Senaste kommentarerna i forumet

Skickar en tisdagskram och tackar för ditt inlägg vännen! Hoppas du får en riktigt fin dag!
<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Ok tack för tipsen villmåbra :)

Finns så mycket inom kbt så vet ej vad att vvälja. Ska kolla med biblioteket

Det gör ont att läsa det du skriver. Du sitter inte och gör dig till något offer. Men du har varit ett offer för en sinnessjuk människa. Ett litet oskyddat barn som egentligen borde ha fått komma till en fosterfamilj, men där både samhället och släkten valt att blunda. Det gör ont att läsa. Men det är inget mot hur ont det måste göra hos dig. Du nämnde att du gått hos psykolog, eller förstod jag fel? Drack du då? Jag tror att mycket (!) kommer att komma upp i dagern nu när vi varit nyktra ett tag. Även sådant som vi trott att vi "varit färdiga med". Men någonstans tror jag att det är kroppen som säger ifrån. "Nu orkar jag inte bära det här längre! Kan du göra upp med det här nu?!" Då kan vi välja att lägga locket på eller kämpa oss igen det som kommer upp. Även om det kanske känns övermäktigt, så vore det nog bra att gå och prata om allt igen, eller vad tror du själv? Samtal + nykterhet = få bli hel...?

Du behöver i vart fall inte undra varför du har druckit i ditt liv. Jag tycker att det är otroligt starkt att du inte hamnat i tyngre droger, utan har ett ordnat liv, med jobb och familj. Det är inte alla som orkar det och som klarar av det. Men du är otroligt stark.

Vill hålla om dig och ge dig min största kram. Tänker på dig Per.

Låter härligt, Tor. Men tredje resveckan, fan vad jobbigt. Eller kanske du tycker annorlunda. Jag är själv också i Eu-land nu. Tömde minibaren och satte in några nollöl istället. Ha det gott.

Känns som det händer mycket inom en nu. Funderingar och tankar kring allt. Får många minnesbilder från förr. Känns som ekorrhjulet stannat och jag står och tittar på alla andra. Observerar. Känner. Tänker. Eller som hela världen står still. Typ fryst. Och jag är den enda som inte är det. Ser min spegel bild ofta. Ser mig själv med nya ögon. Hur i helvete har jag hamnat här. Hur många av mina beslut har jag tagit utanför dimman. Är ute och reser i eu land. 3dje resveckan i rad nu. Är på rummet. Minibaren är full med sprit. Jag säger ehhh och nej. Finns öht inget sug sedan jag hörde rösten. Får min styrka från det tillfället. Och genom att tänka "oavsett vad som händer så är jag a-fri" jag har inga beroenden alls :-) jag är fri Glad. Lycklig. Sökande. Pånyttfödd.

Ännu en kvinna som skrivit dig fri!
Nej, knappast har din (snart f.d) sambo förstått.... du har ju (nästan) inte förstått själv... att du har kraften att förändra ditt liv. Vilket jättekliv!
Jag blir alldeles varm och vild (ja!) inombords när jag igen ser hur vi kan stötta varandra här genom att skriva ur oss själva, våra innersta rum, och i igenkännandet ge kraft åt andra. Tänk flygcert, vad det att du delat dina smärtsamma erfarenheter har betytt för andra.
Lita till din innersta känsla Izzy, du har tänkt, vridit, vänt... och nu har du tagit steget mot ditt eget liv! Kram, kram / mt

Jag har skrivit under lägenhetskontraktet nu!! Jag har verkligen gjort det som jag aldrig någonsin trodde att jag var kapabel till. Jag kommer att få ta över lägenheten fr.o.m. 1/11.
Det känns så jättekonstigt det här så det är inte klokt! Det är så blandade känslor o jag funderar fortfarande om jag gjort rätt.
Det verkade inte som min sambo hade förstått ändå att jag menade allvar med att flytta ändå fast jag har sagt det till honom. Han trodde inte att jag skulle göra det! I dag har det kommit lite spydiga kommentarer o när min dotter sa nåt till honom sa han att han inte orkade med mer skit. Nu är det synd om han o jag är den hemska som lämnar o han försöker få mig att få skuldkänslor villket han också lyckas med.
Det känns så konstigt att vara kvar i huset nu och det blir så konstig stämning. Det var det förut också men på ett annat sätt. Jag vill bara bort och försöka bygga upp mitt liv o hitta mig själv!

