Senaste kommentarerna i forumet

Är stolt att jag klarat så länge. Väldigt svårt har är/var det. Jobbigast är när man vet att man kommer vara själv hemma, klara av att ej gå till bolaget. Gått bra änsålänge. Lever på mkt bubbelvatten. Jobbigt på helgerna om man är hos bekanta att säga nej men det har jag klarat;) Är så djävla stolt över mig men känner också att det är många fighter kvar, Tänker på alkohol i princip dagligen.

Och ni kan ju blockera hans nummer...

Gällande hans jobbsituation så ska du inte hjälpa honom då visar du att du som vän godtar hur han sköter sitt liv, det ni ska fokusera på i det här fallet är i min mening sonen då han inte valt detta liv. Som vuxen kan man aktivt välja hur man vill leva men inte som barn tyvärr. Vill varken frun eller vännen ha er hjälp så ja det är tyvärr inte så mycket man göra, även fast det gör fruktansvärt ont. Du o din man måste i det här fallet ha klara och öppna spelregler inför varandra, ni får inte förlora er i det här för att er vän mår som han/dom mår.
Har du varit i kontakt med soc än? Finns det möjlighet att du/ni hämtar sonen på dagis/fritids och samtidigt kan prata med dom om hur situationen är och om de tagit tag i soc?
er vän kan du polisanmäla om susen blir hotfulla, det finns inget att lägga emellan i det här fallet.....han kanske tycker ni agerar helt fel som vänner just nu, men i slutändan så kanske det är så att det blir ett uppvaknande och det kan bli ändring på det. acceptera inget sånt beteende, d är er vän inte ert ansvar.

Kontakta soc. Där kommer bägge föräldrarna och framförallt barnet att få hjälp. Därmed kommer du och din man få lugn och ro. Förstår att det inte är en lätt situation men ring soc redan idag och bolla iaf. Styrkekram❤

VANSINNIGT arg på dom båda. HUR kan man vara så självisk att man gör intrång och mitt och min mans liv och styr och ställer och bara förstör för oss... så egoistiskt och hemskt.. jag VET att dom inte vet vad dom sysslar med och att dom båda e sjuka.. men ändå... jag kan inte hjälpa att jag blir arg... framför allt.. för dom utsätter sonen för fara. :(

Tusen tack för ert stöd... ni anar inte vad det betyder... jag håller med i allt ni säger. På frågan om frun har ett beroende är svaret nej. Hon är uppvuxen med en gravt alkoholiserad mamma och en pappa som avlidit i cancer.. så hon har inte det lätt.. särskilt inte med mamman som fortfarande super. Hon tycker om att ta ett gas vin... ( ibland har vi tjej träff och går till ett ställe vi båda gillar och tar ett glas vin) typ sånna saker.. men hon är inte beroende av nått. Hon är träningsproffs och mycket sund. Men i huvudet är hon totalt medberoende nu och ute på hal is.. det är nästan som att hon är i en annan värld... jag har försökt nå henne igår kväll och idag.. och sagt att jag vill följa med henne till medberoende centrum så hon får hjälp... men hon svarar inte... DÄREMOT.. så hör HAN av sig nu på telefon till MIG och vill ha stöd i sin jobb situation..( han kommer alltså få sparken inom kort, uppsagd.. vi misstänker varför) han lät inte nykter på mobilsvaret.. men heller inte aggressiv.. jag vågar inte svara och vill inte svara.. han utsätter oss för trakasserande sms hela kvällarna.. jag köper inte detta. Precis som ni säger så får det inte påverka min relation till min man på detta sättet... vi pratade om det sent igår.. att vi inte får bråka pga detta.. usch det är en mardröm... nu regnar smsen in från honom på min mobil... han vill ha stöd och hjälp.. jag jobbar hemma idag så sitter liksom och stirrar på mobilen och bara ser meddelanden regna in.. hade gärna hjälpt honom om det inte var för situationen.. blir så frustrerad.... ps.. jag sparar alla sms.. har skridit ut allt och skriver dagligen ner händelseförloppen. Så jag har koll när det är dags att ta nästa steg... fråga: ska jag svara honom nu eller bara ignorera hans jagande ??

