Senaste kommentarerna i forumet

Tack för att ni läser och stöttar. Och Ullabulla...vilken klok och insiktsfull son du har...
Det här att jag skrev detta...jag har mått så dåligt över så många saker i relationen med exet, men det här är en av de starkaste upplevelserna även om det inte på något sätt är en av de mest extrema. Jag måste erkänna att detta har varit så skamfyllt och skuldbelagt så jag inte ens har vågat skriva det här. Trots anonymiteten. Det har suttit så djupt. På något sätt så är det för mig lättare att prata om relationen som den varit mellan mig och mitt ex, men det som smärtar mest och sitter djupast är ju skulden jag bär för att jag lät barnen fara illa.

Från mitt hjärta: Tack för att du gjorde det! Vet du, det gick ett jubel genom min kropp av glädje och lycka över att du lyckades prata om det trots att det är så fruktansvärt hemskt svårt och sedan - en sådan lättnad. Man dog inte, kräktes inte, svimmade inte - trots att det känns som att det just är vad som kommer hända.
Moa, jag skrev till dig för att jag för sex veckor sedan befann mig i ett helvete. Hade druckit så mycket och halva släkten var med om min brutala fylle-kollaps. Jag mådde så otroligt dåligt, minns det bara svagt. Var livrädd, darrade, var nästan paranoid. Du anar inte vad det betyder för mig att det jag skrev betyder något för dig <3

Det behöver inte vara någon utstuderad och medveten avsikt att såra eller skada dig och barnen, självklart inte. Jag tror också att han har ångest och det gungar rejält för honom nu och han försöker på sitt sätt att få dig att ändra dig. Men lösningen för att dämpa hans ångest är inte att du stannar kvar. Det finns förmodligen tusen orsaker till hans alkoholism och också tusen orsaker till hans beteende gentemot dig och barnen. Man kan känna stor empati för honom för detta. MEN. Det gör det inte mer okej. Det är inte okej. Det kan aldrig bli okej. Läs igenom din tråd. Igen och igen. Läs och känn efter. Har du varit oärlig i det du skrivit? Det tror jag inte. Se din resa, från första inlägget fram till idag. Hur det gått i vågor, fram och tillbaka, från att med tårarna rinnande över tangentbordet skriva i förtvivlan, till att någon dag senare - "det är ju bra också, jag överdrev nog, det är så synd om honom, hur kan jag hjälpa honom"... Du vet att du inte överdriver. Du vet att du inte kan fortsätta ha det såhär. Alla vi här vet att det inte är såhär 100 % av tiden, det finns fina stunder också. Men hur bra känns de fina stunderna när oron över detta hela tiden finns närvarande? Är de fina stunderna lika fria och fina då?

Jag och exet kunde faktiskt hjälpas åt att flytta utan konflikter. Han var dock nykter den veckan och hade fått någon medicin som stabiliserade humöret. Sen har det ju blivit återfall mm efter det, men just då så gick det faktiskt bra. Jag tänker att du nog ska räkna med att genomföra detta själv, med hjälp av anhöriga och vänner. Räkna inte med hjälp från honom, låt honom veta att andra har lovat hjälpa till. Om det är så att han fortfarande vill och du kan lita på att han klarar det utan att du far illa, så kanske det kan vara bra. Men se inte denna goda gärning som en anledning att gå tillbaka. Du kommer att halka tillbaka i tanken "jag kanske överdrev, var det så farligt egentligen?" många gånger framöver också, var beredd på det. Det är bra att du har skrivit här, så att du kan gå tillbaka och se din verklighet som den har varit och fortfarande är. Jag skriver "fortfarande är" för även om han har bjudit till lite nu så har ingenting förändrats. Du ser det också, eller hur?

