Senaste kommentarerna i forumet

Dag två.nu har den här gråa nedstämdhetdkänslan infunnit sig, livet är grått och trist, ingenting är roligt. Jag har närmare till gråt, barnen går på mina nerver och jag vill bara lämna min man. Bakfyllan är ingenting mot den här känslan, den kommer följa mig i veckor kanske månader. Jag tar en dag i taget och står ut.

Helgen har gått bra. Nästa för bra! Så bra att alkoholen ibland spökat med min hjärna. "Går det så här enkelt kan jag ju klippa en sexpack! Bara att sluta igen" Denna helg har jag varit fullt sysselsatt så den goda fen på höger axel vann denna gång.
1 1/2 timme kvar på dag 7 och fortfarande alkoholfri!

Tack för ert stöd, dag för dag ska jag klara det här!

...bjuder på mångt mer än bara en resa mot en nykterhet.

Det handlar nog om så mycket mer, en omvälvande livsförändring, en typ av livskris som innefattade en mental kidnappning av alkoholen,
Och allt vad den hann att ställa till med i ditt liv, vad den fuckade upp, vad hände med mina viktigare kriterier innan jag blev förlorad i alkoträsket.

Om jag älskade färgen gult innan jag tappade allt inför alkoholen, så är det inte säkert att färgen gul är den vackraste längre när jag vaknar upp.
Man kanske är trött på den, och alternativen är kanske är rött, blått grönt eller violett...
Eller som i mitt fall, varje färg har sitt tillfälle, idag grönt i morgon rosa, och jag kan inte fatta att jag inte längre har en favoritfärg.
Allt detta gör mig vilsen och ingenting stämmer mot vad det var förut, måste man ha en favoritfärg?, är det överhuvudtaget viktigt?
Nu var detta bara ett exempel med favoritfärger, det kan gälla så mycket annat, politik, pengar, sportlag, socialt, egentid osv..
Man kan bli ännu mera disorienterad och inte fatta vad ens värderingar är längre, det kan vara en utvecklingsfas som skulle komma ändå.
Och istället för att vara rädd för förändringen så har jag välkomnat det som en frisk fläkt i mitt "nya" liv, en förändring som jag har bestämt mig för att gilla.

Allt behöver inte vara som det var förut, när alkoholen bestämde allt så fanns det inget som var viktigare än just...alkoholen, allt annat var ju sekundärt,
Och den ordnade så att allt skulle passa så att du alltid fick tid för ditt drickande, den tog din tid i anspråk, och allt planerande.

Nu har du tiden för dig, och det kan visst kännas som oöverstigligt att få all den tid och bestämmanderätt att få styra över den.
Man kan planera sitt käk utan att det måste passa ihop med en viss matdryck, men vad sjuttsingen mot slutet så var det ingen som sa att pyttipannan inte var som gjord för att sköljas ned med en flaska rött, bara det fanns rödbetor, de var ju röda....
Själv äter jag den med saltgurka, men det känns besvärligt att äta den fortfarande efter att ha sett en film på tuben om polacker som skulle tävlingssimma efter att ha svept en hel liter med vodka och avslutat den hemska smaken med just en.....saltgurka!
Hur det gick med tävlingen?, en kom aldrig i, en höll på att drunkna, de andra kom inte ens upp på pallen.
Var det roligt?, nej tyckte nog mest det hela kändes sorgligt, vad är det för roligt när folk försöker utföra en tävling med en rent livsfarlig mängd alkohol på så kort tid.
Skulle nog tyckt det varit mer underhållande förut när jag tog alkoholen i beskydd, men den är ju bara förstörande för kroppen och själen.

Berra

Det är konstigt att det funkar ett tag och sen barkar det åt h-vete. Och denna skam som är så förgörande. Så många gånger som jag tänkt att nu klarar jag det, ingen fara. Det var nog en liten släng av missbruk, som försvann på vägen. Och, åh, vad jag hoppas, varje gång, för jag vill inte vara alkis. Men nu är det slut med sirensången, för mina barns skull. För min
skull. Liselott, håll kvar, håll ut. Det här är början på något nytt, något bra!

.

Att ringa upp och be om hjälp! Jag känner igen mig i mycket. Håll fast vid träningen och låt den vara din livlina. Att jag inte gått under tidigare är att träningen har gett mig den välbehövda andpausen och utlopp för ilska, sorg, ångest. Du fixar det här!