Mycket stöd dessutom. Genom att göra sårbarheten till en styrka och dela med mig till vänner får jag stöd både i förhållande till alkoholen och relationerna. Det har dock inte alltid varit så. För att överleva och lossgöra mig från min historia raderade jag den ur mitt medvetande, även om jag visste att jag varit där, var det inte jag. Jag blev en annan. Hälsosam, hårdtränande, mamma, välutbildad, samhällsengagerad och ständigt iklädd stålmanskostym. Tålig, outtröttbar. Jag räddade mig själv från att gå under men upptäckte med tiden att det gamla behövde få integreras med det nya för att jag skulle slippa känslan av att vara en bluff.
Tyvärr medförde kontakten med mig själv några rejäla återfall och jag jobbar fortfarande med att utan stängd dörr bakåt kunna leva nykter. De vänner jag har vet mycket om mitt tidigare missbruk och om hur jag slits mellan att vara stark och kunna släppa taget och bara känna. Jag får stöd i att inte dricka eftersom jag sagt att jag är periodsupare. Hemma, tillsammans med en man som var där, då när jag verkligen gick igenom missbrukets alla stadier ner till delirium tremens, avgiftning på sjukhus och ep-anfall, kan köpa hem vin och sucka över att behöva dricka ensam(!) Eftersom han tror att jag väljer själv, och eftersom han tror att det bara är sprit jag inte klarar av - jag dricker bara ren sprit när jag är i ett återfall.
Så fullkomlig i min egenmakt tror han att jag är. Tiden läker inte alkoholberoende om man missbrukat så som jag gjort, men det är lite dåligt med de allmänna kunskaperna om det både i samhället och här hemma...

Mina barn når fram till mig, och VILL nå fram. De älskar mig. Jag vet ju det. Men fortsätter jag att dricka och de misstänker att jag dricker, så kommer de försöka ta avstånd. Det vill jag inte. Jag tror jag står vid vägs ende: antingen räddar jag relationen med mina barn, eller så väljer jag att dricka vin. Det är ett ganska lätt val. Men jag kommer nog att dricka ett par glas vid vissa tillfällen när barnen inte är med, men jag kommer inte dricka hemma ensam som jag alltid gjort. De ska kunna ringa hem utan att höra att mamma är påverkad. De måste kunna veta att jag faktiskt kommer ihåg vad vi pratade om i telefonen (vilket hänt att jag glömt bort).
Nu måste jag jobba. Ha fint och tack för alla underbara kommentarer. Ögonöppnare.

Tack! Jo, visst är det begripligt.
Jag har aldrig varit beroende av alkohol, tror jag. Men mitt belöningssystem kluddar och har lite svårt att sätta i korken. Jag har heller aldrig nånsin höjt rösten till mina barn, eller blivit grälsjuk. Dock haft jäkligt dåligt omdöme. Numera, när jag blir attackerad, dock, kan jag gå i försvar. Jag får väl sluta med det. Tack för att du delade med dig.
Massa kramar!

Hej
Skönt att höra att det går bra för dig. Tänkte väl det!
Ikaros

Lite grann, blir ibland rastlös av att vara själv.
Tror du missförstod mig gällande sällskap med andra ?. Det jag menade var att med vissa människor har umgänget ofta varit i samband med alkohol o suget triggas mkt av tänkta situationer. Suget skapar ångest för jag blir störd i min balans o det är jobbigt att hantera. Det är värst innan dessa situationer o när jag väl är i den sociala situationen så har suget i stort sätt försvunnit och ångesten släppt.

