Senaste kommentarerna i forumet

Hej vännen! Jag håller med din man, du är den vackraste frun :) Och så håller jag med IronWill, att man ska köra på det sätt som funkar, hur det än må se ut. Jag är också rätt nedstämd just nu. Ingenting som har något med alkohol att göra iofs, men helt klart är orsakerna de samma som jag brukade dricka på tidigare. Livets kanter som skaver. You know the drill. Kram på dig

Det är din tid NU min vän ❤️ Det gör ont i mig när jag läser igenom din nya tråd... Du har vandrat i de djupa mörka dalarna vännen min. Ledsen att jag inte fanns här och höll din hand ? Det gläder mig att höra att nya psykologen är bra. Och att utredningen äntligen är igång. Hoppeligen leder det till att du rustas med verktyg, karta och kompass på livets stig. Kram

Ja frisk luft och att ha något att göra istället för att använda google och bara bli mer förvirrad är inte bra.
Ja jag ska ta cykeln till macken o köpa cigaretter, ja jag borde sluta med dem också men det blir nästa kapitel.
Tack för dina ord.

Här ska inte tas något tag om sockret. Nåt kul ska man ha i livet ? Jag har aldrig sett någon vits med det dära socker-polisandet. Det är gott. Man får en pick-me-up-kick. Man får kalorierna som behövs för att kropp och knopp ska rulla en stund till. Socker är toppen ?? Mer socker åt folket!

Jag ser att du har hamnat i en kämpig funk under semestern... Stress-baksmälla? Jag hamnar ofta i ett sånt antiklimax där allt känns meningslöst efter att man gått i mål. Oavsett bedrift så infinner sig ingen känsla av tillfredsställelse, utan en tomhet istället. Mönstret suger livslusten ur en. Kanske dags att göra något åt det. Jag fick en del tips om mindfullness i min tråd. Ska nog kolla upp det. Wow, då har något hänt med den personliga mognaden. För ett år sedan hade jag aldrig lyssnat på det örat. Vaddå ”mind” och tänka och känna när det är ”do” och göra och agera som räknas... Men det är nog dags nu att tänka om nu. Vi kan vara mindfulla tillsammans? Kram ❤️

Har du försökt vara ute och ta någon promenad eller sysselsätta dig *lite* med något? Det kan ju lugna ångesten lite, även om jag kan tänka mig du har mycket att tänka på o bearbeta som bara snurrar runt oavsett hur du gör just nu.

Jag har kört bil onykter en gång, när en sak hände som jag behövde ta hand om. Jag hade kunnat lösa det med cykel, men chansade. Det gick ”bra”, blev inte upptäckt. Men ännu mer onödigt än det du råkade göra i villervallan.

Verkligen lite att säga om idag.

Regn och rusk och trist, perfekt väder supa bort en dag på... hade det ju varit tidigare, då hade jag ganska tidigt hängt på låset på bolaget, typ 10.08 (inte stå och köa, för då kan de ju börja undra, men tillräckligt tidigt så ingen jag känner råkar vara där...), men se icke idag.

Jo, jag hade tanken ett par gånger, men den kastade jag försiktigt iväg, inte glatt och japp, jag skiter i dig A, men ändå var det ett ganska lätt beslut att sluta fantisera om det. Tröskeln att göra det är lite högre, för vanan har ju ändå blivit bruten under dessa veckor, och jag har inget fysiskt behov som suger, bara fantasierna om hur mysigt det kan vara som kommer och lockar. Bara och bara. Det är ju där det börjar. Men ändå ganska lätt att strunta i att göra något åt det. Vill inte direkt kasta bort fyra veckor + en startvecka där jag snubblade, genom att snubbla igen. Det får vara betydligt mer lockande och omöjligt säga nej för det ska hända. Alltså, jag vill inte, men jag vet ju att det kan hända att det blir så.

Enda aktiviteten ute idag har varit en halvtimmes promenad på förmiddagen med regnsäkra kläder, och nu på kvällen en längre cykeltur, skönt att höja pulsen lite. Det var ju liksom bara att acceptera att dagen inte var annat än en mellandag. Och nej, jag var inte sugen på att rensa på min vind som jag lovat mig själv göra innan hösten är här igen.

Kanske är det så att jag just nu bara vill veta samtidigt som jag inte vill veta, jag vacklar fram o tillbaka o det gör mig bara mer panikslagen. Kändes bättre tidigare idag men nu är det bara ångest.

Ja som jag bäddat får jag ligga, känner att en del av straffet är också att känna skammen och hur sjukt lågt jag sjunkit i min egen värdering, vilken jag har svårast att förstå.

