Senaste kommentarerna i forumet

Som det känns nu och har gjort ett tag, så förstår inte jag varför jag drack. Men det är inte allt man ska förstå i livet verkar det som.

Jag var på zumba igår och då glömmer man nog allt annat och bara jobbar på. Det som stör mej är att jag plötsligt kämpar mot ett jäkla sug igen och det är så frustrerande! Varför kan man inte bara inse att det är skit med alltihop? Och det är inte ett glas jag längat efter utan jag är väl medveten om att jag skulle vilja ha ordentligt. Nå det ger sej säkert det också. Ingen har sagt att det ska vara enkelt. Jag ska lägga mej tidigt ikväll.

"Det är så uppenbart dessa gånger att tankarna på att dricka kommer inte från att uppleva något positivt, utan att få slippa negativa känslor".

Så är det ju. Faktiskt. Och inte slipper man de negativa känslorna längre heller, det blir ju bara etter värre!

Bra sak att komma ihåg att tänka på!

*kramar tillbaka*

Som du kanske kunde läsa dig till i mitt föregående inlägg verkar det som om även jag har lust att skjuta honom emellanåt - säkerligen är hans sätt att hantera mig och mitt drickande en av orsakerna till att jag känner så, och kanske att jag drar mig undan honom.

Men, jag tänker också såhär:

Den som inte själv har problem med alkoholen har egentligen ingen aning om vad det handlar om. "hur svårt kan det vara, det är väl bara att sluta?" liksom. Så har jag ju själv tänkt tidigare, och gör kanske lite fortfarande om många problem som andra men inte jag själv har. "tjock?" "ja men sluta vräka i dig chips och läsk då, då", "ledsen alkoholist på väg att förlora familjen?", "nåmen sluta sup då, hur svårt kan DET vara?". Kanske kommer detta ifrån den ilska jag kände gentemot min egen far som valde flaskan istället för sin familj.

Lite så kanske min man tänker. Och jag själv tänker dessutom så här:

...att det är skämmigt att inte "bara kunna låta bli". Jag säger inte till honom att "hjälp mig här nu för det är jättesvårt att låta bli om du sitter där och dricker" eftersom då måste jag erkänna för honom (men kanske också för mig själv?) hur svårt det faktiskt är. Med risk för att behöva skämmas för mitt problem, visa mig svag.

Jag inser när jag skriver detta, eller det visste jag förstås redan, att vårt förhållande inte är så öppet som jag önskade att det vore, att vi pratar om problem osv. Om det vore det skulle jag ju såklart kunna visa mig svag och han skulle låta mig förstå att jag inte behövde skämmas osv. Som det är nu vill jag lösa detta mitt problem själv, på egen hand, utan honom, för att så småningom när jag blivit stark nog, ta tag i mina andra problem här i livet (varav han antagligen är ett).

Låter det jättekonstigt?

En ytterligare aspekt på det hela är ju att man faktiskt inte kan ändra på andra än sig själv. I helgen när vi skall ha släkt hemma på middag - ska vi inte servera vin till maten då bara för att värdinnan kanske då kommer slurka i sig alltihopa? Ska jag då förklara för svärmor, svägerska och allihopa att jag har alkoholproblem (vilket de naturligtvis redan fattat och de hejade glatt på mig när jag tidigare berättat att jag inte dricker just nu och de köper mer än gärna fina alternativ till mig när jag kommer hem till dem), men ska de själva behöva avstå? Vi pratar inte direkt om problemet... men jag tror att de skulle tänka samma sak som om hälsofreaket till släkting som bjöd på 50-årsmiddag. På en VEGETARISK restaurang UTAN VIN TILL MATEN! Herregud vilken knasboll! Och lite så tänkte väl jag med - man kan väl låta andra äta kött och dricka alkohol även om man inte själv gör det? (Inte riktigt samma sak, i vårt fall handlar det ju om solidaritet, men ändå...)

Dessutom finns alkoholm överallt annars också och jag tänker att jag måste lära mig att leva med den runtomkring mig utan att själv dricka.

Hej nu låter jag arg och elak och jag hoppas du tar det på rätt sätt men jag tycker att det är närmast sadistiskt elakt av honom att låta dig sitta och titta på när han dricker vin, med tanke på vad du går igenom nu. Om han dessutom samtidigt sitter och tycker en massa om dig och ditt beteende får jag mest lust att skjuta honom.

