaring till något som gör att man dras ner i nåt bottenlöst hål!

Vi ser er. Rop på hjälp via forumet. Fortsätt skriva!
Läs inläggen. Vi är många som vid tillfällen i livet tänkt som ni. Vi är flera här inne som varit utan hopp, känt självförakt, ursäktat vår blotta existens. Många här som ändå på något sätt hittat kraft att fortsätta leva, tagit upp striden med beroendet genom den livskraft som finns i alla människor.
Att ropa på hjälp vittnar om den livskraften. Den finns. Och det finns hjälp att få. Inlägg ovan från Alkoholhjälpen ger lite vägledning.
Och ingen behöver be om ursäkt för sin desperation.
Med hopp om styrka att gå vidare..❤️./AlkoDHyperD

Jag har förklarat ovan till Rosen vad jag menar med mina ordval. Senast två dygnen har det varit helt tyst från vår vän och fru. Jag fick endast ett sms där min vän vidarebefordrade vad mitt fack hade skrivit till honom. men han var lugn och sansad och skrev endast. " Se över om och när du hinner Thyra, tack för hjälpen. Imorgon ska jag träna. "

Han har slutat skicka elaka sms till min man... just nu...

Vi får se hur det blir idag.. fredagar är farliga för honom... helg......

Han lägger upp fina bilder på sin son på FB... att dom lagar mat osv...

Inte lätt det här... men håller på att rådgöra med soc...

PS) En sak till er alla i tråden... mina ordval är inte ämnade att såra någon.. det bör vara tydligt för alla att jag är en person som bryr mig om andra annars hade jag inte haft denna tråden.. men här är ett forum där man måste få skriva av sig sina tankar kring alkoholism mm. Sen kanske orden blir fumliga ibland.. pga stress eller uppgivenhet.. men jag känner att det måste få vara ok känner jag :( ...

En Medberoende-app verkar genialiskt, att få lite påminnelseord mitt i alt skulle man behöva ibland....där även forumet skulle få plats kanske.

Detta konstanta tänkande gällande A som man har även när man inte är hemma och det dricks är hemsk....kommer man någonsin kunna släppa tankarna och letandet som man gör nästan undermedvetet nuförtiden. Eller analyseringarna om varför sa han så, varför gjorde han så...har han druckit nu så det är därför. Det konstanta luktandet om det skulle till att lukta nåt som gör att man märker om han druckit. Det upptar så mycket av ens tid så det är sjukligt

Jag befarar att du missförstår mig. Tråkigt. Vad jag menar är.. är SÅKLART INTE ATT DERAS SITS FÅR OSS ATT MÅ BÄTTRE. Vad jag menar.. är att man får perspektiv på livet och jag inte ska vara otacksam över mitt liv ( som man ju till var mans är ibland).. utan vara glad och ödmjuk inför det jag har och inte klaga så mycket( som man också kan göra ibland mig veterligen. ) Inte meningen att trampa någon på tårna.. inte min stil alls. Med träsket menar jag när en person nått sin botten.. som min vän har gjort. ( och jag menar inte andra sjukdomar .. jag pratar om alkoholism. ) Jag är väl medveten om att det finns andra kroniska sjukdomar. Två i min nära familj har detta.. så jag vet och har personlig erfarenhet. Men i denna tråd skriver jag om min väns alkoholism och hänvisar enbart till just denna sjukdom. Ledsen att du missförstår mig. Det enda vi vill är att allt ska bli bra för våra vänner och deras son och vi gör vad vi kan för att se till att det blir så. Men vi är bara människor vi också.

Jag fegade ur, dumt kanske men fick byta tid. Jag ska gå på det där och jag lovar att berätta hur det va, men det kändes bra att slippa det stressmomentet just igår.
Jag röjde istället, pantade burkar...letad igenom garaget som en tok för att hitta alla tomburkar. Jklar vilka gömställen och så många, fick mig en rejäl slant som jag stoppade rakt ner i min egen ficka! Det sket jag i att det är både han som köpt dom och supit upp dom, nåt roligt ska jag kunna få göra för dom då det är mig det gått ut över. Annars går det bra här hemma, han ha riste druckit nåt sen hans "sista" kväll med gänget över FaceTime. Känns bra, men funderar ändå på hur länge det kan vara såhär innan nåt händer. Nu ska vi ju till mottagningen nästa vecka så det är ju inte så många dagar kvar tills det drar igång men ändå....mkt kan hända under de sista dagarna som består tänker jag.

