Senaste kommentarerna i forumet

Fint att du är här och berättar om hur du har det, stöttar andra och förhoppningsvis är det hjälpsamt för dig! Det låter som att du likt många tvivlar på dig själv emellanåt när elakheter kommer från din man då han dricker. Som du redan fått som "råd" här, så är det ju inte okej oavsett om han druckit eller ej. Gör han sådant systematiskt är det en form av psykisk misshandel, oavsett påverkad av alkohol eller ej mycket elakt. Jättebra att du skriver om det och hur detta påverkar dig. Du vet vad du behöver, kan inte åka iväg just nu på något stort äventyr samtidigt låter det som du letar fram de som finns som får dig att må bra. Kanske kommer du på sätt att komma iväg tillsammans med en vän eller liknande på sikt som kan ge dig en längre stunds avkoppling.

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Känns verkligen skönt och av stort värde av att bli sedd, ja sedd o inte dömt utifrån det hemska jag gjort.
Tänker ibland att om någon såg mig för den jag är och uppskattade för det skulle göra mig starkare. När jag drar mig till minnes så har jag sällen eller aldrig fått "positiva" kommentarer eller komplimanger utan det är jag som ger dem till andra, det är jag som alltid ställt upp och har aldrig kunnat säga nej om någon behöver min hjälp. Nu när jag sitter på kanten och funderar på var finns min hjälp vilken vill dela det jag har så svårt att bära, vilken kan förstå, ja inte för att jag behöver tröst utan för att jag behöver ändå hitta tillbaka till att kunna respektera mig själv och kunna gå vidare. Ja jag vet att det är endast är dag 5. Jag får ta minuter o timmar och en dag nere från gruvans botten kommer jag att hitta stegen vilken kommer att nå upp till kanten, ja att se solen stråla och jag får spegla mig i ljuset, känna mig varm. Jag torde ha förstått att det skulle kunna gå käpprätt åt fanders bara efter några veckor.

Tack för ditt stöd

Fy vilken jobbig erfarenhet minst sagt ? Men var glad att det inte inträffade en olycka eller att du skadade någon, pust. Jag skulle säga att du hade tur i oturen!

Välkommen hit som sagt. Vi är ett skönt gäng som kommit olika långt på vår nyktra resa.

Ingen ångrar att man blivit nykter! Tufft som fan i början, men så värt det. Mota värsta ångesten i början med löpning, då sover du bättre också. Sen tar du bara en dag i taget, eller en halvdag när det känns som värst.

Kram ? (firar 6 nyktra mån 9/8, tjoho!)

I den kommun du bor, finns förhoppningsvis stöd till anhöriga. Det brukar vara gratis. I Coronatider dessutom per telefon. Jag tänker att Prio 1 är att DU får stöd och får hjälp av någon med råd om hur du kan agera. Detta speciellt eftersom ni har barn. De behöver en stark mamma.
Jag har stöd via 1177 för anhöriga. Internetbaserad kurs. CRAFT. Min situation är också att jag inte ser möjlighet att lämna pga. Ekonomin. Men mina barn är vuxna. Jag har också stöd av ett par nära vänner, dit jag skulle kunna flytta tillfälligt vid behov.
Bara att ha planerat en möjlig utväg känns tryggt.
Tjat och kontroll över maken fungerar aldrig. Snarare sker allt mer i smyg.
Lögner kväver känslor.
Din 11-åring bör ha uppmärksammat pappas förändring. Har hen aldrig sagt nåt?
Att du begränsar ditt eget liv och utrymme målar bara in dej i ett hörn. Försök istället att vara öppen inför någon vän eller anhörig. Fler bör ha sett att han ofta dricker sej berusad.
Så, kontakta kommunens alkohol och drogenhet eller ta kontakt med Hälsocentralen och be om samtalsstöd för din situation. Ingen människa orkar detta ensam!
Bra att du har kommit hit! Här är vi flera som förstår ??

Tack för du tror på mig och tiden du lägger på svara på mina inlägg :)

Du har varit här länge och berättat om hur du har det, hur din man är och mår och dina barn. Du berättar och det väcker omsorg, fin förmåga att kunna sätta ord på saker och även modigt. Du har fått och fortsätter få mycket stöd här, fina tips och råd. Hoppas det är okej att jag också tittar in i din tråd här. Jag ville säga att du är klok som jobbar på mot att bättre ta hand om dig själv och ditt jobb ger resultat.

