Senaste kommentarerna i forumet

Ah, nä, så tänker jag aldrig. Jag har aldrig ångrat eller ens funderat på om jag gjorde rätt val som INTE drack. Aldrig.

När jag läser din tråd skriver du om mitt liv.... Sitter själv halvbakis o orkar inte ta tag i mina arbetsuppgifter utan pendlar mellan forumet o fejjan. Så besviken på mej själv. Kommenterar inte alltid men läser din spalt varje dag.
Kram (från din spegelbild) hi hi hi

Även om det är tungt och motigt så skriv, skriv, skriv.

Prickis

Tre veckor är ju en jättebra början. Jag förstår att du skäms när du smygsuper men låt bli! Ta fram flaskan eller ta nya tag. Vad skulle mannen säga om du tog fram flaskan och ställde den på bordet?
Du kan starta om programmet idag, gör det och tänk ut en strategi för att slippa dom här situationerna. Du verkar inte må så bra, kanske nåt du kan göra något åt?
Ha en bra dag

Hej Res! Jag kommer från "andra sidan" - i "Vi som vill förändra vårt drickande". Lite oklart när man levlar upp till detta forum kanske ;) Men jag har nog lite kvar tror jag. Firade även jag 3 veckor igår, fantastisk känsla!

Låter härligt med en detox! Blir ju genast nyfiken och inspirerad! Bara att komma bort i sig tror jag vore jättebra för mig. Det känns underbart att kunna göra saker utan att hela tiden tänka på när jag får dricka vin. Att överhuvudtaget våga sig iväg på aktiviteter, kunna koppla av och bara njuta. Det är stort!

Som Levande säger, härlig energi som smittar! Underbar läsning!

Vi siktar på en månad nu! Vilken fin milstolpe det kommer att bli. Det kommer att gå som en dans :)

Hej Mjoha_69 och välkommen hit!
Jag känner igen mig så mycket i din berättelse. Jag dämpade också min ångest efter ett antal trauman i mitt liv med vin. Var aldrig raketfull, somnade inte avsvimmad i en soffa, eller uppträdde berusad. Men jag var konstant "salongsberusad" om man säger så. Vinet var min snuttefilt. Jag inbillade mig att om jag inte hade den, så skulle jag falla isär fullständigt. Min livlina. Och så ångesten av just det. Att jag hade vin som livlina. Att jag pimplade i mig mängder varje dag, vad händer i min kropp. Dödsångest. Vågade självklart inte gå till läkaren. Ville inte veta. "Det var ju kört ändå", tänkte jag. Försökte lite halvt att sluta ibland, men det gick inte. Kopplingen till vinflaskan för stark.

Det var först när jag sökte hjälp för att bearbeta mina trauman som jag kunde släppa min snuttefilt. Det tog tid, men det fick ta den tiden. Min terapeut medveten om mitt vinpimplande, men menade på att vi måste plåstra om själen först, bearbeta mina trauman, innan jag kunde känna mig trygg att släppa. Till slut vaknade jag en morgon och tänkte, jag provar. Med terapin i ryggen och detta forum har jag lyckats (så här långt). Firade 3 veckor vinfri igår och det är jättestort, gigantiskt för mig. Det fantastiska är att all ångest har släppt. Vin föder ångest, jag insåg först när jag lät bli hur sant detta var. Det är en befrielse, en underbar känsla. Som natt och dag.

Så mitt råd är att söka samtalshjälp. För mig var det omöjligt att sluta med alkohol innan jag brottat ner mina demoner. Nu har jag en helt ny tillvaro. Ska till och med våga mig till läkaren för att göra en statuscheck. Kände bara efter några dagar hur mycket bättre jag mådde. Kroppen reparerar sig otroligt snabbt. Du kommer att känna av det. Det kommer att synas.

Modigt och starkt att du börjar en tråd här. Det är en jättebra början. Här finns så många kloka, fantastiska personer som ger dig stöd och uppmuntran hela vägen. Utan dem hade jag aldrig varit där jag är idag.

Styrkekramar!

Hej lilo

Ja precis så börjar resan nu och ska bli skönt att kunna skriva samtidigt som försöker komma på rätt bana.

Idag är en ångestfylld dag , tar en timme i taget.