Gällande hans rattfylla ås började han prata om det nu på morgonen att de inte har några som helst bevis för det, men jag känns ratt jag inte vill lägga mig i det där alls. Det är hans grej det där till fullo. Dock frågade han mig vad jag sagt till polisen eftersom jag inte ens nämndes i förhöret. Men jag har ju sagt att jag inte sett nåt eftersom jag sov...vilket stämmer. Han tyckte att jag kunde sagt till dom att han inte kört, men va fasen.....då blev jag arg. Jag kan inte sitta och ljuga om nåt jag inte sett. Jag va så svensk då fick jag tillbaks....så nu sitter jag här på jobbet och är småirriterad faktiskt. Det här va i bilen så jag gick ur och smällde igen dörren efter mig...tycker att det är oförskämt att han ens säger en sån sak.

Medberoende app - vilken suverän ide! Kanske kunde ge lite struktur till ens inre kaos, som en coach som påminner om bra saker och kunde tipsa om mönster som skulle framkomma i det man fyllt i. Skulle vara helt suveränt!

Och du har helt rätt i det att ju fler dagar det går utan A hemma, desto spändare blir åtminstone jag för jag vet att med varje nykter dag kommer kraschen allt närmare och desto längre uppehåll desto värre krasch.

...så väl igen allt ni skriver. Vi är också skilda, sedan flera år, barn ihop och har heller aldrig helt släppt men jag har försökt släppa känslomässigt och kommit fram till;

Alla känslor är ok och ibland måste man bara få känna men att man sätter en gräns, idag ok men imorgon ska jag lägga kraften på mig själv, barn, vänner eller vad jag känner för.

För ett tag sedan hörde vi inget från mina barns pappa, det var tufft i början men jag lät bli att höra av mig och de månaderna utan kontakt, blev ett riktigt uppsving i mitt mående, kanske kan avstånd göra liknande för er, bara man tar sig igenom första tiden...Jag läkte och längtar tillbaka till det som var då, utan kontakt. Just nu jobbigare än vanligt...

Vårt nervsystem är omprogramerat och så vant att gå på högvarv och känner inte igen lugn och ro, därför spelar det oss spratt för lugn är det vi behöver mest och länge så vårt skadade nervsystem lär sig fungera rätt!

Kram

att vädrets makter menar allvar den här gången. Igår förmiddag snöade det, men vid lunch slog det om och blev flera plusgrader. Snön på taket smälte och fyllde upp stuprännorna så smältvattnet rann över kanten, det var som att bo bakom ett vattenfall. Rätt häftigt faktiskt, jag har besökt Niagarafallen och gått i tunnlarna bakom dom, det här var inte ens i närheten men det var inte min fantasi medveten om. Jag stod där och kände mig som en äventyrare som var på skattjakt i djungeln. Den vidbrättade hatten har jag, inköpt under ett besök på Disneyworld med två små pojkar som just sett den första Indiana Jones- filmen, piskan har jag också av någon anledning, jag har ingen aning var den kommer ifrån. Hade jag bara hittat dom så hade jag nog haft svårt att motstå frestelsen...

Det har varit på plus-sidan hela natten så det var glashalt ute, till och med mina dubbade skor hade svårt att få fäste. Nu lovar ju meteorologerna att värmen ska hålla i sig, så med lite tur slipper jag snart gå som en tonårstjej i sina första högklackade skor. Hunden var uppe och skällde sent i går kväll men jag var för trött för att orka släpa mig ur sängen och kolla vad han skällde på. I morse visade det sig att grannen har kört hem sin skotare och det väckte minnen till liv. När jag träffade min hustru bodde hon på Gotland och hade många vänner som ägnade sig åt terrängkörning. Dom hade alla jeepar med stora hjul, så stora att det krävdes stege för att komma upp i bilarna. Det hela går ut på att ge sig ut i naturen och göra sitt bästa för att köra fast och sedan bli mäkta överraskad när man faktiskt gör just det. En av gossarna hade ingen jeep så han brukade dyka upp med sin skotare och det ekipaget gick inte att stoppa. Han blev den där som alla kallade på när dom satt ohjälpligt fast i något lerigt hål. Kul var det, framförallt för oss som bara tittade på och kunde åka hem på kvällen i stället för att ägna natten åt att gräva fram fordon ur marken.