Att inte känna skuld och skam på samma sätt när du gör saker för dig nu, är ju en tydlig vinst. Resultat av alla de ansträngningar du gjort, skriva här, ta kontakt med de som går i hans familj, prata med mannen, säga vad som gör dig ledsen, gå CRAFT för att påminna dig och lära dig mer. Kanske är det mer du gjort och gör som är hjälpsamt. Du vet vad du behöver och fortsätter göra mer av det, fint att du berättar här och dina steg kan säkerligen också inspirera andra här inne att också börja ta hand om sig själva i sådana tuffa situationer. Oavsett så bra jobbat av dig verkligen!

Kanske hittar du mer här inne som kan inspirera dig att hitta sätt att ta hand om dig i detta, eller kommer på saker när du skriver och berättar för oss här!

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Livet började ju bli ganska enformigt och grått, så jag är glad jag kommit så långt hittils. Det är grått o trist nu också, men det är utomhus och vädret...... ?

Jag vet ju inte hur det går för dig, men det mesta av ångesttankarna jag har haft om hur saker ska bli har inte inträffat. Utifrån ditt inlägg så kommer det säkert finnas massa saker att ta hand om. Men ditt liv är inte slut med detta.

Du har ändå tagit minst ett bra beslut hittils; låta bli alkoholen (för alltid eller ett tag), men i alla fall just nu.

Det är nog för tidigt sträcka sig helt och kunna gå rakryggad, men den tiden kommer om du jobbar åt det hållet.

Bra det vore den dagen, eller snarare natten du får sova ordentligt, för lite sömn gör ju bara saken värre.

Skriv av dig här allt eftersom, och hoppas att du kanske hittar något bra stöd ”irl” också; advokaten kanske är en bit i det.

Nä de är sant om en katt inte gillar en spelar de ingen roll vad man gör, de bara totalt dissar en :) Man behöver aldrig tvivla på en katts känslor är nog därför jag gillar katter de är sig själva och är de något de inte gillar så dissar de direkt. Verkar gå hem hos katter mer än en gång folk sagt till mig men gud hen tillåter aldrig någon klappa hen. Borde nog jobba på sånt där ställe som tar emot övergivna katter. Är ju arbetslös och ska ut på jobb. Men litet uppehåll just nu pga missbruket.

Ska gå på sån där trauma behandling el rättare sagt ansökt om de och där kommer jag lära mig hantera svåra känslor. Så hoppas jag får börja med det. Jag försöker verkligen hålla ut tills behandling börjar men är svårt och jag är konstant rädd för jag ska göra något dumt el bli ännu mer destruktiv. Ja, jag har gått genom mycket och lärt mig mycket om mig själv på vägen är de där sista ”grejen ” jag måste lära mig hantera. De är mitt stora grundproblem som är till grund för övriga problem.

Skönt att se att det finns fler som verkligen vill och kämpar för att kunna njuta av en alkoholfri vardag och helg.
Torsdag idag och solen skiner och jag ska grilla med barnen senare och det känns skönt att det endast blir vatten till..

Allt gott!

Ska genast ladda ner dessa låtar på min låtlista!

Kram ?

Blir så glad när du säger att du blev bra bemött ❤️ Min äldsta dotter utbildar sig till psykolog och jag hoppas innerligt att hon ska göra lika stor skillnad i andras liv.

Otroligt skönt att du ska få hjälp att leva ditt liv precis som du är. Vi har alla för- och nackdelar, och allt blir bättre om man jobbar med dem istället för mot dem.

Jag har lyssnat på en bok som heter ”Konsten att fejka arabiska” om en tjej som till slut får diagnos Aspberger. Otroligt bra bok! Ökade min förståelse enormt. Och hennes mående blev så otroligt mycket bättre efter att hon fick diagnos.

Kram ?

Ja, det är lätt att fastna i ångesten och alla tankar om hur allt kommer att gå käpprätt åt hvete...

Gråter en stilla tår och förstår själv att jag bär ansvaret och får reda ut det, har redan anlitat en advokat men ännu inte träffat densamme, men vilken soppa. 5 dagar och i morgon är det en ny dag och så vidare, just nu är det minut för minut och längtar tills den dagen jag kan sova en natt utan att vakna i panik.

Hej,
Skönt mötet gick bra (även om det var känslosamt och jobbigt) och att psykologen var så fin och inkännande! Det kan nog bli bra att du får stöd av henne att hitta igen vem du är!

Vila nu :-)

Hej & Välkommen hit!

