Senaste kommentarerna i forumet

Sitter i marskvällen och funderar. Har läst en del trådar som väckt minnen. Efter allt jag upplevt och läst kring alkohol och alkoholberoende finner jag att sanningar kring detta är svårfångade om ens möjliga att ringa in. Det enda som framstår tydligt för mig är att jag egentligen inte vet något om detta ämne. Spekulationer och tankar har jag i mångfald men knappast någon säker kunskap.
Varför är det så? Är frågan jag ställer mig.
Kanske det är så enkelt att det beror på människans komplexitet. Det går inte att fånga en enda enskild människas själsliv och agerande i någon formel. Människan är mycket mer än logik. Och hur skulle man då enkelt kunna förstå många människors förhållande till sinnesförändrande droger. Visst kan man med olika tekniker se och förstå aktiviteten i en hjärna men innehållet, själva essensen, kan inte fångas med sådana metoder. Jag är övertygad att om någon trots det skulle fånga mina tankars innehåll och kärna och delge mig detta skulle jag omedelbart agera i en helt annan riktning. Bara för att visa att jag, just det, är människa. En individ som inte följer logikens lagar utan är något mer.

Tyvärr är det så att dessa oklarheter ger behandlare och "alkoholexperter" utrymme för en mångfald av "sanningar".
Inte minst märks detta i de ord som används och som är diffusa och allmänna. För vad menas egentligen med: "Sug, medberoende, försenad abstinens, alkoholist, torrfylla, rosa moln, vita knogar, ångest, etc"
Jag menar inte att dessa ord är utan värde utan vill bara peka på att de ger utrymme för mycket subjektiva tolkningar och därför tolkas olika. Därmed förskjuts man ut på osäker mark och säker kunskap blir omöjlig.

Men finns där ändå inte något man säkert kan säga kring alkoholproblem?
Jo, jag tror det. Alkoholister (!) är för det mesta känsliga och inte sällan begåvade personer.
Vidare vill jag påstå, utifrån vad jag upplevt, att det inte finns några alkoholister som är utan hopp.

Ja, det är så jag tänker i dag. I morgon kanske det är annorlunda.

Ikaros

Jag ler lite åt mannen som tror att han ska "fixa" mig, – förstår att han menar väl, vill nog "laga"; hjälpa. Kanske kan vi lära något av varandra utifrån den här motsättningen, kanske inte. Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.

Det är klokt att du har börjat fundera om ditt drickande har blivit problem. Den enda som kan avgöra om ditt drickande är ett problem är du men om du börjar gömma flaskor så tyder det på att du inte har kontroll på ditt drickande. På detta forum finns du bland vänner som har kommit fram till att hur jag dricker är inte bra för mig eller för min familj. Ju tidigare du tar tag i ditt problem desto lättare har du att få rätsida på det.

Dricka måttligt tror jag inte alls på när det gått SÅ långt tyvärr. Det allra bästa är att han söker hjälp, så att en läkare kan säga hur illa däran han faktiskt är. Om han nu är ärlig förstås. Hade jag varit du hade jag sagt åt honom att gå och lägga sig så du åtminstone slipper se honom. Ge dig inte!

Har slutat dricka nu och de första dagarna var väldigt jobbiga men nyttiga som tusan. Suget efter alkoholen har faktiskt redan släppt och jag mår väldigt bra samt orkar mer :) Tack för svaret, du verkar vara en väldigt klok människa! Tar det numera väldigt försiktigt med alkoholen och är glad att jag kom undan helskinnad, det finns roligare saker att göra än att suga i sig vin om kvällarna!

Har inte alls läst Carina Bång, bara om henne.

Den borde jag nog skaffa.

Jo, känner nog igen mej. Då det blir jobbigt på nån front känns det bra med attöka kontrollen. Och knappast hjälper det när det gäller humöret. Och sedan här hemma är det ju alltid lätt att säga att vad skulle det bli om jag släppte allt.

Men jag har faktiskt övat mej på det. Har övat mej att bara gå ur situationer här hemma och be dem fixa det själva. Att inte springa och lappa alla missar då de glömt att planera. De har faktiskt blivit duktigare, resten av familjen alltså.