Idag blir det föreläsning på stan med förmingel där champagnen flödar. Kommer tyvärr inte klara säga nej tack men hoppas mina tabletter hjälper mig till att minska mängden..... Kram o kämpa på!

Härligt att du hittat hit och att du finner ett lugn i att tala om hur du har det. Ibland kan det ta lite tid innan en tråd tar fart. Nu är du på gång och det låter som att du har stöd av din partner och av oss här förståss. Du har kanske både en tuff och spännande resa framför dig, skriv gärna om den här.

vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Tack Vilja! Blir lite generad över berömmet, själv tycker jag bara att jag är överdramatisk och skitjobbig när jag blir sån här...
Helgen har varit bra. Tagit min antabus. Dumt nog ligger suget kvar lite under ytan, hela tiden. Men det är hanterbart.
Ikväll ska jag gå på mitt livs första AA-möte! Är skitskraj ? Men har funderat en hel del senaste dagarna, jag saknar verkligen ett skyddsnät när allt blir för jobbigt. Ställer mig själv så ensam på något vis. Och det är det som kommer bli mitt fall - om jag faller. Så nu ska jag försöka bygga upp lite kring mig, göra tvärtemot vad jag brukar. Det brukar funka.
När jag slutade dricka gick jag 8 veckors behandling med ett års efterbehandling. Saknar det, saknar tryggheten. Och det sägs ju att AA ska vara bra, att det är gemenskap. Så jag ska ge det en chans, trots att det känns läskigt. Kram

Du beskriver att ditt humör och ditt hopp åker berg och dal bana vilket är mycket påfrestande. Jag är glad att du hittat hit samtidigt blir jag orolig då detta är ett anonymt forum för användare som kommer och går. Här finns sällan "snabba svar" som man kan behöva då man är i kris. Jag skriver här det som även finns att läsa på vårt faktablad. Jag hoppas att det blir hjälpsamt för dig. Såväl yttre som inre påfrestningar kan väcka stark ångest och känslor som hopplöshet och vanmakt. Det är smärtsamt att stå ut med. Särskilt då du känt så i perioder under en längre tid. Tankar på att avsluta sitt liv kan för många i stunder kännas befriande då det blir som ett alternativ för att förändra sin situation. Men det är stor skillnad på ”Jag vill inte leva så här längre” och ”Jag vill dö”. Vad du så fint beskriver skiftar tankar och känslor över tid.

Att vara ångestfylld och nedstämd kan vara del av ett sjukdomstillstånd, exempelvis depression som går att behandla, ofta med mycket god effekt. Det finns ett flertal behandlingar och en del personer kan behöva prova sig fram för hitta det som fungerar för just dem. Vad har du tidigare provat? Vad vi vet är att alkohol påverkar oss på många och ibland oberäkneliga sätt och självmordstankar kan förstärkas av alkohol.

Om du inte har någon anhörig eller vän som du kan vända dig till just nu finns det andra människor som kan ge dig stöd. Vi hoppas att något av nedan förslag på kontakt kan kännas rimligt för dig.

Vill du prata med någon direkt kan du ringa 112 och be att få prata med jourhavande präst alla dagar mellan kl. 21:00-06:00.
Kl. 13-22 kan du ringa Nationella hjälplinjen 020-22 00 60, de har öppet alla dagar. /www.1177.se/hjalplinjen/
Ett annat alternativ är att maila eller chatta med självmordslinjen. Du hittar dem på mind.se/var-hjalp/sjalvmordsupplysningen/

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Ångest. Vaknar tidigt med ångest. Har druckit alkohol i helgen. Fredagen gick bra. Drack på ett sätt som jag kan tycka är ok. Vi hade gäster och jag tog ansvar för mig. Mannen drack mera och jag kan inte låta bli och lägga mig i och kommentera hans sätt att dricka. Jag trodde att jag kunde vara så bra som jag ville men ack vad jag bedrog mig. På lördag dracks det åter igen och jag drack lite mera än på fredagen. Så kom söndagen och vi bjudning. Drinkar och vin till maten. Jag var stressad och nervös mycket känslor som låg och krampade i mig. Då dricker jag två drinkar i smyg. Idag är skammen och ångesten stor. Varför gör jag på detta viset? Säger till mannen hur jag känner men han märkte inget på mig och tyckte jag var en utmärkt värdinna. Jag talar inte om mina smygdrinkar för honom. Jag tänker att det är bara att kliva på tåget igen och fortsätta att inte dricka alkohol. Jag klarade de dagar jag bestämt mig. Tre vita veckor. Men inser att jag är beroende och medberoende. Jag klarar inte att ta ansvar för mig själv. Fallet känns stort och jag famlar efter självkänslan. Tror jag har så mycket lagrad ilska i mig som är svår att hantera. Jag är en ältande smygalkolist som döljer min ångest snyggt.
Drar på mig den klippiga, äckliga offerkoftan som är bekväm att gömma sig bakom. Face my fears. Jag reser mig sakta och tänker att denna dag skall vara utan alkohol.