:)

kram

Barbalala, vad jag känner igen mig i det där du säger med ursprungsfamilj.

Vad du är duktig som åker iväg på semester med dem och att du skall fundera. Vilken styrka. Hade jag aldrig klarat själv. Skall du vara stolt över, för då har du kommit långt.

Det är tungt att tänka på sin ursprungsfamilj, men ändå är det en del i ens mognad och läkning.

Så modigt av dig!

/C

...ska det ju egentligen vara, vet inte om man kanske kan trilla dit även om det bara är ½%? Känns onödigt. Det kommer väl nya alkoholfria viner hela tiden men jag tyckte de som fanns när jag var gravid smakade jätteäckligt!

Just nu finns det supergod äppelmust i butikerna och jag kan verkligen rekommendera 100% Blåbär som finns på vissa Coop och på systemet. Visserligen innehåller den sistnämnda över 2000 blåbär och smakar det så kostar det (typ 60 för en liten flaska) men den är nyttig och jättegod :-D

Vi får försöka hålla fast vid den där insikten om att det ju faktiskt inte är "lite" vi vill ha, vi vill ju ha hela flaskan! Får vi inte det kan det ju lika gärna vara!

...smyger jag till mig. Tänker att detta är en del i processen för jag känner mig samtidigt mer motiverad än någonsin - jag ska bli en sådan som inte dricker! Det finns bara fördelar med det ju!

Det är så härligt att kunna bemöta barnens "vad dricker du mamma?" med ett: "blåbärsdricka, här, vill du smaka?".

Dagens jobbiga tanke: Just nu är jag väldigt mycket inne i mig själv, flyter bort i tankar och dagdrömmar och ger inte min man lika mycket uppmärksamhet som jag brukar. Ju bättre jag mår, ju smalare jag blir och ju mindre uppmärksamhet på alla sätt och vis han får desto trevligare/gulligare/mer uppmärksam o.s.v. blir han mot mig.

Detta stör mig något så infernaliskt: skall man inte finnas där för varandra när man är tjock och mår dåligt? Komma nu? Jag fattar att en människa som mår bra är mer attraktiv än en som deppar (och super) ned sig men ändå - nöd och lust för bövelen?

Jag skriver detta här bara för att bli av med tanken, lägga den någonstans. För hur skulle jag kunna prata om detta utan att det blir helfel?

Vilken insikt! Att se att det inte är jag som blir småbråkig utan min man! Känner igen det där lite faktiskt - det är ju inte bara jag! Kanske är det en av nackdelarna med att inte dricka - man ser hur folk runtomkring en egentligen är och måste bestämma sig för om man vill leva med det eller inte. Kanske är det också därför en del blir misstänksamma mot dem som inte dricker: då ser vi ju hur de bär sig åt!

Kram från mig!

Tack alla, för era stöttande ord. Mulletant, jag ler åt ditt förslag att lägga över alltihop på den andra kvinnan, men just nu finns det ingen annan "hon" där. Jag tror nog att det dyker upp någon igen, för han behöver en "möjliggörare", och så länge ingen annan finns där kommer han att envisas med mig. Ju tydligare jag är i min gränsdragning, desto fortare kommer det att dyka upp någon annan, är min gissning.

Jag funderar mycket på min ursprungsfamilj just nu: Jag hade en far som utförde sin pappauppgift prickfritt, som ett jobb. Men han har alltid varit känslomässigt helt kall. Att krama honom är som att krama en stenstod, och så har det varit ända från bebistiden. Och mamma, hon använde nog oss barn, för att trösta sig i den känslomässiga öken som hon måste befunnit sig i. Men utåt, även i familjen och kanske inför sig själv också, har hon alltid upprätthållit bilden av lyckligt äktenskap. Aldrig visat minsta spricka mellan de två. Men hon ville inte släppa det känslomässiga taget om mig. Lät mig inte växa... Nu är jag skild och hon har liksom chansen att slå klorna i mig igen, känslomässigt. Jag värjer mig och berättar inte så mycket om hur jag har det.
Vi ska resa på en veckas semester tillsammans i påsk; jag, barnen och mina gamla föräldrar... Det känns sådär... Jag får väl försöka använda den tiden till att studera våra mönster i familjen... och fundera på vad jag kan göra, hur jag kan förändra och vad jag behöver föratt orka det...