Har något provat att ringa alkohollinjen eller har erfarenhet av dem? De jobbar med Mi (motiverande samtal). Tänkte skulle prova dem om jag får för mig att dricka ikväll igen... Har så otrolig längtan av att bli av med vindrickandet, men kvällstid kan inget stoppa mig. Har slutst röka för 20 år sedan och det var en kamp med detta är mycket svårare. Vinet är min bästa vän!!! Rädd att min man skall börja snart ifrågasätta. Hittils rynkar han bara på ögonbrynet ?

Känner igen mycket av det du skriver med att ta över ansvar osv. Jag klarade att bryta efter 20 år, jag klarade det utan att bli heltokig. kan en bra början för dig vara att du får någon att prata med, någon som kan stärka dig, trotts att du är en stark person så är vi inte alltid så starka som vi tror. Barnen behöver också prata med någon, någon form av familjeterapi och enskilda samtal.

Känner igen att vara den elaka, även om det är barnens pappa som gör val som påverkar oss negativt så blir jag ofta den som är dum och taskig, för jag är den starka och han den svaga och barn tar lätt parti för den svagaste.

Oavsett om du tänker lämna eller inte så behöver ni stöd och det stödet har barn rätt till oavsett om det gäller missbruk eller psykisk sjukdom!

Kram o mycket styrka!!!

Tack för tipset. Har precis kommit underfund om att jag nog är beroende. Så allt är så nytt!!! Ska också prova att ringa alkohollinjen när jag är på väg att köpa vin

Kontakta soc, de är till för barnets bästa och kan vara ett bra sätt för mamman också att få stöd i sin situation. För vår del så var det en orosanmälan om hur mina barn hade det hos sin pappa som ledde till att han delvis slopade förnekelsen. Så det kan leda till något gott! Hoppas att förskolan också anmäler, det ger mer tyngd? Känner ni någon mer som kan anmäla? Det spelar liksom inte så mycket roll att han är en bra pappa när han är nykter n'är det är helheten man måste se till!

Frun, ja troligen är hon också i förnekelse eller "romantiseringen" om att det kommer att bli bättre. Det kan vara lika svårt att nå en anhörig som att nå missbrukaren men det ni kan försöka är att berätta vad ni ser, skriv gärna ner det och lämna över det till henne också. Berätta att ni är oroliga för henne och barnet, våld? Då är det en fara för hennes och barnets liv. Utifrån detta kan ni även göra en orosanmälan vad gäller pappan och hans missbruk, att han 'är en fara för sig själv och andra, det görs också till soc. De är skyldiga att behandla alla anmälningar och be att de gör det omgående för det är bråttom med tanke på faran han utsätter sin familj för! Ta även upp dina tankar kring att du tycker han beter sig psykotiskt. För visst kan man få en alkoholpsykos men det kan likväl vara alkoholen (eller kombinerar han den m något annat?) och när han dessutom känner sig trängd så kan de värsta tänkbara sidorna komma fram, oavsett så låter det som om han är en fara både för sig själv och andra!!!

Spara alla sms mm. Skriv dagbok om vad som sker och vad ni får höra. Är han hotfull mot er så kan ni göra en polisanmälan, allt för att förhoppningsvis få honom i ett läge där han får insikt. Ibland spelar det ingen roll vad man gör utan insikten måste mogna fram o det kan ta år eller en hel livstid...ibland... men då har man åtminstone försökt.

Du o din man måste bestämma er för att hans missbruk och hans val inte får påverka er relation, skriv ner era tankar kring hur ni kan hjälpa och lova att ni avsätter tid för er själv och er egen familj, nöjen osv. Ert liv måste gå vidare även om allt är annorlunda. Missbruk har en konstig kraft att skapa sådan oordning och tråkiga ringar på vattnet. Som ett team är ni starkare både för att stå stadigt själv och för att stötta er vän!

Mycket styrka o lycka till! Berätta för oss hur det går!!!