Du har fått många bra råd om hur du kan göra nu och precis som du skriver så är det nog en bra idé att ta med dig sonen bort från situationen. Du skriver att din partner har varit nykter i fem år efter en behandling som verkar ha passat honom väl. Hur skulle det vara att ta kontakt med dem idag? Fint att du är här och talar om din situation. Du är inte ensam.

vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har fått många bra råd om hur du kan göra nu och precis som du skriver så är det nog en bra idé att ta med dig sonen bort från situationen. Du skriver att din partner har varit nykter i fem år efter en behandling som verkar ha passat honom väl. Hur skulle det vara att ta kontakt med dem idag? Fint att du är här och talar om din situation. Du är inte ensam.

vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har fått många bra råd om hur du kan göra nu och precis som du skriver så är det nog en bra idé att ta med dig sonen bort från situationen. Du skriver att din partner har varit nykter i fem år efter en behandling som verkar ha passat honom väl. Hur skulle det vara att ta kontakt med dem idag? Fint att du är här och talar om din situation. Du är inte ensam.

vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag tror inte heller att det är kört. Men jag tror heller inte att du ska tänka så mycket på om mer kärlek hjälper. Det här är hans ansvar, inte ditt. Så visa kärlek för din skull, för att du tycker om honom, inte för att det ska läka honom. Tänker också att du ska säga ifrån. Och återfallet har inte varat så länge, det är definitivt inte kört. Känner en nykter Alkoholist som hade ett några dagars återfall efter flera års nykterhet. Familjen förenade sig, ställde ultimatum och hjälpte till att få honom på rätt köl igen. Nu har han säkert ytterligare 15 nyktra år bakom sig igen. Så det finns definitivt hopp, men det är kanske lite bråttom.

Hej vännen! Vill så gärna svara något klokt som kan hjälpa dig, hör hur jobbigt det är!
För det första, att det fanns alkohol hemma när han började sitt återfall tycker jag inte du ska ta på dig. Tyvärr är vi alkoholister (nykter sen 1,5 år) experter på att skylla ifrån oss och lägga skulden på annat när vår beroendehjärna är igång. Jag tror absolut att återfallet kommit ändå, ok?
Hur är det, har han några nyktra stunder? Går det att prata med honom alls? För någonstans tror jag att det vore bra om du kunde säga vad du tänker, antingen genom att prata med honom eller kanske skriva ett brev till honom. Är lite ute efter att lägga tillbaka ansvaret på honom, kanske kunna säga att nej jag accepterar inte det här, tar du ansvar för detta och söker hjälp på nytt så stannar jag och stöttar - annars går jag nu. Förutsatt att det är så du tänker såklart.
Har du möjlighet att kolla vad för hjälp det finns att få där du bor? Ring t.ex vårdcentralen och kommunen och hör vad som finns. Kan ni få hjälp nu på en gång? Han verkar ju inte vara i skick att ta tag i det, tänkte om du kan lämna ett konkret förslag till honom.
Om du känner att du behöver lämna, har du någonstans att ta vägen? Eller finns det möjlighet att han kan åka någonstans? Hur är det med hans familj, kan du prata med dom? Kan ni gemensamt gå ihop och försöka prata med honom? Jag vet inte vad som är rätt, försöker bara bolla ur mig lite ideer.
Om jag går till mig själv så skulle jag, om jag trillade dit igen, nog behöva ett "bryskt" uppvaknande. Och kanske är det som någon skrev att kanske behöver han forma ett nytt beslut, ett beslut bara han kan ta. Kanske han behöver ny behandling, AA, antabus osv.
Vännen, var nog inte till så mycket hjälp här. Ta hand om dig och tänk i första hand på dig själv och framförallt sonen. Försök att inte lägga skuld på dig själv, beslutet att sluta är det bara han som kan ta för ansvaret är ju faktiskt hans. Kram