Många varma kramar till er alla som kämpar på så duktigt! / M

Det låter exakt som för mig som om det är jag som har skrivit det blev fundersam om jag gått med tidigare utan att minnas.
Hur går det för dig? det är så mycket lättare att "veta" vad man ska göra när man ser det utifrån. Känslorna är det som är förstörarna i detta. Jag har varit i kontakt med några nyktra alkoholister som jag känner och de säger alla samma sak, Ställ ultimatum hur kommer man då till att klara av att göra det när allt är så bra utan alkoholen man förlorar ju det bra också. Funderar också över om det nu är så att han skulle välja att försöka göra något åt drickandet, kommer jag gå och undra när han tänker ta ett återfall då?Hur kan jag bli stark nog? jag har tyvärr inget svar på det.
Massor av styrke kramar till dig

Du är allt annat än feg. Du är tuff som tar kampen. Du vill att det goda ska segra på sikt och handlar väldigt sunt. Starkt jobbat under rådande omständigheter! Håll ut! /A

Ungarna på väg till skolan. Svägerskan på på väg hit. Hon denna fantastiska kvinna ska hjälpa mig att ta mig igenom dagen. Vi ska börja ringa runt. Svägerskan har noll koll på missbruk, noll koll på myndigheter men ändå vill hon och hennes man/min frus bror försöka stötta och hjälpa till. För att rädda deras syskonbarn. För att rädda sin syster. J är helt ointresserad. Hon säger att hon aldrig kommer att förlåta mig för detta "stunt".
Jag känner mig ful. Jag ville ta tag i MIN alkoholism, plötsligt är en hel släkt involverad. Jag är också feg, vill skita i allt. Vill åka till mitt ungdomseuropa, röka på och glömma allt. Men jag har en gång för alla satt dessa ungar till världen. Jag har en gång valt denna kvinna, min kvinna, den alldra finaste. Jag har en gång valt att missbruka. Nu får jag stå mitt kast. Jag har även en fantastisk svärfamilj som stöttar. Jag har detta forum. Jag har lillablås tråd. Det måste gå. /D

att du finns med på "livstråden" även om du muttrar. Skönt att du inte är bitter ändå, det är förtärande inifrån. Precis nu flög en textrad in i mitt huvud "Andra säger lyckan / finns i ett ögonblick / fast de aldrig hann ifatt / det dom fick" det är Cornelis Sommarkort som jag aldrig blivit klar över om det ska vara med långt eller kort "o" - och det är väl det som är meningen?
Har inte tänkt på de orden men de passar för mig också, jag som grubblar över när jag ska släppa taget och välja deltidspension för att få tid och utrymme för mer engagemang i ... ... allt det jag fick. "Så tar vi ett kort på barnen i sommartid, när dom dansar en stund på jorden".

Förstås har jag inget svar men trivdes med att flumma på din tråd en stund i tidigaste morgontimmen. / mt

att du skickar barnen till skolan, (generellt) är det, precis som du skriver, det bästa för barn att ha vardagen kvar när det annars är kaotiskt. Jag önskar att du för barnens och din skull har modet att söka hjälp. Jag tror att du ska berätta precis som det är och att det är bonus för dig. Även om det betyder nån form av kontroll så är det för barnens bästa. Det är svårt med myndigheter för det händer ju att det blir fel - och det slås upp i medierna. Men ofta blir det rätt också, oftast vill jag tro, och om det hör man så sällan. Du skulle säkert ha stöd av någon professonell att prata med för egen del. Du ska vara stolt att du vågade öpna burken, förr eller senare skulle den ha sprängts inifrån och då hade ni alla varit hjälplösa. Nu har du visat omdöme och ansvar som tagit tag i ditt missbruk och familjens situation! / mt