Jag hamnar väldigt lätt i tvivel över mig själv. Ena stunden motiverad till hundra, sekunden senare ingen tro alls. Målar upp stora projekt som jag vet skulle lyckas om någon bakom mig viskade, peppade, höll mig mjukt och sa; Det går, du klarar det, vill man så kan man. Då gör jag det, oavsett vad det handlar om. Jag gör massor på egen hand, troligen så mycket mer än normala människor. Men mina krav på mig själv sträcker sig långt utöver det normala så jag tycker ju sällan jag skapat något alls. Jag är inte rädd för att kasta mig ut, men samtidigt är jag lite skygg. Vill gärna låsa in mig lite. Det låter kanske hemskt men jag vet inget annat. Jag ger mig själv beröm ofta men har väl svårt att ta den på allvar.

Jag berättade tidigare lite grann om min uppväxt och min mors mer eller mindre lyckade självmordsförsök.
Lyckat självmordsförsök?
Det var mitt fel att det var så jobbigt i familjen, det var jag som var hysteriskt arg ibland och kastade saker så de gick sönder, krossade fönster med bara händer i ren frustration. Varför var jag så arg?
Som ett litet barn som sakta blev äldre fick jag ibland höra att jag var taskig mot min morsa. Att jag skulle sättas på anstalt och låsas in om jag inte var snäll. Men vad gör man om man ständigt får stryk i det dolda och ibland även storstryk inför släkt och kamrater för att visa att jag inte var någon. Men varför var jag så arg? Det var en sjuk mental och fysisk misshandel som pågick.
Fy fan vad sjukt. Fy fan. Ingen lyfte ett finger för att hjälpa, ingen förstod?
Att jag skriver detta visar att jag inte är färdig med skiten jag bär med mig. Jag har trott det.
Min fru klarar av min gamla mor i väldigt små doser och då helst med två, helst tre glas vin innanför västen. Hon tycker jag ska konfrontera henne med allt som skett.
Gör jag det så dör hon och då blev det mitt fel till slut ändå.
Jag har ju gjort om henne till en annan person och jag älskar henne som den mor hon är. Det är någon annan som gjort allt detta mot mig,
Nu kanske vän av ordning tycker att jag gör mig till ett offer? Jag vet i fasen, kanske. Men ingen annan vet hur sjukt det varit och vilken ångest och olust det skapat genom livet.
Jularna var de jävligaste, tänk att allt skedde utan droger, och nu sitter man här själv med en ironisk alkoholism som är nog så svår att kontrollera.
Jag vet inte varför jag skriver det här, det behövs kanske. Nu efter snart 4 månaders alkoholfrihet så vet jag inte vad som ligger framför mig, känner mig motiverad men skör. Vill helst lämna forumet och gå vidare oavsett vad som sker. Lämna det här bakom mig för gott och bara starta om någon annanstans på jorden med min kära familj. Leva enklare, leva mer med mindre. Sträva mot sanna värden. Ta hand om varandra. Lugn o ro i alla sinnen.
Till slut.

Er egen LillPer

Jag läste början av din tråd och började gråta så nu gråter jag och det var nog just vad jag behövde. Jag är glad att du lever annars hade ingen i hela världen tröstat mig med en låt tidigare ikväll.

Känner jag nu. Tack för att du satte ord på det. Jag önskar mig en hund nu som värmer mig, ser på mig med snälla ögon och tycker om mig trots att jag är helt förfärlig.

