Senaste kommentarerna i forumet

Jag har som du inget större problem med acceptansen att leva ett nyktert liv. Jag önskar ju mig det och det är ett val jag tar. Jag är väl medveten om att detta leder till att jag måste hitta nya vägar sociala sammanhang. Vad jag menade är att jag ännu inte är där, att jag har svaret på hur jag ska göra, eller att detta ter sig lika enkelt och "normalt" som det gjorde då jag drack. Så är de nog för alla som nyktrat till tror jag? Situationen som nykter är samtidigt biljetten till en ljus och bra framtid, samtidigt som det ibland kan vara hämmande. Jag vet att jag inte kan och vill dricka, men de fungerande verktygen att leva som nykterist har ännu inte satt sig i ryggmärgen. Det är egentligen småproblem i sammanhanget. Det gäller att hitta sitt sätt att paketera sig själv i den nya roll som den nyktre alkoholist jag blev. I veckan fick jag ex. frågan av en mycket trevlig kvinna om vi inte skulle träffas på kvällstid, ja bara gå ut på stan och ta ett glas vin. Supertrevlig och exakt det man skulle vilja göra efter en tid i singellivet. Men det är liksom någonting som knyter sig, tror ni förstår vad jag menar? Javisst hemskt gärna men jag dricker ingen alkohol kanske svaret kan vara? Eller man möts bara och beställer in ett glas juice, men samtidigt vet jag ju att frågan kommer förr eller senare. Det går tyvärr inte att umgås med folk - annat än på ett ytligt plan - utan att ha en strategi för hur man kommunicerar sitt beslut att vara nykter. Så valet blir då att faktiskt stå upp för att man är nykter alkoholist och stå för det, eller fortsätta att slingra sig i dessa sammanhang, med bieffekten att man faktiskt inte kan känna sig helt normal.

I detta exempel handlar det om att vara öppen för att eventuellt ta in en person i livet. Det bygger på att kunna vara ärlig helt och fullt. Nej, Santorini det är inte onormalt att inte dricka, men det är en sjukdom jag bär på. Det är bara så att det är en sjukdom som kanske utlöser rädslor och oro hos andra? Därav formuleringen av att det skulle vara skönt att få slippa den känslan. Det räcker ju så bra med uppgiften att inte dricka?!

Jag tror att det är sökandet efter en ny identitet jag syftar på. Här inne är det absolut inget bekymmer. Alla har ju mer eller mindre samma problem, men det är vägen ut i det verkliga livet jag syftar på, och som jag ännu inte vet hur jag ska hantera.

Borde skrivit detta i egen tråd, ursäkta att jag använde din Akvariet

Ha det fint alla!

//PP

Jag har som du inget större problem med acceptansen att leva ett nyktert liv. Jag önskar ju mig det och det är ett val jag tar. Jag är väl medveten om att detta leder till att jag måste hitta nya vägar sociala sammanhang. Vad jag menade är att jag ännu inte är där, att jag har svaret på hur jag ska göra, eller att detta ter sig lika enkelt och "normalt" som det gjorde då jag drack. Så är de nog för alla som nyktrat till tror jag? Situationen som nykter är samtidigt biljetten till en ljus och bra framtid, samtidigt som det ibland kan vara hämmande. Jag vet att jag inte kan och vill dricka, men de fungerande verktygen att leva som nykterist har ännu inte satt sig i ryggmärgen. Det är egentligen småproblem i sammanhanget. Det gäller att hitta sitt sätt att paketera sig själv i den nya roll som den nyktre alkoholist jag blev. I veckan fick jag ex. frågan av en mycket trevlig kvinna om vi inte skulle träffas på kvällstid, ja bara gå ut på stan och ta ett glas vin. Supertrevlig och exakt det man skulle vilja göra efter en tid i singellivet. Men det är liksom någonting som knyter sig, tror ni förstår vad jag menar? Javisst hemskt gärna men jag dricker ingen alkohol kanske svaret kan vara? Eller man möts bara och beställer in ett glas juice, men samtidigt vet jag ju att frågan kommer förr eller senare. Det går tyvärr inte att umgås med folk - annat än på ett ytligt plan - utan att ha en strategi för hur man kommunicerar sitt beslut att vara nykter. Så valet blir då att faktiskt stå upp för att man är nykter alkoholist och stå för det, eller fortsätta att slingra sig i dessa sammanhang, med bieffekten att man faktiskt inte kan känna sig helt normal.