Mitt i natten. Klockorna närmar sig vargtimmen och jag kan inte sova. Jag vet att en öl eller en whisky skulle kunna "fixa" det. Men den fixen varken vill jag ha eller har råd att unna mig i dagsläget. I söndags gick allt åt helvete. Någon vettig diskution fick vi inte till. Det hela slutade med att hon åkte hem till en vännina och där är hon kvar än idag. Det oroar mig då jag vet att vänninan är mycket förtjust i vin, men vem är jag att dömma? Hon har säkert sina anledningar. Men bra blir det inte. Har pratat med J (frugan) flera gånger i telefon och hör att hon är tydligt påverkad. Själv sjukskrev jag mig, inte för att sitta hemma och dricka, men för att jag behöver tid. Tid att rädda vad som räddas kan, jag sitter nu här med tre totalt förvirrade ungar. Vi har en flicka på 10 år, henne kände J sig tvungen att ringa upp igår och förklara att pappa förstört allt genom sitt supande. Flickan blev helt förtvivlad. Vi har även två killar, de verkar ta det lättare, men det är nog bara på ytan. Har jag då gjort något konstruktivt? Nej!!! Hoppas fortfarande i min idioti att allt ska lösa sig? Jojo! J full och agressiv, lämnat hem och barn. Jag med värsta ångesten samtidigt som jag ska styra skutan. Och barnen, ja helt förvirrade. Skickade dem till skolan igår trots att jag var hemma själv. Inbillar mig att
det vardagliga, normala är bra för dem just nu. Att de behöver komma ifrån det sjuka som är vårat hem? Vet inte om jag borde behålla dem hemma och prata. Vet inte ett skit om någonting.
Samtidigt som jag saknar tiden vi levde i förnekelse, så sjuk är jag. Men den lilla gnutta friska jag som finns kvar inser att detta är den enda väg att gå. Och jag skäms som öppnade burken med ormar. Hade kanske agerat helt annorlunda med min bekännelse om jag hade sett mitt min frus problem? Men hur kunde jag se det? Som Lelas skriver hade jag ju näsan i whiskyglaset varenda kväll. Vet inte vad jag vill med detta inlägg. Jag har ofta bett om input av er fantastiska tjejjer, men jag tror att detta är "over the top". Behöver nog bara ventilera. Tack för att jag får hänga här hos dig lillablå. /Dompa

Är det den som inte kan njuta av sin tid på jorden?

Den som alltid längtar sig bort någon annanstans, önskar sig något annat, den som aldrig blir nöjd?
Är det fel på att ha mål i livet?, och sedan vara missnöjd när man till synes/känslomässigt aldrig når dem?

Att ständigt vara missnöjd, känna sig okynnad, varför blev det inte som jag hade tänkt mig?

En som dricker alkohol njuter av livet, den som inte dricker alkoholen, är inte livsnjutare således?
Den som unnar sig något..livskvalite't, känslomässig förhöjning, nivåhöjning...

Men om jag missunnar mig ångesten då, är jag då en livsnjutare eller inte,
eller är det bara en konsekvens av att jag inte kan dricka alkoholen, en avart, en utanför-ist...

Funderar mycket på det, den som längtar efter att få vara en livsnjutare, men inte kan...
Är det då ett ständigt livsmål att försöka bräcka eller lura den, bara för att jag inte kan..
Eller är det någon sorts avund..till avgrund..?
En orättvisa?

Om man överger tanken efter ett låångt tag, blir man befriad då?
Kan man då...börja njuta av livet igen, eller söker man sig en ny orättvisa?
Vet inte men tror att det mycket ligger i ens natur, man byter ut något mot något annat...

En gång missgynnad, alltid missgynnad, är det så..?
Den som upptäcker det, är det försent för den då?

Jag tror att jag är en "sån", föddes olycklig, eller i tron av att jag är det..
När Gud delade ut lycka glömde han mig, min är alltid kortvarig och till synes felaktig..
Jag trodde den fanns i alkoholen, vilket j.vla svek, brutalt lurad!

Halva livet gick jag i tron över att jag visste var lycka var, det var fel, jättefel..
Och nu måste jag lära om och ta ifatt 25 år av missuppfattningar, och finna en annan lycka..
Finns den eller är det försent att lära om, ska jag sitta här som en surgubbe resten av livet?

1/3 av livet omedveten, 1/3 av livet i en enda stor lögn, de resterande 1/3 i ångerfullhet..?
Jaharu Berra, det var ditt liv det, kan man få ett nytt?, nähä inte det..