Tack för att du undrar!
Allt är bara fint, fortfarande inte en droppe sedan 30/12. Intensiv arbetsperiod, så det blir inte så mycket skrivet här. Ska försöka lägga in kortare statusnotiser mer frekvent, så att det inte skapas oro i onödan.
Har egentligen slutat räkna dagarna, men för att uppdatera antalet kommer jag nu fram till att det idag är dag 68. Svindlande, och fler blir det. Inga planer på något annat. Känner inget sug alls längre och dygnet har fått så många fler aktiva timmar, vilket är underbart. Tänk så mycket tid, totalt sett under åren, som gått till spillo pga alkoholen. Och hur jag hade kunnat använda alla de timmarna... Dock ingen idé att gråta över spilld mjölk, utan det är bara att se framåt och göra det bästa av den tid man har. Med kvalitet!
/E

Jag är medberoende till en deprimerad och kroniskt handlingsförlamad man. När vi blev tillsammans för trettio år sedan var hans totala acceptans för mig - förmodligen inte acceptans utan oförmåga att säga ifrån - som förmodligen bidrog till att det blev vi. Jag missbrukade rejält på den tiden och han lät mig hållas. Även då curlade jag för honom. Fungerade som hans motor, fick honom att känna sig levande kanske.
Jag kom ur missbruket strax innan jag blev gravid med första barnet för snart nitton år sedan. Förutom helgåterfall emellanåt trodde jag att jag inte längre hade alkoholproblem fram till för två år sedan. Återfallen blev värre och längre, men uppehållen mellan dem var sju till tolv månader. Egentligen först nu som jag inser att kronisk alkoholism aldrig läker ut och att periodsupande bara blir värre oavsett hur långa uppehåll man har mellan.
Medberoende är jag också. Innan vi fick barn var det för att jag inte kunde hantera mina egna känslor av diffus skuld när han spred sin nedstämdhet i luften. Jag har ADHD och suger in omgivningens stämning. Hans depression känns fysiskt i kroppen på mig.
Jag gjorde allt för att muntra upp, hitta lösningar, lyfta obehagliga uppgifter från honom.
När första barnet föddes skyddade jag maken från allt besvär en bebis med kolik för med sig. Jag hade en konstig uppfattning om att det var jag som ville ha barn (och det stämmer på något logiskt vis eftersom han inte uttrycker sin vilja) senare har samma föreställning gällt de andra tre barnen, allt som har med hus och ekonomi att göra eftersom jag valt och därför har ansvar....
Jag klipper gräset, köper, hämtar, travar och bär in ved, ordnar med bilarna, eftersom "jag valde att ha hus på landet"
Jag tar självmant alla kontakter med yttervärlden eftersom han har social rädsla och jag vill skydda honom från obehag. Jag tar alla svåra diskussioner med barnen, sätter gränser, hjälper till med läxor, har alla skolkontakter, ringer till och med vårdcentralen åt honom om han behöver en tid. Vi har tränat en del tillsammans. Jag gör upp träningsplanering åt honom. Peppar honom och måste ibland springa med honom fast jag egentligen borde vila just då, för att han annars tänker negativa tankar och jag kan distrahera honom genom löprundan. När han blev arbetslös förvärrades depressionen. Det känns som jag förutom att leva mitt eget liv och ta ansvar för jobb, det praktiska hemma och fyra barn även måste dra en trög vev för att hålla liv i honom. Jag skrev då hans ansökningar och när han inte fick jobb på ett år motiverade jag honom att gå en utbildning, följde honom till och med till vuxenutbildningen på ett möte innan han bestämde sig för hur han skulle göra.
Jag ser ju mitt medberoende. Vet att det inte hjälper honom, utan bara vidmakthåller hans upplevelse av att han inte klarar sig på egen hand. Men jag gör det för att lätta stämningen hemma, för att barnen ska slippa den tunga känslan. När ett hopp om att han ska börja må bättre och kunna engagera sig i barnen genom att hela tiden försöka dra upp honom ur tystnaden och tungsintheten. När han inte är så djupt nere har jag delegerat ansvar och krävt av honom att ta det, vilket han ibland har kunnat. Jag har pratat med honom, förklarat hur jag ser på våra mönster. Han förstår, men blir samtidigt ännu mer nedstämd eftersom offerkoftan åker på och han tar det jag säger som en anklagelse oavsett hur objektivt och medkännande jag lägger fram det.
Och det som till slut händer, har hänt tre gånger de senaste två åren, är att jag får nog. Nog av ensamheten, nog av pressen och ansvaret, nog av känslan av otillräcklighet, nog av att vara den som får ta emot barnens frustration. Istället för att frigöra mig från medberoendet, sätta ner foten, ta mina behov på allvar eller lämna honom tar jag till spriten.
Och då händer det ibland att han vaknar. Kanske känner han sig mindre värdelös när jag visar mig svag. Jag är fortfarande motorn och navet, hur full jag än är, men det är som mina ord och känslor inte blir förstådda förrän jag visar det konkret genom att dricka.
Idag har jag sex nyktra veckor sedan senaste återfallet och känner mig säker på att det ska hålla länge. Kommer på att en känsla smyger sig in just nu. Han är väldigt nere nu och jag börjar förstå hur mycket hans sinnesstämning påverkar mig, och hur det i sin tur kan leda till återfall. Ensamheten, att inte nå fram, att vara tvungen att orka, för vem skulle annars ta hand om barnen?
Någon sa till mig att jag inte kan vara kvar i det här. Just för barnens skull. Men hur ska jag orka bryta efter trettio år? Och barnen ser ju bara att det är synd om pappa. Det är jag som är den elaka. Lämnar jag honom kommer de anklaga mig om han går ner sig ännu mer.

