Senaste kommentarerna i forumet

Egentligen stör jag mig inte särskilt mycket på människor som är lite för fulla. Jo, om de börjar bli odrägliga. Annars är det väl mest det att man sitter och förfasas när man inser att man själv har varit så.

Jo, jag mår också mycket bättre av att ha slutat helt. Det gör ju också allt så mycket enklare. Det krävs ingen planering eller någonting. Man bara kör på. Jag mår också mycket bättre nu. Börjar närma mig tre månader nykter. Det enda jag har kvar nu är väl att det känns som att magen inte är helt med fortfarande. Inte så att jag har några jätteproblem. Men det kanske ordnar sig med tiden om jag bara fortsätter att äta nyttigt och låter bli alkoholen.

Hur länge har du varit nykter?

? #326: Why am I so confident now then I am not drink (This Naked Mind).

Kram ?

Onkel f det kanske är dags för antabus? Alla medel är tillåtna i denna svåra kamp med adjävulen. Låt dig inte luras. Kram

Fick bla fylla i en blankett, där även alkoholvanor togs upp. Var helt ärlig. Sjuksköterskan pratade länge med mig om det. Menade att ett piller inte hjälper, att jag behöver gå in i behandling...Trodde inte att det var så illa. Har ju bara varit ärlig mot min man, och eftersom vi delar dryckesvanor så har jag aldrig fått något så tydligt. Känner mig lite vimmelkantig o tagen. Hon skulle kolla vad som finns.
Ska på uppföljande besök till läkaren om tre veckor. Tänker ändå någon sorts medicin, även om det inte är hela lösningen.
Får då också provsvar på blodprov, bla levervärden.
Det står helt klart för mig att jag måste sluta, snart. Och ju mer jag tänker på det, behövs nog mycket bearbetas.

Jag har diagnos kronisk depression, den kommer i skov. Tänk att jag inte förstod tidigare att det var alkoholen som var orsaken till depressionen.

Varför har ingen läkare frågat mig om det? Hur kunde de bara acceptera mitt svar ”jag dricker måttligt”? Fast det förstås var en lögn.

Kram ?

Förstår mycket väl din upprördhet, skulle känna precis samma ilska om det hade hänt mig!
Jag skulle absolut ta upp detta med läkaren och verkligen påtala allvaret att skriva så fel i ett så viktigt dokument.
Din journal ska ju ligga till grund för även eventuella framtida åkommor och läsas av andra läkare.
Och det är bevisat att står det alkoholproblem i en journal så kan det vara en väldig stor nackdel i ett annat sammanhang.

De "harmlösa felen" är inte heller ok så om du påtalar dessa också så väger din sammantagna kritik av läkaren förmodligen tyngre.

Så slarvigt ska det inte gå till!!?
Stå på dig och lycka till ?

Kram ???

När jag känner mig lite nedstämd undviker jag att titta på nyheter om USA-val och naturkatastrofer. Sådant gör bara att jag mår ännu sämre ?

Kan tipsa om ”Bäst i test” på SVT-play om du vill skratta. Lättare promenader funkar även om man är krasslig. När skallen är trött behöver kroppen jobba.

Kram ?

Hej!

Två veckors nykterhet avklarade! Känns bra och knappt något sug alls. Men haft en lite tuff period psykiskt och fysiskt. Hosta och huvudvärk i dag. Inte det man helst vill ha i dessa tider. Å andra sidan ingen feber och jag kan jobba hemifrån. Kanske bara bra att åka på en mild Covid-19 och sedan få antikroppar. Om det nu är det, jag vet inte.

Psykiskt är det lite nedstämt. Jag gör inget vettigt alls förutom att jobba.
Följer kalabaliken i USA-valet, man vet inte om man ska skratta eller gråta åt eländet.
Allt det här med Corona också samtidigt som vi går in i en kallare och mörkare årstid, det gör väl de flesta människor lite nedstämda. Men jag tror att jag klarar mig ifrån depression. Även om mycket är grått just nu har jag en viss optimism om framtiden. Att det var ett väldigt bra beslut av mig att sluta dricka helt under 3 månader. Jag behöver bara rycka upp mig lite och komma igång med fler aktiviteter som träning och träffa kompisar och familj oftare. Jag tror starkt på att framtiden kommer att blir bra.

??