Gotlänningar är ett trevligt släkte, åtminstone om man ska döma av de jag lärde känna under den där tiden. Och så har dom ju Gotlandsdricka vilket hjälper till med trevligheten. På den tiden drack jag inte särskilt mycket, så den speciella drycken tackade jag alltid nej till. Den smakar vedervärdigt och har en påtaglig alkoholhalt som gör den vådlig att konsumera i större mängder. Gotlänningarna själva, framförallt kanske den tidens äldre generation, ansåg inte att denna dryck sorterade in under den avdelning drycker som bolaget hade monopol på. Dom såg den mer som en måltidsdryck i paritet med mineralvatten eller saft. Följaktligen hände det mer än en gång att jag ifrågasatte lämpligheten i att en av mina Gute-vänner satte sig i bilen för att köra hem efter en sen kväll och fick svaret: "Men jag har ju bara tagit lite drikke; det är ingen fara".

Ha en härlig fredag!

Välkommen hit! :)

Känner igen mig i dig :) Själv är jag 33, ensamstående och frockandet var som fitt..förr bara helger, sen även vardagar.. Hade också en spärr när barnen var här så det blev några folköl när de lagt sig ibland, men de egna veckorna när jag var ensam blev bara värre och värre..

Jag har slutat nu. Damp i botten i mitt mående och drack kolossalt för två veckor sedan och kände bara att jag inte orkar leva såhär.. Förstod att jag verkligen tappat kontrollen över drickandet och förstod inte hur jag skulle orka/klara av att sluta om jag inte fick hjälp.. Drog in alla, föräldrar, arbetsgivare, vänner.. Nu nykter snart två veckor och inget sug alls ännu : Jag har fått massor av stöd och jag ser det som att jag fått en ny chans i livet att hitta mig själv, må bra, vara en bättre mamma och helt enkelt hitta ett nytt liv, en annan typ av liv där alkohol inte längre är med..! :)

Det kommer säkert vara upp och nedgångar men jag är ändå så glad för inget kan bli värre än att jag skulle fortsatt dricka för det hade lett till garanterad katastrof :)

Bra att du hittat hit! :) Kram!

Vill tillbaka.
Till skärselden,till berg och dalbanan där man inte alls mår bra.
Visst är det förunderligt?

Som någon som inte kan låta bli från att sticka in fingret i ljuset.

Jag är likadan och har i alla fall konstaterat att jag är någon sorts känsloyunkie.

Att stillaståendet är min fiende.
Balansen,ron och lugnet.

Hellre kaos och förtvivlan så att jag riktigt råkar i gungning.
Friskt så det dånar om det.
Och abstinensen efter personen tar oproportionerliga mått.

Andra människor i ens omgivning har en sund koppling till sin partner,men det har definitivt inte jag.

Jag tror att avståndet är precis vad du behöver Emjuli.

Det gör fruktansvärt ont just nu,men kanske det är så att det är nu du läker?

jag kommer ta livet av mig för allt gå åt helvete och har fått panikångest min exfru har ljugut för mig över 1 år 30 månader jag klara ej av att skriva här fy har hamnad så mycket så mycket om arkohol förlåt alla här jag ork inte ska ta tableter och sprit nu förlåt att jag skriver här:(

Tror att jag håller på bli tokig. Min hjärna kan inte släppa taget om alla tankar. Jag får panik, ångest, ilska och frustration inom mig.

Var på ett självhjälpsmöte ikväll och det hjälpte lite, åtminstone gör det inte lika ont i kroppen nu. Men jag kan inte släppa, hur mycket jag än försöker.

Funderar mycket på vad terapeuten pratar med honom om. Vet ju att de har en helt annan syn där än här. Har själv bott i landet han är i.