Bara de nu ännu skulle kunna se att gemensamma familjeprigram inte bara uppstår av sej själv utan kräver lite mer än att alla är hemma och kollar sina rutor. Men jag försöker tro det går mot det bättre.
Känner till boken och har läst i den. Men borde läsa den med omtanke. Då jag läste i den hade jag nog inte riktig ro att ta in allt.

Du skriver sååå bra! Precis så är det. Jag har försökt lite "kolla hamnen" och ändå är jag ofta sur han inte ens "vaknat till insikt" och planerat något gemensamt medan jag var borta. ;) Fast han skulle varit nykter alltså, hos oss är mängderna små nu efter ett års paus. Men jag går ju här och undrar var "normalt drickande"-lekan landar.

Men jovisst, hur stor del av problemet är mitt egentligen?

Tänker jag lite och det var också temat på alanonmötet jag var på ikväll. Bristen på kontroll i ens liv eftersom man inte kan påverka alkoholintaget som anhörig.

Det kan ibland innebära att man försöker kontrollera mer och mer i övrigt eftersom det mest basala,en nykter familjesituation inte kan skapas.

I mitt fall så gick kontrollen så långt att jag till slut inte tillät mig någonting som var rofyllt njutbart roligt eller stimulerande.
Allt för att kontrollera så att inget oförutsett eller "bra" kunde hända.
Också någon sorts straff tror jag.

Men det är bara en tanke som slog mig när jag läste en del av dina inlägg.
Carina Bångs bok var en ögonöppnare för mig,släpp kontrollen vinn friheten.

Lärde mig massor och tänker på just det varje dag,släpp...

Tack för era inlägg! Nej jag har inte barnen hos mig denna veckan, då har jag fortfarande ngn slags spärr och dricker knappt inte när de är här. Fick ett litet återfall i går men ska försöka kämpa mig igenom hela helgen utan alkohol. Sedan ska jag till mitt andra möte på beroende centret på måndag. Känns skönt att äntligen få hjälp och börja inse att man har problem. Nonchalerat och skammen har varit så stor så länge så på ngt sätt är det skönt att lägga alla korten på bordet och börja bearbeta detta problem.

Ja, jag känner som du. Du anser att du är beroende och vill komma tillrätta med problemet. Du skyller inte ifrån dig... Ja, då tror jag att du vet vad som kan funka för dig. Funkar det inte, testa syrrans förslag. Annars gå på det du tror är bäst... men det rådet gäller bara de som vet att de har problem med drickandet.

Är du försiktig?
Känns som att det är en motsats till djärv och ibland när du skriver så blir jag fundersam. Jag är för att citera dig en uråldrig "räv". Är man uråldrig funderar man över ordert "fixa".., som du har skrivit att nån ska göra dig. Jag är helt övertygad om att du själv är kapabel till en hel del (i mycket positiv bemärkelse) men att nån annan tror sig vara ansvarig .... nä, du fixar dig själv Dionysa, helt kapabel tror jag. Lite så tänker jag...

Jättefint,med många fina delningar.
Bland annat en ung tjej som beskrev hur hennes bekräftelsebehov och brist på tillit ställde till det.
Jag fick ju beskriva att exakt samma sak följt mig genom livet och ställt till det rejält för mig.

Just besattheten av den drickande partnern,eller problemet eller känslan. Att fullständigt tappa huvudet och tappa fokus på vad som är sant och vettigt verkar vara ett genomgående drag hos oss som står bredvid,eller kallar sig för medberoende.

Att vi inte kan använda vårt sunda förnuft,utan det lägger vi så fint ned bredvid oss i en liten påse och så öser vi på i det läge vi befinner oss i.
Oavsett om det är befogat eller inte så skapar vi vår egen alternativa verklighet där antingen mannen är nykter/frisk och hela världen är solig och fin.
Eller så tvärtom så drar vi iväg åt andra hållet där allt är ett helvete och ingen räddning finns.
Varför gör vi så.
Varför kan vi inte stanna i mitten och försöka se nyktert (ha) på situationen?