Tack för dina ord, jag blir rörd.
Känner för att gråta men kan inte.
Tänk om det ändå kan vara över nu? Det är dags nu.
Det är ju bara jag som kan bestämma det.

Vilken konstig förnimmelse jag fick när jag skrev dessa rader.
Det är ju i realiteten ett väldigt enkelt beslut.

Tack för ditt stöd, jag tänker ofta på dig Fia.

Kram
LillPer

Vad härligt att höra att du mår bra.
Jag ska nog lyckas till slut jag också.
Har liksom blivit så fruktansvärt trött på att må dåligt.
Har ringt om hjälp och de hör av sig i morgon bitti.
LP

för era kommentarer. Känns skönt med lite uppmuntran...

Jo, jag förstår att inte alkoholen skulle kunna göra något bättre, och att det är någon sorts invant sätt att lösa problem och tankar som dyker upp. Som en dålig slogan - "Alkohol - lösningen på allt - är du glad fira med champagne, är du stressad varva ner med ett glas rött, är du deprimerad eller bara känner dig lite nere, ja då kan du prova lite vad som - dina bekymmer kommer att te sig mer bagatellartade efteråt, och du kommer dagen efter att få fokusera på fysiska symtom i kombination med lite bakfylleångest... Jajamän, alkohol kan man använda i alla sammanhang - ett beroende får du på köpet." Vad säger ni om den?

Min självkänsla är ett känsligt kapitel. Det är något jag brottats med sedan tidiga tonåren, då den fick en rejäl törn. Har som så många andra försökt uppväga en dålig självkänsla med att prestera på topp istället. Det har resulterat i en utmattningsdepression för drygt 10 år sedan och sedan dess har jag i perioder försökt arbeta med min självkänsla, att duga utan prestera på topp. Funkar i vissa lägen i andra inte. Jobbmässigt har jag taggat ner ganska mycket prestationsmässigt, allt behöver inte vara perfekt jämt. Som person är det svårare, där har jag fortfarande stora krav på mig. Märker ändå att det blivit bättre när jag la ner drickandet, har liksom inget jag behöver kompensera för. Innan kunde jag lägga ner mycket tid på morgonen för att dölja att jag var trött eftersom jag inte kunnat sova (pga alkoholen). Nu har jag lättare att känna och visa att jag är den jag är... t.ex. med kläder och smink. Har viktnoja och är rädd för att lägga på mig en massa övervikt, fast jag är helt normalviktig och borde inte fundera alls på detta. Även intellektuellt känner jag att jag har kunnat vara lite laid back. Är jag trögtänkt så är jag, det beror i alla fall inte på vinintaget igår (eller ikväll).

Precis som du skriver Berra, så tänker jag att ok, jag har inte de dyraste kläderna, längsta semesterresorna, rätta inredningsdetaljerna osv, men tänker att det jag har är jag, och det är det liv jag har valt att leva. Inte alltid enkelt att inte svepas med av kollegornas snack om vilka ljusstakar man köper (för 500:- st), eller kläder för 1000-tals kr (förstår att tonåringar har svårt att stå emot grupptryck). Är inte avundsjuk, utan mer förundrad över vad man väljer att lägga sina pengar på och förundrad över att det är viktigt att berätta om det.

Hela den här nykterhetsprocessan är ju som en lång resa, som ingen vet vart den landar, eller om den landar, vet inte om det finns något mål egentligen. Och ja, Fia, det handlar ju om att lära känna den nya person man blir, eller har varit, och inte släppt fram.
Vem är jag? vad tycker jag om? vem vill jag umgås med? vilka vänner var vänner och vilka var en ursäkt att få ställa till en bjudning (=alkohol)? vilka resor vill jag göra i mitt nya nyktra jag (all inclusive känns inte som något att boka numera, bilsemester har ju gått bort innan, men det kanske är ett nytt alternativ?) Ja, det är mycket som händer inombords, men det som ändå känns så skönt är att det händer nyktert. Inga djupa filosofiska tankar eller djupa samtal om det framtida livet under vinrus, och man behöver fundera dagen efter på vad det var som var så himla smart och klokt... Nope, ingen alkohol ikväll heller. Eller imorgon.

/m

Tack för välkomnandet!! Det känns ju nästan som att jag redan känner er alla, då jag har läst så mycket innan! :) jag har förstått att flera har haft problem med trötthet och det har jag också! Utmattad nästan. Men det är en lycka att kunna gå upp tidigt en lördagmorgon och köra barnen på någon aktivitet. Jag erbjuder mig att köra bil så ofta att barnen nästan tycker att jag har blivit konstig!
Jag har också förstått att fler än jag har börjat fundera över livet i stort. Relationen (kanske var det inte bara alkoholen som var problemet?), jobbet osv... Kanske beror det på att man måste ta tag i sina tankar på ett annat sätt som nykter?