Jag brukar bellöna mig själv med en glass sent på kvällen. För mig blir det ha något att se framemot, en belöning.
Ett annat tips är att köpa hem must. Jag föredrar kullamust hallon-äpple men det finns andra smaker Sen häller jag den i ett whiskeyglas och fyller på med mycket is. Hur gott som helst!

Som Hönapöna säger, här kan du skrika av dig och tjat hur mycket som helst. Det är därför detta forum finns och är världens bästa forum till på köpet(enligt mig själv ;-D)

Det är skönt att höra att ni kommer att ställa upp för barnet, som verkar behöva ha er nära till hands. Frun kanske inte ser det nu, men om och när hon gör det kan jag lova att hon kommer vara evigt tacksam. Att vara rationell i dessa sammanhang när det är involverat alkohol så kan det för vissa människor vara svårt när man lever så tätt med den beroende. Har frun nåt beroende?

Gällande hans beteende så är det svårt att säga, alkoholister kan bete sig egentligen precis hur som helst på fyllan. Min sambo blir oftast väldigt aggressiv och kan bete sig som ett riktigt rövhål mot alla i hans närhet. Det finns liksom inget stopp, speciellt när fyllan pågått länge och väldigt mycket i de perioder. Så visst kan hela hans sätt bero på "enbart" alkoholen.

Hej!

Man talar mindre och mindre om medberoende som en slags sjukdom och utan anklagan. Medberoende är ett beteende man kan utveckla i svåra situationer (man ser samma beteendeutveckling även om man är anhöriga till ngn annan med svår sjukdom, både fysisk och psykisk). Medberoende är en typ av försvar som man utvecklar när inte vanliga normala strategier fungerar. Ett medberoendebeteende fungerar för att skydda sig själv (och ev barn) ett tag och kan vara funktionellt om det är ngn annan sjukdom det gäller men missbrukare fungerar inte som andra och därför blir det fel och fullständigt destruktivt.

Har man barn fastnar man ännu mer för när man försöker skydda sina barn tar man över ansvaret från missbrukaren och hen är inte villig att ta tillbaka det (som många med andra sjukdomar hade gjort, när de blivit bättre). Du har dessutom lärt dig beteendet som barn.

