Senaste kommentarerna i forumet

@Torn

Har läst många av dina längre inlägg när du valde sluta med alkoholen. På nåt sätt blir jag berörd av din resa du gjort.
Lever med en man som druckigt alkohol i ca 15 år. De senaste 7 åren är det ren sprit som gäller. Känner mig förtvivlad och ledsen och har nu sagt att jag lämnar om han inte skaffar hjälp.
Hamnade inne på denna tråden och mycket av det du skriver i början stämmer in på honom. Vet inte egentligen vad jag ville med inlägget men tycker du är grym.
Ber om ursäkt om jag kapade tråden.
Läser för fullt här inne dagligen.

@Åsa M Ja jag har mer och mer insett det, jag känner bara ett behov av att veta att han är ok i sina känslor och i hans liv, jag glömmer bort mig själv igen, där jag så många gånger varit, sätter honom först. Samtidigt som jag vet i hjärnan att jag måste bort så är känslorna så starka för honom. Han har sagt att han inte vill sluta dricka, han gör det bara nu för hans mediciner, han springer till närmsta famn för att få närhet samtidigt som han bedyrar att han älskar mig och kommer alltid att göra, han kommer aldrig hitta någon som mig igen, varför väljer han då spriten? Det sårar.
Jag har stöd och de säger saker som inte jag ser eller kanske vill se. Men får kanske öppna upp ögonen och sätta mig själv i fokus som jag gjorde för bara någon vecka sen. Jag vet fortfarande vad jag vill och behöver för att må bra, det är bara detta vacklandet känslomässiga som jag inte orkar med.
För någonstans så älskar jag honom än och kommer nog alltid göra.
Det var ett bra förslag du kom med, vet inte om jag klarar av det än dock.
Funderar på om jag kanske kan behöva annat stöd än bara nära?
Så är detta forumet bra, andra som är i samma sits som slits mellan hjärnan och hjärtat.
🌺

@Natalia God morgon! Så starkt av dig att se att enheter inte hjälper nu utan snarare riskerar att förvärra din redan tuffa situation. Roligt att höra att du också satsar på en period helt utan nu. Jag tycker det är mycket lättare att avstå helt än att försöka vara måttlig. När tankarna på enheter kommer kan jag direkt tänka ”men det ska jag ju inte, jag har ju slutat” och då går tankarna lättare vidare mot en annan lösning tex att jag behöver vila. Hoppas att det blir lättare för dig också! Jag hejar på dig ❤️

@Ullabulla Jag skrev ett svar här till Åsa M och egentligen var det ju ett behov av att få respons från er alla här om de åtgärder jag gjort är vettiga. Du kanske kan vara snäll läsa du också. Jag är väldigt förvirrad nu, kan knappt hålla reda på hur chatten funkar

@Åsa M Jag har kontaktat Mind och Psykakuten samt talat med min man i nyktert tillstånd i morse. Det verkar vara ett rop på hjälp kombinerat med "offerkofta". Vi har talat väldigt öppet och jag har vidarebefordrat den information jag fått till honom. Jag kommer att fortsätta ha honom blockad, eftersom jag vet att när han blir full så finns inga klara tankar, men det finns en kanal som han kan nå mig när han är redo att ta emot hjälp från vården. Jag känner mig just nu ganska nöjd och lugnare. Vad tror du/ni om det? Jag kan inte be honom flyga och fara, det funkar inte för mig, men jag kan heller inte finnas där konstant eftersom jag är på gränsen till att klappa ihop själv.

Dag 2

Godmorgon!
Har sovit ut ordentligt inatt och det var välbehövt. Förra veckan var omskakad och sömnen katastrofal.

Har haft en jättelång stund på balkong med kaffekoppar och lunch. Och @Påvägmothälsa, jag ser fram emot att låta enhetsfria kvällar passera. Det som lägger bromsklossar på mitt liv till den här graden måste bort och förändras. Jag lämnar det och går vidare. Har en första målsättning jag fokuserar mot. Upplever ingen stress inför det och heller ingen oro. Om det mindset jag har just nu kommer utgöra en skillnad den här gången i ordningen vet jag inte än, kanske utgör det ingen skillnad, kanske utgör det all skillnad. Jag vet bara att idag är jag 100% synkroniserad med mina tankar och beslutet att nå min målsättning. Har trasslat med det här på övertid och det känns som jag nåt min egen deadline.