Sen tänker jag lite på din dotter här också, och vill väcka dig litegrann här. Din dotter är ung och kanske inte ser detta på samma sätt, så hon är ursäktad oavsett, men jag tänker att det litegrann är kärnan i din medberoendeproblematik att tro att du lever för andras skull. Det här är så lätt att säga till andra, men jag klarar inte av att leva efter mina egna råd, men jag har i alla fall påbörjat ett arbete i små små steg att förändra detta. Ditt värde som mamma avgörs inte av om du kan ge henne en lägenhet eller inte. Jag är övertygad om att din dotter hellre vill ha sin mamma kvar i framtiden, som en hel kvinna som mår bra. Din dotter vill säkert inte känna skuld i framtiden över att hennes önskan om en lägenhet var det som gjorde att du valde att stanna kvar och sakta gå under. Jag tror inte du ska diskutera så mycket med dottern kring detta förrän allt är ett faktum, flytten avklarad och du vet hur din ekonomi ser ut. Kanske kommer din dotter tycka att det är skönt när det inte är laddat och spänt i familjen längre. Men hur som helst, din dotters önskan om lägenhet är i sammanhanget sekundärt.

Hoppas hoppas att du får en så bra helg som det är möjligt.
Förstår hur du mår nu...
Kram <3

Vågar du ta att risken att fortsätta dricka? Vill ni verkligen sluta dricka? Vad förlorar ni på att sluta dricka? Vad är bra med alkohol?

[Halvsju på kvällen börjar jag dricka. Hon är lite mer nu, strax åtta och jag är berusad. Jag känner det i min blick som ändå inte mött någon annans, jag känner det i mina ansiktsmuskler. Och det är precis i denna stund jag fattar varför jag ger mig hän åt alkoholen. Det är så himla skönt, där jag är, på min plats just nu. För just nu vilar jag. Jag drar efter andan och låter min mage släppa ut sig.Jag ser mig om efter min familj. Ingen finns där förutom en förflugen fluga. Jag längtar efter sällskap. Vad jag längtar.Jag tänker posta detta under min tråd. Även fast jag druckit. Jag behöver veta vad som händer mig när jag dricker.]
[Kvart över åtta. Jag stryker mig oplanerat över ögonen. Har inga problem att hitta tangenterna och jag sörjer över vad som ska komma. Häller upp. Tar en klunk. Och specifikt: Jag är varm och torr. Inte kall och svettig som jag brukar vara när jag är nykter. Som jag längtar efter att vara varm, torr och trygg, alltid. Själen gillade inte när jag tog första glaset. Mycket tydligt fick jag det framfört för mig. Och jag drack det ändå, rätt upp i ansiktet. På min egen själ. Nu är klockan kvart i nio. Jag har beslutat mig för att strunta i stycken och klamrar – det var väl en i början och det kommer en efter. Det är precis det här tänkandet, reagerandet… Man släpper bara efter. Och jag tar en klunk till. Och nu är allt tänkande meningslöst för nu är hjärnan dyngpackad. Nu är jag rov för alla slags känslor. Jag tar en klunk till. Batju. Nu kommer det här älskar du mig. När jag kan säga, vet du vad..? På fyllan. Och jag skulle så lämna det här stadiet och jag vill så komma in i det. Nio på kvällen. ”Låter jag packad?frågar jag min sambo. ”Det är klart du gör det.” Säg mer då. ”Så fort du dricker blir det så. Ingen ände.”

tack detsamma till dej Muränan! Så bra du formulerar problemet. Det känns att poletten ramlat ner för dej, underbart! Alkoholen är verkligen som ett destruktivt förhållande. Den har gjort en så illa men ändå längtar man tillbaka ibland och minns bara de goda stunderna. Håll fast vid dina tankar här och du är på den torra sidan, om man får skämta lite. Du har precis fångat in sanningen. Acceptera att det är slut och lär dej gilla läget så blir livet så mycket enklare. Man mår så mycket bättre när man inte förgiftar kroppen med alkoholen.