Tänker också helt sjuka tankar om han överhuvudtaget kommer komma hem till Sverige igen. Jag vet, vi är skilda. Men vi släppte aldrig varandra helt, och under hans nyktra perioder har han varit mitt livs stora kärlek.

Vi träffades för 36 år sedan, och vi har aldrig tidigare varit ifrån varandra mer än några veckor förtur. Nu har vi inte setts på snart fem månader.

Kanske är det bra. Bra för mitt tillfrisknande. Jag är ju sjukt medberoende.

Det här med att han bara åkte iväg i slutet på oktober är tufft. Känns som om jag kommer må så här dåligt ända tills han kommer hem till Sverige. Om han kommer hem.

Helle förstår att du brottas med skuldkänslor ..
Skuldkänslorna finns här med , även om jag just nu har gömt undan dem ..vet inte hur jag har lyckats med det ..
men är just nu bara så oerhört tacksam över att jag mår så bra och att jag har lyckats ta kontrollen över mitt liv ..
ska plocka fram dem när jag är redo för det .. förstår att jag behöver göra det .. och bearbeta dem ..
tänker på hur mycket oro som jag har gett mina älskade föräldrar .. när de förstod hur illa det var fatt med mig ..
det är verkligen något som jag hade velat bespara dem .. blir ledsen ..
Vi får lyssna på våran kloka vän Elias o hans ord ..
Ingen ide att gråta över spilld mjölk .. det är så sant .. dåtiden kan vi inte förändra .. men däremot framtiden ..
Håll ut .. tröttheten försvinner sakta med tiden .. du är Vit och det är det som är det viktiga .. resten ordnar sig ..
Fredags kramar Ler ..

Jag har en behandlare som regelbundet ställer frågan "varför". Jag svarar lite olika varje gång, men han ruskar alltid på huvudet, som om han visste svaret! Han säger: "du vill döva känslan". Ja, ibland och på sätt och vis, men samtidigt vill jag nå känslan, svarade jag senast. Jag vill känslan något. Både döva o c h komma i kontakt med mitt inre, och därmed allt annat levande. Det känns hoppfullt.

Sitter i marskvällen och funderar. Har läst en del trådar som väckt minnen. Efter allt jag upplevt och läst kring alkohol och alkoholberoende finner jag att sanningar kring detta är svårfångade om ens möjliga att ringa in. Det enda som framstår tydligt för mig är att jag egentligen inte vet något om detta ämne. Spekulationer och tankar har jag i mångfald men knappast någon säker kunskap.
Varför är det så? Är frågan jag ställer mig.
Kanske det är så enkelt att det beror på människans komplexitet. Det går inte att fånga en enda enskild människas själsliv och agerande i någon formel. Människan är mycket mer än logik. Och hur skulle man då enkelt kunna förstå många människors förhållande till sinnesförändrande droger. Visst kan man med olika tekniker se och förstå aktiviteten i en hjärna men innehållet, själva essensen, kan inte fångas med sådana metoder. Jag är övertygad att om någon trots det skulle fånga mina tankars innehåll och kärna och delge mig detta skulle jag omedelbart agera i en helt annan riktning. Bara för att visa att jag, just det, är människa. En individ som inte följer logikens lagar utan är något mer.

Tyvärr är det så att dessa oklarheter ger behandlare och "alkoholexperter" utrymme för en mångfald av "sanningar".
Inte minst märks detta i de ord som används och som är diffusa och allmänna. För vad menas egentligen med: "Sug, medberoende, försenad abstinens, alkoholist, torrfylla, rosa moln, vita knogar, ångest, etc"
Jag menar inte att dessa ord är utan värde utan vill bara peka på att de ger utrymme för mycket subjektiva tolkningar och därför tolkas olika. Därmed förskjuts man ut på osäker mark och säker kunskap blir omöjlig.

Men finns där ändå inte något man säkert kan säga kring alkoholproblem?
Jo, jag tror det. Alkoholister (!) är för det mesta känsliga och inte sällan begåvade personer.
Vidare vill jag påstå, utifrån vad jag upplevt, att det inte finns några alkoholister som är utan hopp.

Ja, det är så jag tänker i dag. I morgon kanske det är annorlunda.

Ikaros