Senaste kommentarerna i forumet

Prio 1 är dina systrar som ännu inte är vuxna.
Du verkar vara den som ser allt med klarsyn.
Att vara orolig för mamma och systrar är svårt. Jag tror att din mamma inte alls inser allvaret förrän hon står öga mot öga med en orosanmälan.
Du kan vara anonym.

Och jag vet precis vad du skriver om, även om det kan vara svårt för andra som inte själva har borderline-problematik att förstå. Jag håller helt med att alkoholen "bara" är ett av tusen olika sätt vi flyr/rusar/distraherar oss. För mig var det förhållanden och sex i många år, sedan att flytta runt halva världen, sedan självskador, lite droger, sedan ätstörning. Och de senaste åren har jag landat i ett alkoholmissbruk. Länge har jag pratat med terapeuter och partners om hur jag inte kan ta bort ett missbruk, för då kommer jag bara ersätta det med något annat destruktivt. Just det där med att inte kunna ersätta det med solsken, träning och valpar har normala människor svårt att förstå. 16-åringen vi alla har inom oss kommer alltid behöva en slags destruktivitet, tyvärr.

Men visst, jag är sprillans ny på detta så just alkoholism är inte min specialitet. Men BPD - den har jag levt med i nästan 30 år.

Hej!
Min mamma har sedan många år tillbaka druckit alldeles för mycket alkohol, och dricker för att dämpa sin ångest efter min pappas död. Jag skulle kalla det en kontrollerad alkoholism, hon dricker inte varje dag utan bara på helgerna. Men det är VARJE helg. Oavsett tillfälle, och hon dricker till den mån att hon sluddrar, ramlar och välter saker. Varje gång hon är full bråkar hon med min styvpappa. Hon skriker, smäller i dörrar och stormar iväg. Jag bor inte hemma längre, men mina två yngre systrar bor hos henne fortfarande. Jag har pratat med dem om just detta och vet hur dålig inverkan det har på dem. De berättar att de har tagit upp det med sin pappa (min styvpappa) och att när han i sin tur tar upp det med min mamma blir det ibland bättre men dalar sakta tillbaka till det dåliga, oftast ändras ingenting alls. Jag själv har försökt prata med henne, nu var det väldigt länge sedan, men de gånger jag försökte prata henne blev jag utskälld och skuldbelagd för att jag antydde att hon var "en dålig mamma" enligt henne.
Jag känner inte att jag kan prata med henne, min styvpappa har också försökt och det har inte spelat någon roll. Hon skadar mina systrar och jag vill att det ska få ett slut.

Ni som hanterat en nära med alkoholbesvär - hur gick ni tillväga för att prata med dem?
Ni som själva har haft problem med alkohol - hur hade ni velat att någon nära er skulle tagit upp ert drickande? Finns det bättre och sämre sätt?

Jag överväger att kontakta soc, men min största önskan var att kunna prata med henne direkt om det. Men på grund av de tidigare erfarenheterna med det känns det inte bra det heller, jag fylls av kraftig ångest bara av att tänka på att sätta mig ner med henne.

Tack på förhand!

Man har rätt till alla sina känslor. Om du läser alla inlägg igen några gånger och låter dom smälta in så inser du nog att ingen har sagt att du inte får vara ledsen. Du skriver "jag är tydligen inget offer". Men vill du vara ett offer? Jag själv har uppfört mig som ett offer och tyckt oerhört synd om mig själv under livets gång. Det var inget som hjälpte mig så det har jag slutat med. Eller försöker låta bli det i alla fall. Och du har fått massor med äkta empati genom kommentarer på ditt inlägg. Empati i min värld är att känna med andra, bry sig och att våga säga saker som ger någon behållning i längden. "Styrkekramar" kan man få på Facebook men hjälper dom? Nej faktiskt inte i längden utan ger bara lite tillfällig tröst och bekräftelse. Det är definitivt inte fel på dig, ingen som har sagt eller tycker det. Däremot är det bara du som ytterst kan ta ansvar för dig själv och ditt liv. Den enda människan du har makt att förändra är dig själv. Att din man super och bedrar dig kan du inte styra över. Däremot kan du bestämma dig för att det är något du inte tänker acceptera. Du är värd så mycket mer! Tråkigt att du känner som du gör och tråkigt om du lämnar forumet för här kan man lära sig mycket. Det är bra att skriva om sig själv och sitt liv och ta del av andras för det ger en möjlighet att bearbeta och utvecklas.