Anklaga dig inte, att vara en empatisk person som vill hjälpa är i grunden inte fel, problemet kommer till när det är fel person man vill hjälpa (missbrukaren) och att man försakar sig själv, töjer på sina gränser och fokus ligger på missbrukaren i stället för på dig själv!

Läs men gå också och prata med någon som kan problematiken, det finns en del terapeuter som är specialiserade på detta med medberoende. KBT kan också fungera bra för att flytta fokus.

Till barnen, du kan inte räkna med att de kommer höra av sig, även om deras pappa är full! Dels är det inte deras ansvar, dels så kommer de med stor sannolikhet att skydda sin pappa. Är det lämpligt att barnen är hos honom och vilken grund har din oro, en faktisk fara eller hjärnspöken? Det har pratats om ett lagförslag att föräldrar inte ska få dricka när de har sina barn, ngt som aldrig kan kontrolleras och följas men som ändå hade gjort det enklare för oss anhöriga.

Hur mår barnen? Får ni något stöd? Det låter som om stressen håller på att slita sönder dig? leta fram de olika testerna som finns samlade här på sidan, de ger en bra blick av ur du mår, gör dem och sök sedan hjälp! Det kan vara en bra start för att bli kvitt medberoendet! För ja det går att bli kvitt och jag tror du är en bit på vägen genom att du inte tror på honom, du vet att han dricker mer än det han säger, du klarade av separationen.

Att vara kvitt mederoende innebär inte att du ska bli känslokall, fundera på hur du hade agerat om det var en annan sjukdom han led av, vad hade du gjort, vilka krav hade du ställt på honom osv.

Mycket styrka!!!!

To be honest tror jag inte att jag får den..för mycket frånvaro och sjukskrivningar under hösten tror jag ställer till det.. Börjar känna allt mer att jag är en av de där som glömts bort alt. inte är önskvärd..mängder av personer som börjat efter mig som avancerat vidate och blivit anställda direkt av företaget medan jag fortfarande är anställd av bemanningsföretaget.. Vet inte hur länge jag ska kämpa på innan jag måste leta mig vidare.. Vill inte deppa ihop men det finns ett gäng som är otroligt duktiga men som också glömts bort på samma sätt, som jobbat där i uppemot 5 år utan att bli anställda direkt av företaget.. Jag ville inte bli en av dem men tror att många redan satt en stämpel på mig..:/

Nåja. En dag i taget på det planet också.. Fel tidpunkt totalt att börja deppa över det. Bäst att bara fokusera på mig nu och låta jobbet vara som det är.. Finns en plan för mig också vill jag tro..

Kram på er alla!