... att inte kunna ta till alkoholen som tröst. Jag är ett litet barn just nu. Vill ligga i mammas famn med napp, gosedjur och snuttefilt och mammas varma fingrar ska hålla en nappflaska med ljummen, söt välling och i bakgrunden ska en vaggvisa nynna sina tröstande rader och mamma ska vagga mig till sömns och när jag sedan drömmer är det om kärleksfulla ögon och omslutande, trygga, sköna kramar.

... att ju mer kontroll vi får på oss själva och ju mer vi börjar tycka om oss själva, desto lättare blir det för oss att come to terms med vad som skett. Så det finns ingen anledning att deppa ihop. Deppa lite, bara, en liten stund.
:)

... på det där sättet som du beskriver är bland det värsta. Hur ska man kunna revanschera sig? Och jag är specialist på att "veta" vad dom tänker och tycker om en och dessa fantasier sänker en ännu mer. Vi båda vet ju att det är totalt kontraproduktivt att tänka på alla "om". Men man tänker "om" ändå, som om själva detta ältandet ska kunna föra oss tillbaka i tiden och göra den miserabla tabben ogjord.

Vad smarta vi är. Verkligen.

Kram.

... att jag känner det likadant. Den här resan jag just påbörjat tar sådan kraft och jag har blivit mycket känsligare för yttre stimuli, speciellt hörselintryck. Egentligen skulle jag vilja gå i ide. Jag har inte så mycket energi i bakfickan, inte så mycket beredskap, och att möta människor på mitt vanliga übertrevliga sätt... Jag vill kliva av den rollen. Se jävligt sur ut. Men vågar inte, man måste ju uppföra sig.

Att man skulle vara mindre värd måste ju vara historiens största feltänk. Vi får börja träna på det här, vi självtvivlare.

Muränan skriver i sin tråd om hur det är att se bilder på sig själv onykter. Direkt bubblar det upp minnen från en fest som ägde rum för ca två år sedan. Den kvällen hade jag med mig kameran och har senare fört över bilder från den till min dator. Än i dag har jag inte vågat titta på de bilderna. Festen efter middagen minns jag knappt. Jag som hade sett fram emot det så länge innan i säkert sex månader. Så gick det så ordentligt åt fanders. Det är en av de tillfällena som jag återkommande tänker "tänk OM jag inte hade blivit så full då, vad hade hänt då?!". Det kommer aldrig bli ogjort och det gör så ont. Det var inte bara en fest som försvann ur minnet den kvällen, jag förlorade respekten hos ett antal personer. Jag träffar dem inte så ofta men när jag gör det vill jag inget annat än fly.

Oj! Det är som om jag skulle ha skrivit #155. Känner igen mig exakt.
Jag har dock med åren lärt mig att kliva in i en glättig roll, åtminstone i korta möten. Fasar nu för för att gå på en fest nykter. Kommer därför att undvika fester de närmaste månaderna. Det blir bäst så.

Moa, vi träffas hela tiden och han har varit så trevlig så sedan dess. Det har dock varit lite tryckt stämning. Händer det en gång till blir det ett riktigt snack. Men jag tror faktiskt att han kommer passa sig för vad han säger framöver. Lovar att återkomma med mansgrisuppdateringar- det är nog dessvärre inte sista gången jag stöter på en sådan.

Tack LenaNyman i Stigsdotter,aeromagnus för era kloka svar. Har absolut inte tänkt ha någon alkohol hemma,är inte heller redo för middagar hemma med vänner ,maken o alkohol. Döremot tänkte jag ha middag med alkoholfritt vin ,öl med vänner som vet vi inte dricker . Jag uttryckte mig nog luddigt förut,men det son känns konstigt (fel),är att inte maken ens vill jag tar ett glas vin med en vän utanför hemmet? Idag har han iallafall äntligen träffat en läkare o ska käka antabus i 6 mån. Känns bra! Kram till er!