När vi sliter bort den tunga, våta, illaluktande yllefilten alkohol så kommer annat skav ut i dagsljuset. Det får vara så. Vi får gråta och vara ledsna. Förbanna våra livsval.

Men förutsättningarna att överhuvudtaget röra oss i rätt riktning blir tusenfalt bättre som nyktra.

Grattis till tre nyktra veckor!

Kram ?

Tack för att ni svarade!
Jag har pratat med kommunen tidigare men aldrig orosanmält.
Problemet nu är att alla vänt honom ryggen, även mina syskon, då han rakt ut betett sig jävligt svinigt på alla nivåer. Jag vet inte hur jag orka ta tag i det själv.
Är ganska ensam och har två underbara barn varannan vecka men känner att jag orkar inte hålla fasaden längre.
Vi har alkoholism i släkten och detta är något jag sett förut, min morfar tog t.o.m livet av sig pga skiten.
Jag ska kontakta nån så jag kan ventilera, kommer aldrig kunna ta tag i det annars. Ge mig styrka.
Återigen, stort tack för era svar.

Som rubriken säger, det är så. Nu är det "bara" en, två gånger i veckan. Jag skulle vilja han slutar helt förstås. ?

Sådana svängar, jämnare humör och ett slags lugn över honom nu. Stor skillnad mot sovvanor också.

Tidigare var han uppe hur länge som helst, började med mindre projekt om kvällarna. Och detta rysliga babblande om allt och ingenting då jag skulle sova, kändes som om jag skulle få skavsår i öronen ...

Nu kan han vara som nockad 20-21-tiden om kvällarna, undrar om han skulle vakna om blixten slog ner.. Säkert kroppens sätt att reparera sig, undrar dock om det inte kan röra sig om en depression också hos honom.

Tillvaron min känns under omständigheterna bra, men inte alltid lätt att veta hur man ska stöda. Men jag gör mitt bästa.
Att hålla sig från att dricka får han ta.

Sköt om er. ?

Är ingen bra kombination.
När jag är deprimerad har jag ingen ork att ta tag i problem, eller visa omtanke varken till mig själv och andra . Jag bryr mig inte. Allt är meningslöst. Och jag har fyllt på meningslösheten, verkligen gött den med vin.
Det skrämmer mig nu när jag efter 4 veckors nykterhet kan se tillbaka på hur det var. Hur jag själv har bidragit till jag att mår som jag mår. Såväl fysiskt som psykiskt
Idag har ångesten slagit klorna i mig. Jag försöker andas. Djupt. In och ut...
Någon längtan att döva den med vin finns inte. Tack och lov ?

Jag vaknar ledsen, låg och handlingsförlamad. Varit trött hela helgen.
Alla år med oro, sorg och felaktiga livsval slår till hårt just nu.
Det enda jag egentligen själv kan göra för att påverka i stunden är att låta bli att dricka.

Situationen med min man är komplicerad. Vi är fortfarande gifta, han bor just nu i vår lilla sommarstuga, jag i grannhuset som vi egentligen skulle bott i tillsammans på ålderns höst...Vi äger dessutom ett ytterligare (mycket slitet och vanskött) hus tillsammans på annan ort, som vi på något sätt måste försöka sälja innan jag ens kan fundera på att hitta nytt boende.
Mannen har vare sig någon kraft eller vilja att ta tag i något, han har druckit för mycket så länge jag känt honom, han har inte jobbat på drygt två år efter en framgångsrik karriär som slutade i total utbrändhet. Han påstår att han älskar mig (bara ord, inga som helst handlingar som pekar ditåt) och att han vill fortsätta leva med mig, samtidigt som han kritiserar allt jag gör och allt jag säger. När det gäller hans eget beteende så går han antingen i totalförsvar, eller så går han och lägger sig i sängen och kallar sig värdelös. Båda sätten gör att han slipper ta ansvar och slipper reflektera eller ändra sig.
Så jag har, som så många andra, skaffat mig både medberoende och egna alkoholproblem under åren tillsammans.

Men när denna dag är slut så är 3 nyktra veckor avklarade. Gott så.

