Senaste kommentarerna i forumet

Även fast jag har många frågor så är jag nyfiken på hur allt fungerar och går till. Kändes så fint att gå dit☀️ Härligt att höra att du hittat rätt?

Mitt möte med AA

Jag har gått på två möten nu (förutom mitt första för 2år sedan), kan se nu att jag då inte var redo.

Jag har fortfarande många tankar och funderingar angående mitt egen bruk och beteende. Jag Är fortfarande osäker på om jag är alkoholist el ej, måste jag definiera mig? Eller är det så att jag inte kommit till insikt än? Hittar jag bara på? Överdriver jag? Orkar och vill inte vara sjuk. Någon som kan relatera till dessa funderingar?❤️

Men så till mina besök? Fantastiskt mottagande, underbara delningar. Jag blir alldeles ödmjuk och varm inombords av att höra andras berättelser och möta dessa människor. Och alla var så fina och jag blev också lyssnad på och förstådd. Jag var så nervös men det gick bra, jag vågade och tack vare att alla var så välkomnande kände jag mig välkommen trots min förvirring, förstår verkligen gemenskapen som finns. Jag vill gå på fler möten och möta fler människor. Jag behöver andra nyktra som vill leva nyktert och i AA känner jag att jag kan få det. Känns superfint, som en superfin gemenskap. Tror verkligen att genom att höra andra får man motivation och inspiration till att leva nyktert. Jag vet inte än hur stegen fungerar, men är nyfiken. Ska absolut gå igen, är tacksam?☀️

Tack alla för pepp❤️

Alkohol, kaffe och cigg smakar BLÄ, jag har bara vant hjärnan vid att tro att det smakar gott!

Det liksom inte bara känns så, det är svårt att leva stolt och rak när vinet styr ens liv.
Jag tänker avstå från alla underbara framtidsscenarier för där är du ju inte nu. Men du kommer dit. Håller på dig.
Ps. Självförakt är en biverkning av alkoholen.

Som sagt, vi som har följt din resa vet ju att du kan sluta och mådde jättebra. Så skäms inte, utan kör på det nyktra spåret en gång till!

Jag tror på dig.?

Hoppas du får rätsida på semestern den här veckan, så självförtroendet får växa till sig litet ❤️ Det bekymrar mig att du känner dig så missförstådd... Varför spelar det så stor roll hur andra förstår eller misslyckas med att förstå dig, tror du?

Jag funderar på om det kanske är så att det kommer med väldigt mycket press och dragkamp att vara en social person... Själv känner jag alltid hur jag sakta blir mer och mer begränsad och kvävd av andras förväntningar, livssyn mm så fort jag låter mig dras med och bli mer social. Det slutar alltid med att jag drar mig undan och håller armlängds avstånd, låter det rinna ut i sanden. Nu är jag en väldigt cynisk och motsträvig person, så du får ta mig med en nypa salt... Men jag har funnit att vill man bli fullt ut accepterad för den man är och få vara helt och hållet sig själv, så får man lära sig att vara sin egen bästa vän och trivas bäst i sitt eget sällskap. Andra människor har alltid förväntningar, och de gör sig gällande mer och mer ju närmre inpå man släpper dem. Det betyder inte att man inte kan vara med andra människor, eller uppskatta deras sällskap, men att man skapar extremt tydliga gränser mellan ”Det här är jag och det där är du” och ”Det här är mina önskemål och det där är dina förväntningar”. Majoriteten av de sociala sammanhang man glider in i under livet håller inte för de gränsdragningarna. Då väljer jag att glida ur. Det frigör tid och energi till dem som faktiskt håller, och berikar istället för tynger.

Kram på dig goa bubbliga människa ❤️

Vaknade tröttare än vanligt, en snabb städning av hemmet och en cykeltur till affären. En kaffe ute i solen och ångesten är kvar men en del av den har förvandlats till ilska. Känner att jag måste reda ut detta och bli en än bättre pappa till mina barn. Nu är det bara att svara på några Mail och ringa några samtal, sedan har ytterligare en dag förlupit.

Hälsan var det som till slut fick mig att sluta i alla fall. Insåg att om jag hade fortsatt i samma takt så var mina dagar räknade och då skulle jag ju mista både mina barn och min fru, och allt annat också för den delen, alldeles för tidigt. Det gäller DITT liv och då finns det ju ingen tvekan egentligen. Det är bara du som kan sluta.

Snart 7 månader nykter nu, och mitt beslut att sluta med drickandet är mitt livs bästa beslut. Tveklöst.