Så tråkigt och ledsamt att du känner så. Som Nordäng67 också säger, så är det bara för att stötta dig och kanske belysa andra saker man själv inte ser när man är i sorg. Jag kan säga att jag tror att jag förstår dig, inte helt eftersom jag inte varit med om samma som du.
Men när jag lämnade min man efter 20 år, så var jag så ledsen att tårarna bara kom rätt som det var. Kunde vara på stan och fick skynda mig hem och bara gråta. Visste inte hur jag skulle klara dagen.
Förstår att det är jobbigt när han inte ens har kommit till dig och du fått prata med honom. Förstår att allt känns svart.
Men hoppas du kan fortsätta skriva här, du kommer få svar och stöttning från flera. Och så kan du ta till dig det som känns bra för dig.

Varit på andakt idag. ?
Bakat. ?
Hämtat böcker från biblioteket.?
Mediterat.?‍♀️
Och dagen är inte slut ännu! ?

Såg jag på Svtplay igår. Jättespännande!

Kram ?

Och när man inte orkar se fler dokumentärer om alkohol får man titta på något befriande roligt istället... Fawlty Towers funkar varje gång! ?

Hur mår du, Bestemor?
Önskar att du har en fin, nykter dag. ?

Håller med till 100%. Livet blir så mycket bättre utan alkohol.

låter som du haft ett par stabila dagar sen jag kikade in sist, så skönt! känner igen ensamheten och tristessen, att leva ensam mitt i juli kan räcka vanligtvis men nu är det ju extra allt, färre som vill umgås bara som ett exempel..

Såg att någon kommenterade att man kan ju umgås nyktert på sina villkor men jag tycker även det är svårt. Alltså jag vill inte bjuda hem någon heller för en nykter middag utan jag äter hellre en nykter middag ensam, det är enklare för mig. Kanske helt enkelt pga man har vanan inne att middagssällskap = alkohol? Allt sånt där får man ju betinga om i sin takt tänker jag.

Det där med plötslig glädje har säkert att göra med nykterheten, eller vad tror du? Värk, ensamhet, och hjärtekross är ju också så mycket värre med alkohol involverat så kanske lättar en del av det automatiskt? Jag har mycket problem med ångest och har också ett bagage som jag just nu försöker hantera och jag märkte att det blev flera snäpp lättare när jag tog kontroll över drickandet. Till o med en del konkreta känslor av just hjärtekross, avsaknad av någon eller ångest över tidigare händelser, visade sig vara till viss del kopplade till alkoholen. Nykter var det inte lika jobbigt, även om andra saker också blir jobbigare nykter (sånt man får syn på men missat innan osv.).

Anywhoo - hoppas du får en fin dag idag! Jag har inte ens varit ute än, känner mig väldigt långsam men samtidigt rastlös. Ska försöka springa lite, eller imorgon..

kram

Så du har kommit i gång med löpningen, härligt.? Då satte du press på mig för jag går, traskar eller lunkar bara fortfarande.?
Jag var och köpte ett par nya regnbyxor i dag för vädret här kräver verkligen det. Tänk om det inte blir något mer badväder här i sommar har jag börjat fundera på. Men tänker sedan , äh det kvittar, jag är ju nykter. ? Men jag vill verkligen ha sol och värme nu.

Ja-ja, ta det lite lugnt med löpningen i början bara, även om du inte är gammal så kan man ju råka ut för någon överbelastning.?