I förra veckan var jag på ett planerat läkarbesök. Läkaren ställde lite allmäna frågor och jag sa att det varit tufft med tung arbete, dödsfall mm. På frågan om alkohol svarade jag att jag INTE dricker men att jag har druckit vid dödsfall och sorg. Sen läser jag i min journal att jag har haft alkoholproblematik. Jag blev rasande. Vem f**n är hen att sätta de stämpeln på mig utan utredning? Jag har aldrig berättat att jag i perioder druckit för mycket. Att jag har/haft ett risk/missbruk. Att trösta sig vid sorg är inte detsamma som alkoholproblem! Det kan handla om ren överlevnad. En hjälp i en stor kris.

Egentligen har jag inga problem med att erkänna att jag har ett problematiskt förhållande till alkohol och skulle kunna outa det. Men sättet som läkaren skrev det på i journalen var inte ok. Herregud, det är väl inte ovanligt att personer dricker vid kris utan att ha problem med alkoholen. Att jag har druckit mig till det vet de inget om.

Jag funderar nu på hur jag ska ta upp det? eller om jag endast ska låta det passera? Jag blir förbannad när en läkare skriver i journalen något som hen faktiskt inte har varken införmation eller grund för. Jag skriver själv journaler dagligen i tjänsten, så jag vet att man inte får lägga in egna tyckanden, värderingar eller antaganden. Det fanns flera lustiga fel i journalen men de låter jag passera, för de var harmlösa.

Jag kommer aldrig, aldrig mer tala om alkohol med en läkare.

Hej Svenne!
Jag läste din tråd om att du sover och äter sämre efter tio veckor som nykter. Detta kan jag skriva under på! Jag äter sjukt mycket mer godis efter tio veckors nykterhet. Jag funderar på om jag har ett slags sockerberoende... Men jag ska hålla i och hålla ut - i alla fall tre månader som jag sagt - för att förhoppningsvis komma dit som många vittnar om är en underbar plats med bättre sömn, mer energi och gladare i sinnet. Hur känns det nu för dig?
Kram

Dina inlägg handlar visst om alkohol, eller snarare om avsaknad av alkohol. Din inlägg ger alla här på forumet ett hopp om ett riktigt bra nyktert liv ❤️

Du skriver att det är helt otänkbart att dricka, för det vore i så fall det sista du gör i livet typ. Sen skriver du att du är nykter ”ofrivilligt om än nödvändigt”. Men du menar väl att du är nykter frivilligt? Fast det är nödvändigt.

Stort tack för dina söndagsbetraktelser ??

Kram ?

Blev så glad när jag läste dina senaste inlägg. Grattis till dina vita veckor. Det låter som att du är på en bra plats just nu, trots panikångesten. Det är alltid härligt att läsa din tråd. Den ger eftertanke....

Sänder en virutuell kram!

Hej Jenna!
Har också alkoholen som något att se fram emot efter jobbet. Då dsgarna känns som en enda lång uppförsbacke finns vinet där som en morot. Varje dag i stort sett. Har gjort massor av försök att sluta. Ska idag på hälsoundersökning som en del i att hitta ett sätt att komma vidare.
Lever ett hälsosamt liv i övrigt och jobbar med hälsa, så känner mig som en bluff varje dag...

Tack för att du säger det. Det är så klokt att bara lämna. Jag förstod det inte helt förrän jag har haft lust att träffa en annan man och plötsligt så satt jag där och blev konfronterad med frågor. Bra frågor på ett bra sätt och jag inser hur oklok jag har varit. Det blev så tydligt. Att det är mitt ex som har nytta av mig och inte jag för honom. Ibland förstår en inte varför, men när en släpper in andra människor i livet så blir det tydligt. Och anledningen till att jag inte har släppt in andra människor eller en eventuell relation och kärlek är just för att jag har tillåtit vara en vän till mitt ex. Det är inte sunt och inte heller hållbart. Oavsett om det bara är "jag" som kan lyssna på det han går igenom. Tänk att jag lät det pågå. Men nu släpper jag taget helt. Igen. För livet kan aldrig kännas helt bra med att han finns där i periferin. Och behöver mig.

Inte för alkohol och bakfylla men för jobbet. Den minns jag! Så många nätter jag hade sällskap av dig, delade tankar och oro. Kram till dig, forumbrorsan ? / mt

imorgon börjar jag en vit månad!

