Senaste kommentarerna i forumet

Heja Nana! Jag tror att du är på definitivt rätt spår!
Fortsätt att skriva här, vi kommer att stötta dig!
En sån som han är inte värd en tjej som du.
Här är du inte ensam. För faktum är, att man är aldrig så ensam, som när man är ensam, fast man är två..
Låt honom fundera, är han inte beredd att göra något åt sitt liv, utan bara vill ha "husrum för natten" när det passar honom, då är han definitivt inte något att vare sig satsa eller vänta på..
Tag hand om dig! kram /trollis

fick ett tele samtal i natt... klart han hade drukit... ja lät det glida förbi rätt snyggt...

tänker att vill han ta tag i sitt problem o lösa det då kan det kanske bli vi i framtiden....

så länge finns ja vid sidan om....

jag vill inte bli drabbad av hans reaktioner från alkoholens påverkan o abstinensen han får de dagar han inte intar den....

känns på ett sätt bättre att få en distans mellan han o mig så ja inte far illa

Tänker på det du skriver om att du behöver hjälp o stöd att förändra ditt tänk. Jag har själv gått i KBT under en period eller snarare efter en period där livet liksom hade rört ihop sig och det nådde sin kulmen. Jag behövde hjälp att reda i mitt liv, bena upp och tänka/handla annorlunda. Vissa saker kunde jag med hjälp av KBT:n börja jobba med och har med mig det fortfarande i mitt tänk nu. Kan det vara något för dig tror du? Värt att prova? Jag förstår precis din känsla som du beskriver.
Man behöver liksom vrida sig som ett gammalt träd som helt plötsligt ser solen från en helt annan vinkel och måste börja med kraft vrida sig åt den... och det kan säkert göra lite ont men kan bli gott...
Kraft till dig denna regniga höstdag...

Så länge han verkligen är KONSEKVENT och söker hjälp, är det helt okej att stötta!
Men vid det här laget vet du säkert, om det är en "läpparnas bekännelse" eller om han menar allvar.
Det sista vi förlorar, är ju hoppet!
Men var konsekvent! Flytta t.ex. INTE ihop, eller ha kontakt vid någon som helst misstanke om att han druckit.
Alkoholister/beroende, är mästare i att manipulera sin omgivning, speciellt om de har "ågren" och är rädda att förlora något som är till deras favör...
Du gör helt rätt i att uppmuntra honom att ta tag i sitt beroende. Kanske kan du stötta honom genom att följa med till en beroendemottagning? Då ser du ju att han verkligen börjat någonstans i alla fall.
Annars, är jag nog benägen att hålla med Lelas, säg till att du inte vill ha kontakt om han inte hållit sig nykter en tid!
Var konsekvent, för annars kommer han att fortsätta precis som förut (du får väl dra en paralell med hunduppfostran *ler*)
Önskar dig all lycka! Vi kommer att finnas här för att stötta dig, hur du än gör.
kram /trollis

Hunden är hos mig nu. Jag får smyga lite för hyresvärden men det får vara så, har börjat titta efter ett annat boende, det känns bra. Hellre ta skit ifrån en hyresvärd jag inte bryr mig om än att behöva oroa mig och känna dåligt samvete.

So far, so good, men nu till det kniviga. Han (ex-sambon) försökte ju ringa och smsa mig i några dagar. Jag stod på mig och sa att jag inte ville ha någon kontakt med honom alls, så länge som alkoholen är en del av hans liv men att han är välkommen hit när han är redo att söka hjälp.

Han kom hit, nykter, grät, ville ha hjälp att leva utan alkohol. Han blottade sig känslomässigt, inga bortförklaringar eller undanflykter. Jag sa att jag vill finnas här för honom nu.

Var det dumt av mig? Lelas skrev att jag bör sätta en tid han ska ha varit nykter före jag går med på att träffa honom igen och det låter ju smart men jag vill också finnas här för honom om han verkligen vill ändra beteende. Det vill jag ju uppmuntra men jag känner mig också väldigt förvirrad. Gör jag rätt? Klarar jag verkligen av att finnas för honom nu? Vart ska mina känslor för all skit som har hänt ta vägen? Vad gör jag om han börjar igen?