Du har verkligen haft det rörigt och intensivt sen den där söndagen då du blev så orolig för din vän och körde bil ?

Jag tror ändå du har hittat ett bra forum att ventilera alla möjliga tankar kring varför det egentligen blev som det blev? Varför alkoholen tar och får oss göra sådana konstiga saker. Det finns så mycket erfarenhet och visdom här, även om ingen av oss är den andra lik direkt.

Jag är ingen av experterna här direkt, men en dag i taget är ett bra perspektiv, oavsett vad du gjort så kommer det vara lättare att hantera, reda ut, och kanske ställa tillrätta en del av joxet om du håller dig nykter så långt om möjligt eller helt och hållet. Undvik att låta självfördömelsen och ångesten ta makt och få dig göra dig mer nere. Se framåt nu.

Återigen - Välkommen!

Förstår det du skriver och känner med dig, skammen och känslan över att vara värdelös samt att inte bli trodd på, Spelar kanske inte någon roll om det inträffar varje helg eller enstaka gånger per år, känslan är ändå densamma när inte hjärnan är med på vad jag gör eller att spärrar försvinner. Att definieras utifrån sina misstag känner jag ändå att det är ganska vanligt för i det normala vi gör är det ingen som noterar eller hurrar för, det är endast normalt men då vi kliver utanför ramar och bryter mot mönster så kommer vi att många gånger bli dömda för ett enstaka misstag även om det endast utgör en promille av ditt liv.

Hoppas att sminket och dina högklackade gjorde dig gott, önskar jag också kunde sminka mig och göra mig fin.
Önskar dig allt got och en trevlig torsdag kväll.

Jag är ny i detta forum. Har tidigare bara läst utan att skriva.

Jag lever med en man sedan 13 år tillbaka. Vi har tre barn tillsammans som är mellan 2 och 11 år gamla. Under hela vår relation har vi tjafsat om hans alkoholkonsumtion. Jag har själv inget intresse av alkohol och har säkert varit väl sträng angående hur mycket jag anser att han bör dricka. Har en väldig respekt på grund av andra nära personer med missbruksproblem.

De senaste två åren har jag då och då misstänkt att min man har druckit mer än vad han har gjort öppet inför mig. Han har varit sluddrigare än vad man borde vara efter det han druckit inför mig. Han har alltid nekat till det och jag har inte haft några bevis. Sedan ett år tillbaka har detta beteende eskalerat. Jag har vid flera tillfällen kommit hem när han har varit själv med barnen och han har bettet sig berusat. Vid dessa tillfällen har han totalt förnekat att han druckit över huvud taget. Jag har dock känt det på andedräkten, hört det på hans tal och märkt det på hans sätt att bete sig. Jag har under detta år mer och mer fått inskränka mitt eget liv för att vara hemma med barnen för att kunna skydda dem ifall deras pappa får för sig att dricka. Vi flera tillfällen har jag dessutom misstänkt att han kört bil rattfull.

Jag har pratat och tjatat på honom om detta otroligt mycket under det här året. Han vet precis hur sårad jag blir men det har såklart inte hjälpt.

Han dricker aldrig sig stupfull utan tillräckligt för att bli lullig en stund och sedan nyktrar han till framåt kvällningen. Han beter sig annorlunda men än så länge inte tillräckligt annorlunda för att barnen ska märka något ( vad jag vet). Men jag tror absolut att vår äldsta son tycker att pappa beter sig konstigt ibland. Han har inte alls samma tålamod som tidigare utan kan tappa humöret och säga motsägelsefulla saker till barnen. Blir seg i huvudet och hänger inte med när de pratar med honom..

Jag börjar tappa tålamodet och hoppet. Mina känslor är inte som tidigare efter alla svek och lögner. Han förnekar allt och dricker i princip aldrig öppet längre. Jag är fast med honom då jag aldrig skulle kunna skilja mig. Vågar inte lämna barnen själva med honom varannan vecka och har ju inga bevis så att jag själv skulle kunna få vårdnaden. Mitt enda hopp just nu är att han skulle åka dit för rattonykterhet eller att något annat händer så han kanske inser att han har problem + att jag får ett bevis.

Jag undrar om det finns någon här som har något tips till mig angående min situation då jag känner att jag inte alls vet vad jag ska göra.

Dubbelpublicering

Ja de blir mildare med tiden. Man behöver inte höja rösten längre.
Jag ska som du trappa ner på chokladen. Lite bättre nu pga rör mig mer när jag är ledig och inte behöver sitta still hela dagarna. Men glass och smågodis framför tv;n blir det likafullt. Jag har en plan för motionen, som jag följer. Maten får ge sig lite med tiden, jag orkar nog inga stora projekt just nu.