I detta exempel handlar det om att vara öppen för att eventuellt ta in en person i livet. Det bygger på att kunna vara ärlig helt och fullt. Nej, Santorini det är inte onormalt att inte dricka, men det är en sjukdom jag bär på. Det är bara så att det är en sjukdom som kanske utlöser rädslor och oro hos andra? Därav formuleringen av att det skulle vara skönt att få slippa den känslan. Det räcker ju så bra med uppgiften att inte dricka?!

Jag tror att det är sökandet efter en ny identitet jag syftar på. Här inne är det absolut inget bekymmer. Alla har ju mer eller mindre samma problem, men det är vägen ut i det verkliga livet jag syftar på, och som jag ännu inte vet hur jag ska hantera.

Borde skrivit detta i egen tråd, ursäkta att jag använde din Akvariet

Ha det fint alla!

//PP

Slås av hur enormt stark du är som hela tiden fortsätter att kämpa. Längtar efter lösning och vänder och vrider på vad du vill. För många gånger är det inte enkelt att veta vad en egentligen vill och hur en vill leva sitt liv framöver. Du har många kloka tankar, fortsätt skriv för svaret på vad som är bäst för dig vet bara du.

Du skriver att du önskar gemensamt samtal via beroendekliniken, men att det kanske inte fick det gensvar du önskade. Jag funderar på om du önskar anhörigstöd, bara för dig. Detta vet du nu säkert redan, men jag vill ändå tipsa om Alkohollinjen dit du kan anonymt och kostnadsfritt, tel 020 844448. Antingen om du önskar samtalsstöd över telefon direkt via dem, eller om du önskar träffa någon så är de duktiga på hänvisning och hitta stöd nära dig.

Varma hälsningar Ylva
Alkoholhjälpen

Tack för att ni tittar in i min tråd.
Precis som PP undrar jag varför jag känner ett utanförskap och precis som det är för santorini önskar jag att inte kände det.
För mig är frågan också bredare än att handla om alkohol, när jag mår bra och är i balans interagerar jag med omgivningen på ett annat sätt än när jag inte är det. Stress och att uppleva mig misslyckad på olika sätt utvecklas till en negativ spiral som gör att jag avundsjukt tittar på "alla andra" som verkar må så förbannat bra, lyckas med allting, och får mig att undra varför livet är så orättvist. Jag jämför mig själv med andra, jag är svartsjuk och ser på ett egoistiskt och onyanserat sätt till mina egna behov på bekostnad av andras. Jag beter mig som en alkoholist (går över lik för att hinna till systemet innan det stänger och en timme senare är "flodhästen i vardagsrummet", den berusade hemmatyrannen som hela familjen behöver gå på tå för resten av kvällen), fast det är inte alkoholen som är i fokus. Beteendet finns ändå hos mig, som en primitiv ryggmärgsreflex. Och när jag upptäcker det blir jag ännu mer deprimerad, eftersom det ju, självfallet, går på tvärs med allt jag vill stå för.
Och då kommer längtan efter flykt och DÅ tittar alkoholsuget in på allvar hos Akvariet. Och allt och alla kan dra åt helvete, och inget betyder något. Och, OM jag skulle börja dricka, DÅ så skulle jag verkligen tycka riktigt riktigt illa om mig själv och då finns det nog inget stopp på intaget.
Men eftersom jag tänker bryta det här så kommer jag efter helgerna och en semesterresa att hitta tillbaka till mig själv och acceptera (just det, santorini) att jag inte dricker, ta konsekvenserna av det, och gilla läget, och mig själv med alla skavanker och brister som följer med (har jag något val?). Igen: tack för att ni tittar in. Det betyder mycket för mig nu när tillvaron inte är på topp. Många argument och tankesätt som jag använder har jag hittat här och mycket av min viljestyrka mobiliseras här.
Kram
/A

Tack för dina inlägg här forumet, det är ett stöd för andra. För även om det kanske är få som pratar om det så är det många som lever i liknande situation som den du beskriver. Och precis som du beskriver så är de flesta ambivalenta inför alla tankar och känslor, det är sällan enkelt att veta vad en ska göra när hjärta och hjärna vill olika sak.

Jag tänker att du är stark som öppnar upp och skriver om det, vänder och vrider på dina funderingar. För vad som är bäst för dig och hur du vill leva ditt liv framöver vet bara du, ingen annan. Vad du än väljer att göra den närmsta tiden så fortsätt gärna skriv här.