Sen att man ändå blir sugen ibland och saknar det, så är det. Acceptera det också. Det är inte farligt eller fel att bli sugen ibland. Man behöver inte agera på det. Sug går om. Även jag saknar vinet ibland, det kommer tillfällen då det överraskar mej. Men det jag saknar är ju den idealiska bilden, det mysiga att dela en flaska vin och bli lite lullig. Den falska bilden som inte fanns i min verklighet de sista åren. Det är en illusion, en fantasi bara. Så kan det aldrig mera bli. Så vi lär oss att gilla läget så här och jag kan ärligt säga att det är mycket bättre nu. Eller hur? Kram tillbaka.

jag har äntligen tagit mod till mig och pratat med min man. Gråtandes berättade jag om min insikt att jag inte kan hantera alkohol och därför inte ska dricka mer. Någonsin.
Jag var så rädd att han inte skulle tro mig och fortsätta hålla mig på avstånd! Men han lyssnade på mig och var förstående.
Det känns som om jag äntligen kan andas igen även om en svag ångest dröjer sig kvar och inte riktigt kan släppa taget. Antagligen för att jag börjar inse konsekvenserna i form av förklaringar som kommer att krävas från omgivningen när jag säger nej till alkohol...
Men att ha uttalat orden högt är en stötta på vägen. Nu finns inget kryphål. Det kommer aldrig mer att vara ok att dricka alkohol. Någonsin. Punkt.

Tack Ebba och tack Muränan! Jag har gång på gång under dagen läst era inlägg här och det har hjälpt mig att änrligen ta mod till mig och ta steget.
Jag hoppas att ni förstår vad ni har fjort för mig! <3 <3 <3

Jag vill ju så gärna tro att han verkligen ville hjälpa mig o att vi kan prata om det utan att han blir arg. Vi är själva hemma nu och det vore ju ett bra tillfälle o försöka att prata nu och jag tror faktiskt att han är nykter. Han säger heller ingenting utan pratar om andra saker.
Jag vill bara ha det lugnt o skönt i dag o bara sitta i soffan med en filt o titta på tv, orkar inte med bråk i dag.
Det är precis som du säger Ebba att när han är snäll mot mig så tycker jag nästan lite synd om honom o tänker att han kan ju va snäll också.
Ja om man veta vad som rör sig i huvudet på honom nu. Är det bara taktik från hans sida? Åh vad jag hoppas att jag kan vara stark nu o ta till mig det ni säger för jag förstår ju att ni har rätt!
Kram

när jag var på väg att lämna exet (och även efteråt), så var han ibland så j-a kall, elak, hånfull, hotfull och rent ut sagt vidrigt hemsk mot mig och barnen, men då och då byttes det ut mot den där fantastiskt fina, snälla, omtänksamma, hjälpsamma mannen som sa och gjorde så otroligt snälla saker, som fick mig att tvivla på om jag gjorde rätt och som fick mig att tro att jag hade helt fel och att jag överdrev alla elakheter - ända tills nästa gång han visade den sidan igen (några minuter, några timmar eller några dagar senare) och den finns fortfarande kvar!!!
Så - tvivla inte på dig själv, och tveka inte på om han är snäll/fin/bra nu - för allt det andra finns fortfarande kvar. Självklart är han snäll, fin och bra emellanåt (för det är ju det som får oss att faktiskt stanna så länge som vi faktiskt stannar - hoppet om att de snälla/fina och bra sidorna ska vinna över det andra) - men allt det elaka, hemska och fruktansvärda finns också kvar och det kommer inte ändras så här fort...!
Hårda ord, men bara av erfarenhet och välvilja!!!

Stor kram till dig!

Vilka val har du att tänka på? Chansa att dricka kan gå illa? Vara nykter och ha ett bättre liv. Jag hoppas att din man inser att du är lika bärdefull som nykter. Du ska inte skämas för att inte dricka. Var nykterist och var stolt över det så får de andra hälla i sig det cancerogena nervgift som a är.

[Halvsju på kvällen börjar jag dricka. Hon är lite mer nu, strax åtta och jag är berusad. Jag känner det i min blick som ändå inte mött någon annans, jag känner det i mina ansiktsmuskler. Och det är precis i denna stund jag fattar varför jag ger mig hän åt alkoholen. Det är så himla skönt, där jag är, på min plats just nu. För just nu vilar jag. Jag drar efter andan och låter min mage släppa ut sig.
Jag ser mig om efter min familj. Ingen finns där förutom en förflugen fluga. Jag längtar efter sällskap. Vad jag längtar.
Jag tänker posta detta under min tråd. Även fast jag druckit. Jag behöver veta vad som händer mig när jag dricker.]