Önskar er en fin måndag. Nu skapar vi en bra dag och inte minst också goda förutsättningar för en bra morgondag ❤

@Myran123
Läste din förra tråd- Känner igen mig så. Känslan av misslyckande och besvikelse på att inte hålla det som man tänkt. Tid som spills bort istället för att ha mys med barnen❤️
Jag har också haft en dipp precis nu, ska också göra precis som du och ta helnyktert ett tag. Ångesten är helt vidrig. Kämpa, vi kan hjälpas åt och höras här på forumet ❣️

Tack @Amanda L ❤️
Vilken stöttepelare du är. Du skriver så fina kommentarer till alla. Nu är det dag2 och det känns som en lång väg tillbaka. Men jag ska klara det. Jag börjar med 3 månader så får vi se sen. Kanske jag får fortsätta vara nykter. Vill inte riktigt ta in att jag är i den här situationen. ❤️

Kram till dig som kämpar på 🤗

Jag känner igen mig I känslan att bara stänga av, eller mer att kroppen stängt av.
Jag tror kroppen reagerar så för att skydda sig, det är en väldigt sjuk situation att leva i och man blir sjuk av det tillslut.
Det lever en elefant i rummet som påverkar hela ert liv men ni låtsas om som den inte finns där och där är du som vill hitta lösningar för att få det bättre men får inget gehör eller blir motarbetad.
I varje kommun ska det finnas anhörighjälp, hur skulle det kännas att kontakta de för att få samtal för dig, för ditt liv och för ditt mående?

@Amanda L tack snälla du ❤️ Jag startade programchef gjorde första delen imorse. Men det med alkoholdagboken, hur gör en med den om en inte vill dricka alls, sluta helt!

@Liv1 Jag är nog i exakt samma skede som du. Jag fyller 47 i höst, har två större barn, unga vuxna och en liten dotter som är 10 år. Min egen mamma var manodepressiv och gravt alkoholiserad på slutet. Hon gick bort i cancer tillslut när hon var endast 49 år, då var jag 23 år och min lillebror bara 12 år. Så jag är själv uppvuxen med psykisk ohälsa samt en mamma som blir full och beter sig mycket illa. Samtidigt var hon rolig och karismatisk och underbar, så det är så svårt. Men jag har alltid sett tillbaka med avsmak på min uppväxt med detta hos min mamma. Och nu är jag tydligen precis likadan själv. Utsätter min dotter för exakt detsamma som jag själv gick igenom. Det får mig att känna mig helt vidrig och jag måste sluta helt! Att få till en måttlighet kom er inte att fungera tror jag. Jag har haft insikten i flera år egentligen, men inte viljan att sluta helt förens nu. Det känns som ett uppvaknande för först gången någonsin, jag behöver ta den här chansen nu när jag insett på riktigt. Oj…vilket långt svar 😬

@vår2022
Ja, det är det viktigaste ☀️,bearbeta och börja pussla om livet, så nya energier kommer in. Må bra och bli stark🙏 kram

@Tröttiz
Ja, det känns oerhört skönt. Imorgon ska jag till psykologen. Det viktigaste för mig just nu är att ta stegen i rätt riktning, kroppen säger ifrån tydligt annars.

Tog en promenad och lyssnade på en pod om narcissism. Otroligt bra. Dr Ramani på Youtube om någon är intresserad.
Kram

@FriNu Så fint att höra att det gick bra.❤️👍❤️

@June76 Du kan klara det. Många har klarat det bara med hjälp av Alkoholprogrammet här under Stöd och genom att läsa och skriva här. Jag har fått stöd hela vägen. ❤️🙏🏻🌺

Inne på dag två idag. 48 h när jag slutar. Känns helt okej. Det som motiverar en är att jag sparar pengar på det

@Smillans Låter härligt med fin natur! Helst badsjö också…☺️❤️

@Snödroppen
Så skönt att läkaren lyssnade.
Du har många delar att beta av ... Hel del att bearbeta, samtidigt upplever jag att du tagit steg att komma till ett liv för dig.
Har man inte allt ok med sig själv så påverkar det ju arbetet man utför, och är dränerande för dig. 💜
Kram

@Snödroppen Åh, vad bra! Skönt med en bra läkare som lyssnar och förstår. Nu kan du släppa det trycket ett tag. Förstår att konsekvenserna känns tunga och är jobbiga. Det viktigaste är nu ändå att så smått komma tillbaka i livet, bearbeta och komma i gängorna igen. Bli stark, hantera livet och få må bra. Det kommer att bli bra! Kram❤️

@Vilsenpappa Toppen 👍

En flaska vatten lätt tillgängligt är a och o i detta land på somrarna har jag lärt mig.

Tack 🙏 I morgon 1 månad utan alkohol och detta kan vara det bästa beslutet jag någonsin tagit.