Varma hälsningar Ylva
Alkoholhjälpen

Har haft datorproblem.. Men slängt in en del nya lägesrapporter ;-)

Jag tycker inte numera att det normala behöver vara att dricka alkohol. Att kunna dricka alkohol. Egentligen, varför skulle det vara normalt? Är det normalt att röka? Jag förstår dock precis vad ni menar, har själv brottats med dom känslorna men det är längesen nu. Jag tror det är väldigt individuellt hur länge det tar eller hur det blir. För mej har acceptans varit viktig. Att inse att nu blev det så här, jag kan aldrig dricka mer och det är inget att tycka synd om mej för. 3,5 år för mej nu och jag är väldigt nöjd så här.

Kram till dig oxå ?

Tack för din respons ?
Jag har ett tillfälligt boende hos min x man ? han bor kvar i huset vi köpte för längesen.
Har tänkt mycket på hur min sambo reagerar på det, men det är Inte mitt problem. Han får tro/tycka vad han vill om det.
Mitt x är ett stort stöd å en fin nära vän då känns bra att börja där...slippa ensamheten tills det värsta lagt sig. Sen ska jag leta vidare efter eget boende.
Du har helt rätt ang energi, känner mig fullkomligt dränerad av min sambo vare sig han är nykter eller inte. Precis Allt kretsar runt honom. Igår hade han en dålig dag på jobbet å det är tydligen helt ok att ta ut det över mig!!!! Han ber aldrig om ursäkt för någonting, alltid bortförklaring om omständigheter han inte kan rå för. Trots att det är Alltid han själv som skapar dessa omständigheter..men men, som du säger, deras värld är nåt helt annat än verkligheten.
Usch å fy hur de fungerar... Hjärntvättade av alkoholen ☹️

Hej kära Trollis!
Jag tror jag förstår berg& dalbanan inom dig.. Man är alrdrig så ensam som när man är ensam i en "tvåsamhet" (som Susanne Alvengren sjöng för många år sen)
Jag kan inte lova guld och gröna skogar vid ett uppbrott, men på något sätt får man styrka av att ha bestämt sig.
Och det låter som om du har bestämt dig..
Ja, på sätt och vis flyr vi alla från våra alkoholister, från deras "tentakler" som suger ut all den energi som finns.. Ibland tror jag att dom är arga för att det inte finns energi nog åt dom, ens från två människor..
Ja, de är egoister och väldigt självcentrerade. Allt kretsar bara kring dom själva och deras "mående".. Dom har tusen sätt att starta ett drama för att få energi när dom dricker.. Och dom är såååå listiga i att skylla allt som händer på omgivningen. (jag tror inte det finns nån alkis som kan se att det handlar om deras eget beteende..)
Bra att du ställer frågan, om det finns känslor kvar.. Inse, att även om känslor dyker upp, så behöver det inte vara nog för att stanna kvar i ett destruktivt förhållande. Själv konstaterade jag att även om min alkoholist helt plötsligt skulle ha fått upp ögonen, så skulle jag ha flyttat.. Det fanns inte längre energi kvar åt två människor!
Ja, jag älskar den där lilla mikroskopiska biten av den nyktra människan! Men det betyder inte att jag kan eller vill bo ihop med honom.. Hans inre alkoholist tar alldeles för stor plats och är alldeles för destruktiv! Den man jag gifte mig med, finns någonstans därinne, men det är så oerhört sällan han får glimta fram, så det är helt enkelt inte värt priset. Det skulle sluta med att vi gick under bägge två.. Och tvivlar jag nån gång, så påminner jag mig själv om att det inte var den aktive alkoholisten jag gifte mig med.
Styrkekramar till dig idag! Må du ha någonstans att ta vägen!

Ja tänk så dömande och hård man kan vara mot sej själv!? Att det bor så elaka och hårda tankar inom mej/dej? Jag tror att vi ska avskeda domaren i vår domstol. Hen sköter inte sitt jobb. Det är ju inte brottsoffret som ska dömas utan brottslingen ( alkoholdjävulen)

Tack! Det är viktiga erfarenheter du skriver om. Jag är också en människa som förhandlar med alkoholdjävulen. Ganska osmart faktiskt. För vem vinner? Jag önskar dej och även mej klarsynthet istället för dimmig blick. Vi är ju trots allt här på forumet och delar erfarenheter. Både bra och dåliga.