Jag skickar i vilket fall lite motionsmusik här:
1. Tills hjärtat går under: Myra Granberg
2. Lush life/ Zara Larsson
3. Gungar fram /Nimo, Nääk, Kaliffa
4. Säg mig var du står/ Little Jinder
5. Cant hold us/ Macklemore & Ryan Lewis
6. Sena nätter/tomma glas/ Veronica Maggio, Ison&Fille
7. Same love/ Macklemore feat Maria Lambert

Lite gammalt och lite nytt, snabbt och lite långsamt.
Funkar hur bra som helst med cykelturer tror jag!
Kram ?

Då sitter jag här, urlakad, känslosam, överväldigad och trött. Nu är mötet över, det tog 4 timmar och jag är helt slut. Men vilken bra psykolog, hon var inte mycket äldre än mig och inte alls stel eller som stereotypen av en psykolog kan vara.

Det blev ett fint samtal, jag bröt samman några gånger men tror jag fick ur mig det mesta. Hon summerade hur hon såg på mig så perfekt, det kändes som att hon kände mig. Hon sa något i stil med att mitt självförtroende utåt (det andra ser) är starkt, men självkänslan inåt är icke existerande. Jag är som två personer/roller, där inga delar existerar tillsammans. Jag är mig på jobbet och jag är mig när jag är med mig själv - och de två rollerna är totalt olika. Det är så sant. Och jag vet inte vilken roll som är den sanna, och vilken som är skapad.

I vilket fall, min mor var också där och berättade en del saker som också gjorde mig ledsen. Det var sanna saker men det blev väldigt känslosamt för mig. Speciellt när hon förklarade hur jag såg på relationer i form av en partner. Alltså hur ska jag kunna ha en relation och vara med en annan människa och ta hand om när jag knappt kan vara med och ta hand om mig själv!? Det är så ledsamt att höra, men sant. Psykologen trodde dock att jag inte vill vara ensam, trots att jag är osäker. Tror visserligen det med, men vet inte om jag inte vill vara ensam för att det förväntas av mig att jag inte ska vilja vara det, eller om jag faktiskt inte vill det innerst inne.

När jag var på väg hem köpte jag sushi, den är så sinnessjukt god här i stan. Tanken slog mig att "nu borde jag passa på och gå in på systemet och fira", men icke. Det blir inget firande - vad har jag att fira? Och om jag nu ändå skulle vilja fira att utredningen är slut så kan jag göra det utan A. Får för övrigt svar om några veckor då jag ska komma till ett uppföljningssamtal. Vare sig jag har en diagnos eller bara ligger på spektra så har psykologen lovat att jag ska få hjälp framöver. Det känns fantastiskt skönt, att veta att 1 år efter jag sökte kontakten så får jag den hjälp jag behöver (eller har behövt sen långt innan).

Väljer i vilket fall att inte dricka i dag. Istället vilar jag mig, försöker att bara vara ledig och ta en timma i taget.

Hej,
Känner att jag är redo att dela med mig av det som hände natten till Söndagen... Ja då katastrofen blev ett faktum och min dumhet och oförmåga att tänka klart gjorde att jag försatte mig i en situation vilken ändå kommer att leda till en varaktig nykterhet.

En kort bakgrund till mitt drickande och mitt mående, under våren så gick jag igenom en skilsmässa vilken jag helst hade vilja undvika, ja jag älskar fortfarande min ex fru men hon älskar inte mig. En lång och jobbig resa, även om skilsmässan var relativ smärtfri så var tillhörande bodelning som att ha kniven på strupen och att kämpa för det jag byggt upp under 25 år en extrem prövning. Bodelningen undertecknad och nytt lån på banken avklarat, ja jobbigt men jag tänker ändå att det går bra. För någon vecka sedan blev det komplikationer som jag helt enkelt inte orkade med och köpte mig vin för första gången på drygt ett år, det ena gav det andra och plötsligt hade det gått två veckor av dagligt drickande.