Ha det bra! Kram

Ja det är ju just balansen som är så svår, att hålla sig på spåret och inte "slå över" åt olika håll. Mitt problematiska förhållande till alkohol + mat (faktiskt inte träning! hurra för det) består och jag vill såklart komma vidare från det men så länge inget av dom dominerar mitt liv så är det en förbättring från hur saker och ting har varit...

Undrar hur du mår den här veckan, ska in och kika lite i din tråd. Anknytningsteorier är väl lite svåra, allt är ju lite slumpmässigt också, såna här teorier går ju i trend, om några år finns det nån ny teori som är generell nog för alla att känna igen sig i. Men att inte ha en trygg anknytning kan man nog ganska lätt konstatera.

Hur var Der på Nordhem? Bara varit på stigberget inan. Men deckare semesterstänga nästa vecka. Vilka regler hade dom?
Fick man ha sina egna kläder?
Får man behålla sin telefon?
Får man ha iPad med sig?
Delar man rum?
Får man gå ut efter 3 dar för tex handla snus/godis?

Fantastiskt.
Sökte mig hit för att känna att jag inte är ensam. Och för att få empati, och tröst.
Istället lämnar jag nu denna sida med ännu mer ångest. Tydligen är det mig det är fel på och inte honom. Jag har inte rätt att vara ledsen, jag är tydligen inget offer. Att jag var lycklig för första gången i mitt liv och nu mår skit är också mitt fel. Jag behöver jobba med mig själv för det är fel på mig.

"Ryck upp dig, sluta tyck synd om dig själv".

Välkommen in i värmen. Jag vill stundtals också gömma mig under det där täcket, mest hela tiden faktiskt. Förstår alla dina känslor men jag har två uppgifter till dig. Du säger att du är misslyckad, men det tror inte jag på. För då hade du inte varit här.

1. Vad har du lyckats med, vad är du stolt över med dig själv, vad är bra nog med dig?

2. Om du sluter ögonen och fantiserar att när du öppnar dem så har en sak i ditt liv förändrats, vad skulle det vara? Hur kan du ta dig dit? Hur kan vi här hjälpa dig?

Är själv snart 36, ensam (såsom mitt nick säger), lite tjock och alkoholist, så vet hur det känns. Men jag tänker också att vi har sådana tillfällen att bara fokusera på oss själva och inte behöva bry oss om andra, ta hänsyn till andra - bara fokus på att vi ska bli de bästa jagen - för oss själva.

tips: ta en lång promenad till affären också, då släpper suget. Lovar!

Sorry för helt off topic, men jag har funderat mycket förut på det som Nystart skriver om. Att det är många "psykopater" som missbrukar. Inte bara narcissister, utan även antisociala personlighetsstörningar och andra.

För jag har svårt att tänka mig en empatisk person skulle kunna välja flaskan eller knarket före sitt gråtande barn.

Läste här nånstans att missbruk kan bedöva känslocentrat i hjärnan men vet inte om det stämmer.