Är det alltid dåligt att stanna kvar i en sådan relation? Har någon av er stannat kvar under hela processen mot nykterhet?

Det stämmer säkert, att du drömmer om vin, när du varit på mingel..
Jag har upptäckt att jag börjat drömma mer, nu när jag varit nykter i snart en månad..
Förr sov jag oroligt, vaknade flera gånger per natt och svettades som en gris.(men drömde ingenting, inte som jag kom ihåg iaf)
Trodde att det hängde ihop med mina klimakteriebesvär, men nu förstår jag att det var pga av allt vin jag pimplade i somras..
Gubben, får ofta mardrömmar, när han dricker för mycket.
Jag antar att hjärnan försöker sortera upp saker åt oss medan vi sover.. Hoppas att du kan komma över "suget"!
kram /trollis

tänker att du är en kämpe. Det kan vara svårt att klara själv, ibland kan det behövas ett proffs som hjälper till. Fast vi här gärna lyssnar på dig.

Hej TP! Fortsätt du att skriva om dina känslor! Jag tror att det är bra att du får ut dem, även om det kan kännas virrigt, motigt och grått..
På något sätt är vi alltid "idel öra" och du får "gnälla" så mycket du vill(vi blir inte uttråkade)
I RL, känns det ju så avigt att prata med sina vänner om att man är deppig, för till slut orkar de ju inte lyssna längre..
Här är det dock fullt tillåtet!
Tills du hittar nedförsbacken och medvinden, så får du en liten putt av mig iaf :-)
Lev väl TP! kramar/trollis

Drömde i natt att jag planerade inför någon sorts fest/middag. Planerade att köpa och dricka massor av rödvin och hade liksom glömt bort allt jag jobbat med under den här tiden. När jag vaknade kom jag på att jag skulle ju försöka att inte dricka mer och får fundera vidare på drömmen under dagen. Den kom säker till mig för att jag var på mingel/middag i går och drack Ramlösa medan de flesta njöt av ett glas rött vin. Det såg så himla gott ut och jag får sån längtan!

Hej min vän.

Har konstaterat att alkoholen inte är det primära, utan
något jag tagit till för att fly. (vilket de flesta av oss
gör). Har minskat min konsumtion drastiskt och det är
inga problem.

Jag behöver helt enkelt hjälp och stöd att förändra
mitt tänkande, men allt i mitt liv känns så jävla
nattsvart just nu.
Vet ju att sjukdomen jag har bla.
ger samma symptom som depression.

Men det hjälper inte att veta det. Livet och allt som
det bär med sig, tär så oerhört mycket på mig just nu.

Har en så stark längtan efter medvind och nedförsbacke!

TP

tid. Skönt när belöningen kommer och blir sådär påtaglig!

Vad härligt att det går så bra för dig Santorini!! Jag har en massa LCHF-frälsta kollegor på jobbet och det verkar ju faktiskt som att det fungerar riktigt bra, om man inte fuskar som du så riktigt påpekar! Och att dessutom kunna slänga blodtrycksmedicin, vad skönt. Jag är en sådan som tycker att man ska äta så lite mediciner som det bara går!!

Apro på att sockerberoende startar i tidig ålder, Hösttrollet, när jag läser om dit bitsockersnattande kom jag att tänka på när mamma bakade och hade glömt köpa vaniljsocker. Jag var väl kanske 5-6 år då och hon skickade iväg mig till affären, inte alls långt hemifrån. Vad gjorde jag då? Jo, satte mig bakom affären och molade i mig vaniljsockret tills jag kom på att mamma ju stod därhemma med smeten på gång. Helt oskyldig kom jag hem och mamma undrade varför det tog sådan tid "jag vet inte" svarade jag med framsidan på jackan alldeles full av vitt pulver... jo, jo, se hur det gick sen...