Hej! Är lite kass på trådar å sånt. det var inte meningen att hoppa in i din tråd, jag får försöka på nytt. Jag har läst dina rader och vill ändå säga att du ska använda din envishet i kampen för den får du nytta av. Kram

Ännu en i raden av människor med alkoholproblem. Jag har läst era rader i flera år. Har alltid varit intresserad av beroenden av någon j-a konstig anledning. Kanske för att många i släkten lidit av framför allt alkoholproblematik. Jag har sett det på nära håll, och undrat varför människor super bort hus, företag, partners, barn, barn-barn, jobb, vänner ja faktiskt super bort allt viktigt i sitt liv!! Nu har även jag förstått lite av beroendet med A. Mina barn skulle nog säga att jag är alkoholist. Det spelar ingen roll vad det kallas, huvudsaken är att vi, jag, du tar tag i problemet, för det vet vi alla att det är!! Jag har alltid varit hyfsat skötsam när det gäller A. Jag har funderat på när det började gå över styr. Först festliga tillfällen. Jag var över 30 innan jag fick en minneslucka. För 5 -6 år sen hade vi husvagn uppställt. Där festades ofta. Det var på kusten jag började dricka 2 kvällar i sträck hade aldrig hänt tidigare. Var det inte fest hos den ena så var det hos den andra. Efter det så har det bara ökat på. De sista 2 åren har jag försökt massor av gånger att minska drickandet, med klent resultat. Ännu svårare när jag har en partner som är lika törstig. Vi har som säkert många med oss hållt upp några veckor då och då. Men nu det sista har det varit A titt som tätt. Brukar skoja om att dricka 2-3 dagar i veckan och helgerna förståss!! Nu är det inte skoj längre utan verklighet. Min son har sagt till mig massor av ggr att inte dricka mer. jag har sagt att jag ska försöka, men aldrig lovat något jag inte kan hålla. Vi min sambo och jag har bråkat en del på fyllan, men inte jätte ofta trots allt. Jag har 2 nyktra syskon av flera som också har A-problem. Så det dricks mycket bland släkt och vänner. Det ena nyktra syskonet har tagit hjälp av AA. Den andra var hos läkaren som sade att han borde sluta.för hälsans skull. Jag är glad om någon läser detta, jag har med stort intresse tagit del av massor av fin roliga ledsna och intressanta berättelser av er andra här på forumet. T

Tack Uffe, så avslöjande och rätt det du skriver. Det är verkligen enklare att avstå helt än att begränsa. Jag är helt överens med mej själv att avstå helt tills fredag...hm...Då tänkte jag dricka "lagom". Det låter lite tvetydigt märker jag. Varför välja det som är svårare?
Jag måste vara ännu ärligare mot mina nära. Jag både vill och inte vill...ha "friheten " kvar att dricka när jag vill. Och att avstå när jag vill. Men jag hör ju hur sjukt det låter. Det finns ingen frihet i alkohol bara ett tvång. Aldrig riktigt nöjd, alltid ett glas för lite som du skriver. Aldrig ångestfri morgonen efter. En nykter morgon som denna tycks det inte finnas något val. Bara ett tvång, från självaste alkoholdjävulen som förhandlar och förminskar allvaret.
Så härligt att få höra " Du kommer att greja detta. Säkert! " Tack!

Jag låg i sängen i går och skulle skriva på min Ipad, gick inte så bra såg ut som jag var full, men icke.
Ville bara skriva att de går bra under vardagar, sen kommer fredag kväll och då blir det några glas vin.
6 dagar nyckter då händer det saker. Förra veckan blev jag sur och arg, ringde bla till tidningen och klaga på sprängningar
här. Journalisten och fotografen var här och ska lägga ut de i tidningen.!!! sen blev jag missnöjd med min nya mobil. Skicka
tillbaka den....och de hände mycket mer.
Min fråga är; ni som varit ifrån a ett tag, får ni mera humörsvängningar också!!!!
Min man vill att jag ska hålla mej borta från a, men han tycker nog att de är jobbigt med mitt humör..

Ja, det är väl det man får inse helt enkelt... Att varje gång man känner sig sugen på a för att fira, trösta sig eller lugna ner sig. Då ska man ingen a ha. Och så får man då också lov att ta tag i sig själv och sina relationer på gott och ont.
All min beundran till dig Zorro! Du har kommit så långt och det blir bättre med tiden även om suget dyker upp när man minst anar det.