Och naturligtvis känslan: "var det verkligen sååå farligt, så mycket drack jag väl inte?"
Men mina besök på beroendecentrum hjälper mig faktiskt. Det blir ett datum att anpassa sig efter, och en slags kontrollfunktion som jag nog behöver.
Har inte vågat mig på AA än... Men att börja skriva här känns som ett stort steg för mig! :)

tillbaka !

Du följer schemat för beroende sen får sk läkare säga vad de vill om att alkisar kan dricka kontrollerat.
Sjukdomen är kronisk, progressiv och dödlig och det enda som skiljer oss åt är hur lång tid det tar för oss att nå vår botten.

En dag i taget !

Kram !!

Han dricker och dricker och jag gör inget åt det!! Det är som att han måste få ur sig så mycket elaka saker som möjligt och såra oss så mycket som det bara är möjligt! Om han kunde tänka på sin dotter i alla fall och vad han får ur sig till henne! Det verkar som att han mår bra när han gör andra ledsna, hur kan han få ut något av det? Det måste vara stora fel på honom! Förstår verkligen inte hur han är funtad? Jag ska försöka göra så som du skrev Mt , om att göra en lista på vad det är som hindrar mig och vad jag ska göra och när. Det blir mer tydligt då när man skriver ner det. Hoppas hoppas att den dagen kommer som jag får kraften att bryta och leva det liv jag vill.

Grattis m! 3 månader. Imorgon är jag också där. Nej, resan är inte alltid lätt, men vi har påbörjat den. Med Konstnären som ligger lite före. High five!

Men visst är det en massa skit som bubblar upp till ytan, nu när man/jag inte längre slänger ner ett ytterligare glas i grytan utan långsamt låter den sjuda. Typ; Vem är jag? Vem är kvinnan i spegeln? Tycker jag om henne? Kan jag lära mig att tycka om henne?

Jag skulle vilja utveckla tankegångar men nu är maken här. Date. Jag delar inte forum med honom utan det är min space.

GRATTIS!!!! Fia

brukar vara trötthet, viss huvudvärk och orolig mage. Så har det varit för mig tidigare. Just nu har jag inte mer än vanlig trötthet som alla andra har, men jag har en djäkla härlig känsla av att slippa alkohol. Det är min tredje dag med antabus, och tänkte just nu på att hade det varit en söndag kväll utan antabus, hade jag just nu kanske ätit färdigt. Jag hade druckit upp allt i går kväll eftersom jag skulle vara nykter idag. (som vanligt). Jag hade mått skit hela dagen och ägnat hur mkt tid som helst på att fundera på hur jag skulle göra ikväll. Men efter maten hade blivit en liten promenad till kiosken och köpa tidningen (= 3-4 starköl på pizzerian och kanske ett glas vin) sedan ett 6-pack att ha resten av kvällen att smyga med. Det slipper jag i dag och är så oändligt glad för det.
Biverkningar brukar försvinna efter en vecka, och sedan kan man ta en tablett varannan dag.
Just nu, I love you antabus!
Fenix

Så fint att läsa om ditt första AA-möte PP! (Hej förresten ;-)) Jag ska gå imorgon förmiddag, för första gången på tjugo år. Stärkt av dina och Mullemans ord om ickekramande. Mina erfarenheter baseras ju på när jag var en "babe". Som Mm skrev så finns det alltid en minoritet sjuka individer i alla sammanhang man råkar ut för.(Mina ord, inte Mm's).

Det där med att man börjar omvärdera (läs;se) sina relationer när man har nyktrat till tror jag är en oundviklig process. Det finns ju ofta en anledning till ett missbruk och när man äntligen nyktrar till så är det så "lätt" att se det första uppenbara; Relationen. Jag gjorde i alla fall det. Stormade ut från tvåsamheten för att sakta igen närma mig idag. Jag tror att det var rätt för just mig att inte långdra saker, men ibland ska det ju koka långsamt.

Ledsamt med familjemedlem med C. Även jag har varit där. Hängt på Radiumhemmet fem dagar i veckan. Det tär.

Kram (jo, jag kramas när jag får välja själv) / Fia

forumet och se till att hänga kvar här !
Skriv av dig din ångest och läs hur andra gjort, det hjälper mer än man kan tro.