Ha en fortsatt bra resa! Drick mycket vatten och var snäll mot dig själv ❤️

Vill skriva av mig lite då det var ett tag sedan sist. Det har väl i mångt och mycket fortsatt i samma spår som tidigare. Men vad jag märker mer hos mig själv är att jag är likgiltig. Jag liksom greppar efter känslor åt det ena eller andra hållet men är ganska tom. Är det så det blir efter så många år med kaos till och från? Får ständigt dåligt samvete blandat med att jag visst får känna som jag gör. Dåligt samvete av att inte vara glad när det är en bra period, men jag är ju ständigt i krisläge, planerar eller gör mig redo för nästa situation av kaos. Känslan av att vi inte heller kan prata om problemet ordentligt, att vi inte kan komma vidare i relationen är svår att greppa. Som att vi pratar runt allting utan att faktiskt ta tag i det viktiga. Vet att någon annan skrev någon gång om likgiltigheten att "jaha, där ramlade han i trappan, men jag gör inget åt det..." Det är så bra beskrivet för exakt så blir det här nu. Han skadade sig rejält härom månaden och jag kunde inte greppa det först och ta mig an det, vilket gjorde mig rädd efteråt. Skadan kunde skett om det inte var alkohol inblandat också men jag känner och vet att det hände därför. Man pratar ju ofta om ultimatum här och jag vet inte om jag kommit till en punkt där det inte spelar någon roll längre om det skulle sluta helt. Det har varit så många turer och så många svek att jag kanske helt enkelt inte kan förlåta. Har svårt att skilja på sjukdom och person, men vet ju att det är sjukdomen beroende som gör att det händer dåliga saker men svårt att känna att det är okej därför. Det blir en ond spiral av allt nu då han är ledsen på att jag inte verkar vilja, jag blir ledsen av att han inte ger oss lugna perioder. Så vi är som i limbo och utan att prata ut blir det ju inget som går ner på djupet utan en dag i taget.

Kramar till alla som kämpar på som anhöriga därute!

@Himmelellerhelvette Jag förstår hur det kan vara och kännas att vara medberoende. Har ett slags medberoende till min mamma, som tur är handlar det inte om alkohol eller droger. Mer en mamma som kan bli så självfokuserad på sina behov, utgå ifrån worst case, offermentatlitet och lättkränkt. Alltså att bli kränkt för att man säger sin mening, vad man tycker och vända det till att man inte tycker om henne. Detta har jag levt med, varit normalitet, men det har blivit allt tydligare med åren som vuxen och jag har satt stopp. Det har varit kyligt i relationen i många år och vi har hörts och setts väldigt lite. Jag kunde på ett helt annat sätt hävda mig själv och mina behov när jag blev nykter. Innan det blev det ofta bråk som inte ledde någonvart. Vi blev båda arga och jag kunde faktiskt känna hat. Under dessa år det varit kyligt har jag känt en stor sorg över hur det är. Jag vet att hon själv kommer från tuffa förhållanden som barn och det har påverkat henne, men alla har ändå ett eget ansvar över sitt liv och hur man beter sig mot varandra. Vi har setts på stugan men varit avvaktande mot varandra. I år på stugan känns det som att hon börjat mjukna. Hon säger att hon inser hur mycket hon saknat mig och hoppas vi kan ses framöver, tänka gott om varandra. Jag känner mig stolt över att jag kunnat hålla min linje, inte fallit in i medberoendet igen, visat var min gräns går och vägrat be om ursäkt för att jag har min uppfattning och sagt den. Hon har varit uthållig, offerkofta, många år och väntat på att jag ska falla in i ledet igen. Men, det känns som hon insett att den vägen är stängd och att hon måste acceptera rådande läge. Hon är en varm person, generös och omtänksam också och det är den sidan hon visat på stugan. Jag visar också värme och kärlek och vi kommer att umgås på även mina villkor framöver. Nykterheten har gjort mig stark, trygg i mig själv och jag kan sätta gränser på ett tydligare sätt.