Jag tror att det finns olika vägar att göra detta. En väg som fungerar är bara att glädjas åt. Jag minns inte ens om min ambition var att avstå helt. Hur som helst så har jag inte heller gjort det. Men jag har hittat en modell som fungerar för mig. Det räcker faktiskt. Vägen dit är ju inte rak, inte självklar nånstans och full av självrannsakan, funderingar och osäkerhet. Och i det här arbetet så är just nu min ambition inte att avstå helt. Däremot så har jag fattat att jag inte kan anvönda a som medicin. Och just nu känner jag att jag är rätt nöjd med min konsumtion. Tror att om man har ambitionen att avstå helt o könner sig djupt misslyckad när detta inte funkar, så är det lättare att trilla dit igen. Det är förbannat svårt. Svårare än jag nånsin kunde tro, men varje steg framåt är ett steg närmare en fungerande taktik. Så känn dig nöjd med att du kommer framåt tycker jag.

Ja tänk att A sug visar sig i alla möjliga sinnestillstånd. När man är depp, stressad och harmonisk. Precis, det vet vi ju vid det här laget att A ALDRIG är till hjälp. Applåder till dig som vågat flytta stenar som är i vägen för ett lyckat liv. Applåder till dig över modet att våga lära känna dig själv. Du är på väg!!!! Vet inte om det är rätt att beklaga din havererade relation ELLER gratulera till att du nu har ännu större möjlighet att finna sann trygghet i relationen till dig själv. Vet att det kan låta fräckt i detta sammanhang men jag tror att allt som händer i ens liv har en mening, om man tillskriver det. Samtidigt förstås känner jag MED dig. Kärlek, längtan, sorg och saknad är känslor som skakar om en, ända in i benmärgen. Jag stödjer dig till fullo, skriv om du behöver. Jag tror på dig!!!

Hallå Zorro! Tack det går bra för mig. Har precis avslutat en kurs på universitetet. Dom sista 3 veckorna är första gången (på länge) som jag har pluggat nykter. Det funkade. Jag fortsätter att gå till min alkoholterapeut och vi har också mejlkontakt. Det ger mig sådan kraft och jag får ledtrådar på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Mycket av min rädsla för den närmsta framtiden har lagt sig och förskjutits längre fram i tiden. Hur går det för dig kompis? Vad som än är på gång, se till att du har styrfart även om det blåser kastvindar!!!! Jag är med dig vad som än händer. Styrkekramar till dig!!!!

Har bestämt mig nu...jag ger upp, packar å drar, har 1 vecka på mig när han är bortrest.
Känns som en stor lättnad att jag har kommit fram till denna punkt efter flera års psykisk misshandel, lögner å annan skit.
Igår följde min son med när jag skulle hämta sambon från tåget..innan tåget kom så sa jag till sonen att vi skulle tanka bilen innan vi åkte hem, sa oxå att min sambo skulle bli arg för att jag inte tankade innan...
Mycket riktigt, sambon kommer å jag säger att vi ska tanka...han får ett utbrott å börja skrika åt mig då. Vet inte vad som flög i mig men jag började tokskratta..han blev ännu argare men jag fortsatte skratta å skratta..till slut blev han tyst, vi tankade å åkte hem.
Han går verkligen på vita knogar nu..nedräkning. I morgon gör han sista provet, han kommer med all säkerhet efter jobbet ha ärende i garaget. ( många flak starköl där)
Å sen är det husfriden ett minne blott.
Har verkligen vänt ut å in på allt den sista tiden, insett att jag kommer Aldrig må bra tillsammans med honom. Är det värt att offra sig själv???
Nä verkligen inte!!!!
Hela förhållandet är smutsigt från början, känns falskt å vidrigt bara.
Fick frågan av en vän igår om jag älskade honom..blev lite ställd själv när jag tvekade å tänkte efter. Vad finns det kvar att älska?
Förnedringen, lögnerna, fylleslagen, sveken, aldrig bli prioriterad, ja listan kan bli hur lång som helst. Jag kan inte rädda honom, få honom att inse, han måste vilja det själv. Kan inte längre tycka synd om honom pga barndomen mm, det tar ju All min energi.
Har accepterat å tillåtet alltför mycket på bekostnad av mig själv, helt galet när man tänker efter.
HAR FÅTT NOG NU

Å så jobbigt du har det. Det är svårt att bryta upp och du är beundransvärt stark o insiktsfull. Håll ut nu.
Tror att jag hade det ung som du de gånger jag drack efter att jag slutat. Hade bestämt mig helt enkelt. På det direkt. Vet inte ens om jag då hade speciellt dåligt samvete. Valmöjligheter funkade inte för mig. Om du vill skuta, lär av dig själv. Jag lurade mig med a-fritt. Tror att det var enda sättet faktiskt. Måste få ut alkoholen ur systemet för hjärnan är verkligen kidnappad. Aldrig mer tänker jag nu, men då var jag oerhört målfokuserad på nåt anat. Så fortsätt skriv här även om det känns jobbigt att inte kunna pricka av av dagar. Det går att skuta. För mig skulle det inte ha fungerat med glögg hemma dock. Kan du inte göra dig av med all a?