Oavsett om vi är för kontrollerande,eller svartsjuka eller känslostyrda i någon mån så är det liksom vi som står där med dumstruten.

Va? säger alkisen for du verkligen så illa bara för att jag tog några öl?

Varför gick du inte på bio eller nått?

Och varför gjorde/gör vi inte det.
Kan någon förklara för mig varför lidandet måste utspelas på plats oftast under samma tak som den som dricker.

Varför kan man inte lämna skeppet för en stund och gå in till hamnen?

Nej,för då missar vi ju vår chans till vältrande i olyckan.
I misären där vi verkligen får gå igång på alla cylindrar och tycka synd både om oss själva och barnen och kanske ibland tom den som dricker.

Tänk om vi bara kunde lätta ankar,ta barnet eller hunden under armen och segla iväg en liten stund för att ge oss själv lindring.

Men jag tror att där,i ingemansland har vi absolut ingenting att hämta.
Ingen kraft,inga känslor inget jag och ingen ro.
Dramat måste utspelas på plats med huvudpersonen(den som dricker ) i fokus.

Utan den personen är vi blanka och blinda och förmår ingenting.
Nåja,jag jobbar nu på att plantera lite rabatter i hamnen så att jag har något att titta på när jag är på besök nästa gång..

Tack. Ja på lördag ska jag på mitt första AA möte. Är väldigt nervös men väldigt hoppfull?

Läser andras trådar här på forumet och följer med hur humöret går upp och ned hos oss medberoendet. Speciellt intressant tycker jag det är att vi medberoende faktiskt inte är glada och nöjda varje dag den som dricker låter bli. Att vi kollar och kontrollerar och försöker avläsa allt tänkbart. Och till och med den vägen att ju fler dagar utan A så desto mer spännande blir det, desto mer kollas det i "när kommer kraschen"-anda.

Som fullständigt teknikberoende med smarttelefonen fastvuxen i handen (det blir nog följande generations stora problem, ifall att jag lyckas få dem att hållas bort från A), så undrar jag om det inte kunde finnas en medberoende-app. Det finns ju appar man kan mata in information om sin mens, inkluderande humörsvängningar, tempen, värkar etc. Och följa med hur de följer ett mönster från månad till månad.

Kunde vi inte få en app där vi kunde mata in hur vår närstående dricker, det vi sett och vad där till gissar och skicket. Och hur vi mår. Och att appen kunde påminna oss om att sköta om oss själva och berätta vilka dagar brukar vara tuffast och tipsa om vad vi gjort istället de dagar vi mått bättre.

Och kanske kunde vi visa denna statisktik år våra närstående, så de faktiskt skulle se hur tokigt det är. Hur vi går och undrar, också de dagar de tycker de är så duktiga som låtit bli, trots att det var sååå nära och de nästan drack. De kanske inte förstår hur vi lärt oss känna igen dessa "såå nära de nästan drack" dagar.

Kanske kunde appen belöna oss då vi glömt att mata in information och fyllt dagarna med eget.

Mellan raderna läser jag att du inser att du behöver hjälp. Du har ännu inte bestämt dig för om du vill sluta helt, låt någon utomstående hjälpa dig med att ta reda på det. Jag bor också i en liten kommun, dessutom jobbar jag inom landstinget med liknande frågor. Skammen över mitt missbruk har länge gjort att jag inte vågat söka hjälp. MEN de har faktiskt tystnadsplikt, bryter de mot den är det straffbart. Så, om du känner att du vill ta hjälp, eller behöver det, gör det!

Hur är det? Blir orolig när du inte svarar ju!

Hoppas det gick bra! Jag tror ju det!
Tror på dig!
Kramar!

Men också rätt tänkt med oro över abstinens. Vet inte hur mycket och längre han druckit, men det kan ju vara farligt att bara sluta tvärt. Har han inga mediciner för detta? Avskyr att säga detta, men om inte så kanske han måste trappa ner, eller kanske det han gjort under veckan? Du har säkert läst många trådar här skrivna av de som är i a-beroende, där kan man ju få lite råd.
Goda nyheter också här; han ringde nyss, på väg hem från jobbet och lät faktiskt så gott som nykter :) Så länge sedan jag hörde den rösten, hade nästan glömt den... Och som du säger, man får hopp, eller i alla fall varma känslor genast :) Ok. läste igen och såg att du skriver trappa ner :)
Håller tummarna för att helgen blir bra! Kram

Tack för peppen!