Lycka till! Kram

Man måste inte hålla fast vid gamla vänskapsband... Jag har ingen kontakt alls med någon från min turbulenta tonårs-tid. Inte heller från tidiga vuxen-åren. Har helt enkelt inte ett dyft gemensamt med de människorna längre. Förutom minnen av blöta fester, konflikter med andra grupperingar och allehanda uppträden. Inget jag ser tillbaka på med rosa filter. Jag har sporadisk kontakt på facebook med någon från barndomen, men det är pga artighet, inte för att jag egentligen vill ha dem där. Vad mig anbelangar började mitt liv min andra sväng på högskolan, när jag redan var förälder, hittade rätt och började blomma ut till den jag skulle bli ? Bytte ut mitt umgänge helt under de åren, och har aldrig känt något behov av att se tillbaka. Känner inget annat än obehag när det förflutna pockar på uppmärksamhet, som det ju gör då och då, i dessa tider av sociala medier. Min man har ett helt annat slags förhållande till barndom och ungdomstid. Starka band liksom. Hans inställning är typ ”Det vore så kul att ses ibland, men livet kommer emellan”. Jag antar man få fundera ut vad man mår bra av och köra stenhårt på sin linje. Min är solklart att lämna det förflutna helt bakom mig och ägna mig åt mitt liv här och nu. Hans borde kanske vara att viga litet tid och energi åt att hålla kontakten.

Hej o välkommen tillbaka. Tror att hjälp utifrån skulle kunna funka, det är bra med längre nykterhet för att kunna både mobilisera styrka och att se problemet mer klart. Själv äter jag antabus och det hjälper fantastiskt bra mot just snabba återfall, då det helt enkelt inte går. Att få stöd under den första tiden är värdefullt, då alkolism är en sjukdom. Lycka till och kram

Ditt välmående, din sinnesro, din livsglädje. Ditt enda lilla liv på jorden!

Tack Se klart. Tycker bara att allt känns svårt...Isolerar mig mest nu.. Skäms över det jag är och har blivit.

Men struntar i vinet idag.

?

Fy det låter hemskt.
Jag var också rädd varenda dag. För min mamma. Man visste aldrig vilket humör hon var på och man fick ofta en smäll i huvudet. Men försöker se på det som att det kunde varit värre. Idag förnekar hon allt. Tycker att jag och min bror hade det bra eftersom vi fick mat på bordet och hade rena kläder. Men jag är tacksam över att jag åtminstone fick lite kärlek de första åren, vilka är dom viktigaste, så att man blev ganska empatisk till skillnad från henne.

Jag frågade min kille för någon vecka sen om han mår bra inuti, utan att egentligen veta att man dricker för att må bra. Han svarade att han börjar må bättre. Att hans födelsedag inte är lika jobbig längre (hans farsa söp ihjäl sig samma dag som min kille fyllde 20) och att han börjar komma över att hans mamma dog för några år sedan.

Tänker att det är där jag ska börja. Inte snacka så mycket om alkoholen utan mer om måendet, barndomen, bearbetning av den osv
Försöka gå den vägen istället, och se om den vägen leder nån vart.

Jag träffade en alldeles underbar man för ett år sedan ungefär.
Allt gick snabbt, jag och min dotter flyttade in efter bara några månader.

Det hände märkliga saker, han hade som kollapser och yrsel. I backspegeln, han var ju full som f-n....
Hans psykolog sa att han hade som krisreaktioner, han förnekade att han drack.

Jag köpte allt, trots att hans dotter och ex varnade. Trots att jag någonstans i mig förstod att nåt var fel.

Förra veckan var han så dålig att jag ringde ambulans, dem ringer sen mig från tillnyktringen och frågar om jag ska hämta honom...

Något dog i mig då, jag tog min dotter och flyttade.

Jag tycker inte han har full insikt om vad han gör och gjort, han har ljugit sen dag ett, vad finns det att bygga på?

Jag är inte ens ledsen än, besviken, bedövad, arg, irriterad...

Nu får jag dåligt samvete för att jag bara vill avsluta och dra... han går på hela tiden att han nu tar tag i det här (i egenremissen till beroendecentrum har han skrivit som främsta skäl att han inte vill förlora mig och måste ta ansvar för sin familj).
Jag försöker förklara att jag inte är mottaglig, att jag inte kan ha mitt barn i det här. Han messar o ringer varje dag om vardagssaker, säger godnatt varje kväll etc.

Jag vet inte hur jag ska hantera det, livrädd att bli manipulerad igen och just nu tycker jag faktiskt inte om honom.