Det kanske kan kännas bra prata med din vän som är polis? Fundera lite på det, kanske är det för nära, och för utelämnande, men kan ju också vara skönt höra lite med någon du känner om hur ”illa det blir”? Om du känner din vän väl kanske han/hon kan vara ett bra stöd också? Du blir mindre ensam ”irl” om detta som är tungt att bära.

Vill bara vakna ur denna mardröm vilken jag själv försatt mig i önskar mig bara sinnes frid. Känner panik i kroppen o huvudet värker tankarna vill inte sluta - vill bara sova. Ser på mina underbara barn och känner sådan glädje och samtidigt sådan sorg i att jag som deras älskade pappa som tidigare levt ett lyckligt Svensson liv nu hamnat rakt ned i avgrundens djupa svarta hål. Ändå så sitter jag här med dem o kollar film, vill berätta men känner att de fortfarande inte kommit över separationen, vill inte att de ska känna oro, vill bara att de fortsätter vara lyckliga och så härliga som de är. Säger mest hela tiden att jag älskar dem och att de betyder så mycket i mitt liv. När de en dag kommer att få veta eller förstå kommer de då att förlåta det jag gjort.

Ja många tankar nu o jag önskar bara att natten blir lugn och jag kan vakna upp till dag 6 o känna mig starkare. Har en gammal polis vän som jag vill ringa men vet inte om det är bra eller dåligt, vill bara veta hur illa det blir. Vill veta om det finns något som ändå skulle vara förmildrande, ja vad det nu skulle kunna vara som är förmildrande i det jag fördömt i alla tider. Att jag som kört bil i 35 år och ca 200 000 mil helt plötsligt frångår alla mina principer o vett o ettikett, jag kommer aldrig förstå varför jag kunde göra något så dumt. Vet inte om det kanske kommer att kännas skönare då advokaten hört av sig, eller så blir det då den slutliga härdsmältan infinner sig.

Ledsen att jag dröjt så med att höra av mig. Det var inte meningen att skrämma upp någon. Vad fina ni är som hör er för ❤️ Det är inte klokt vad tiden rusar iväg. När jag blev frisk (men tyvärr inte återställd än) försökte jag rädda det som räddas kunde av terminen. Sen rasade jag ihop i en liten hög. Är nu inne på de sista två veckorna av min andra helnyktra semester. Är rätt låg och desillusionerad, men nykter. Och nykter är alltid ett bra utgångsläge för bättre tider framöver, eller hur ?

både att ens man super så han varken vet vad han gör eller säger och att han kontaktar andra kvinnor på fyllan. Känner även igen mig i dina känslor: man känner sig oattraktiv, svårt att sova och koppla av. Till slut tappar man bort sig själv, vet inte vad som är rätt och fel, tror man överdriver mm. Jag gjorde en lista på hur jag vill att det ska vara i ett förhållande och sen skrev jag en lista på hur jag hade det i verkligheten i mitt förhållande (med en alkoholist). Då såg jag väldigt tydligt att jag inte hade det alls bra. Kanske något du skulle ha nytta av att göra! Jag lämnade för tre år sedan. Dom tre åren har jag investerat i mig själv, jobbat med mig själv. Har precis som du fler dysfunktionella förhållanden i bagaget. Man slutar lita på sitt eget omdöme. Vänd fokus till dig själv, jobba med dig själv, stärk sig själv. Ställ frågor till dig själv och försök svara. Typ hur vill jag att min framtid ska se ut? Vart vill jag bo? Vad drömmer jag om att göra?Lär känna dig själv på djupet Upptäckte för egen del att jag inte visste hur jag skulle göra för att lyssna på mig själv, ta hänsyn till mig själv, visa mig själv kärlek och respekt. Det har jag tränat mycket på nu. Kram

Har ju tydligen hör av mig till en annan på fyllan som jag inte ens kommer ihåg. Som nu kontaktat min. Jag är ett jävla svin så trött på mig själv. Det ända som är bra att botten nu är nådd. Hon säger att hon älskar mig. Men jag vet inget, såå otroligt ledsen älskar henne å jag är en jävla sopa

Härligt, lev i nuet med grillen och barnen!

Känns det inte befriande o skönt att vara helt ärlig, även vita lögner har sina fläckar och om din Sambo fördömer dig och inte vill veta av dig mer så hoppas jag att när det får sjunka in och hon förstår att du inte är varken stolt eller mår bra över situationen. Önskar att hon ser dig för den du är och inte den du inte vill vara, ja och har viljan och modet att stötta dig i din resa.