Ingen ogillar dig för dina inlägg, tvärtom. Man märkerbofta om någon skriver på fyllan. Tonen är hårdare, språket sämre men det är åndå en vilsen själ bakom tangenterna. Det är handlingarna vi ogillar, inte människan bakom. Du är en superb människa men a säger något annatnåg dig och du har tyvärr fallit för det.

MEN SNÄLLA RARA DU: HÄLL UT SKITEN FÖR FAN!!! :-(

Men om du nu inte läser detta förrän på söndag... HA INTE VIN (eller annat) HEMMA!!! Det är bara till att göra livet onödigt jobbigt. Det blir bara svårare för dig.

Kram till dig

Nu har han ångest och huvudbry så då försöker man döva detta genom att vara extra snäll. Då hoppet inte övergett honom att ni två blir ett igen. Kämpa på

Så bra skrivet m-m. Har inte tänkt på alkoholen på det sättet. Att jag inte uttalat om något annat - jag ska aldrig göra X. Men att det kanske faller sig så i längden. Intressant tanke.

Mycket insiktsfullt skrivet av dig Santorini! Håller med om varje ord och stavelse. Särskilt: "då kretsar tankarna fortfarande ständigt kring alkoholen".

Det är den polletten som äntligen så smått börjar ramla ner hos mig. Så länge jag tror att jag någon gång faktiskt ska kunna dricka igen - då kommer jag hela tiden tänka på alkoholen. Den finns hela tiden i mitt huvud. Jag behöver verkligen inte påminna hjärnan om den, om man säger så. Men om jag tar ETT glas vin så kommer förhandlingarna igång igen och alkoholtankarna kommer kretsa i huvudet som gamar runt ett as.

Alltså måste, i var fall jag, inse att jag ska inte dricka nu, sedan eller längre fram. Då är det inte så mycket att grina över längre - bara att gilla läget - deal with it. Om man, som du skriver, har bestämt sig - jag dricker inte - då blir ju livet mycket enklare. Jag behöver inte undra, tänka, fundera. Jag dricker inte. Punkt. Det gör faktiskt livet väldigt mycket enklare. Sedan kan man väl så klart fortfarande få SUG eller sakna det osv. MEN man behöver åtminstone inte tänka på det hela tiden. Man blir kanske för första gången fri att gå vidare. Ungefär som att göra slut. Inte hålla på och halvträffas, utan bryta förhållandet och gå vidare. Ska väl erkänna att mina funderingar går sådär, men jag dricker i alla fall inte ;-)

Hej Stingo förresten! Du har många bra och intressanta funderingar på gång.

Ha nu en skön kväll båda två! Kram på er

Vill inte försöka säga vad som är rätt för er, men jag fastnade vid att du skrev att du sagt "söker han inte hjälp, så är det kört". Du skrev också att han sökt hjälp tidigare, men det inte fungerat.

Jag har själv varit i situationer där min fru tjatat på mig om att söka hjälp (med olika saker) och det har för det mesta gjort mig bara mera obstinat. För en del mänskor (män) och i en del situationer känns det där med att söka hjälp bara helt fel. Och mera fel känns det då någon annan säger det. Då kan det bli ett oöverstigligt hinder på en väg mot nånting som annars kunde vara nåbart.

För ett par månader sedan fick min fru nog och hällde ut all alkohol vi hade (när jag inte var hemma) och konfronterade mig med mängderna jag druckit under semestern (det hjälpte förstås att jag aldrig druckit i smyg). Det var för mig en tillräcklig väckare, så att jag nu varit torr sedan dess. Utan annan hjälp än ett torrt hem och det här forumet. Visst ville frun också ha mig till alkoholkliniken, men det gav jag fan i och till all lycka gav hon upp på den punkten (till parterapi söker vi oss ändå nu som bäst).

Kunde det vara en idé för dig att pröva på att fokusera på vad du vill att han skall göra (sluta dricka) och inte hur han skall göra det (hjälp eller inte)? Sen kan han själv välja metod?

Nu känner jag ju inte er situation närmare, så glöm det här om det känns att det inte passar.