Tråkigt, tråkigt att höra hur du ser på dig själv just nu. Du går i skolan fortfarande, för mig var det på sätt och vis en lättnad att sluta. Att du fick 2,5 p på att MA-prov beror definitivt inte på att du är misslyckad. Tror att MA hör till de prov som påverkas nästan mest av stress och det är oerhört lätt att få panik för att man inte förstår direkt och sen är det nästan hopplöst. I de lägena är det bästa man kan göra att försöka ta det lugnt, läsa ordentligt etc. Nu hade du också druckit innan, vilket gör att stressen och oron i kroppen redan är på. Innan du börjar.
Vem kan du prata med? Du borde söka hjälp för ditt drickande. Det blir bättre kan jag nästan lova om du slutar. Du skulle nog behöva lite hjälp. Kanske har du en depression? För mig var det en jobbig ålder, den där du är nu och jag känner igen grubblerierna. Det blev sakta men säkert bättre för mig. Hoppas du får lite hjälp.

Hej alla snälla, det har varit ett rent h-vete i natt. Var nära att åka ifrån. Det där återfallet tycks vara länge. Är helt förkrossad. Vart ringer man? Kan han få hjälp idag? Vi kan ej bo här i natt men är orolig för vad som ska hända.

Missbruk och missbrukare så nedvärderande ord, omdömen om en människa med problem. Vem uppfann dom här uttrycken och varför? Kan det ha varit någon i behandlingsbranchen som tröttnat på sitt jobb och som inte längre var en framgångsrik hjälpare? Som inte hade förmågan att kunna skapa en dialog med patienten. Någon som inte vill ägna tid åt att motivera till nykterhet och som bara vill jobba med motiverade patienter.
Jo, jag vet det är individens ansvar att ta hand om sina problem och det är individen som lyfter glaset från bordet till munnen.
Men vilket ansvar har behandlaren som tar 900:- i timmen? Borde man inte kunna utlova resultat om man tar betalt och inte skylla misslyckandet på patienten?
Det är inte många som tackar nej till behandling om man erbjuds adekvat hjälp!
Ja vi är många som inte vill misslyckas och jag hoppas att ni mina pen pals slutar med att definiera er som missbrukare!
Skriver så klart in en ny nolla i loggan och låter bli vinet denna vecka.

Kroppen mår alltid bättre utan alkohol.
Alltså menar att det kan bara bli bättre för kroppen utan alkohol även om man vore döende så förlänger man livet utan alkohol - så har jag tänkt nån vecka nu. Bland annat för att ha ännu en orsak till att inte dricka ...
Men vet att det är svårt när man har vanan/ beroendet. Speciellt vid tragedier o dyl som man vill glömma ett tag.
Hoppas du får hjälp med att hantera traumat
Kram

Vad var det där?
Det var din helg Berra!
Va!, så kort?
Yep, det bara blev så...

Vadå bara blev så?, hallå kan jag få lite mera av den?
Hallå?
Haaaallå?

Nej det blev inget svar där, dialogen försvann, lika snabbt som helgen.
Vem är det som bestämmer tiden egentligen?
Om man nu stoppar tiden för en lite stund, och tänker efter....
Hmm, få se nu, vad har vi gjort och hunnit med.
Det där, det där andra och det tredje och sedan efter det, ja just det det dära, och sen höll jag på att glömma den däringa saken...
Javisstja, höll på att glömma bort den där grejen, ja den var bra och nödvändigt.
Men kära nån, vi har ju hunnit med massor med grejer, ändå känns det som om tiden inte räcker till.