Ta en dag, kanske rentav en timma, i taget och ta ett beslut varje morgon om att just idag ska du inte dricka oavsett vad som än händer.

Hörs !

Skammen. Den som gör det så svårt att berätta. Den som hindrar att söka hjälp. Vägran att se sig själv som "offer". Skulden som därför fortfarande är min. Självrespekten som inte finns. Tittade nyss på Kunskapskanalen, en föreläsning om våld i nära relationer. Fick till mig en ny insikt! Att man, precis som vi gör här på forumet, pratar med andra, bemöter varandra med respekt. Genom den respekt vi visar varandra i liknande situationer, och ta till oss av det bemötande och den respekt vi får tillbaka, får vi möjlighet att bygga upp vår självrespekt. Och den behövs för att få styrka och mod att våga söka förändring. Svamligt kanske nu när jag försöker återge, men jag fattade vad som menades och kände att det är precis det som behövs och precis det som sker här. För jag skulle aldrig drömma om att skuldbelägga någon annan som berättade "min" historia. Varför gör jag då det mot mig själv? Tål att tänkas på och jobba på att förändra, och det får jag hjälp med här. Min syster sa häromdagen att "du förtjänar så mycket bättre än så", och jag kunde inte hålla med henne. Jag känner inte att jag förtjänar bättre just nu. Men mina barn gör det, och om jag kan göra det åtminstone för deras skull så kanske kan jag då uppnå en känsla av att jag gjort något bra och därför kanske kan börja känna att jag förtjänar bättre än såhär? Jag vet inte.

Fina rader du har skrivit. Jag känner så väl igen mig själv. Nu har
jag passerat 4 månaderssträcket plus två veckor på tisdag, Visst är jag
stolt. Vid fyra månader tänkte jag som du, ska jag vara så här hela livet,
såg just då inte det positiva med mitt nyktra liv, rätt så att jag har
förändrats till hundra procent till det bättre. Har inte kommit över det där
med att jag vill vara med i gemenskapen, kunna ta ett par glas vin när man
umgås. Jag hade sådana tvivel hit och dit, men jag vann över A-jävulen.
Jag blev tjurig förbannad på bagateller och såg det mesta i svart. Tack gode
gud för det, jag menar mig själv ska jag tacka. Nu är jag sådär harmonisk igen.
Jag varken kan eller får prova flera ggr. så det är allt eller inget.
Just nu, men jag är beredd att det kan svänga, då åker garden upp. Jag har
gett mig faan på att vinna denna matchen. Skulle vilja ta den jävlen och stampa
sönder så att han aldrrig kommer tillbaka. Mina närmaste och mina vänner vet
allt och det känns bra.
Så visst är det så tror jag två steg fram och ibland ett tillbaka. Jag kunde
aldrig drömma om att det skulle gå så långt.
Idag är vi glada. Nu ska jag mysa och läsa lite.
Du är stark kram på dig
Konstnären

Jag har nu varit tillbaka i nykterhet ungefär lika lång tid som du du. Jag har läst mycket under tiden och skrivit en del.
Vill som LillPer önska dig välkommen hit, även om du funnits här länge. Känner att jag själv har en bra bit kvar på resan, och försöker
förbereda mig så gott det går. Är faktiskt beredd att pröva allt jag kan komma på, för att så småningom bli kvitt den där känslan du beskriver
aldrig mer... Kanske kommer den att bli - och jösses va´skönt en dag :-)

//PP

När nu dom här tankarna dyker upp. Även om det ruskar om lite så är jag nästan säker att du har den insikt som behövs för att sätta emot ;-)
Och Berra finns på plats, och är redo att skriva ett jättebra inlägg, just när det kanske behövs!? Det tar inte bort känslan, men visar att det inte är konstigt att prövningarna fortfarande kan komma tillbaka. Du har ju kommit så långt, så du kan kanske se det som panikfyllda försök att få dig på fall? Du kan nog ta det lugnt. Kanske kommer dom igen, och då kanske man bara kan testa att låta fåntratten i huvudet hållas. Kanske kan man se det som den vändpunkt Berra beskriver, och att det är ok med "dödsryckningarna"?!

//PP

skulden försöker Gudrun och My lyfta fram här....:
http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=2527357

Du är så välkommen!
Jag är imponerad av dina 9 veckor.
Så skönt att vara utan skiten.
Jag känner igen de där tankarna "Alrig mer" De är jättejobbiga.
Fast just nu har jag defenitivt inga problem att säga aldrig mer.