Heja på Wilja! Idag är det fredag och vi är glada & nyktra. Imorgon bitti vaknar du och är pigg och fri att göra precis vad du vill. Ingen ångest, bara må-bra-känsla i hela kroppen!

Bamsekram

... när man hänger här. Jag kan inte ha alkohol hemma för jag dricker bara upp den. Den står där som en stor, härlig jordgubbstårta; omöjlig att motstå. Och jordgubbstårtan skulle inte ens stå på hallgolvet just nu. Den var avsedd för annat evenemang som ställdes in i sista stund. Så den står på mitt hallgolv, okyld och dan. Och jag vill inte hälla ut den i slasken eftersom jag inte tagit beslutet om att inte dricka. Och i mina öron låter hela resonemanget som att jag är en alkoholist som inte nått min botten än. Rätt skönt att sätta ord på tillståndet.
Det "lustiga" är att jag nu tagit fram glaset och hällt upp (inte druckit, dock, för då skulle jag inte sitta och skriva här) med någon slags resignerad gest. Och jag undrar vad som gör mig resignerad. Det ena är:

"Men, herregud, låt oss få den här jävla fyllan överstökad nångång nu då."

Det andra är:

"Där ser du, LenaNyman, du var alkis trots allt."

Så jag återkommer men inte mer ikväll. Kram.

Jag tycker du har intressanta frågeställningar. Det där med bore-out, jag undrar om det inte drabbar alla oss som slutar med alkoholen i början. Åtminstone jag fyllde kvällarna med att dricka vin, såg fram emot det under dagen, att få komma hem och hälla upp "ett glas". Sen gick man in i dimman. Så det gäller att hitta på ersättning och så småningom gör man det. Sitta vid datorn blir en ersättare ibland, som nu t.ex.

Det där med måttlighet och totalnykterhet kan säkert diskuteras. Innan man blivit beroende och "bara" dricker för mycket går det säkert att vända skutan. Hur vet man vad man är? Ja jag har vetat länge att jag är en missbrukspersonlighet. Det känns i den där önskan att alltid dricka mer. Två glas är aldrig nog. Samma för mej med en godispåse, äter tills den är tom fast jag mår illa. För mej är glaset alltid halvtomt, jag gillade att fylla på, det skulle alltid vara fullt. Jag tror man kan dricka för mycket bra länge utan att bli fast, man känner att det blir för mycket och så drar man ner. De jag anser måste vara nyktra resten av livet är såna som jag. Som druckit mer och mer genom åren, ökat toleransen. Får black outs, ångest, bestämmer sej för att sluta och dricker ännu mer efter några dar. Vi som är beroende kan inte lära oss dricka moderat. I såfall måste vi ha en otrolig koll och självdisciplin hela tiden och då kretsar tankarna fortfarande ständigt kring alkoholen. Att inte dricka för mycket. Ständigt vara på vakt. Och då är det så mycket enklare att bestämma sej för att inte dricka alls. SÅ skönt tycker jag, då kan det aldrig gå över styr igen. Ha det bra!

Ge vinet i ett paket till nån du hatar nu genast. Nej det är för elakt. Häll ut det annars bussar jag hunden på dig. Lugn, jag har inte ens en hund men jag vet att du förstår.

I vasken med det bara. Varför pinar du dig själv med att hänga upp det framför dig?

Läste nyss en artikel som handlade om bore-out. Bore-out är ett tillstånd, som i väldigt mycket liknar burn-out, men där den som drabbas inte har jobbat för mycket, men haft för tråkigt. De som har undersökt tillståndet märkte till sin förvåning att det inte drabbar bara mänskor med enahanda jobb, utan också många "vitkragar" som utför kreativt arbete. Ett speciellt problem med bore-out är att det följer ett stigma med det, den som har burn-out har i alla fall försökt att ge sitt alt, men om man har man bore-out stämplas man lätt som lat.

Usch, så jag kände att det där träffade mig. Både på jobbet och hemma. Och usch så lätt det har varit att dricka för att dölja tristessen. Det blir väl som så många säger: att lämna spriten är bara början, sedan får man lov att ta tag i sitt liv. Inte för att jag har en aning i vilken ända jag skall börja.