En befriande känsla infinner sig då jag tänder grillen och ser lågorna, röken stiga till väders. Visste ni att matolja och hushållspapper är ett bra sätt att tända grillen med istället för tändvätska. Hamburgare blev det idag, nu mätta och belåtna, en konstig känsla infinner sig titt som tätt ja att livet är här o nu och precis som vanligt. Det mörka svarta hänger som ett elakt moln över mig, tankarna finns där. Hur kunde jag, varför, om jag hade gjort så eller si, eller inte vaknat av telefonen, ja de vill inte sluta. Men jag tänker om det inte hade hänt i Söndags så kanske det hänt något än värre vid ett annat tillfälle. Jag får tänka att hur än dåligt jag mår och att min ångest och andnöd inte vet några gränser så kom ingen till skada. Ikväll blir det Netflix och sova tidigt. En ny arbetsdag i morgon, skönt på sätt o vis att arbeta från hemmet o inte behöva konfronteras med kollegor och känna hur svetten rinner o fötterna fryser fast när jag blir tilltalad. Ja jag vet att det kommer att komma fram åtminstone till min Chef, hur förklarar jag mitt handlande och kommer han att ha förståelse eller vad händer.

Önskar er en bra kväll.

Dagens avkoppling var en tio minuters lång promenad genom en skog på väg från punkt A till punkt B. Mer har jag inte haft tid med men den där stunden var faktiskt väldigt härlig.

Hur gör andra med heltidsjobb och småbarn för att koppla av? Hur hinner man med allt om måste göras och samtidigt ta hand om sig själv? Med ett barn tyckte jag att vardagarna var ganska lugna men med två... med två har jag helt klart svårt att hitta balansen. Sitter du inne med något magiskt tips, kanske multitasking delux eller lära småttingarna laga middag? ??

Vet inte om hon vill veta av mig mer

Så bra att du skriver och berättar här, anstränger dig för att visa tacksamhet för det stöd du fått. Kanske också för du tidigare varit hjälpt av att vara här och därför fortsätter försöka. Fint och bra gjort. Men som du redan kanske sett fått tips om att inte känna det som ett tvång. Du får skriva och läsa här när du behöver och är hjälpt av det. Förståeligt att du bara kan ta emot stödet när du själv orkar, det är då det kanske kan kännas hjälpsamt och du kan ta till dig av det också.

Att du tar hand om dig och fortsätter framåt trots att det minst sagt är tufft betyder nog mer än allt för alla dina nära, dina barn och på sikt kan du känna det själv. Det kommer bli bättre, kanske tar det tid för barnen att känna tillit och kanske är det svårt att förstå vilka steg du tar och hur du kämpar.

Du kommer må annorlunda än du gör nu, hjälpen finns där och du är beredd att ta emot den och stega vidare.

Frågan är hur och vad kan hjälpa dig just nu, idag och imorgon och nästa dag att må lite mindre dåligt, som tankar din energi?

Om du vill orkar och kan fortsätt såklart läsa och skriva här. Kanske hittar du annat som känns mer hjälpsamt just nu, hur du än gör ta väl hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Den psykiska misshandeln...så märkligt medveten är min man ändå.
Igår tog han upp ämnet misshandel. Hur hemskt med män som slår kvinnor. Att det är det värsta man kan göra! Men psykiskt...nja...det är ju ingenting som går att bevisa.
Ja, hur tänker man där?
Hur bevisar man psykisk misshandel, kränkningar. Jag har dokumenterat händelser under många år faktiskt. Av någon märklig anledning ( hans dåliga självkänsla) var han många gånger mycket otrevlig i början av relationen ( 25 år sen )
Sedan bättre i perioder.
För att dyka upp igen i samband med alkohol. Semester, jul och nyår. ....
Jag började själv dricka med honom, aldrig druckit tidigare.
Men jag har skrivit ner massor om olika händelser.
Även berättat för min barndomsvän under alla år.
Skulle " nån " tro på mej?
Eller är det bara blåmärken som räknas....
Sånt funderar jag på idag, för nån dag kanske jag inte orkar mer.

Tack för alla er som följt mig. Jag kommer sluta skriva här ett tag, det tar för mycket av min kraft just nu. Min kamp handlar inte längre om alkohol utan nu måste jag lägga allt fokus på att bli fri från min fru. Jag ska försöka uppdatera här om hur det går framöver. Tack igen för allt stöd ni är och har varit för mig.

Tack Backen 123
Ja, tänk jag trodde att de kommentarer som min man säger inte alls är unika för honom!
Som en hjärnskada! Urblåst självkänsla men ett uppblåst SJÄLV!
Jag tycker att du tar hand om dej själv bra, en fin vändning efter förra helgen!
I eftermiddag ligger jag på soffan, efter mina små ärenden och samtal med vän. Jag behöver inte mer idag. Vill vara trött och ifred. Tror att det lyckas. Jo, lite godis under filten ? KRAM

Du är orolig över din storasysters alkoholvanor. Det har pågått i många år. Succesivt verkar det ha blivit värre. Du har märkt att hon inte är sig själv, ljuger och far med osanningar i samband med att hon dricker. Stora lögner beskriver du. Tufft att hantera de, både att kanske säga nej eller bjuda henne på vin, lyssna på lögner, liksom ta alla dessa beslut i dessa lägen då du säkert egentligen bara önskade allt var som förut med henne. Ni har på senare år glidit ifrån varandra då ni inte förstår varandra längre på samma sätt. Låter ju inte konstigt med tanke på det du beskriver.