Jag har ju dessutom börjat röka igen!!! Fast idag slängde jag ut paketet - nån jäkla måtta får det faktiskt lov att vara. Skall ge mig på sockret sedan också!
Kram på er.

Jag kan bara utgå från mig själv, men det var först när jag slutade försöka själv, och insåg att jag behöver hjälp av någonting utanför min egen kontroll som det där deppiga, sökandet, missnöjet, oron osv. släppte.

jag vill inte pracka på dig AA (fast det vore bra om du kunde testa ;-), men kanske kan denna sajt vara något för dig: http://intherooms.com Jag har inte testat det så mycket än, men där verkar finnas mycket resurser och en massa möten som man kan gå på via nätet - kan kanske var något om det inte funkar att ta sig iväg på riktiga möten där man bor. Nackdelen är ju förstås att det är på engelska men det är väl inget problem för dig tänker jag.

Varma styrkekramar. Du må tro att det känns skönt att tänka tankar som att "livet är en gåva, det är upp till mig vad jag gör med den. Och, jag har alla möjligheter i världen att välja mig ett bra liv!". För inte alltför länge sedan kände jag lite som du gör nu. Och, att livet var något som på något sätt måste genomlevas, klaras av.

Tack så mycket! Vet ju att jag måste kämpa vidare...men
ibland känns det så tröstlöst...

har nu varit nykter i 15 veckor samtidigt som jag äter enligt LCHF och gått ner 12 kg. Jag mår alldeles utmärkt och tycker inte jag försakar nånting. Jag har fått så mycket välmående istället.

Hej! Jag inleder nu vecka 16 med LCHF. Började med det samtidigt som jag la av med alkoholen och det fungerar alldeles utmärkt. Inget sug, varken efter vin eller sötsaker. Det är jätteenkelt bara man läser på och är strikt. Det går inte att börja "fuska" med potatis, ris eller i mitt fall frukt. Jag har provat förut men då var jag inte tillräckligt påläst. Man får äta mycket och gott och åt min man kokar jag potatis så är han nöjd och glad. Jag saknar ingenting. Äter turkisk yoghurt med bär och nötter till frukost för ägg vill jag inte ha på morron. Lite 86% choklad på eftermiddan om jag vill ha. Jag har gått ner 12 kg i vikt och mår jättebra! Nykterheten är det viktigaste och jag har faktiskt inte haft nåt sug förutom då en liten psykologisk tomhetskänsla nån fredag men det är bara vanan och inget riktigt sug. Frukt går det bra att vara utan också, det trodde jag inte. Får nog vitaminer av blåbär och grönsaker. Det är absolut värt att prova. Förresten så har jag slängt min blodtrycksmedicin också och har utmärkt värde genom att jag slutat med alkohol och gott ner i vikt. Lycka till om ni vill prova!

Hej Nana!
Välkommen till forumet!
Så bra att du har hittat hit och börjar sätta ord på dina tankar kring det här.

/H, tillfrisknande medberoende

ja det där med att "bo på hotell" har ja tänkt på
inte för ja har mat här för den delen men han gillar att va här, för ja får inte vara hos han... har under det här året aldrig fått satt min fot där

ja har sett han nykter i stunder men nej aldrig så det gått en vecka och över det... o föresten så vet ja inte va han gör när ja inte är vid han...

han kan försvinna till en annan stad va han sagt sen i flera dagar

Hej tvåbarnspappa. Jag läste ditt inlägg och var sedan tvungen att vänta o tänka lite. Dwt är så jävla svårt, men jag hoppas att det finns en utväg. Tålamod, så kan det vända. Du har mitt stöd i tanken. Du duger, jag vet det kram

Det är så skönt att ni finns här med råd och tips! Jag har alltid haft svårt att se till att jag får egen tid. Har alltid anpassat mig efter allt och alla. Har bokat in flera tillfällen på Keramikverkstaden och nästa gång Agneta och Gunde ska skutta runt i fortet tar jag datorn med mig och myser lite själv en stund. Tack för att ni påminner mig!