Jo, förresten. Jag skall börja med att googla på avslappningsövningar. Dem kan jag ha nytta av i allt det andra, och så är de ett direkt motgift mot alkoholbegär.

Ja, det tar verkligen tid! Och det är bl.a. det som är så bra med forumet. Gå tillbaka och läsa gamla inlägg och faktiskt se att en och annan pollett trillat ner, det kan ju kännas bra då och då, när det känns tröstlöst. När jag slutade med alkoholen för snart ett år sedan så var det också impulsivt, jag hade fått nog en dag helt enkelt. Och min man var verkligen inte med i tankegången just då, med att jag faktiskt menade allvar och att det skulle vara på allvar en längre tid. Jag minns att vi stod i köket och pratade och han undrade lite försiktigt, när jag hållit uppe någon vecka hur länge jag tänkte... en månad, fram till jul? Jag vet att jag grät och sa att jag har ingen aning, bara att jag kan inte ha det som det varit och att uppehållet måste vara länge. Typ minst ett halvår... men att jag inte ville tänka i några tidsperspektiv eftersom det då känns meningslöst att hålla uppe alls - om jag ändå ska dricka på fredag så kvittar det om jag dricker på torsdag. Det var ju så det blivit alla andra gånger jag slutat. Nu har det snart gått ett år och jag har inga planer på att börja dricka. Däremot tänker jag inte "aldrig mer". Jag tänker inte så om... läsk, jag dricker nästan aldrig läsk, men jag har inte fattat något beslut om att jag aldrig ska dricka läsk mer. Jag gillar inte sushi, men jag har inte fattat något beslut om att aldrig äta sushi. Jag har heller inte fattat beslut om att jag aldrig ska prova några droger eller röka. Jag VILL däremot inte prova några droger eller börja röka (eller dricka alkohol). Jag vet inte heller om jag kommer att dricka kaffe resten av livet, eller äta kött, eller bo i stan eller i Sverige, eller vad vet jag överhuvudtaget om vad jag vill eller kan eller gör om 5, 10 eller 15 år. Däremot är jag livrädd för att om jag skulle börja dricka ett glas vin då och då, skulle trilla tillbaka fortare än kvickt till gamla vanor och att behöva göra den här resan en gång till. Därför känns det inte alls lockande att prova och riskera detta.

Ja, det var ett långt inlägg i din tråd, Akvariet, hoppas att det är ok... Känner med både dig och din hustru och hoppas att hon kommer ifatt dig tankemässigt när det gäller alkoholen.
/m

... det är att inte ha mer, ibland, att sätta emot sitt sug. Jag har alltid varit en quick fix-are. Livet ska vara lätt att leva, ah, ha-ha, ha... :/

När jag vill ha något så ... ja, det heter väl dålig impulskontroll, kanske, det här på studs-beteendet. Och nu har jag börjat snegla på det här rosévinet. För goddammit, vad duktig jag har varit idag! Och jag blir så fascinerad av mig själv. Inte går jag omkring och mår dåligt just nu, ingen ångest, ingenting. Men det är ju fredag, goddammit! Och än är jag inte sugen på allvar. Jag iakttar mitt eget resonemang och blir närapå full i skratt över att jag frivilligt kan tänka mig att styra över på andra sidan när jag så många gånger förr fått det bevisat för mig att det är mycket bättre att hålla sig kvar på den ena sidan. Man är inte speciellt smart då. Det finns inte tillstymmelse till sensmoral, att lära sig av sina misstag. Hur kan detta komma sig, undrar jag för mig själv, och där går jag bet. Är det för att jag är alkis? Eller bara totalt ologisk? Eller inte mer rädd om mig än så? Är det ens intressant varför?

"Jo, förstår du, LenaNyman, när du häller upp den där rosén så vaknar du och mår skit på söndag."
"Va? Är det sant?! Nej, det kan inte stämma! Måste testa." (Testa igen.)

Men än är jag här på forumet. Spikans nykter. Och glad över alla människor som är dess förutsättning. Tack!