Jag har ju ringt beroende centrum idag så nu börjar min resa på denna krokiga stig.
Behöver dig och ditt stöd också!

LP

Du har stöd här LillPer. Jag och förmodligen många andra följer din kamp. Du är stark nu även om det kanske inte känns så. Att ringa det där samtalet var en heroisk insats i mina ögon. Jag personligen blir glad då jag inte vill mista en vän till missbruket. Och jag (återigen personligen) tror att det värsta vi kan göra är att lägga oss på rygg och...hoppas.

Så du har viljan, du har kunskapen och här inne på forum har du stödet. Utnyttja det. Jag har det själv lite motigt just nu. Huvudet fullt av knäppistankar. Men jag tar hjälp av kryckan Antabus. Och imorgon ett besök hos min husläkare som är underbar. Nu är jag inte så naiv så att jag tror att alla läkare är underbara eller att all kontakt med vårdgivande instanser blir rätt. Det är hemskt, då vi alla här vet hur långt inne det sitter innan man söker hjälp. Men då får du söka nya kontakter. OM det går åt pipsvängen med ditt första rop på hjälp.

Men vi på forum. Vi stannar och du är inte ensam!

Kramar från din vän raketforskaren/Fia

Läste din beskrivning av det första mötet med "Gemenskapen", som jag gärna kallar det, man kan få dela det med andra i AA. Läste och kom så väl ihåg min första gång, kom ihåg hur liten jag kände mig när jag skulle ta steget över tröskeln, vad skulle de säga, vad skille jag måsta göra, jag visste ju inte hur jag skulle bete mig... och hur jag kände mig förunderligt stilla i mig, med en fin känsla av lugn och ro när jag gick därifrån. Välkomnandet, ritualen som finns där, visst det är sant men tänk bara hur många ritualer vårt liv och samhälle består av om vi tänker efter lite mera. Jag blev så glad och kände genast att jag på stört måste få "dela" detta här och nu! Jag har läst i olika trådar att flera har sämre erfarenheter av AA och det beklagar jag verkligen. Det är så att jag spontant, som en äkta medberoende, tar på mig skulden för det i AA:s namn! Men som sagt, AA är och finns för den som är beredd att ta emot och själv delta där på SITT sätt och för SIN egen skull. Där ställs inget enda krav utom ett och det är en ÖNSKAN om att vara nykter. Resten är resan i det vidare livet och där tycker jag det är så bra om man förmår öppna sig ut och ta emot det som finns att få från andra med erfarenheter.
PP, jag är så glad för att du testat på ett möte och att du kom dit och blev den viktigaste personen där, samtidigt med att du fick erfara hur en "återvändare" välkomnades tillbaka. Känns nästan som att jag var med i anden på ett hörn, en bland alla andra.
Jag har en AA-vän som sagt precis det så fint tycker jag, så här: "Man kan alltid supa sig in i AA, men man kan aldrig supa sig ut ur AA" Sant, man är alltid välkommen tillbaka även om och när det tråkiga har hänt. Tillbaka utan att mötas av kritik, ifrågasättanden eller tillrättavisningar, man är fortfarande precis den äkta människan som önskar att vara nykter. det är vad som gäller och betyder.
Vi som tar en dag i taget, vi som har, och kommer att kämpa på varje dag med ännu en nykter dag, på olika sätt vill så gärna dela med av det. Som de äldre och erfarna vittnar om, det blir nästan för varje dag lite lättare genom att man hittar andra strategier och det gäller att njuta av de små små stegens strategi.
Det är, tror jag i alla fall, otroligt viktigt och befriande att bara prata om det, som någon säger, lämna ut sig men jag ser det mera som att bjuda in till tidigare stängda rum. Jag tycker det är mycket viktigt att så gott det går försöka se vad man faktiskt får som nykter, inte så mycket vad man förlorar. Hänt har hänt, det vet vi, det som kommer kan vi påverka själva och hjälp finns! Att be om hjälp på olika sätt är så mycket mera än att gå under i någon sorts missriktad "egenstolthet". En annan AA-vän har sagt så här: "Det gäller att leva så att vindrutan är större än backspegeln", gör det och sikten framåt klarnar medan vägen bakom sakteliga blir suddigare och reellt bakom. Det kräver dagligt arbete, så enkelt är det. Precis just det är det som inte är enkelt.
Jag kommer med spänning att följa din väg PP, som nykter och med AA i fortsättningen. Hälsar Mullegubben till dig och andra!