Därför jag också tänker att jag gör bäst i att INTE börja grubbla över det här just nu.. Som du säger, vem vet hur allt blir nu när jag kommer börja ha massa energi igen ?

Idag var första gången jag träffade min närmsta chef sen allt hände..Jag var ju borta förra veckan och hon har varit sjuk den här.. Det var underbart! Hon är så fantastisk, stöttande, öppen och jag känner mig väldigt trygg med att vara öppen mot henne också..:) Nu har jag också pratat med lite kollegor..man har kommit in på ämnet av nån naturlig anledning och då har det känts naturligt att berätta..väldigt skönt också! :)

... idag att börja dricka öl. Var så glad och kände mig så pigg. Farligt, jag dricker ofta på uppåtkänsla.
Lyckades iallafall att inte säga något till sambon, han hade nämligen nappat direkt och åkt till bolaget. Istället blev det en pizza, en fanta och en påse kinapuffar. Konstigt, jag vräker i mig onyttigheter men har ändå gått ner i vikt. Senaste två nätterna har jag faktiskt sovit 6 timmar i sträck. Känns helt ok.
Iallafall, glad att jag klarade dagens sug. Och tacksam att jag fått sova ordentligt. Nu ska jag se till att fixa helgen också! Så det så!!!

Lizzbet och Bedrövadsambo!

När jag kom hem hittar jag honom NYKTER i soffan. Ynklig, svettas och ont i magen... Jag fortsatte faktiskt prata som i morse och det gick bättre än förut. Tyvärr tror jag mer att det är för att han ändå tänkt jobba på måndag som han kan tänka sig trappa ner. Han lovade en vit månad från och med måndag, men mer som en obstinat tvååring, jag ska minsann visa dig etc. Jaja han är inte direkt insiktsfull men lyssnade ju åtminstone. Nu är jag dock lite nervös över abstinenssymtomen som kommer om han bryter så direkt!? Sen är det jobbiga att jag får hoppet tillbaka.

Jag tror också Iizzbet att det i princip är omöjliga att gå från ett sånt här missbruk till att dricka måttligt.

Spännande er diskussion om taktil beröring. Och att testa nytt. Är också intresserad, men inte blivit av, kännats för intimt, fast jag nog tror jag skulle gilla.

Men så sant att då man är i kris drar man ner på alla överraskningmoment. Jag har haft mycket nytt på gång nu, och jag märker speciellt på maten, jag i stressade stunder är petig. Till och med mina barn vet det, de är mycket förstående då deras pappa undrar varför jag inte äter samma som de eller för bort min tallrik orör bara pga att jag försått den innehållet något jag inte står ut med. Men pappa, nog måste du ju veta hon inte gillar det. Bra stunder minns han att sätta lite åt sidan åt mej före han blandar i det jag inte tål. Men är han stressad minns han visst inteeller bryr sej inte.

Men just nu då mycket känns jobbigt har jag unnat mej det. Jag ska väl få äta just som jag vill. Det har ingen något att säga om. :) Dessutom är det hälsosamt det jag gillar, så borde inte vara något problem. Och nej inte upplever jag har nåt slags ätstörning heller.

Varmt Välkommen till forumet!

Även om din story är lång skriv ner den iaf.

Vi läser. Den är bra att gå tillbaks till för att läsa själv
och för andra forum vänner för att lära känna
dig lite mer, hur just din problematik ser ut ...

Men Varmt Hej igen från mig.

MM

Mitt första återfall den 24 feb. varade fredag till söndag. Sen gick det bra tills nästa fredag och lördag.

Och i nu denna vecka har det blivit kaos!
Tillbaka i gamla vanor ?

Har druckit sen i tisdags och har bunkrat upp för helgen.

Det känns inte jättebra nu, men jag har fortfarande en inre vilja att sluta dricka.