Då var man här igen.... en månad senare. Mer självförakt. Gick ju sådär bra. Inga grova fyllor men det har varit alkohol varje dag. Jag känner mig som en bluff. Min motivation är inte så hög att sluta egentligen, inte som den var för en månad sen. Då var jag i sämre skick än nu och jag undrar hur det kommer gå nu. Anledningen till att jag har stoppat nu är för att jag vet var jag kommer hamna om jag fortsätter. För varje dag/vecka har jag trappat upp lite och inom nån månad kommer jag vara där jag varit som sämst många gånger tidigare. Men det är svårt att stoppa när inte botten är nådd. Och hur djup botten behöver jag om inte den förra räckte. Det skrämmer mig. Jag vågar inte vänta på botten. Jag vågar inte chansa på hur mycket jag kommer att förstöra innan jag blir nykter. Jag har två underbara barn som jag sårat tillräckligt pga A, en fantastisk man som dras med i mitt drickande och även ibland drar med mig. Jag har ett bra jobb som jag inte orkar missköta mer pga A. Har sjukskrivit mig för att kunna dricka, varit för bakfull eller fortfarande varit full när jobbdagen börjat. Eftersom jag (tydligen) inte har en riktig botten som motivation ska jag se om jag klarar av det mha att måla upp en potentiell botten. Jag är rätt bra på att fantisera så jag kan nog se ganska hemska scenarion framför mig och låtsas om att jag kommer hamna där om jag fortsätter med A. Jag har redan väldigt, väldigt många avskräckande minnen som ger mig ångest så det är inte så ofattbart att jag ev skulle förlora allt om jag fortsätter dricka. Undrar om det kommer gå? Men jag måste testa, är orolig för hur djup min botten måste bli.

Min motivation:
Mina barn
Min man
Min hälsa (just nu, över 50 starköl i veckan kommer inte få den här 40-åriga kroppen att orka i längden)

Strunta i framtid och evighet. Strunta i vad du eventuellt inte klarar. Jag vet ju tex att du klarar mycket. Strunta i att tänka dåliga tankar om dig själv.
Du kan väl; ta en dag av vila och skippa vinet just idag. Kram

Inte så många tycks ha överlevt min pellets- behandling, de som gjort så räddade jag tillfälligt genom att kasta ut på en äng. Fördelen med snäckor är att man kan ta dem med handen.
Sniglar utan skal paralyserar mig.
Idag funderar jag över vad jag ska ha för hobby i höst eftersom jag inte önskar fylla min nyvunna tid varken med mer arbete eller hysterisk träning. Jag funderar på avancerad vandring.. Nykter idag, ingen diskussion om det. Skönt.
Lyssnar på mycket böcker nu och apropå hobby betar jag nu av Obamas läslista... bra titlar, bra att öva engelskan ?

Jag är så besviken på mig själv nu. Klarar ju ingenting. Barnen är hos sin pappa som tur är. Känner mig kapitalt misslyckad. Är det så här livet ska vara....
Har ett nyktert dygn bakom mig nu.
Jag har bränt mina tidigare relationer... gjort bort mig...

Ensamhet, ångest, livsleda och självförakt.

Vad är det för idé att kämpa vidare....

Håller på att ge upp

?

Idag känns det lite som en mellandag, i den meningen att jag inte ska göra så mycket, mer vila, ta igen mig, slumra lite. Lyssna på poddar eller ljudböcker och så vidare.

Surfa runt på hemnet och fantisera om den sommarstuga jag aldrig tar mig i kragen och faktiskt köper. Kanske? Vem vet, kanske jag kommer vidare i livet även där nu när jag inte slösar bort kvällar och pengar på öl.

Ingen idé stressa fram det beslutet..

Detta med snus borde vara nästa sak ta tag i, någon gång, när jag är stabil. Vi får se. Ekonomiskt är snuset en större katastrof än öl. Det är säkert ett par tusen i månaden.... nåväl. Sen borde det vara lättare komma i form, hjärtat jobbar nog onödigt mycket. Men en last i taget, tack.

Är också fast i träsket och gillar alla dina förslag.
Kan verkligen rekommendera Svälten av samma Västerbro. Den har betytt mycket för mig.
Härom dagen läste jag del ett i Agota Krystofs triologi.
Den stora skrivboken (endast den finns som ljudbok)
Den tycker jag är en av de bästa skildringar av krig som jag läst.
Om man är lagt åt det hållet ?
Ska kompensera med något upplyftande...
Vigdis Hjort- lärarinnans sång, bra!
Ha en fin dag ?