Du sätter själv fingret på en av de ömma punkterna, den att det är dig själv du flyr ifrån..
Kanske har det blivit en vana att fly? Det gör en rotlös på något sätt. Man är hela tiden "på väg", till något annat, bort, till det grönare gräset..
Varför? Jag vet nog inte så mycket mer än någon annan..
Själv tror jag att det är som att jaga en hundvalp, som smitit.. Så länge du jagar, kommer den inte att stanna.
Ibland måste man helt enkelt "vända ryggen till" och sätta sig ner och vänta..
Personligen, tycker jag det är svårt, för mitt ego, kan inte kontrollera det som kommer. Så länge jag själv "jagar" kan jag ju inbilla mig att jag har koll?
Sedan verkar det vara en del av "missbrukspersonligheten" att ha "klåda under fötterna"..
De beroende, jag genom åren träffat, har varit väldigt rastlösa som personer.. Hela tiden nya grejer och projekt.. (i större och mindre grad)
Känsliga personer (även om de inte visat det utåt)som trots "vänner" känner sig ensamma..
En bekant till mig, som har problem, berättade att h*n ALLTID har radion på, för h*n står inte ut med tystnaden..
Ta hand om dig! kram trollet

Hittade detta på nätet. från Informationscentrum för sockerberoende!
http://www.sockerberoende.info/vanliga_fragor.html
jag har kopierat en del av deras punkt5.! (som handlar om att vi som är "alkoholister" i många fall även är sockerberoende!)
"5. Kan barn vara sockerberoende, eller bara vuxna - eller tvärtom?
Man kan vara sockerberoende i vilken ålder som helst. Det är dessutom vanligt att sockerberoende grundläggs/startar redan i den tidiga barndomen, vilket är katastrofalt för den drabbade. Dessutom bäddar sockerberoende för andra beroenden, vilket ökar risken för att barnet ifråga även utvecklar exempelvis alkoholproblem längre fram i livet.
Det är till och med så att många alkoholister i själva verket är sockerberoende, har det visat sig. Alkohol är just flytande socker." (slut citat")
Så det verkar alltså, som att vi bara "byter" en sorts socker mot ett annat.. Minns också, att jag var en riktig "socker-råtta" som barn. En gång snattade jag ett paket bitsocker ur skafferiet och bara satt och mulade i mig när jag var ensam hemma..
Mådde definitivt inte bra efteråt, fick en riktig ågren, som hag trodde hängde ihop med att jag var rädd för att få stryk, när det uppdagades.. Jag KUNDE INTE sluta äta, förän paketet var tomt! (Uuurrrrk!)
Ha en bra dag!/ trollis (får väl snart döpa om mig till "tandtrollet" lol)

.

Det är naturligtvis så att vi alla har vår egen historia. Drickandet var enklare när man var yngre men nu när man nått en mer mogen ålder så är samma drickande skamligt. Jag funderar som bäst på detta och har faktiskt turen att inte kunna dricka alls för närvarande därför att religionen i landet där jag jobbar förbjuder intag av alkohol. ;-)

VV

Tack för att du berättat allt det här "Sommar". Jag tycker det är strongt och bra. Tänkte bara att det där att liksom räcka till, vara till i alla stunder... med barnen och tv:n... Jag tänker att där är det där "duktighetstänket" väl lite grann igen som många av oss får verkligen jobba med för att motarbeta hos oss själva.
Jag tror som "Nynykter" så bra skriver att du skulle behöva lite egentid. Det behövs kanske inte att du är med övriga familjen varje mysstund på helgen, inte just nu i alla fall. Kanske du kan unna dig något mysigt, rofullt eller roligt som du gillar en fredagkväll... ensam eller med någon väninna... Vad vet jag...
Du längtar efter eget utrymme känns det som, det tror jag att man ska ta sig även i en relation och även när man har små barn... det får nog alla något gott av i slutänden.

Önskar dig allt gott...
Styrkekram