Hon har tagit hjälp för sina alkoholproblem sedan en tid tillbaka, fått medicinskt stöd och nu har du sett att hon börjat dricka igen. Det oroar dig och du har lite kontakt med dina föräldrar. Det verkar också oroa dig att hon lever av deras pengar och samtidigt är elak mot dem. Kanske är de en krock i henne själv, innerst inne vill hon inte leva så. Oavsett vad hon säger utåt. Du har ju dock all rätt, och även dina föräldrar att bli besvikna och arga på hennes beteende. Att en nära anhörig som sin syster gör val som är osunda för sin egen hälsa gör ont.

Hon har delvis tagit emot hjälp, vet att den finns och att uppmuntra henne vid något tillfälle att söka sig till den igen är säkert något du redan gjort. Ingen hjälp i världen kan hjälpa henne om hon inte vill ta emot den.

En tanke jag får, vet inte om det är för dig men det finns ett självhjälpsprogram för anhöriga, kanske för dig eller dina föräldrar:
https://www.beroendecentrum.se/vard-hos-oss/narstaende/stod-via-natet-f…
Sedan finns också Alkohollinjen, nationell stödtelefon för den som dricker för mycket eller för den som är anhörig: www.alkohollinjen.se, 020-84 44 48

Fortsätt såklart gärna skriva och läsa här, ibland behöver en skriva flera gånger för att tråden ska få fart!
Igen, varmt välkommen!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

häva ur sig, att dra fram trollen i ljuset, är en oslagbar väg att döda det gamla som skaver.
Ta varje gnagande historia och skriv den här, som den är eller lite omskriven, anonym, eller så hittar du nån som du kan var helt sanningsenlig tillsammans med. Det är så viktigt för att få sinnesron vi alla vill ha.

Bra steg att du startat en tråd här i forumet och berättar om din situation med din far.

Han har alltid haft problem med alkoholen och du har burit detta på dina axlar. Hans alkoholproblem har nu eskalerat och resulterar ofta i akuta situationer där han blir så pass dålig att han hamnar i psykotiska tillstånd. De andra anhöriga runtomkring honom fortsätter lägga ansvar på dig genom att berätta allt och konstant kontakta dig.

Du har fått rycka ut och detta låter helt ohållbart för honom, dig, alla runt omkring. Klart du får känna dig arg på honom, det gör ju inte att du inte kan älska honom samtidigt. Klokt att du vet att du inte kan hjälpa honom, att han måste vilja själv.

Finns det redan en kontakt med socialen? Tänker om det skulle vara skönt för dig att få berätta, göra en orosanmälan. Annars kan det vara en idé ringa dem, socialjouren om det är efter ca kl 16 (olika tider olika kommuner) och annars dagtid.

Hur ser ditt stöd ut annars, vänner, bekanta, något professionellt? Många gånger mår de som har en nära anhörig med alkoholproblem också mycket dåligt själva, att hjälpa sig själv att må bättre är ju ett sätt också att hjälpa den andra.

En idé är för dig är att testa att ringa Alkohollinjen, 020-84 44 48, www.alkohollinjen.se en nationell stödtelefon för den som dricker för mycket och för anhöriga. Kanske för att muntligen få prata om det du skriver här, hjälp med att sortera lite i tankar känslor kring det och om du vill titta lite på vart det finns mer stöd för dig, om du skulle vilja.

Ledsen att det dröjt lite med svar här, ibland kan en behöva skriva flera gånger innan tråden får fart. Hoppas att något av detta blev hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ja att det ändå gick som det gick och ingen kom till skada, ja att tänka på allt jag kunnat ställa till med gör också att ångesten bara blir för mycket. Ett straff är jag beredd att ta och vad det än innebär vara vet jag inte ännu oavsett hur mycket jag googlar eller inte. Har ändå ställt in mig på det värsta jag läst och förstår hur det än blir är mitt viktigaste beslut är att vara nykter, att känna denna skam, att förnedra sig själv så till den milda grad att jag inte är vatten värd längre, men jag vet ändå att när jag sonat mitt straff och återigen tackat min lyckliga stjärna att det gick som det gick så kommer det en dag då livet går vidare.