Nja, sms vet jag inte. Ring hellre och bjud på fika så att ni ses när ni pratar om er fd konflikt och att du vet.
Underbart av dig att inte dra dig undan. Men skickar du sms ligger bollen hos hen och alkoholism är oerhört skamfyllt. Så se hellre till att ni har en personlig kontakt tänker jag och red utkonflikten ordentligt.
Lycka till!

Du skriver så bra saker! Tack själv för dina ord.

Innan jag börjar svara, måste jag fråga om "Jag förstår att min förmodade adhd kan göra att jag tröttnat på vissa människor ofta och blivit fångad av nya människor (som yngre)." Är det vanligt som adhd? För jag känner så mycket igen mig (egentligen i mycket av det du skriver). Jag kanske inte pratar lika mkt som dig, ibland bara, men tycker också om äldre människor som har erfarenheter man kan ta del av. Ett tag hängde jag mycket med en 80-årig granne. Hon var gammal hippie, och vi rökte ibland. Det var så coolt att röka med henne och prata med henne. Tyvärr gick hon bort för några år sedan.

Du skriver bra frågor att reflektera över. Varför jag vill flytta, och var jag ser mig själv inom de närmaste åren osv. Mycket bra! Skälet är väl att jag längtar hemåt och vill bo på ett ställe för resten av livet. Men jag har inte bråttom. Jag sparar lite pengar så länge. Har ett jobb jag trivs bra på och naturen nedanför porten. Killen bor 30 meter ifrån mig.

Funderar som dig på ett mindre samhälle. Att det är trevligt när man känner varandra. Skitprat är tråkigt men man behöver kanske inte lyssna eller bry sig om det handlar om en själv.

Hur vill du själv ha det? Eller du har inte landat i det ännu?

Jag vill vara fri som en fågel. Det har jag alltid sagt.

Vad han vill med alkoholen kanske nästan jag kan svara på. Säkert du också med ditt ex. Dom vill må bra och förstår kanske inte hur (eller att) man kan må bra utan. Igår ringde han upp en barndomsvän och hade på högtalare så att jag fick vara med. Han lät ganska vettig, men lite hård sådär och kallade min kille för kukhuvud ibland. Min kille verkade lyssna på honom. Kan nog vara bra att åka förbi honom på vår resa till hemtrakterna i augusti.

Är glad att du mediterar! Jag gör det bara ibland. Bland annat på Yogan en vän till mig har. Men jag är lite för rastlös. Hoppas det blir bättre.

Jag ska fundera vidare på frågorna du ställer. Det är så bra och kul att skriva med dig.

Hoppas du får en fin dag! Kunde inte somna om igår, så det blev ingen löpning. Men idag så!

Stor kram på dig!

Att få stunder och dagar när det känns lättare, då det nästan är som vanligt är ovärderligt! Att få unna sej att tro och hoppas, om än bara för ett NU.
Vem har förresten mer än ett NU?!
Att kunna känna att just nu är det ju faktiskt ok, just nu är jag nöjd det är väl det som är målet.
Visst, det är väl inte så att man ska " sopa allt under mattan" Men kanske inse att just NU är det inte läge att rota i det som var.
Om 2 personer vill komma vidare, så tänker jag att förr eller senare kommer det som krävs fram i ljuset, utan att man behöver gräva.
Om man vågar visa tillit till den som ständigt svikit, om inte annat för att supa i smyg, då mår man bättre själv.
Samtidigt också vara så klarsynt att inse att ingen har några löften om hur framtiden blir.
Jag skriver det här lika mycket till mej själv, för jag känner att vi just nu hamnat i liknande läge.
Vågar jag börja hoppas nu?
Kan jag lita på honom?
Det vet vi inte, men vi vet att just NU är det ok, då får vi vila i det.
Uppmuntra och bekräfta om vi orkar.
Ta emot glada stunder utan att varken se bakåt eller framåt ??

Det är ju en himla tur att det faktiskt finns god alkoholfri skumpa nuförtiden! Finns det en möjlighet att undvika sammanhang där det dricks, åtminstone nu i början? Jag hade inte klarat det i början, men det är så klart olika för oss alla.

Kram!

Jag har under sommaren helt fastnat i ljudböckernas värld. Har läst att det är flera här som vill ha tips för att skingra tankarna när det känns tufft. Några rekommendationer där uppläsningen också är mycket bra kommer här:
"Pestens år. Döden i Stockholm 1710" av Magnus Västerbro (självklart superaktuell och bara förordet av Magnus är värt lyssning/läsning),
"Så som jag minns det" av Mikael Persbrandt,
Hela Stad-serien av Fogelström (fullständigt magisk uppläsning av Helge Skoog),
"Till minne av villkorslös kärlek" av Jonas Gardell (uppläst av Gardell).

Kram!