Vår dotter fyllde 20 och lyxmaxnjutit - och jag VET att det kan låta konstigt och det är ju samma symtom men ändå den långsamma njutningen av goda franska viner och har druckit Bollinger (wow). Vilka smaker. Läppjat. Middagen gick bra, njöt och mkt vatten men drack två eller tre glas efter ( när jag städade o fixade). Det som gör mig rädd för mig själv är rovhungret som kommer efterpå, då kroppen okontrollerat signalerar att den behöver mer. Och mer, o mer. Och då spelar smaken ingen roll. Skulle så gärna varit som min role -model: en sekreterare i Italien: urtjusig i sitt gråa hår, extremt kompetent, och hon berättade för mig att hon följde sin läkares rekommendation och drack två glas vitt till lunch och två glas rött till middag. Men aldrig mer än så. Även om hennes konsumtion vida överstiger den rekommenderade svenska hade jag velat ha det så. Följs gärna åt utanför detta forum, behöver pepp!!

Tack för dina uppmuntrade hejarop, jag blir verkligen rörd, och visst det sätter kraven på att fortsätta skriva.
Absolut, men ibland också så vet jag ju inte om det är några som läser mina rader...
Frenetiskt kollar jag antal hjärtan längst nere till höger, för att få reda på om det var ett bra inlägg, eller inte.
Om det inte som du, kommer med glada tillrop, det glädjer mig, verkligen.

Det som händer med en ganska så lång nykterhet, är att det inte finns lika mycket att skriva om just alkoholen.
Den finns ju inte lika mycket i mitt liv längre, jag får leva genom andras dryckenskap för att ha något att skriva om alkoholen, och min egna erfarenhet bygger ju på en ganska så gammal historia, som nu känns lite inaktuell.
Jag lever lite på minnena som tyvärr långsamt börja tyna bort bit för bit.
Det finns en del ”ryggmärgsminnen” som lever kvar, de som gav mig nattliga kallsvettningar och våndades.
Jag minns mer känslan av dem, än händelsen, hur ont de gjorde mig.

Och vänder man på det, hur är livet utan alkohol då?
Tja, mycket enklare, jag har ingen ångest som håller mig vaken om nätterna, inga klibbiga sängkläder som fastnar när jag försöker vrida mig runt i kvädningar.
Jag vaknar inte längre av att jag pratar högt för mig själv, oftast med ett ....NEJ!
Svettpärlorna i pannan är borta, det bultande hjärtat hörs inte i mina öron, inte heller pulsen i halsgropen.
Jag har inte gjort något dumt, eller ja något riktigt dumt på länge, grodor och fadäser trillar jämt ur min mun.
Men inga i klass med de som man gjorde på fyllan, samvetet är många pinnhål i en högre klass.

Jag har också i och med min tidigare depression lärt mig en massa nya saker, många deviser som redan florerar runt på forumet, det viktigaste först, en sak i taget, osv...
Har också mina egna tankar om ödet, det man inte rår på ska man låta vara obearbetat, typ sinnesrobönen.
Att lägga tankar på sådant som ger mig energi istället för sådant som tar energi och äter upp mig.
Jag är politiskt fri, röstar olika varje gång, har ingen religös tro, ingen ska trycka i mig sin övertygelse.
Jag vill vara fri i mina tankar, lyssnar gärna på vad andra har att säga, men tjata hål i mitt huvud får ingen göra.

När alkoholens tvångstankar långsamt ebbade ut blev det som ett vakuum i mitt huvud, jag behövde något nytt som gav mig livsglädje och en mening med livet, och det skulle gudarna veta, var fasiken inte lätt.
Jag försökte leta upp gamla intressen, men de hade blivit lite inaktuella med ålderns rätt.
Jag tvingade mig till att göra nya saker för att få upp ögonen för något annat, som kunde ge mig glädje.
Har alltid haft ett teknikintresse som ligger djupt rotat, och vilket behövs i mitt yrke, men som mer kanske har gått över i någon form av elektroholic, jag köper elektroniska ”leksaker” om man frågar frugan.
Någonting som gav mig en stark upplevelse var en tur i skogen, ”egentid” med mina tankar.
Och en massa synintryck som ingen människa har skapat, jag är fascinerad över det som naturen ger mig.
Född nyfiken, och kommer troligen dö sådan också, jag frågar ofta mig, varför är det på det här sättet?
Naturvetenskap är intressant.