Jag hade hittat tillbaka till en god vän vilken jag lärt känna för ca 9 år sedan men hade inte haft någon kontakt med henne under dessa år, men vi fann varandra och hon var ett bra stöd i alla mina funderingar på livet. Så i fredags skulle hon ha kommit till mig då hon bor i en annan stad men då hon sa att hon druckit så sa jag bara, du kör inte hit om du druckit. Ok vi pratade i telefonen i flera timmar och det kändes bra. Lördagen kom och jag hade ett par folköl hemma samt en halvflaska vin messade med min vän lite fram o tillbaka o allt kändes bara skönt. Hon berättade då att hon skulle på fest med väninnor och jag skrev bara trevligt vi hörs när du är hemma från festen. Jag spelade lite tv spel och somnade i soffan.

Kl 23.23 ringer telefonen och min vän lät förvirrad och sa att hon inte mådde bra, vi pratade i ca en kvart o hon avslutade samtalet med att säga, jag tror jag håller på att svimma o sedan så lade hon på luren. Oj tankar snurrade och jag kände hur paniken började sprida sig i kroppen, vad gör jag nu gick ut o tog ett bloss o kom fram till att jag får ringa tillbaka o höra hur det är med henne, inget svar. Ringer sedan med 5 minuters mellanrum i en halvtimma och fortfarande inget svar. Tar ytterligare ett bloss och kommer fram till att jag känner mig nykter o det är mer än sex timmar sedan jag drack så jag tar bilen. På motorvägen är det relativt tomt bara enstaka bilar ute, jag sätter farthållaren på 110 och kör, ringer ytterligare några gånger från bilen o fortfarande inget svar, paniken sprider sig i kroppen o jag ökar därmed farten, en kvart senare så händer det som ska hända, ja att jag blev stoppad av en civilpolis.

Polisen kommer fram och konstaterar att jag kört för fort o den hade legat bakom en stund och att min snittfart var över körkortsgränsen. Jag erkände på plats varvid polisen skrev ut böter och tog mitt körkort. Jag frågade då om jag kunde ta bilen hem och fick beskedet om att jag kunde köra den i 48 timmar. Sedan gick polismannen och pratade med sin kollega och de dividerade ca 5 minuter ock sedan kommer den andra polismannen och säger du ska blåsa också, kände mig en smula nervös men jag tänkte det kommer att gå bra. Naturligtvis blev det ej godkänt och därmed vidare färd till närmsta polisstation och göra ett utandningsprov. Döm av både polisens och min förvåning att jag blåste 53 mlg/l och blev delgiven misstanke om grov rattfylla.

Jag var i chock, tankarna snurrade och ytterligare panik då jag tänkte på min vän som inte svarade. Blev släppt och bilnyckeln skulle jag få hämta följande dag. Väl ute ringde jag då min vän och hon svarade tack och lov o sa att hon somnat eller tuppat av men att det var bättre, jag berätta för henne vad som hänt o hon sa bara du ljuger, ja sa jag det hade jag också önskat att det är en lögn men jag fotade mitt papper om delgivning och skickade det varpå hon ringde upp.

Tog en taxi hem och kände mig bara så usel, så korkad och skammen visste inga gränser. Väl hemma så blev det soffan o en film, tankarna snurrade o både tid tycktes stå still och där låg jag mitt i detta oförklarliga inferno o jag önskade det bara var en dröm. Men det är på riktigt och det hände mig. Sov någon timme och började fundera på vad gör jag, vem ringer jag ja så många tankar. Bestämde mig ändå tillslut att ringa en inte allt för nära vän och berättade historien, fick naturligtvis en uppläxning och att jag får skylla mig själv, ja det är bara jag som gjort felet och ingen annan. Det kändes ända bra att få prata. Kl 15 skulle jag få hämta ut bilnyckeln och jag väntade till 16 och hämtade den. Inte helt lätt att få den tillbaka på en låst polisstation en söndag em, men tillslut så fick jag ut den. Polisen sa här är din bilnyckel och du vet var bilen står eller, ja svarade jag jag vet exakt och jag tar en taxi dit svarade jag polisen och hon önskade mig lycka till.

Nu till mitt tredje misstag under ett o samma dygn, jag hämtade bilen och kör 200 m varvid jag blir stoppad av en civilpolis igen, får jag se på körkortet säger polisen, jag hade bara ett enkelt svar och kände mig inte orolig då jag fått löfte om att köra bilen i 48 timmar, Polisen stirrade argt på mig och sa, du får inte köra din bil utan du kommer att bli delgiven misstanke om olovlig körning, absolut inte jag har ett muntligt löfte om att köra bilen från Polismannen inatt, det gäller inte då du blåste över gränsen. Oj, säger jag förvånat hur ska jag veta att det inte gäller, polisen sa då att jag fått en delgivning om grovrattfylla och då gäller inte 48 timmar. Ok sa jag, tyvärr så informerade inte poliserna inatt att det som sagt muntlig inte gäller när jag blev delgiven ytterligare ett brott. Lämnade bilen och nytt polisförhör.