Ville mest berätta för dig hur viktigt det är att sätta sig själv i första rummet. Tillgodose sina egna behov och sätta sina egna gränser för vad som är ok. Hålla det osunda borta, även om det handlar om den egna mamman. Ta sig ur det medberoendet för att rädda sig själv och den egna familjen. Stänga dörren om det behövs. Skapa sin egna berättelse om sitt egna liv, där det osunda inte får vara med och ta plats. Det är en stor sorg att den egna mamman inte kan vara den trygghet och det stöd man behöver i sitt liv, att man inte fick det som man behövde som barn. Att man blivit påverkad av det i det egna livet och att det skapar ångest, skuld och skam. Men, var och en måste ta det egna ansvaret för sitt egna liv och för att komma ur ett medberoende måste man stenhårt gå den vägen. Om det dessutom finns en drogproblematik inblandad kan personen endast själv ta beslutet om att stoppa. Det vet vi ju, som slutat dricka. Ingen annan kan göra det åt oss, hur mycket andra omkring en vill det så måste beslutet komma från en själv. Skydda dig själv genom att hålla avstånd till din mamma. Sätt gräns och vägra lyssna på hennes vanföreställningar. Var hård, stoppa, vägra lyssna, så länge hon inte är nykter från sina droger. Fokusera på dig själv och ditt mående, var snäll mot dig själv och tillåt dig må bra. Låt inte hennes liv få förstöra ditt liv. Stäng dörren till din mamma. Där finns ingenting att hämta mer än elände. Jag var beredd att göra detsamma om det inte hade skett en förändring.

Massor av kramar❤️❤️❤️

Ibland blir jag fortfarande förvånad över hur många människor det finns därute i det verkliga livet som är beroende. Jag brukar ju känna igen en "kompis" i det vi kallar "klubben" men ibland kommer det som en positiv överraskning :-)
Detta hände i lördags då en man jag svagt kände igen till utseendet kom att prata med mig. Vi hittade varandra direkt och det visar sig att han har 33 år i nykterheten <3
Om även jag sköter min utveckling så kanske jag får det drivet och den ödmjukheten (JA !! Det går att kombinera!!) som han har ! Jag får genast en stor tillit till en sån människa som har gjort 12-stegsprogrammet till fullo och hittat sin väg att vandra med sinnesro.
Och jag inser ju att jag har en del att jobba med men jag är ju trots allt en människa med mina fel och brister.
Det absolut viktigaste är ju att jag inte tar det första glaset och att jag är villig att sträcka ut en hand till de som ännu inte hittat vägen ut.
Jag är väldigt glad och tacksam för mitt samtal med mannen <3

Dag 7. Idag har jag varit nykter en vecka. Jag ÄR glad men försiktig med att slå mig på bröstet som Tarzan. Känner mig mer som en ninja som lurpassar efter faran som jag vet kommer närma sig, kom an bara, jag är redo.
En vecka utan morgonångest från helvetet, en vecka utan outhärdlig trötthet på livet, en vecka med lite ro. Några fysiska egenskaper har jag inte märkt några förändringar till ännu.
Det sista halvåret har jag vaknat, om inte varje dag så iallafall varannan, med sån ångest och tänkt: jag orkar inte mer, jag kommer dö. Nästan två liter vin om dagen så inte så konstigt. Känns som allt varit lite i dimma. Hur fan har jag kunnat sköta mitt jobb? Är också helt säker på att jag inte alltid varit helt nykter när jag åkt hemifrån på morgonen.
Min ilska har lagt sig lite, jag går inte som en osande ande. Skönt.
När jag träffade min man för plus 20 år sen var jag mer eller mindre nykterist. Han kommer från en helt annan bakgrund och i hans familj är det helt normalt att dricka vin till middag, koppla av med ett glas efter jobbet. Jag tyckte det var jättekonstigt, men anammade beteendet och här är jag nu. Torsk på A.
Jag kommer inte kunna dricka mer, det blir min död. Jag har slagit bort tanken om måttligt drickande, det kommer också bli min död. Jag ska vara nykter, annars kommer jag dö.
Mycket död i det här inlägget😅
Idag ska jag städa och packa för imorgon åker jag på minisemester. Inte till sus och dus i storstad, jag åker till vacker natur, med skog och vatten, stilla dagar för lugn och ro.
Känner mig stark och beslutsam.
Ger mig själv en varm klapp på axeln: du fixar det här!

@Se klart Det är verkligen svårt, jag måste försöka säga ifrån på allt jag inte kan hjälpa till med. Jag har alltid varit rädd att hon ska ta livet av sig om jag sätter gränser. Sedan tycker jag synd om henne som är så ensam. Men hon har knarkat halva livet så det är inte konstigt. Det hon inte verkar förstå är att kroppen och hjärnan tar stryk efter ett halvt liv av att tillföra gift. Allt är alla andras fel och alla vill lura henne tror hon.

Känner lättnad, sjukskrivningen fortsätter och läkaren lyssnar.
Känns så fantastiskt att bli trodd och hörd, är inte van vid det.
Ser framemot att PTSD behandlingen kommer igång igen.
Ja, konsekvenserna är enorma ekonomiskt, känslomässigt och allt lidande.
Förhoppningsvis blir man lite klokare efter allt och kan leva ett gott liv den tiden som är kvar ❤️