Det är en riktig skitdag. ångesten är TOTALT vidrig och tröttheten obarmhärtig..av för mycket sömnbrist.... kliar i kroppen... myskrypningar är det värsta jag vet.... jag är på mycket dåligt humör... jag är ledsen... tryck över bröstet... min man fixar med sitt tält... han ska iväg och vandra om några veckor... bra för honom... han har ju insett att jag har problem nu... även om jag snittat till sanningen lite... för många år sedan tog jag lugnande medicin för jag var utbränd... jag har sagt till honom att mitt konstiga beteende beror på att jag tagit sådan medicin igen... vilket jag inte har... jag har druckit.. men klarar inte att erkänna alltsammans totalt ännu.. han vet ju att jag har druckit så det är inte så.. men han vet inte att det bara är det.. och inte tabletter.. jag äter inget sånt längre.. hur som... nykter idag... längtar efter sömnen ikväll... den nyktra sömnen... som jag vet kommer ge mig ny kraft.. jag VET JU DETTA... jag VET.... och ändå har jag förstört för mig själv återigen... vilket jäkla liv... inte konstigt att jag inte orkar eller känner för nått.. inte konstigt att kilona inte försvinner.. inte konstigt at jag knappt minns vissa dagar... inte konstigt att jag gör bort mig och får be om ursäkt... inte konstigt att jag har ångest... INTE KONSTIGT ATT LIVET SER SÅ MÖRKT UT NÄR JAG DRICKER BORT DET... desperationen är stor just nu... men lusten att dricka idag är NOLL... jag får ha dåliga nerver då...jag får må dåligt idag.. jag kommer somna nykter... och jag vet att det är lösningen... så många gånger jag sagt att ok nu ska jag bli en ny människa och gör mig själv lycklig... imorgon börjar jag... och så är det samma visa igen... falla tillbaka i destruktiva skitmönster..känner mig avdankad, misslyckad, ful, fet och hemskt tragisk.... men min man kom precis och sa hur vacker jag var.. så kanske är jag inte så hemsk som jag tror.... jag kan inte göra annat än att bestämma mig igen... och ta en dag i taget... det enda jag vill nu... är att få sova 10 timmar så styrkan kommer igen... ikväll blir det pasta med bacon, stort glas mjölk... mycket magnesium och en film med min älskade man... som har sådan tålamod... imorgon ska jag kavla upp armarna... och ge mig fan på livet... för det är så fint egentligen... det är bara jag som förstör det... jag vill älska mig själv igen... och det är bara jag som kan fixa det. Det är upp till mig. Så nya tag ... återigen... bilden av mina fyllefadäser är just nu tillräckligt avskräckande föra tt jag ska hålla mig nykter.. så jag ber till Gud... ja.. just nu tror jag på att det finns en Gud... att hen ska hjälpa mig nu... hjälpa mig bli stark... jag ber... jag hoppas... jag vill tro att det kommer gå. jag HOPPAS!!

Jag skrev tidigare i din tråd, jag vet inte om du missade det eller ignorerade det. Läs på om narcissism, jag tror av det lilla du skrivet är det som det handlar om. Silent treatment som du beskriver är en narcissist bästa vapen. Sen förstås drickande på det, väldigt vanligt att narcissister också missbrukar. Är det narcissism så är det bäst att du flyr, för isåfall lär det inte bli bättre.

Gör vad du vill med denna informationen, hur som helst vill jag önska dig lycka till.

Om du går in på hemsidan och söker upp möten på din ort (eller ort i närheten) så får du fram vilka typer av möten som finns?

är det enda rätta jag gjort under många år. Du skriver "Hur har ni andra upplevt det i sådana här diskussioner, finns det en chans att hon inser fakta och kanske vill försöka att leva utan vinet?"

Jag la just på luren med mitt ex då jag passade på att kolla detta forum. Han kan knappt prata, orden sluddrar och jag är lättretlig idag. Sov för lite och det gör mig lite irriterad. Då sa jag bara till honom att nej, nu behöver jag ta hand om mig då jag märker min irritation och jag gillar inte att vara irriterad.

I alla fall. Jag slutade bara gå på fest då jag inte orkade med fasaden längre. Det var få som förstod att jag stod för försörjningen och det är inte så kul när grabbarna pratar på deras skrytsamma sätt när det i själva verket var jag som stod för notan länge och ändå hörde jag exet pratade om affärer som han pratar om affärer med sina partners och "affärsmän". Precis som att allt gick bra.

Alltså, jag har sett många kvinnor som tar fram plånboken och försörjer sina män. Och då pratar jag vanliga människor som har vanlig lön, kanske är egen företagare och har gjort det bra, men inte överdrivet.