Ja, uppgiven och kände bara att nu åker jag hem o dricker. Men på väg hem i taxi igen så stannar jag o köper cigaretter och bestämmer mig för att nu förblir jag nykter, ja och nu fem dagar senare så är jag fortfarande nykter trots att jag lätt skulle kunna supa mig redlös, men jag hoppas att det aldrig mer kommer att hända. Klart att ovissheten om framtid, jobb, hus barn är en ända stor oreda, jag googlar läser och hamnade här till slut och väljer att dela det med er då jag finner att många historier är inte helt olika min. Kanske några råd och lite stöd skulle göra mig starkare och få mig att fortsätta på dag 6, 7, 8 och så vidare.

Ja jag känner att jag får leva i skam och fördömelse för att först döva ångesten och ensamheten och sedan fatta ett extemt korkat belslut att i panik och i affekt ta bilen trots att alla varnings lampor torde ha blinkat så mycket rött att jag borde ha fattat att detta var fel. Gjort är ända gjort och ja det är jobbigt att vara människa och göra galna saker.

Tack för att du läste ända hit, känns ända skönt att skriva även om det var långt.

Försök att få det som en styrka, lite rätt åt dom, inte bli osäker. Därför jag sa som jag sa igår till min, mig är det färdigsuttit på ;) Min säger som din, att han känner sig underlägsen, hmmm undra vad det beror på? Jag har sagt att nej det är du inte osv, men jag har slutat med det också. Vi får nog alla den känslan, framförallt vi som lever med en missbrukare, men just nu tänker jag leva, imorgon behöver jag kanske stöd, någon som styr upp kompassen. Tänker så du inte tycker jag verkar för hurtig och att känslan går att tänka bort för jag vet att det är inte så enkelt. Loppis, god vän, handla ger utrymme för att andas lite, det gör gott. Kram

Modigt och klokt att skriva här och berätta, det är ett steg mot att ta bättre hand om dig själv!

Du är bekymrad både över hur du ska kunna sluta oroa dig över honom, hur du ska kunna må bra och det låter som du ständigt hanterar olika akuta situationer. Du berättar också att du tidigare varit i en relation med misshandel, förstått att du själv har mönster att arbeta med som handlar om att ge för mycket av dig själv och ta ansvar över sådant som inte är ditt ansvar. Bra att du är medveten, det är steg på vägen även det.

Det du beskriver är att när du tidigare försökte sätta stopp i den andra relationen ledde det till misshandel och förföljelse, inte konstigt då att du blir rädd och har svårt för att sätta gränser i denna situation.

Sanningen är att det är klokt att du lyssnar in det också, är en person onykter, redan aggressiv etc. så finns det risk för våld och då kan det vara bra att ta hjälp utifrån när man börjar göra annorlunda. Sätter gränser etc.

Jag skulle rekommendera att du tar kontakt med Kvinnofridslinjen 020-50 50 50 de har öppet dygnet runt, anonymt och kostnadsfritt. Tänker att de kan hjälpa dig att prata om det du tidigare varit med om och även det som sker nu, att sätta gränser i en riskfylld situation på ett säkert sätt.

Du gör ju såklart som du vill och det som passar dig bäst!
Fortsätt såklart skriva och läsa här. Hoppas något av detta blev hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Katter älskar inte vem som helst, känn dig utvald... ?

Ja, den där villkorslösa kärleken av föräldrar, jag förstår att det är något man har med sig hela livet,, om man fått den eller inte. Som att svår undernäring i barndomen gör att man blir mindre till växten rent fysikt. Men det går att hitta vägar runt vårt bagage tror jag. Går det att känna den där villkorslösa kärleken för sig själv? Jag tror ändå det. Att man vill sig själv väl och kämpar för att vara snäll mot sig själv. Jag får intrycket av att du tagit dig väldigt långt på någon sorts inte resa, och förstår varför du mår som du gör ibland. Har sagt det förut, jag tycker du skriver väldigt klokt om dig själv och ger goda råd i andras trådar, du har verkligen en kapacitet som jag tror kan ta dig vidare framåt, om du bara lyckas kicka det fysiska beroendet.. Gör det, stålsätt dig i tre månader och bli av med giftet, du förtjänar att må bra!