Fast man är en helt kass och misslyckad figur. Jag har varit nere och vänt i skiten och jag har ingen bra förklaring eller ursäkt för jag bara vilLe... Började jobba lite så smått i fredags efter en lugn period av influensa. Jag var inte helt pigg men ville jobba då jag var så trött på att vara hemma. När jag kom hem på fredag em så gick jag direkt på glöggen när jag kom hem... Det fanns inget reflekterande ingen tveksamhet inget alls jag bara gjorde det för att jag ville. Har nu tagit igen allt som jag avstått ifrån under mina nyktra dagar och det fanns inget viskande As på axeln utan han och jag var ett ! Jag har inte läst här och jag har skämts så fruktansvärt mycket för mig själv och inför andra. Oroar mig också mycket över ekonomin ... Bodelningen drar ut på tiden och jag tror att min fd man tänker att om han djävlas tillräckligt mycket med mig får jag kalla fötter och kommer tillbaka till honom. Jag är inte van vid att ha lite pengar för jag även varit shopoholic - allt har jag tagit till för att döva smärtan sorg och frustration över att leva i ett misshandelsförhållande. Nu närmar sig jul och jag kan inte handla till barn och barnbarn som jag brukar. Till storyn hör också att min fd man skriver nu sms och mailar mjuka fina ord om att fira jul tillsammans i vårt gemensamma hem tillsammans med alla barn och barnbarn. Han vet precis på vilka punkter han skall trycka och jag känner mig otroligt sårbar och skör. Men jag tänker inte gå på den lätte ännu en gång. Hans mjuka ord är bara en taktik eftersom han vill ha mig tillbaka då han saknar det praktiska i att ha en person i sin närhet där man kan förlägga allt dåligt uselt och värdelöst och förtrycka kränka och förminska. Där har jag varit och levt i alltför många år och dit går jag inte igen. Hej och ha en bra dag ! Idag skall jag inte dricka glögg !

Shit vad jobbigt att inte kunna redigera mina egna stavfel.
Beklagar att läsningen blir guppig.

Tja, det har varit en resa denna höst. I somras när jag insåg att jag var alkis blev jag livrädd. Räddslan födde beslutsamhet och en nästan fundamentalistisk inställning att "Jag är alkis - faktum. Alkisar ska inte drick - då dör alkisar". Så tacksam för det stöd jag fick här. Men jag var så kaxig i min nyvaknade insikt. Detta är mycket svårare än jag i mitt livrädda tillstånd trodde.
Sanningen är att jag har fallit många gånger de senaste två och halv månaderna.
Men, jag håller på att lära mig mer om mig själv.
Min fru vet hur det ligger till, hon stödjer och följer mig. Nu är jag i den fasen att jag tar bort det jag upplever som sjukligt beteende.
Ni som följt mig vet att jag bor en tredjedel av året på hotell. Jag är stolt att säga att jag bara varit berusad en gång i min ensamhet på hotell sedan insikten kom i somras. Jag dricker inga "stödglas" längre. De gånger jag dricker sätter jag upp en gräns för hur mycket jag kan tillåta mig. Jag har lyckats hålla det, i stort sett.
Jag räknar alkoholintag och noterar det i en "alkoholdagbok". Jag dricker inte ensam.
Det är en förändring från i somras, rejält. Sömnen har blivit något bättre, men långt från bra, kanske sådan jag är, och får acceptera det.
Min strävan och målsättning är ett nyktert liv, kanske får det komma i steg. Av alkoholdagboken att dömma, dricker jag mindre och mindre. Jag var så hård mot mig själv i somras, och för varje åf så slog jag på mig själv med sådan jävla kraft att jag visste inte var jag skulle ta vägen på grund av all ångest jag skapade själv i mitt dömmande av mig själv.
Jag har lätt att dömma mig själv, och det har varit en del skam och tvekan att skriva det här.
Kampen går vidare.