Jag skulle vilja ge ett litet exempel utifrån mig själv.
Jag har egentligen inte påverkat mina barn genom mitt drickande, eftersom det skett så sällan (tre gånger, en vecka åt gången förutom det senaste som var mer "kontrollerat" men utdraget på en hel månad) och ett par av barnen inte ens märkt av det.
Jag vet detta på grund av svar jag fått på frågor som "den gången jag hade druckit, då, hur kändes det då?" (efter sonen kommenterat hur obehagligt det var när hans farbror drack) och sonen svarade "men mamma, du dricker ju aldrig. Den gången var det ju bara en öl" - vilket ju inte alls stämde, men jag lät honom få ha den föreställningen. Hårddricker jag åker jag iväg, eller drar mig undan och blir egentligen bara lugnare. Ingen ursäkt i och för sig. Min största brist som mamma har varit oförutsägbarhet, vredesutbrott och flykt genom självcentrering i form av träning och tävling, politisk karriär, mm
Kommer till saken nu.
Min äldsta dotter, däremot, vet mer om min historia innan barnen föddes, eftersom hon för två år sedan, av nyfikenhet gick in och läste allt jag skrivit i egenterapeutiskt syfte, alldeles för tung läsning för ett barn. Där framkom missbruket, i hela sin nakna misär, alla turer inom behandlingar, avgiftningar, psykiatri. Ett annat liv och en annan människa än den barnen känner.
Detta var även strax innan jag tog första rejäla återfallet på nästan tjugo år.
De andra barnen märkte inte av det så mycket, men hon gjorde det och tog väldigt illa vid sig. Då var hon tolv år. Nästa återfall, då hon var tretton, var hon också den av barnen som märkte och reagerade.
Hon använder förstås detta på det sätt som tar mest, hon är ju tonåring. Kan fälla kommentarer som "din jävla alkis" eller "jag gillar inte ens alkohol eftersom jag har en morsa som är alkis" (på en fråga från mig en kväll då jag misstänkte att hon druckit)
Dagarna efter senaste återfallet var jag rätt sliten. Hon kommenterade detta mycket föraktfullt, vilket jag förstår. Hon är rädd och arg. Efter en meningsutväxling i en annan fråga då jag brusat upp sa hon "är du bakis eller" och jag svarade, "ja, det är jag, men just nu var inte det anledningen till min irritation"....och återvände till saken.
Vad jag gör är att höra hennes kommentar, bekräfta, "ja, så är det. Därför önskar jag inte dig gå igenom samma sak. Att vara fast i ett beroende är en livslång kamp för att undvika återfall."
Jag bekräftar utan att ursäkta mig, samtidigt som jag också låter bli att kräla eller på något sätt förminska mig själv. Håller med henne i fördömandet av handlingen men inte mig som person.
Jag vill heller inte ge löften om livslång nykterhet, just på grund av att jag faktiskt inte vet om löftet kommer att kunna hållas. Det jag däremot kan säga och mena ärligt är att jag kommer att göra vad jag kan för att förhindra att det händer igen. Och visa det dag efter dag. Och att stressen, ensamhetskänslorna, mina egna problem, mekanismerna bakom beroende, finns oavsett hur hon beter sig eller hur mycket bekymmer jag har angående hennes situation. Det är inte hennes eller något av de andra barnens sak att underlätta min nykterhet och jag får hjälp utifrån för att hantera detta.
Jag måste visa henne att jag tål allt hon öser över mig, att jag behåller min självaktning men orkar ta emot skulden. Genom att bekräfta och samtidigt markera. Ok, jag hör dig. Du har rätt, det där var fel av mig, jag är ledsen för det. Och jag, som människa förtjänar respekt trots mina felaktiga handlingar.
Blir det jag försöker förmedla i allt svammel begripligt?

Tack så mycket? Ja det går faktiskt jättebra. För 2 år sen var jag nykter i 8 månader så jag ropar tyvärr inte hej än?

Det gick till på precis samma sätt för mig. Alla de gånger jag har pratat om det var det mest slingrande och löften om kontrollerat drickande (även fast han alltid lyssnade på vad jag hade att säga och tog in det). Men så den där sista gången (förhoppningsvis) så bröt han ihop. Grät och lovade inget, utan sa bara att han ville ta tag i det. Så för vår del blev det en vändpunkt.

Nej, det har ju alltid varit det som har varit det största hindret, på nåt sätt - att det ju inte var "så farligt". Ibland hoppades jag nästan att han skulle göra bort sig i onyktert tillstånd så att det skulle finnas en reell anledning att ta upp det dagen efter. Rätt sjukt. Men jag är imponerad över dig och att du tar tag i det efter "bara" ett år. Det är ju jättebra, för snart nog lär du veta hur du vill gå vidare med det här. Jag var väldigt ovetande, hade aldrig haft en alkoholmissbrukare nära inpå mig, så jag fattade nog inte riktigt. Eller jag vågade väl inte lyssna på min magkänsla och trodde alltid att jag överdrev.

Jag tänker, angående att han inte gillar läkare och så, har han funderat på AA? Där är det ju bara vanligt folk som snackar.

Grattis till (mer än) två veckor nykter! Det låter som att du landar i det nyktra livet på ett fint sätt :)