Sitter här med händerna i byxfickorna och muttrar tyst för mig själv, j.vla liv!
Nää!, ja e int' bitter, bara lite missbelåten..

Kanske en livs-o-njutare???

/Berra

Jag är en man som har druckit i över 30 års tid. I början av 2000-talet hade jag nått min personliga botten. Den dagen mellanölet släpptes fritt drack jag varje dag i övet 20 års tid. Först var alkohlen underbar, sedan förskräckligt underbart och på slutet enbart förskräcligt. Total kaos. Mina sista 12 åren klarade jag inte av att jobba. Jag var en A-lagare som satt på parkbänken och söp. Men jag var inte som dom för jag hade lägenhet och det hade inte dom. Dom var alkoholister, inte jag. Jag blev allt sjukare i min alkoholism och det slutade med nära döden upplevelser och ekonomi i botten. Många sjukhusbesök. Läkarna sade till mig att jag var en kronisk alkoholist. Det förnekande jag givetvis. Mina pengar var slut och jag var i så dålig fysisk och psykisk balans. Panikångest och sociala fobier. Dilirium tremens och eptilleptiska anfall. Jag förstod ändå inte hur jag skulle kunna bli nykter. Jag kännde inte till något annat än ett liv med alkohol. Såg mig själv som ett hopplöst fall. Något hände plötsligt och jag tog ett beslut att försöka bli nykter. Kom till behandlingshem och var på mitt första AA-möte samma dag. Idag har jag varit nykter i över 10 och ett halvt år. Hur kunde ett sådant mirakel ske? Jo, jag tog ansvar för mitt liv och gick på AA-möten varje dag i många års tid. Jag har spenderat över 30000 timmar i mitt liv på krogen så då kan jag väl gå på ett möte om dagen. För mig handlar det om, för att bli nykter måste jag bli av med min mentala besatthet och finna den kraft som finns i alla människor nämnligen Gud, sådan jag uppfattar honom annars tror jag att jag är totatalt maktlös innför alkoholen. En dag i taget och endast genom Guds försyn är jag idag nykter. Det finns inga hopplösa fall. Det finns hjälp att få om jag är ärlig. öppen och vllig till en förändring. Att ta ansvar för mitt liv och vara nykter för min egen skull. Tack AA och Gud för mitt nya liv.

Gott jobbat är det!
helt rätt!
och visst är det skönt när man satt en gräns, sagt nej, följt magkänslan och stått upp för sig själv och det man inners inne vet är rätt?! lätt beroendeframkallande... fel ordval här kanske... =)
fortsätt stå på dig vännen!!
kramar!
/k

Är måndags trött, blev sent i går med en film som slutade sent och sen upp kl halv fyra i morse mannen skulle med flyget tidigt. Men fick tränat i dag och nu blir det soffan och tv en stund och sen lägga mig tidigt.Skall jobba hemifrån i morgon skall bli skönt är lite lyxigt att drälla omkring en stund på morgonen, Hoppas att ni alla har haft en bra dag/kramar

..kommer helt klart göra dig gladare! När man minst känner för träning behöver man det mest! Jag har ännu inte köpt mitt träningskort än, snålar in i det sista :) Massage skulle också göra gott! Hoppas att du blir piggare!

Klart att man får känna sig trött ibland, men zumban hjälper dig nog den drar ju igång endorfinerna i kroppen. ♥

Att du känner så, känner mig inte heller på topp, är trött men det hör nog till. Huvudsaken att vi är nyktra, hoppas det känns bättre efter Zumba. Kram!!

Har en humörsvacka, sovit dåligt och är allmänt trött. Det är väl inget konstigt med det. Jag ska försöka att inte vara så mycket vid datorn på kvällarna, fått ont i nacke och rygg. Jag kan ju inte låta bli att spela Bubble Shooter här, "bara en omgång till" osv. Jag jobbar vid dator så jag måste försöka begränsa mej på kvällarna. Ska försöka ta mej i väg på zumba ikväll, det tröttar ut en på ett skönt sätt. Hoppas det är bra med er alla. ♥♥ testar att göra hjärtan:-)

Barbalala!

Så bra att du markerar! Superbra gjort! Kämpa på. jag följer din berättelse!

/C