En annan sak som växt sig otroligt stark är gemenskapen med andra människor, att värdera vänner, inte de som bara vill umgås tillsammans med alkoholen, utan de andra.
Min familj är min stöttepelare och närmaste det viktigaste som finns, jag lever för dem.
Mina barn har fått mina värderingar och de förvaltar de med all heder, jag kan inget vara än väldigt stolt över dem.
Min fru är vacker som få fortfarande och hon håller reda på mig på alla sätt, säger ifrån när jag spinner loss.

När alla dessa saker faller på plats så kommer man till insikt, alkoholen får inte plats i mitt liv längre.
Den skulle äta upp allt detta och lite till, ta över mitt liv och sätta mig i handfängsel.
Ett återfall får inte förekomma, det är så uteslutet att det skulle med största sannolikhet vara det sista jag gör.
Jag orkar inte med ett sådant liv igen, jag vet hur det skulle utveckla sig, och det finns inte på min karta, alls.

Så just där är jag i mitt liv, nykter ofrivilligt men alldeles nödvändigt, jag står och faller med detta.
Det är min ryggsäck att för evigt att bära, och det är upp till mig själv att bestämma hur tung den är.
Ibland är den som en liten midjeväska på en tågluff, ibland när jag saknar berusningen och jag-skiter-i-allt känslan så väger den över 30 kilo, och visst blir det tungt att gå på livets stig då...

Den här veckan har precis som jag har skrivit tidigare, innehållit allt, och på samma gång ingenting.
Det är ryckigt på jobbet och lugnt hemma, det har känts konstigt att bara laga mat till två på vardagarna.
Helgerna tvärtom är som vanligt fullspäckade, jag har somrat av baksidan och stängt till inför vintern.
Fågelmataren är uppsatt, ljuskedjan tänd på lekstugan, utemöblerna under tak osv.
Jag älskar att sitta i uterummet och bara blänga rakt ut på....ingenting, ibland regnar det så det smattrar på plasttaket.
Idag bytte vi däck på tre bilar, men det blev lite hetsigt, låsmuttrarna höll på att gå sönder på frugans bil, iväg till det stora bilvaruhuset och köpa nya...
Grabbens bil är högre än våra andra, pallade upp en massa klossar på domkraften, den stod och gungande oroligt och illavarslande, så iväg och köpte en ny och kraftfullare, ja det är ”bara” pengar, och det får en att låta som om jag vore dryg, men jag har kommit på att ibland är det bättre att förekomma, hellre det än förekommas.
Om grabben hamnar under en fallande bil skulle jag aldrig förlåta mig själv för, istället för att göra rätt från början.

Skitigt och lerig om knäna, blöt långt upp byxlinningen var det en härlig känsla att slänga allt i tvättkorgen och ta sig en varm och helande dusch, fräsch kunde jag påbörja matlagningen, det blev en mustig burgundisk gryta.
Snart väntade invasionen från barnen, och vi skulle som vanligt umgås runt ett dukat matbord.
Det konstigaste känslan är när barnen åker hem till sitt, de har nya egna hem nu.
Jag och frugan trampar upp till sovrummet och går och lägger sig som ett gammalt pensionärspar.
Snart så, inte så många år till, så är det en verklighet, både älskar och hatar det, tänk att inte vara eftertraktad längre.

Men den dagen, den tanken, inget att slösa energi på just nu.
Klockan slår snart nytt dygn, jo den stämmer, jag har flyttat om den till vintertid, så egentligen har måndagen redan börjat, men inte förrän jag slagit upp mina blå.
Vintermörker omsluter oss snart, men jag är förberedd, allt är avsomrat nu, jag också, dags att gå i dvala.

Berra

Jag skrev Tidigare att de inte brukar bli fulla, jag har nog inte märkt det när jag förmodligen ledde promilleligan själv redan innan middagen. De drack ”normalt” för att vara dom men vad fort det går att se en skillnad på hur någon beter sig, intressant ? - ”full” är också en definition men rent kliniskt så är de nog inte körbara på morgonen och har en del ”symptom”. Jag ansåg tidigare att det var omöjligt att bli ”full” det fanns alltid plats för lite till.

Lukten på Systembolaget är vidrig när man inte varit där på några månader ? Det har väl krossats för många flaskor i golvet för att stanken ska gå ur lokalerna.

Riktigt bra att dricka fanta ihop med fulla vänner. Men deras beteende kan vara väldigt avskräckande också ?

Kram ?