Idag har jag haft ångest i bröstet hela dagen. Det börjar släppa något men det finns fortfarande där. Det var ett tag sedan jag kände ångest eftersom jag började på mina piller innan sommaren. Hur kommer det sig att jag börjat känna igen? Jag är glad att jag känner, jag blir mänsklig inför mig själv.Kanske var det så att jag blev så kränkt tidigare idag att kränkningen slog sig igenom allt psykofarmaka och letade sig in i min själ? Det är bra i så fall. Jag vill må dåligt, bli arg och ledsen om någon gör mig illa. Det är ända sättet för mig att veta när det är dags att försvara mig. Så många gånger jag låtit andra behandla mig illa, utnyttjas och ta mig för given. Det där stela leendet som jag satt på mig när jag egentligen tänkt, nu gick han för långt, jag borde säga till. Men jag vill ju inte förstöra stämningen...

Bra att du sade ifrån! Skulle vara intressant att höra hur han är i mötet med dig nästa gång ni träffas... Om han fattat något eller om han är fast i sin lilla mansgrisroll :)
Och jag virkar gärna! Sitter på ett mönster till en virkad bolero (kort jacka). Tänkta ta tag i det när kylan kommer smygande och kvällarna blir längre. Och så kanske ett par matchande handledsvärmare till!

Tack så mycket för förklaringen.
Jag förstod inte och det beror inte på förklaringen utan på samma del i hjärnan som gör att jag inte kan äta med pinnar.

Kram Ebba

...ville jag inte ha alkohol hemma. Vi hade ett stort barskåp och svärföräldrarna kom och hämtade alla flaskor och tog dem med hem till sig. Att min man gick ut och tog sig ett glas var OK men jag ville inte ha det hemma. Vid några tillfällen hade vi folk hemma och bjöd på vin till mat men det var jobbigt. Idag när jag inte druckit på över 1 ½ år har jag inga problem med att andra dricker (vi är numera skiljda så barskåpet slipper jag ;-) Som svar på din fråga: nej partnern behöver inte bli nykterist men jag tror det är vettigt att inte ha någon alkohol i huset!

...kände jag när jag läste ditt första inlägg...Det är så himla sorgligt när föräldrar väljer flaskan före sina barn. Men sådan är sjukdomen och de (vi ska jag väl skriva, jag är också alkoholist) väljer egentligen inte själva. Min pappa var alkoholist och mamma och jag flyttade från honom när jag var liten. Han blev aldrig bättre. Man måste vilja bli frisk och söka hjälp, utan sjukdomsinsikt går det inte. Mulletant har bra tips här ovan, jag vill också råda dig att gå till Alanon. Man får med sig så mycket beteenden och tankar som finns där även om man inte vet om det. Mitt råd till dig är att ta hand om dig själv, lev ditt liv och var rädd om dig och din familj. Det är det bästa du kan göra, även för din mamma. Kram

Fint att höra att ni var i stugan! Känns som ytterligare ett steg på det vidare livets väg för dig. Vi får väl helt enkelt acceptera vad vi gjort och gå vidare ;-)
Jag har själv så många platser som jag gillar att vara på som är förknippade med drickat. Skulle jag vilja undvika dessa skulle jag inte kunna göra en sak som jag gillar.
När det kommer till förfluten tid tänkte jag länge att när det är si eller så länge så är det kirrat, klart, fixat.

Idag försöker jag istället tänka att jag är i början av min nykterhet. Även om det är ok, kommer det bli bättre.

Någon av tjejerna skrev här inne att det faktiskt tog flera år innan nykterheten satte sig. Börjar bli vän med den tanken. Då får jag njuta av det som nu är, och helt enkelt vänta på att det blir ännu bättre :-)

Håller vi oss från drickat så får vi ju se hur det blir med det.

Hälsa Gagarin så gott förresten

//PP

... som har orsakat mycket av mina själsliga våndor. Med dig som pappa lärde jag mig att aldrig hävda mig själv, att alltid känna in åt vilket håll underströmmarna gick, att aldrigaldrig visa ilska eller irritation, att finnas osynlig och diffus och outmejslad där i periferin. Hela familjen dansade efter din felstämda pipa och vi var alla rädda för dig. Du var nyckfull och bitter på livet och en mycket rädd liten hare. Shame on you!