Jag minns en middag vi bjöds på, till en fin krog i en stor stad. Fast vi betalade förstås själva och anledningen till jag minns det väl är att det var då som mitt ex spenderade sina sista pengar. Efter att han sålt bilen, aktier osv.

Jag trodde att han skulle få en lön, den kom aldrig och det dröjde flera år innan jag sa stopp. Då flyttade han och jag tackade så oerhört mycket för att han flyttade.

Jag har sett alltför mycket. Kvinnor som jag umgicks med förr som valde män för pengarna och tvärtom. Den enda anledningen att jag skriver om pengar är att det går åt helvetet till slut. Jag såg en man som var ekonomiskt oberoende till att dricka upp alla sina pengar. När jag valde att betala för honom så trodde jag på honom, att det var pengar på väg in. Att affärerna skulle gå bra. Jag levde i hans luftslott.

Jag hoppas att du har bra vänner och nätverk. Observera dina vänner. Vad händer om du pratar med någon om att du upplever det lite tufft just nu. Kan du göra det. Om du inte ens känner att du kan göra det, vad är det för vänner då.

Ibland är vi människor lite för försiktiga. Vi vill inte besvära andra med våra problem. Fast vad är vänner till för. De som är riktiga vänner kommer att visa sig och det kan hända att en blir förvånad.

De flesta har fasader, för att skydda oss. Det behöver inte vara dåligt. Det är så det är. Vi spelar ett spel här på jorden.

Några spelar fult och andra spelar bättre.

Välj ut någon som du tror att du kan prata med. Låt samtalen komma naturlig. Och tänk att du övar. Förr eller senare så behöver du prata med någon om hur du faktiskt har det.

Om din fru vill ha en förändring så behöver det komma från henne.

Får jag lov att fråga var du hittade AA med bara kvinnor?

Nu är den här, den förbannade eftermiddagen. Ångesten och suget kommer alltid efter lunch. Vill bara äta och dricka tills kvällen kommer. Vad annars kan jag göra, jag har ju inget, ingen. Jag är bara ett stort misslyckande.
Fan vad jag hatar min "nya" feta kropp, vill bara gömma mig under täcket så att folk slipper se mig.

sötsuget är hemskt. sitter här och drar i mig en hel påse Kinapuffar. och skäms

Känner inget sug alls efter alkohol, men ingen direkt glädje över att ha slutat dricka heller.
Nu när jag inte har kvar ångesten av alkohol kommer depressionen fram tydligare. Jag känner mig som ett tomt skal. Avskyr mitt jobb, men går dit för att jag inte orkar söka nytt.
Sommaren har alltid varit en jobbig tid psykiskt för mig och det brukar börja lätta i augusti. Men detta med jobbet är en plåga, har vantrivts länge. Vet dock inte vad jag skulle vilja göra istället.

är det inte och det är definitivt inte bara "att göra". Åtminstone har det inte varit så för mig. Har varit galet mycket arbete med mig själv, mycket tårar och många olyckliga stunder. Har, precis som du, känt att jag har alla odds emot mig och bara velat ge upp. Om det senaste året är det bästa i ditt liv trots allt som hänt så kanske du har saker under tidigare perioder av ditt liv att jobba med och bearbeta? Så var det för mig. Jag har en trasslig uppväxt som jag bara tryckt ner någonstans inom mig. Kom till en gräns där jag kände att jag var tvungen att ta hand om det. Så kändes det för mig i alla fall. Ingen här inne på forumet vet exakt vad andra har varit med om. Och det man skriver här skriver man enbart av välmening och för att väcka tankar
Gemensamt är att vi vill varandra väl, dela med oss av erfarenheter både bra och dåliga. Gemensamt för oss alla är också att vi har svårigheter bakom oss, här och nu och säkerligen framför oss. Så ingen här har haft det lätt och jag vet att du inte heller har det. Dom som har det "lätt" finns inte på detta forum. Så med detta vill jag säga att jag inte menar att förminska vare sig dig eller det du varit med om utan min mening var såklart att stötta dig.