Jo vi har massor av saker kvar att göra, vartenda helg är fullbokad, få se nu,.... ja minst tre veckor framöver.
Våren är verkligen en tid av miljoners grejer att hinna med att fixa, denna vår exeptionelt mycket saker faktisk.
Händelserna går i varandra, timme för timme....
Undrar om det är ljuset och värmen som får oss att gå igång på fullvarv, man vill hinna med att förbereda så mycket grejer som bara går innan sommaren börjar på riktigt, man har hunnit ladda hela den mörka och kalla vintern.
Har slitit otroligt mycket på min helgklädsel som varit meckarstället och varit ute i ur och skur, målat i hällande regn för att hinna blir klar till nästkommande projekt, det var ju bara att sätta upp partytältet.
Finner man en lucka eller en möjlighet, ja då hinner man, utöver de fasta rutinerna.
Upptäckte en kväll i förra veckan att mitt tålamod var helt slut, grinig och jäklig var jag nog inte så lätt att umgås med längre.
Jag hade kört slut på batteriet och behövde ladda om med lite välbehövlig vila, kroppen sade ifrån.
Hade det varit många år tidigare så hade jag nog kunnat trolla bort det med alkohol, för en stund.
Men det känns på något sätt bättre på att få svar på sina kroppsliga ibland svårtolkade reaktioner direkt, istället för att dämpa bort dem till något annat symptom som varit ännu lättare att feltolka.
Men att ha ont i handleden efter mycket jobbande med handen kan egentligen inte feltolkas, den är överansträngd och ovan.
Samma sak med att ha stått på knäna en längre tid, eller legat på ryggen på en kall och fuktig yta.
Men jag är ändå sjukt nöjd och stolt med vad jag har åstadkommit, utan att det har blivit allt för matriellt.
Jo vi har hunnit med att umgås med släkt och vänner också, så det sociala har inte fått strukit på foten.
Blandningen har varit helt perfekt, även om det har gått i hundraåttio precis hela tiden.

Kan bocka av gamla surdegar samtidigt som jag har hunnit tagit hand om helt nya impulsiva grejer.
Det blir fint runtomkring oss och jag tuppar mig i min egna stolthet, jo jag mår bra just nu.
Frugan fladdrar till med nya ide'er och jag står där beredd med hammaren att gå till verket.

Ikväll ordnade vi till en improviserad middag med en annan familj, vi var åtta personer och alla fick vinglas till bordet stora såväl som små, men vanan till trots, inget vin i dessa glas, bara en massa isbitar och vi tömde ur alla slattar ur läskflaskorna.
Jag frågade, inget vin?
Damerna tittade på varandra och ryckte på axlarna, vill du ha?, nähej inte då...
Och där satt vi alla och umgicks och skrattade precis som det skall vara, hjärtligt och intensivt...
Inte behövde vi någon alkohol för att kunna umgås, det krävs både mod och tålamod för att klara av något sådant om vanan har satt klorna i en.

Vi mår bra och vi förtjänar det, man behöver egentligen bara sätta spelreglerna från början, våga att bryta de invanda mönstrena.
Alkoholen förenklar inte inte umgänget, den gör det bara mycket mer komplicerat och ångestfyllt.
Är det tråkigt?, så är det antagligen det, och har man det aldrig tråkigt, hur ska man då veta när det är roligt.
Och har man det roligt för jämnan, ja så blir det ju tråkigt i längden, och hur gör man då sen?

Man dör inte av att ha en pissig dag, efter regn kommer oftast solsken, och det skapar dynamik åt livets alla med och motgångar.

Med nykterheten så vet man när det är dåligt, och då kan man göra någonting åt det, eller bara låta det vara...
Precis som man vill, man måste ingenting.

Det är min frihet, och den är jag stolt över...

Berra

Klarade det inte.... Vi båda vilade middag men jag sov 15 min, min man i 2 Tim. Det gjorde att jag var själv med den halvdruckna dunken. Svepte snabbt 3 glas. Men nu märks att tabletterna börjar hjälpa. Kände inget lull, tur kanske det för det märktes inget på mej när han väl vaknade.
Åt middag o kollade film.... Typisk söndag.
Men ligger nu o tänker va Faaan. Nu blir det att rensa ut allt drickbart. Går inte att ha hemma... Natti på er!

Ena dagen hur glad som helst

Andra dagen trött av utmattning livet har jag aldrig sett ljust. Dagens samhälle skaffa en livsstil som fungerar vilket inkluderar jobb för att äta mat och dö naturligt. Vad fan finns mer kärlek? Aldrig känt. Föraktar människor jag tycker om att vara med

20 år snälla ge mig en anledning att dö

Är i grund och botten adopterad. Skäms inför inför mina föräldrar.. Fick 2,5 poäng på matteprovet rekord i misslyckande. Hade druckit dagen innan och dricker nu. 13 dagar till omtenta. Vad fan är felet på mig... Jag kommer att dö snart är så redo

Orkar inte snart bara allt